19 mars 2007

Den gode Luther var långt mer medveten än många nutida häcklare tycks tro. Inte var han någon tråkmåns som spelade ut plikt mot livets goda. Inte heller var han en vindflöjel inför tidsandan. Allt skulle prövas mot skriften. Kunde man övertyga honom med skrift var han beredd att lägga ner sin talan.

Luther visste att popularitet och människors uppskattning inte alltid har att göra med det som är gott och sant. Som ledarskribent i Kyrkans Tidning fick jag lära mig att ett gott tecken på att man låg rätt i sina kommentarer var att man fick många och ilskna opponenter. Ideologiska motståndare var beredda att ge igen och ösa på. De skulle helt enkelt känna det nödvändigt att tycka annorlunda och bli tydliga motståndare.

Alla kunde inte strykas medhårs. Alla kunde inte bli nöjda. Någon måste våga säga sin mening, även om det kostade på och man fick rejält på skallen. Tydligt blev att sanningen inte var särskilt omtyckt eller omhuldad!

Vad sa då Luther? Jo: En Kristi bekännare och en evangeliets förkunnare måste vara så beskaffad, att han inte blir förvånad om alla människor och hela folket föraktar och hyser avsky för honom. Ja, om det inte förhåller sig så är han inte en fullkomlig Kristi bekännare. Ett säkert tecken på att han är salig är nämligen att han har blivit människorna till spott och spe och föraktas av folket.

Den lättköpta lösningen vore då att göra sig osams med alla. Det kan inte gärna ha varit det Luther menade. Men att säga det man tänker med kraft och mod även när det retar majoriteter eller makthavare är vad Luther syftar på. Om någon vill sätta en ram omkring dig och stämpla en etikett i din panna för att lättare komma åt dig, så må det ske.

Precis så agerade Martin Luther inför de missbruk han fann i kyrkan. Reformationen och Luther har dessvärre fallit i glömska. Lutherdomen är mindre luthersk än vad som är nyttigt för den. Relativismen firar triumfer när vi söker ytans popularitet. Därför är det hög tid att återväna till källorna, gå in mot vårt apostoliska centrum för att stå fast i tro. Så länge man inte utropar sin övertygelse som normerande för alla andra måste man ha rätt att hävda sin mening.

Om kyrkan inte värderar sin egen särart och sin speciella andliga erfarenhet, vem gör det då? Kyrkans folk, de som lever i gudstjänst och bön är de enda som kan visa och vittna om kyrkans innersida, dess tro i liv och lära. Om detta går förlorat i sekulariseringens eller likgiltighetens repressiva tolerans - vad hjälper oss då en väloljad organisation, en apparat i gjuten cement? Eller av partierna omhuldade demokratimodeller?


Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar