17 november 2007

Kristen bara i kyrkan

Karin Långström Vinge, en av de mest lästa bloggarna om religion och tro (Brygubbens lista) vill i en diskussion på bloggen ha svar på följande:

"Jag tänker att vi som kristna måste också kunna verka i andra delar av samhället - inte bara i kyrkan.

Därför kan kristna vara lärare, sjuksköterskor och kommunalråd. Det handlar om att vara och fungera i de sammanhang vi är! Nu har vi demokratiskt kommit överens om en ickekonfessionell skola - då får vi rätta oss efter det. Vi har kommit överens om att vetenskaplighet strikt ska råda i sjukvården - då kan kristna sjuksköterskor inte strunta i att ge medicin (även om jag tror att kristna vårdgivare säkert ber för sina patienter).

Likaså måste man kunna sitta i fullmäktige och besluta om dagisavgifter och farthinder. Det motsäger inte en kristen tro.

Den lutherska kallelsetanken handlar ju precis om detta - att vara där man är."

Så långt Karin Långström Vinge i diskussionen om politik och kyrka, om partier och Svenska kyrkan.

Mitt svar är att det finns argument – och jag frågar Karin hur hon ser på det? Jag har ett skäl, ett resonemang, som leder fram till åsikten. Är det rimligt att ett politiskt parti som är med och beslutar hur en kristen kyrka ska agera, lära och tro i andra sammanhang inte känns vid de besluten? Kan man både stå bakom kyrkan och den kristna tron och inte göra det?

Luthers tanke om de två regementen handlar om att Guds kärlek genom lag och evangelium, genom kyrkan och fursten om man så vill, ska nå människorna. Gud är verksam i de två delarna och vår kallelse är att tjäna Gud i bägge regementena.

Vi kristna kan verka i kyrkan, i idrottsrörelsen, i kommunalpolitiken. Absolut. Men arbetet när vi är där vi är, utanför kyrkan, är också en tjänst för Gud. Det är inte område utanför evangeliets (och särskilt lagens) räckvidd. Arbetet i samhället är en kallelse som i lika hög grad är ställd under Guds ledning och inspirerad av Guds ord. Om det är så för en enskild person – ska det då vara annorlunda för ett politiskt parti? Om partiet framträder som parti i Svenska kyrkan, om det tjänar Gud och söker Guds ledning för arbetet i kyrkan – borde partiet väl i lika hög grad göra så för arbetet i kommunfullmäktige och riksdag, eller hur?

Som Luther skriver: Se först till att du tror på Kristus och är döpt. Sedan skall du tänka på ditt ämbete och kall. Jag är kallad till att predika. När jag nu förkunnar Guds ord, så gör jag en helig tjänst som Gud ser på med välbehag. Är du far eller mor så tro på Jesus Kristus, då är du en helig far eller en helig mor... Sköt väl göromålen därhemma och i köket. Alltsammans är heliga gärningar eftersom du är kallad till det. Det kallas för ett heligt liv som levs i Guds ord och kallelsen.

Arbetet i hemmet, i samhället eller i världen, kan inte kopplas loss från tron. Trovärdigheten blir noll om man bara vill vara kristen i kyrkan och inte i alla sammanhang!

1 kommentar:

  1. När jag går i kyrkan och möter en präst eller annan medmänniska är det inte hans/hennes politiska hemvist som spelar roll.
    När jag avläser kyrkomötets beslut
    är det för de mesta valda politiker som står för besluten.
    Politiker representerar mig i kommunfullmäktige och f.n i regeringen det är ok för mig.
    Men jag vill ha kyrkofullmäktige som består av kristna medmänniskor valda för sin trosuppfattnings skull - gärna politiker men inte valda för att det är just politiker.

    SvaraRadera