Ateism med illusioner

Ateismen har blivit en rörelse av läsare. Så får man förstå det bokflöde som propagerar Guds obefintlighet och religionens fördärvliga inverkan på människornas sinnen. Några enstaka och ganska lågmälda genmälen från kristet håll kan också märkas. Richard Dawkins omfattande volym The God Delusion (Bantam Press 2006), på svenska Illusionen om Gud, har fått ett genmäle i Alister McGraths och Joanna Collicutt McGraths Ateismens illusioner (Libris, 2007). Bokförlaget tillhandahåller också ett diskussions och samtalsunderlag.

De lyfter redan i sin inledning fram frågan hur det kan komma sig att man måste skriva en 400-sidor lång bok om att Gud är en villfarelse och inte finns. De ateistiska författarna är uttalade anhängare till evolutionen som förmodas göra rent hus med det icke-livskraftiga. Religionen som är myt och fiktion borde ha försvunnit för länge sedan.

Alister McGrath var en gång själv ateist och doktorerade i molekylär biofysik men blev kristen och fördjupade sig i teologin. Hans fråga är hur Dawkins och han kunde utvecklas åt så olika håll. ”En möjlighet skulle kunna vara att jag, eftersom jag tror på Gud, är rubbad, vilseförd, bedragen och bedräglig, att mina förståndsgåvor har förvanskats i och med att de har kidnappats av ett smittsamt, elakartat gudsvirus. Eller att jag tror på Gud just för att jag är rubbad… Jag är rädd att dessa båda möjligheter är summan av det svar jag hittar i Illusionen om Gud.”

Som en rimlig motbild till Dawkins lyfter han fram en mycket känd vetenskapsman, Stephen Jay Gould, han dog i cancer 2002, som ett exempel på en ateist som menade att naturvetenskapen går att förena såväl med ateism som med konventionell religiös tro. Gould avfärdade som nonsens föreställningarna om att de troende är idioter.

Mc Grath finner det märkligt att ateismen omhuldar sin övertygelse om att ha rätt med samma kategoriska övertygelse som de fundamentalistiska kristna vilka inte tål att deras hållning skärskådas eller kritiseras (s19). Därtill framställs religionen genomgående karikerad och på värsta tänkbara sätt.

I Ateismens illusioner går författarna mycket kortfattat igenom Dawkins resonemang på några avgörande punkter. Har vetenskapen några begränsningar undrar McGraths. Dawkins har en övertro på vetenskapens räckvidd – det man inte vet nu får vi så småningom veta. Det finns inga vetenskapens ”luckor” där Gud kan gömma sig. Ur kristen synvinkel är det en bedräglig tröst att finna hål i vetandet och där försöka smyga in Gud. Den dagen Gudsluckorna täpps till skjuter man också en hel del människors tro i sank eftersom den hängts på skakiga krokar.

Vetenskapliga teorier kan inte sägas ”förklara världen” anser McGraths. Vetenskapen kan idag möjligen förklara de fenomen som kan iakttas i världen. Det finns dessutom frågor som ligger utanför vetenskapens räckvidd. Till exempel den om det finns ett syfte med naturen. En icke-fråga enligt Dawkins. Men fler meningsfrågor om plats och ändamål med vår tillvaro och våra liv bär vi med oss. Varför är vi här? Vilken är livets mening?

Religionens upphörande kan inte göra slut på våld eller diskriminering, påpekar McGraths. Det är naivt och troskyldigt att hävda något sådant. Man måste ta hänsyn till hur värderingar skapas och människor skaffar sig normer, hur de får sin omgivning att bli begriplig. Om inte religionens fanns som levande idé och tradition skulle självfallet andra sociala markörer stiga upp och fram som bärare av värderingar och normer.

Ska man läsa McGraths bok bör man nog läsa Dawkins och vice versa. Ateismens illusioner är en tänkvärd liten skrift. Ganska lågmält, klarsynt och balanserat uppnår den sitt syfte: att vederlägga Dawkins betydligt mer obalanserade förkunnelse mot Gud, religion och tro.

Andra bloggar om: Tro, Vetenskap, Ateism, Richard Dawkins, Alister McGrath