31 mars 2008

Sagan om första hjälpen


Det var en gång ett slott och en kungafamilj med mycket tjänstefolk. De hade det för det mesta bra och bekvämt. När solen sken var det varmt och gott. Och när det regnade blev det vatten i dammar och fontäner. Vad mer kan man begära?

En het sommar vissnade växtligheten i omgivningarna runt slottet – men i slottsparken var allt grönt och fint. Där vattnade trädgårdsmästarna tidigt och sent. Prinsarna och prinsessorna hade extra roligt, de kunde springa genom draperier av vatten när alla sprinklers sprinklade som bäst.

Då kom kaninerna! Först kom det en vit kanin genom häcken längst borta i parkens ena hörn. Han trodde det var kaninernas paradis. Han tog sig först ett bad i en damm och simmade ryggsim. Sedan tog han sig ett skrovmål av det grönaste gräset och de läckraste bladen på de sprödaste buskarna. Sedan stampade han i marken och snart dök det upp en kanin till, en till och tio till och sedan kom en enda lång rad.

Dagen därpå när trädgårdsmästaren skulle ansa gräset trampade han snett i ett nygrävt hål och bröt högerfoten. Vaktmästern som skickades ut för att ersätta honom snubblade i ett annat hål och stukade vänstra foten och bröt armen. Så där höll det på.

Till sist hopade hela staben fram med kryckor och med gips och bandage på alla möjliga ställen. Men kaninerna njöt i sitt paradis, de åt, simmade och grävde.

Kaoset bara växte. Serveringspersonalen med sina stukade fötter snubblade på trösklar och tappade smör och spillde ut sås. När hovmästaren skulle servera de nystekta fasanerna fastnade kryckorna i ett bordsben så brickan föll och han stupade över matbordet. Och han välte stolarna där prinsarna och prinsessorna satt uppflugna. Och de trillade i smör och sås och behövde genast rena kläder. Men först fick kungabarnen bandage. Jämmer och elände. Och hon som tvättade kläder hade bägge armarna i gips och försökte trampa kläderna rena i ljummet vatten eftersom hon var uppfödd på en vingård. Vilken oreda!

En dag kom en fri vandringsman släntrande in på slottets ägor. Där hade en av vagnarna tappat hjulet och två ekrar av ek (det är just därför de heter ek-rar) hade gått tvärs av. Kusken satt hel och hållen gipsad och hade baxats upp på kuskbocken. Han kunde i princip bara smacka och hålla på. Men det där är väl ingenting, sa vandringsmannen och fick fatt på en krycka som blivit liggande vid vägen och lyckades binda fast den tvärs över hjulet precis där ekrarna hade gått av. Han tog tömmarna, lät kusken smacka så han skulle känna sig nyttig. Vagnen kunde vända och man for tillbaka till stallet.

Varje gång kryckan slog i marken lät det som ett pistolskott eftersom det var aningens för lång. Gruset for och det smällde och lät. Som en moped med problem hade man nog sagt om det funnits mopeder på den tiden. Men eftersom det var före mopedernas tid lät det som pistolskott.

Kaninerna som helt tagit över parken hörde ljudet och sedan kom ekipaget i sikte. Gruset kom farande som hagel, det small och lät och kaninerna blev förskräckta och många svimmade av. Några sprang dock ut ur parken för gott.

Kungen blev mäkta glad för nu kunde man kanske slippa fler hål i gräsmattan och fler brutna och stukade armar och ben. Hörru du min vandringsman, sa kungen. Jag behöver lite hjälp, kan du ta och rycka in. Fasanerna och stekarna trillar bara på golvet, vi plaskar fram i sås och halkar på smör och nu snubblar folk på kryckor som ligger huller om buller över allt. Kan du städa undan kryckor, fasaner och allt?

Javisst, sa vandringsmannen som var van att ta i. Så han tog i och rensade slottet. Det var så roligt när det blev snyggt och rent. För vem vill egentligen snubbla på fasaner, plaska i sås eller halka på tappat smör? En smörkana kunde nog gå an, men det andra får vara…

Kungen som varit mycket oroad över sakernas tillstånd blev så rörd att han genast utnämnde vandringsmannen till någonting. Du får bli min hjälpreda, mitt verktyg, min reservdel. Du är fri och har en egen fri vilja, men har ändå gjort min vilja. Friviljig får du bli. Härolden som blivit lomhörd av allt trumpetande tyckte han sa fri och villig och sedan den dagen kallade han sådana som alltid ställer upp för frivilliga.

En titel ska du ha. Vad ska vi kalla Dig?

Första hjälpen, pep en av betjänterna som nyss snubblat i en trappa och fått det som sedan kom att kallas första hjälpen av vandringsmannen. Han var från Tyskland och när han skulle förklara var han hade ont pekade han och sa: blås ther. Blås ther, sa han igen. Gärna ett blås ther men först ett rejält bandage, sa vandringsmannen. Och sedan den dagen kan man få ett plåster som första hjälp.

Och vandringsmannen blev lokal hjälte och fick många som försökte gå i hans fotspår. Det lät så härligt att bli utnämnd till första hjälpen. Det är förklaringen till varför det finns så väldigt många frivilliga i världen.

Kaninerna blev man inte alldeles av med. Tjänstefolket som nu frisknat till fick hjälpas åt att jaga dem, eftersom man nu hade lagat vagnshjulet som skrämde kaninerna. Slottsfolket vandrade fram på rad. Rätt var det var fick de hoppa till och vrida sig för nu hade de lärt sig att undvika hålen. Förresten - det var så menuetten uppfanns. Men det mina vänner är en helt annan historia.

Andra bloggar om: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar