30 mars 2009

Allt vad man är intresserad av...

Bloggkoll har jag väl inte, men tänk så mycket det finns att skriva. Jag hittar t exKarin Långström Vinge som skriver om verbet telefona - som tydligen betyder att lysa sig fram med sin mobiltelefon. Men det ljuset är inte till mycket hjälp för oss som alltid undrar: var sitter luren? Telefona (telefåna stavas det nog) är väl de som fånigt nog ständigt talar i sin telefon eller mobil. Som inte litar på direkt kontakt genom verkliga möten.

Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).

Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.

Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.

Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.

Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.

Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?

Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...

1 kommentar:

  1. Boken heter Patienten rätt och slätt på svenska. Den otrevliga misstanken är min egen, att detta är den sista boken om Dalgliesh

    SvaraRadera