24 juni 2009

Kortfattat och utförligt ska det vara

Kortblogga, Du? Aldrig? Twittra? Vad ska du då göra av alla ord som står i kö och väntar på att få komma fram? Får de inte komma ut i frihet på bloggen så lär de väl hamna i någon predikan. Och eftersom man i Svenska kyrkan inte längre predikar halvtimmavis så skulle det svårligen uppskattas.

Sålunda talade en kamrat. Min tanke ilade blixtsnabbt till andra områden där ord krävs. Sammanträtt har man gjort i sina dagar. Och varit lagom sparsam med orden! Kanske inte i förhållande till andra som deltagit, men i förhållande till sig själv. Man ska ju jämföra sig mest med sig själv, har jag hört sägas. Mycket har man varit. En slags vandrande filibuster. En enpersonersordbok som likt en kolsyrad läskedryck skakats en stund innan den nyttjas.

Och på ungdomens lokala prästmöten tävlade den unge enbart med de riktigt gamla rävarna som kunde hålla ett auditorium fånget. Inte för att de var så fängslande utan därför att de kunde konsten att genom att tala oerhört mycket faktiskt behålla ordet. Själv blev jag en värdig medtävlare och storsnackare. Så den gången då jag bestämt mig för att ligga lågt, då undrade prosten vad det var med mig. Har något hänt? Är du sjuk, frågade han.

Men med stigande ålder och mognad säger jag bara helt koncist det som ska sägas, och det i sparsamt utförlig omfattning, företrädesvis med verbal variationsrikedom. Så nu ska jag lära mig att bli begränsat kort, det hade jag tänkt mig.

Då hörs den där otrevliga inre rösten. Inte samvetet, utan samvetets bångstyrige kusin: överjaget. Tydligt hör jag rösten säga som di säger i Nerike: Det går allri!

1 kommentar:

  1. Vill gärna påminna om Tage Danielssons "Sagan om den stora ordransoneringen" i "Sagor för barn över 18 år". Om jag inte missminner mig var en prästman den första att förbruka hela ordförrådet!

    SvaraRadera