Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.
Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?
Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?
Instämmer. Ibland kan jag träffas av insikten om hur måna vi människor är om att framför allt annat framstå i god dager. Ibland funderar jag på om genuin tolerans eller mångfaldssträvan ens existerar. Jag tror det trots allt.
SvaraRaderaJag är inte så mycket bättre själv egentligen, kommer inte sällan på mig själv med fingrarna i syltburken. Kanske har detta med synden att göra? Kristna kanske inte är så mycket bättre än andra, men vi har i alla fall förmånen att få ha den helige Andens ständiga påminnande och försök att få oss att inse vårt beroende av Gud och vår egen otillräcklighet.