Har just fått besked genom NA på nätet att den svårt sjuka lilla flickan Rim al Amir har avlidit. Hon och hennes familj var utvisningshotade, men med beaktande av hennes svåra sjukdomstillstånd så beslutatde man nyligen att utvisningen inte skulle verkställas och att man skulle utreda frågan mer.
Nu löper tankarna. Åt alla möjliga håll. Ett barns liv, även om det blir kort och innehåller lidande och prövningar, är ett helt liv. Ett verkligt, ett riktigt, ett mänskligt liv även om villkoren och omständigheterna kan ha varit omänskliga.
När ett barn dör påminns jag om att vi inte förfogar över livet. Det är en gåva att ta emot men som ingen av oss kan äga. Barn har en särskild förmåga att locka fram kärleken i oss, får viljan att skydda och vårda att växa. Också det är gåvor. Men så, när ett barn dör, blir förtvivlan stor. Hoppet tycks förmörkat och förskingrat. Detta trots att jag vet att ljuset lyser i mörkret och livet segrar över döden. Då ropar man om förbarmande.
Idag ber vi för Rim al Amir
och för hennes familj.
Till Gud som omsluter
levande och döda
sätter vi vårt hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar