11 april 2012

Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?

Nu till något helt annat. Från det roliga till ondskan. Ondskan och det onda hanteras gärna som ett randfenomen. Något i utkanten av tillvaron som inte behöver eller tillåts påverka människosyn och världsbild. Många skulle behöva glasögon med progressiva glas för att kunna se skarpt det som ligger nära och det som finns långt borta.

Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.

I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.

På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.

Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.

När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?

Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?



5 kommentarer:

  1. Ja den realistiska kristna människosynen är ju att vi har nära till både gott och ont.

    Johannes Chrysostomos skriver dock så bra och sant om detta:
    ""Låt oss för ett ögonblick se närmare på frågan: begår vi synd av tvång, under trycket från det onda, och inet av lättja och försumlighet? Det står skrivet: Du skall inte döda.

    Men vem tvingar dig att döda? Vem driver dig till det? Måste du inte snarare göra våld på dig själv för att döda någon? Vem av oss skulle med lätt hjärta skära halsen av vår nästa? Vem skulle gladeligen vilja ha blod på sina händer? Ingen. Det förhåller sig i själva verket tvärtemot vad du påstår. För att synda måste du tvinga dig själv.

    I vår natur har Gud som gåva lagt ned den ömsesidiga kärleken[…] därför älskar varje människa sin medmänniska. Förstår du? Genom vår natur dras vi till dygden. det är lasterna som står emot naturen. Om de besegrar oss är det på grund av vår egen försumlighet. Slutsatsen är uppenbar: dygden överensstämmer med vår natur medan lasten står i konflikt med den."

    SvaraRadera
  2. Så svårt och så viktigt att tänka kring detta. Jag påminns om Desmond Tutus bok (Om godhet?) där han påstår att människan är i grunden god - och att det är därför vi blir upprörda av ondskan - för att det inte är det normalt mänskliga. Lite resonans med Johannes Chrysostomos kanske. Men samtidigt ... visst är vi skapade till Guds avbild men arvssynden - eller ursynden (jag tycker om engelskans "original sin") finns som begrepp av en anledning. Ett försök att sätta ord på mysteriet "människan".
    Ondskan finns förstås alldeles för nära till hands för att blundas för - dvs inom mig. Och det är där att kampen måste börja - med mig själv. Tack Lasse för tankeväckandet.

    SvaraRadera
  3. Det ligger långt från dagens människa att se sin synd. Jag brukar fråga om man tror att männen som släpade fram äktenskapsbryterskan skulle lomma iväg idag. Jag är fascinerad av deras syndakännedom. Och jag tror inte att den är lika självklar idag.

    SvaraRadera
  4. Ja, att känna sin synd och bekänna den ligger långt ifrån oss alla. men jag undrar om det var bättre förr? När vi tvingar oss till att göra emot vår innersta vilja skäms vi så mycket att vi hittar på allehanda försvar för vår synd.

    Förr skyllde man på "sin natur" som vi ser av Johannes Chrysostomos text, nu ursäktar man sig med att man "måste vara sann mot sig själv" eller någon annan slemmig klyscha.

    SvaraRadera
  5. Läs Paulus brev till Titus.
    Det är i sin helhet ett vackert epos. Men i dagens kristna värld behandlar man en uppmaning att den äldre kvinnan skall lära flickan som gifter sig med en kristen att tjäna sin man.
    Ondskan hittar man i hela världen där kristna som kommit till ett nytt land och tillämpar uppmaningen att tjäna sin man.
    Den gifta kristna kvinnan som kommer ifrån en annan kultur kan råka ut för att hotas och pressas
    till anpassning. En stötesten -omskärelse - synpunkten att avvakta till gossen blivit myndig kan kosta allt. Välvillig kristendom blir ondska.

    Fadime var bara en i raden av de som fick betala priset.

    SvaraRadera