15 maj 2012

Har du hört rösten?

Ingen vill vara herde. Därför att ingen vill bli förd. Eller ledd. Knappast ens ledsagad. Alla vill vara Lucia. Eller Maria i julspelet. När andra leder verkar man ju hjälplös. Hur känns det? Men att ta på sig uppgiften att leda är inte lika populärt som att vilja slippa andras ledning. Auktoriteter har det inte lätt i tider av skepticism och avståndstagande. De stora institutionerna tappar i förtroende. Den bristande tilliten gör allt flera mera oberoende men också mera ensamma...  Och när man väl är hjälplös kan det vara bra att ha koll på vem man kan lita på. Och kunna urskilja vem som vet vad den talar om. Vem som inte bara snackar, utan gör det som betyder något.

Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?

Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.

Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium

Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.

Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...

Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.