22 maj 2013

Språkfloden vällde obundet fram

Ur en ny pingstpredikan på Ordrik:

En stor hop av människor talade –

alla runt omkring dem
blev utom sig av förvåning
De frågade: är de inte galiléer allesammans,
alla dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra
vårt eget modersmål?
Några sökte andra förklaringar
till det konstiga beteendet:
kan de vara berusade?

En stor fördämning hade släppt
ungefär som när man fraktade timmer
på flottarnas och de många sågverkens tid
i floderna fick stockarna flyta fritt
då hände det ibland att en stor bröt bildades
En fördämning som blockerade vattenflödet
På olika sätt måste man försöka
lösa upp den stora timmerknuten
innan skadeverkningarna blev för stora
med riskfyllda översvämningar

Om inget annat fungerade
fick man ta till dynamit
Vi vet hur det dundrar när man spränger
ungefär som det står i texten:
då hördes plötsligt från himlen ett dån
som av en stormvind
Fram bröt språkfloden
en livlig ström av ord, meningar och budskap
vällde fram fritt och obundet



10 maj 2013

Synden försvagas

Syndabekännelse och bön om förlåtelse delas i förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan upp i fler moment. Bön om förlåtelse som följs av Förlåtelseord eller Löftesord. Uppenbarligen behöver man inte riktigt på samma sätt längre lösas från synden och dess band. Kopplingen till bibelorden om att binda eller lösa från synd, nycklamakten i Matt 16:9, försvagas. I det första förlåtelseordet finns en uttalad och tydlig koppling mellan bön och förlåtelse: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten…

I förlåtelseord 3 har förbindelsen gjorts mera otydlig då prästen inte behöver uttala att förlåtelsen sker som en följd av bön om förlåtelse. Orden står inom parentes och kan alltså utelämnas. Men självfallet kan det faktum att momentet Bön om förlåtelse föregår Förlåtelseord betyda att de flesta ändå förstår att det finns en förbindelse mellan uppriktig syndabekännelse, bön om förlåtelse och den uttalade förlåtelsen. Samtidigt kan man inte undvika att förlåtelseorden blir något av en villkorslös tillsägelse. Som vore det axiomatiskt att synder förlåts. Synden försvagas?!

(Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder.) På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: dina synder är dig förlåtna i (Guds); Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Handboksförslagets författare gillar uppenbarligen språkliga trioler. Förlåtelseord 2 lyder: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar dig, befriar dig och förlåter dig… Älskar, befriar, förlåter.

Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment i Högmässan. Löftesorden har på samma sätt treordskombinationer. Löftesord 1 lyder: Guds nåd är oändlig. Gud låter sitt ansikte lysa över oss till läkedom, upprättelse och liv. Även Löftesord 2 har en treordskombination som liknar Förlåtelseord 2: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar, befriar och förlåter oss. Här är det individuella dig utbytt mot ett kollektivt oss. Löftesorden riktas till församlingen, till gemenskapen, och förlåtelseorden till den enskilde.

07 maj 2013

Oacceptabelt, vagt och dubiöst

Bön om förlåtelse ska numera syndabekännelsen heta om personerna bakom förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan (boken med kyrkans gudstjänstordningar) får som de vill. Därmed nedtonas redan i rubriceringen syndens realitet. Jag anar att den ändrade rubriken är en reaktion på den kritik som ibland förs fram mot att redan i högmässans inledning fokuseras människans synd och bortvändhet från Gud.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.

8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…

Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.

Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.

Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.