04 november 2013

Även om konvertiter bör en kyrka tala väl!


Kollegor och vänner som konverterat vittnar ofta om de betydande svårigheter de mött. Inte i sitt nya trossamfund utan i det gamla. Det är som vore det skymfligt att gå vidare. Däremot välkomnas konvertiter in i Svenska kyrkan utan några särskilda svårigheter. Då går det an med betydande skillnader i det mesta, möjligen beroende på att Svenska kyrkan har så många medlemmar som är dubbelanslutna eller som har agnostiska tankar eller ateistiska övertygelser. Den dubbelheten förvånar.
Nyligen lämnade en vän Svenska kyrkan efter att under hela sitt yrkesliv tjänat kyrkan som präst. Reaktionerna fyllda av indignation kom omedelbart. Förmodligen beror styrkan på avståndstagandet att det nya trossamfundet var den Romersk katolska kyrkan. Irritationen blev extra stor utanför de sammanhang där prästen tjänat. Det blev liksom fritt fram att ösa galla över personen ifråga eftersom konversionen ägde rum ganska snart efter pensioneringen. Som om detta att uppgiften i Svenska kyrkan fullföljdes bara var uträkning och säkring av en hygglig pension. Borta var år av uppoffrande slit för Svenska kyrkans bästa. Försvunna var goda predikningar och engagerad omsorg. Utraderade av steget in i ett annat samfund.

Men även vänner som konverterat under sina mera aktiva år har fått känna på bannstråle och fördömande! Något rimligt avslut för konvertiterna var ingen av kritikerna intresserade av. Helst skulle de omedelbart åka ut på öronen. Som om ingen arbetsrätt funnes. Som om de vore förrädare och plötsligt hade blivit besmittade av allsköns vanföreställningar och irrläror. Som om reformationen inte vore bärgad och särskilt nyblivna katoliker borde behandlas som ett sämre slags människor.
Det borde naturligtvis vara så att Svenska kyrkan skulle välkomna människor av annan samfundstillhörighet som är beredda att tjäna Svenska kyrkan, även om deras samfund inte accepterar dubbla tillhörigheter. Nu kan människor från alla möjliga sammanhang vara dubbelanslutna och ingen ägnar detta någon större tankemöda. Men de som tillhör samfund där kyrkosynen är sådan att dubbelanslutning är utesluten förhindras att arbeta med församlingsvårdande uppgifter inom Svenska kyrkan. Motsägelsefullt är ett alltför svagt uttryck.

Den valhänta hanteringen av konvertiter borde förbättras inom Svenska kyrkan. De personliga behoven är stora i samband med de genomgripande steg en konversion innebär. Ett gott bemötande är det minsta man har rätt att förvänta sig av kyrkan. Även de formella regelverken bör ses över så att de som väljer att lämna får göra det på ett hedervärt och anständigt sätt. Detta är viktigt av omtanke om konvertiterna såväl som om den ekumeniska uppgiftens betydelse. Ta exemplet med en präst som upplevt kallelsen in i vigningstjänsten. En sådan omprövning sker inte lättvindigt! Den är radikalt genomgripande och inte sällan smärtsam. Den kan bland annat betyda att det finaste man vet, detta att få leda eukaristin, inte längre blir möjligt.
Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan fortfarande saknar ett rimligt förfaringssätt för att se till att konvertiter får ett gott slut på sin tid i Svenska kyrkan? Sveriges kristna råd borde genast komma Svenska kyrkan till undsättning för att finna vägar att hantera konversioner med större kompetens och varsamhet.

  

 

3 kommentarer:

  1. Håller med dig helt.
    Jag tror att det skulle vara bra om vi sparade ordet "konvertera" till övergångar till andra icke kristna trossamfund. En övergång från ett kristet samfund (grundad på dopet) till ett annat ju bara ett byte. Vi är sas fortfarande del i den världsvida kyrkan.

    SvaraRadera
  2. Domkapitel förklarar präster, som i åtskilliga år varit goda herdar, obehöriga att "utöva vigningstjänsten" inte på grund av falsk lära utan på grund av t.ex. engagemang i Missionsprovinsen. De får inget tack för trogen tjänst, de är inte längre med i Svenska kyrkans matrikel, de är glömda av den kyrka de älskat och vigt sitt liv åt - men de är ändå glada. De får ju vara herdar i Kristi kyrka. Aron

    SvaraRadera
  3. Det är inte synd om präster som konverterar in under Roms biskop. Begreppet konversion är nog tyvärr väl motiverat. Anspråket är att det är den egentligt enda fulla kyrkogemenskapen. Jag kunde önska att jag fick säga att dessa nu njuter av en pensioneringstid, dvs bytt församling, men det är bara blåögt. Det är en himmelsvid skillnad om vederbörande t.ex. "konverterat" till anglikanien eller gått med i Mpr. Då finns faktiska möjligheter till ärlig gemenskap.
    Det är lite som med de präster som skiljer sig. Vi ska vara förstående åt alla håll. Men tillslut får man inse att det inte går. Det är en splittring som gör ont och då måste det få verbaliseras. Den som orsakat splittringen får bära skulden samtidigt som den finner sig lycklig i sin nya gemenskap. Visst - det var "vi" som orsakade splittringen från början, eller? Fråga de ortodoxa vem som började och vem som befäst splittringen. Reformationen var avsedd för att komma närmare källorna, närmare än Rom. Det faktumet är den Svenska kyrkans enda verkliga legitimitet. Den fars som pågår idag avslutas snart därför att det inte blir någon ekonomi kvar. Den offras pånytt in i det romerska systemet.
    Om (det är meningen) att SvK skulle komma igenom innevarande lutning kommer ingen ifrån att få motivera sig varför vederbörande inte konverterar till Rom, ev till annat mer hederligt samfund.
    Enda rimliga argumentet är att här finns förutsättningar för en mer original kristendoms form. Låt barn och barnbarn till nu konverterade få döma. Kanske närmare bekantskap med det romerska församlingslivet kan ge en bättre bild. Och frågan vad som är den egentliga meningen i de en gång reformerade församlingarna.

    SvaraRadera