31 januari 2014

Berättelsen om en njure 3




Till sist blev jag inskriven på sjukhuset och avdelningen. Och först som registrerad och införd i rullorna gick det bra att bli hemskickad. Lång dags väntan på hemfärd. Morgonen därpå skulle jag inställa mig tidigt och fastande eftersom då skulle ingreppet ske. Slangar skulle installeras i mitt bröst. Jag ville inte tänka på det. Nu länkade jag in i en ny fas och utvecklingen av sjukdom och behandling lät inte hejda sig. Det var bara att låta sig svepas med.

Undersökning. Dusch och tvätt. Operationskläder och lugnande. Ändå huttrade jag av den spänningens köld som ibland växer till och kallas rädsla. Så upp på rullbordet inte olikt en stor serveringsvagn. Snabbt rullades jag iväg med en packe papper vid fötterna. När båren parkerar på operation står där en alldeles grön människa med ett leende. I en springa där ansikte sitter syns ett gott leende. Värme strömmar mot mig. - Hej, känner Du igen mig, säger hon glatt undrande. Jo, det gör jag ju. Henne känner jag från förr. Då var hon ännu yngre. Visst, henne har jag konfirmerat. Namnet är diffust för mig men hon blir lite glad över att jag faktiskt minns henne. Det är inget mot vad jag känner. I detta främmande land som jag beser liggande på bår är en människa vänlig och glad.

Lite senare är det en kyrkorådsordförande som hälsar på mig och rullar mig till ryggmärgsbedövning. Sedan blir det mesta dimmigt. Jag hänger över axlarna på en sköterska för att de ska komma åt ryggraden med sina långa och krokiga nålar. Det gör till att börja med ont på flera ledder och även om jag inte tuppar av är det dis och dimma och mer bedövning.

Så kommer jag till mig på ett tvåbäddsrum med ett litet inplastat paket över bröstet. Nu vet jag var hjärtat sitter. I mitten av värken, där det gör mest ont. Heartache har man ju hört talas om. Men det är nog ett annat slags värk som då avses. Men det går över. Av alla tillfälligheters tillfällighet visade sig min rumskamrat också vara gotlänning. Vi hade snart pejlat in varandras släkt och boende. Det visade sig att min nya granne var släkt med en av mina skolkamrater. Det blev de vanliga tjugo frågor som utbyts när öbor träffas och scannar av varandras sammanhang och släkt.

Det räckte inte med det. När jag repat mig så blev det nu introduktion på dialysen. Ciceron var en av dialyssköterskorna, tro det eller ej, han hade varit min äldre broders klasskamrat, en gotlänning. Ska man behöva bli sjuk för att upptäcka gotländsk närvaro i en blott medelstor mellansvensk stad?

Det fanns ingen ände på det hela. En av personerna som tog hand om mig de första dialyserna var ytlig bekant med mig men fastmer vän med mina föräldrar på Gotland. Denna serie tillfälligheter och sammanträffanden hjälpte mig att snabbt känna mig någorlunda hemma i en främmande miljö. Muren man måste igenom hade en ganska bekväm port öppnad av människor som, även om de var nya just där och då för mig, inte kändes främmande. Osynliga trådar och band kan ibland vara nyckeln till bekvämare inslussning. Hade det inte varit Gotland hade det kunnat vara allt möjligt annat.

Personalen i övrigt gjorde ett heroiskt arbete för att visa tillrätta, välkomna, göra den nya tillvaron dräglig. Inte enkelt varje dag, inte lätt att inordna sig i nya rutiner och nya mönster. Inte för dem och inte för mig.

1 kommentar:

  1. Fascinerande läsning, mycket mänskligt, inkännande, med en varm och tacksam ton! Skreve du memoarer skulle de bli läsvärda!

    SvaraRadera