09 januari 2014

Urholkat uppdrag?

Huvudsaken är väl att vi får ett och annat uträttat. Man kan ju inte begära att de som vill arbeta diakonalt OCKSÅ ska behöva gå i gudstjänst... Argumentationen är inte ovanlig. Åtminstone har jag träffat på den mycket ofta. Ju fler desto bättre. Alla ska med.

Att göra gott är stort och det är vällovligt att engagera så många man kan i medmänniskans tjänst. Men bandet till diakonins upphov kan inte klippas utan att det blir medmänskliga och sociala tjänster i största allmänhet. Men det borde väl räcka att några finns med i gudstjänsten, sägs det. Diakonerna går väl åtminstone dit? Det får man hoppas. Liksom att alla kristna firar Kristi uppståndelses dag.

Poängen är inte var gränsen går för deltagande i kyrkans  gudstjänst. Motivet och drivkraften kommer ju därifrån - det vi får från Gud genom Kristus i mässan driver de kristna ut i världen till tjänst. Det är vad vi tror och hoppas. Om den förbindelsen är otänkbar blir det diakonala agerandet försvagat och svårt att förstå. Att tro och gärningar hänger samman menar de flesta. Men gärningarna tycks vara fullt tillräckligt. Vilket riskerar att bli till en ny och annan sorts gärningslära. Handla gärna, men detta med tro och gudstjänst kan gott få vara...

Om man i kyrkan har svårt att förstå varför man firar gudstjänst blir det knappast lättare för andra, som brinner av lust att göra gott, att koppla samman det som sker i mässan och det som sker i vardagens tjänst. Att undanhålla dessa den goda viljans människor från den erfarenheten och insikten är ur diakonins perspektiv att urholka uppdraget.

1 kommentar:

  1. Helt rätt. Just diakoner behöver väl söka upp vattenkällan minst en gång i veckan och samla kraft till tjänst.

    SvaraRadera