24 juli 2014

Biskoparna måste höja sina röster för att höras

Biskopskollegiets uniformitet är ett svårbegripligt fenomen. Inga teologiska samtal av betydelse tycks få föras utanför Biskopsmötets lyckta dörrar och inför allmänhetens ögon och öron. En av de få gånger då fasaden krackelerade var inför beslutet om samkönad vigsel. Då bildades konstellationer och åsiktsallianser som dessutom framträdde med artiklar i dagspressen. Det spelade nu ingen roll eftersom det kyrkopolitiska etablissemanget och landets politiska partier redan hade bestämt hur Svenska kyrkan skulle tänka och handla. Om detta sade sedan biskoparna knappast något alls! Och dessvärre har tystnaden åter lägrat sig.

Visst fanns det nyligen någon enstaka biskop som både förstod och tordes torgföra sina tvivel inför de storskaliga pastoratens välsignelser. Men det uppträdde dessvärre också biskopar som fullständigt välsignade att många stora församlingar blev av med sitt självbestämmande och rätten att besluta om sin verksamhet! I något fall hindrade ett politiskt parti och en biskop genom sin oheliga allians upplösningen av en samfällighet på lokal begäran. Man hindrade detta utan någon som helst hänsyn till dem som tänkte annorlunda. Viljan att söka breda lösningar fanns inte!

Biskoparna måste sluta att gå i takt med varandra för Svenska kyrkans skull. Förmodligen har biskoparna levt i föreställningen om att den uppvisade enade fronten gynnar kyrkan. Söndring inåt,utåt enighet. De som är i minoritet håller tyst och man infogar sig i bilden av en enig kyrka. Eftersom detta inte är en sann bild av tillståndet vare sig i biskopsmötet eller i Svenska kyrkan bidrar man till en dimridåernas förenklade fasad. Med den stärkta uniformiteten blir det också allt trängre för de olika andliga traditioner som tidigare hade en plats inom Svenska kyrkan, trots att man hade från majoriteten avvikande övertygelser! Sådana andliga strömningar och grupper har, ibland genom sekler, genom sitt andliga liv och sin tro burit kyrkan.

Svenska kyrkan behöver ett icke-territorriellt stift för att med erkännande ge sådana grupper en fortsatt plats inom kyrkan. Flera röster skulle på det sättet också kunna bli hörda i Biskopsmötet. Enigheten för syns skulle, den ibland låtsade samstämmigheten, kunde äntligen upphöra! Fler biskopar kunde våga höja sina avvikande röster! För mångfaldens och den teologiska frihetens skull. Sänkta trösklar räcker inte, valven måste höjas så att åsikter och övertygelser kan brytas och berika varandra. Uniformitet är inte framtidvägen för kyrkan. Inte heller en åsiktskanon som ska upprätthållas genom nya urvalskriterier tillskapade för att rensa ut det som för tillfället ses som misshagligt. Sanningen är frihetens signum!

Därför föreslår jag för min del att EFS missionsföreståndare ska biskopvigas och att framtida val av missionsföreståndare därmed blir biskopsval. På alla sätt fyller missionsföreståndaren biskopliga plikter med vissa skillnader, som att personen saknar ett domkapitel och inte heller kan viga präster.

7 kommentarer:

  1. Visst skulle detta vara en fantastiskt bra lösning!
    Har ingen tidigare kommit på ngt sådant???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, detta arbetade man med inom Svenska Kyrkans Fria Synod för ca trettio år sedan.

      Radera
  2. EFS självklart! Men åtminstone två till, kanske geografiskt bestämda av de ordinarie med ett mittstreck någonstans i Mälardalen, eller varför inte Mpr som ett av dessa två där en mer uttalad konfesionell amerikansk-luthersk variant får vara bestämmande?! Det är redan ett faktum att olika stift har olika nivåer av lik/samriktning (inte så enhetligt som biskopsmötets nuvarande tigeri försöker förespegla).

    SvaraRadera
  3. Missionsprovinsen kunde ju erkännas som fritt stift, men inte präglad (enbart) av amerikansk konfessionell lutherdom utan av en mer allmänkyrklig linje.

    SvaraRadera
  4. För att våga bryta grupptrycket behöver nog de svenska biskoparna ett kunskapsmässigt stöd om sitt självständiga ansvar som biskopar; hur det sett ut i historien, vad bekännelseskrifterna säger, hur man tidigare gjort i Svenska Kyrkan, hur det är i andra kyrkor.

    SvaraRadera
  5. Som präst i Mpr, skulle det vara intressant att få veta vad som föranleder benämningen "konfesionell amerikansk-luthersk variant". På vilka sätt yttrar sig detta, bortsett från att vi har vissa kontakter med LCMS, om än ej formell kyrkogemenskap. På vilket sätt märks detta i våra gudstjänster? Därmed inte sagt att det nödvändigtvis skulle vara av ondo, men jag förstår inte den stämpeln.

    SvaraRadera
  6. Kanske en spänning som nu är helt borta (om den ens funnits). Med Nathan Söderblom knöts anglikansk kyrkogemenskap. ETT kännetecken på en amerikansk-luthersk tendens skulle vara markeringen av avståndet till det anglikanska. Formellt har inte Konkordieboken status som bekännelsetext i SvK, "bara förklarande". Augustana kan ur ett sådant perspektiv ses som ett synnerligen ekumeniskt dokument, inte minst gentemot anglikanerna. Som jag förstått saken blev tvärtom Konkordieboken ett igenkänningstecken mellan skandinaver och tyskar i Amerika, tillskillnad från det brittiska anglikanska. Men gudstjänstordningarna kan nog också i Mpr variera såsom gamla stiftstraditioner har varierat. Har Mpr kommunionsgemenskap med anglikaner (som SvK har)?!

    SvaraRadera