28 februari 2015

Vem älskar Svenska kyrkan?

Vem älskar Svenska kyrkan, frågar Göran Lundstedt i Svensk kyrkotidning den 20 februari. Han eget svar är att det är alldeles för få. Till och med biskopar, präster och förtroendevalda ”spyr galla över den egna organisationen så snart de får chansen”. Många väljer att ständigt ”låta negativismen och svartmålningen ta överhand när det gäller det dagliga samtalet om den egna kyrkan.” Och detta trots att ”de står bakom folkkyrkans budskap”.

Vad är då denna folkkyrka och vilket är dess budskap, undrar jag under läsning av denna artikel som förutsätter att alla vet vad som avses. Att ta det för givet är bara för mycket. Man behöver till exempel bara läsa Jan Eckerdals Folkkyrkans kropp för att inse att folkkyrkobegreppet alls inte är ecklesiologiskt entydigt.

Enligt Göran Lundstedt är folkkyrkan något annat än den ”konservativa flanken”. Den står inte bakom folkkyrkan, men utgör inget bekymmer eftersom de som hör hemma där ändå är ”relativt få”. Deras uppfattning sammanfattas med att de anser att allt ont kommer från Kyrkokansliet i Uppsala och att ”vi snarare bör vända oss till Rom för all inspiration”.

Lundstedts oprecisa sparkar mot denna grupp stämmer väl med den grova karikatyr han presterat av den konservativa flanken. Inte bara Bibeltrogna vänner, laestadianer, gammalkyrkliga grupper och en hel del fosterlandsstiftelsefolk lär skaka på huvudet åt beskrivningen av den konservativa flanken. Även många som står i en evangelisk katolsk tradition lär stå frågande inför beskrivningen. Särskilt som många av dem är ståndigt verksamma för att vittna och förkunna i ord och handling, i att bygga kyrkan lokalt och nerifrån.

Kritik som är berättigad och befogad, både vad gäller organisation och mera djupgående teologiska frågor ”ska naturligtvis välkomnas”, skriver Lundstedt. Men den kritik som han karikerar och avfärdar hör alltså inte hemma där. Vi har väl helt enkelt olika tankar om vad som är berättigat och befogat.

Låt mig nämna några aktuella punkter där kritik är befogad: sekulära politiska partiers makt i beslutsförsamlingar på kyrkans alla nivåer, politiska beredningsmöten, storpastoratsreformen som berövat många levande församlingar sitt självstyre, koncentration på organisation, underlåtenhet att göra utvärderingar t ex av kyrka-statreformen, oförmåga eller ointresse att formulera kyrkans bekännelse och tro, större betoning av kyrkan som tjänsteleverantör än som Kristi kropp, tal om mångfald och tolerans som inte tillämpas inom kyrkan, en kyrkosyn där kyrkan som nationellt varumärke överskuggar och nedmonterar lokal församlingsgemenskap, ett illa förankrat handboksarbete etc. etc. etc.

Det hindrar inte mig från att älska Svenska kyrkan, en kyrka jag tjänat i mer än fyrtio år. Jag kan även känna stolthet för diakoni, ungdomsarbete, musikverksamhet och mycket annat. Men kärleken bygger, vilket jag ofta betonat, på kritisk solidaritet. Det handlar inte om baktaleri eller skvaller utan jag har agerat genom öppna och offentligt framförda resonemang. Jag har funnit att det i mitt fall ofta varit det bästa sättet att ”våga stå upp för Svenska kyrkan som kyrka”!


26 februari 2015

Trollen på nätet

Nättrollen, de slemmiga, som hatar och, trakasserar och mobbar uppmärksammas i olika televisionsprogram. Uppdrag granskning avslöjar hur polis och åklagare misslyckats gång på gång att göra sin oavvisliga plikt att skydda de mest sårbara. Barnens anmälningar tas tydligen inte överallt på allvar och de mänskliga och lystna rovdjuren kan sålunda fortsätta att sätta sina nättänder i sina offer.
Föräldrar, skola och kamrater tycks antingen ovetande eller maktlösa. Därför blir de unga så beroende av att rättsapparaten fungerar effektivt och snabbt.

Även Robert Aschberg konfrontationer med näthatare, så kallade troll, avslöjar för mig fåkunnige en hel värld där ingen lag tycks råda och ingen lag verkar nå. Om de myndigheter som ska upprätthålla lag och ordning inte rår på detta - hur ska man då ens kunna drömma om att bekämpa den framsmygande terrorismen?

25 februari 2015

Börjar det inte klockan tolv?

Under en period i Kyrkans tidnings långa liv sändes reportar ut över landet för att delta i och recensera högmässor. Det blev ibland mera känslomässiga omdömen om vad som var bra eller dåligt. Till och med predikan betygsattes, men eftersom spaltutrymmet var begränsat blev det oftast korta suckar av missnöje eller välbehag. Ett problem var att bedömningarna blev smått distanserade och åtminstone mer än en gång avslöjade att skribenten själv inte var så hemmastadd i vad som skedde liturgiskt. Nedan några egna reflektioner under en utflykt i vårt avlånga land.

Firade med anledning av ett teaterbesök högmässa i Göteborgs domkyrka i söndags. Lite glest i bänkarna men tillsammans blev man en aktiv sjungande och bedjande församling. Genomgående starka musikaliska insatser. Göteborgs gosskör sjöng skönt om än överdrivet vekt och försiktigt i vissa partier. De har röstresurserna och man förstår att de kan ännu mer.

Processionen in i kyrkan avslutas genom att alla förutom kören, som vid en prästvigning, radar upp sig utefter altarrunden för att gemensamt hälsa altaret. Vad man kan förstå är det så man gör där. Ty vid gudstjänstens slut radar alla upp sig igen och står som en ensemble på rad vända mot "publiken", ungefär som vid en föreställnings slut, och celebranten välsignar församlingen från sin plats i raden. Därefter uppmanas alla att gå i frid, i vår Herres Jesu Kristi namn, men att ändå stanna kvar en stund för att lyssna till postludiet. Tydligen brukar man normalt ge sig av utan att i lugn och ro sitta kvar för att höra...

Den biträdande prästen leder med några ord oss in i Syndabekännelsen, som är kortfattad och ny: Den synd jag delar, den synd jag bär ansvar för bekänner jag i tro på Guds kärlek, i närvaro av Kristus, i tillit till Andens liv. Av någon anledning är det den biträdande prästen och inte celebranten som avlöser. Jag undrar stillsamt hur de tänker kring detta. Är det en uppgift, som vilken som helst, som man tycker kan delas ut till någon som behöver en funktion som motiverar deltagandet? Eller ser man enbart praktiskt på det? Den som tar hand om inledningsorden får fortsätta att bara farten?

Man sjunger inget Gloria så här första söndagen i Fastan. Kyrkorummets fokus är annars den osedvanligt dominerande och överdådiga och gyllene altaruppsatsen. Där omges det draperade enorma korset av två änglar med mäktigt utfällda vingar. Inte direkt någon nedtonad fastebild med lidande och nöd utan allt andas stor lovsång och himmelskt överflöd.

Inför evangelieläsningen knallar en lekman med Evangelieboken förbi altaret och bort till korets andra sida för att lämpa över boken till en av prästerna. Lekmännen ger sig av och två nya kommer fram för att ta ljus och förflytta sig enbart några steg. Den biträdande prästen läser texten och håller evangelieboken själv, vilket verkar torftigt när det finns så många lekmän som aktivt medverkar med alla möjliga uppgifter. En enkel evangelieprocession ner i församlingen hade verkligen betonat Guds ord som en gåva till hela Guds folk, till församlingen och kyrkan.

Mässan firas sedan versus populom, med prästerna bakom altaret vända mot församlingen. Det enda udda är det massiva och överdimensionerade gyllene krucifix som står på altaret och tvingar celebranten att stå lite vid sidan av altarets mitt. Den andre prästen skymtar någonstans bakom krucifixets fot. OM man vill hylla det praktiska verkar det mycket opraktiskt att låta detta krucifix dominera över allt annat som faktiskt sker vid eukaristifirandet.

Predikanten har sin predikan i sin ipad som han skickligt lyckas hålla och sköta utan att det drar uppmärksamhet från förkunnelsen. Utgångspunkten tas i 1 Mosebok 16:1-13, dagens GT-text. Inte direkt någon lätt ingång med Abram som av sin åldriga hustru uppmanas att skaffa avkomma genom slavflickan Hagar. Kontentan är att alla misslyckas. Men mitt i misslyckandet möter Gud som kan vända skeendet.

När sista psalmen sjung kommer en äldre dam och sätter sig på bänken bakom mig. När gudstjänsten nästan genast tar slut ser hon på mig och ställer frågan. Är det redan slut? Jag skyndade mig och gjorde mig i ordning. Börjar det inte klockan tolv?

24 februari 2015

Du måste finnas

På Göteborgsoperan spelas Kristina från Duvemåla. Huvudrollerna kreeras och sjungs av de fyra personer som gjorde succé med samma musikal på Svenska Teatern i Helsingfors. Det är dramatiskt och storartat.

Efter föreställningen var vi några personer som diskuterade musikalens syn på kyrka och tro. Någon uppfattade den som oerhört kyrkokritisk och avståndstagande, inte minst genom den förtryckande överhet till vilken prästen hörde. Men även Kristinas stora sång: Du måste finnas uppfattades som en klagosång från den lurade kvinnan, hon som satsat sitt liv på illusionen om Gud. Björn Ulvaeus livsåskådningsmässiga och religionskritiska humanism lyser igenom och färgar musikalen.

Å andra sidan, tyckte någon, verkar librettot ha formats utifrån en insikt i hur djup fromhet och tro fungerar i kris och motgång. Så sjunger till exempel Kristina helt realistisk ut sitt tvivel, sin troskamp på liv och död, sin djupa längtan: Du måste finnas,Du måste, jag lever mitt liv genom Dig. Utan Dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om Du inte fanns.. 

Dessutom kan man understryka att det är den lilla skaran av troende som utgör kärnan i den grupp som modigt bryter upp från Sverige för en farlig och lång resa. Uppbrottet är ett sökande för att finna ett land och en tillvaro där jämlikhet råder, i hopp om en jordisk försmak av det himmelska paradis. De får också hjälp av en amerikansk baptistpastor som framställs som ett föredöme inte bara i tro och solidaritet utan även i social förmåga och inlevelse. Även försoningen mellan Kristina och Ulrika understryks som ett Herrans underverk - en bro byggdes dem emellan.

Det finns många fler inslag i musikalen som understryker trons betydelse. Särskilt starkt framgår det i den avslutande sången, en kärlekens och överlåtelsens visa, I gott bevar:
Om allt rämnar runt omkring oss
finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar


Än är det inte för sent att hinna till Göteborgsoperan och Kristina från Duvemåla. Vilken blir Din reaktion? Vad tänker Du om musikalen, om synen på den kristna tron?


19 februari 2015

Några av lutherdomens många svagheter

Lutherdomens nyskapande sidor talar man ofta om. I lutherska kyrkor. Där man yvs över koncentration på det som är väsentligt. Rättfärdiggörelsen som kommer genom tron allena och inte genom alla möjliga goda gärningar eller handlingar. Denna insikt till trots finns det få kyrkor och trossamfund som sätter sådan tillit till politiska manifest, ställningstaganden och aktioner som just Svenska kyrkan. Men inte ens politisk aktivism kan ändra på att människans förlossning bottnar i ett radikalt gudomligt ingripande. Av nåd genom tro.

Som ett annat mantra upprepar lutherska präster och pastorer Skriftens primat över kyrklig sedvana och tradition: Sola Scriptura. Principen innebär att man ska läsa vad det står. Bibelordet fungerar som trumf och slår ut andra kyrkliga och mänskliga påfund. I ett slags sanningarnas hierarki är Bibeln som Gud ord överordnad. Visserligen i behov av tolkning och utläggning. Men icke desto mindre en oöverträffad auktoritet för att ge ledning och inspiration.

Det märkliga är den underordnade betydelse Skriften, Guds ord, efterhand fått till exempel i Svenska kyrkans beslutsförsamlingar. Sällan anförs några bibelhänvisningar när man påstår något om förhållandena i samtiden, Än mindre föregås stora beslut av några bibelstudier eller teologiskt öppna samtal. Det har hänt att någon teologisk kommitté har fått publicera en studie inför och i samband med en genomgripande kursändring, men urvalet av teologer har då knappast levt upp till den försonade mångfald Svenska kyrkan gärna berömmer sig av.

Genom att förkorta och sammanfatta lutherdomen i små deviser har man också gjort det lättare att runda och förändra innebörden. Tankarna på det andliga och världsliga regementet syftade till åtskillnad och klarhet kring vem som ska bestämma vad. Därtill bands kyrkan till det världsliga genom lojaliteten till överheten. Den sågs och ses som av Gud insatt och upplyst. Att det var mycket länge sedan det världsliga styret ens formellt trodde sig leda i kraft av Guds nåde är bortglömt eller förträngt. Därmed förblindas kyrkan inte sällan av sin lojalitet till världslig upphöjelse och makt. Särskilt stötande blir det när de som ska ta hand om det världsliga regementet i vårt demokratiska land även styr Svenska kyrkan och dess kyrkoordning. Sålunda sväljs friskt de partipolitiska kamelerna...

Lutheraner har även hyllat idéerna om kyrkan som ständigt stadd i reformation (Ecclesia semper reformanda est) för att bevara sin egenart och sitt evangeliska budskap när världen och dess kunskap förändras. Med denna tanke som murbräcka kan man dessvärre motivera vila förändringar som helst. Lägger man till föreställningar om att bara det finns plats för effektivitet, resursbesparing, värnande om skapelse och miljö och (honnörsordet som mejar ner det mesta av motstånd) kärlek i det som görs nytt - så ska det omfattas och bejakas. Det må gälla kyrkans internationella arbete och missionen, organisationsförändringar eller moraliskt-etiska svängningar. Här kan man tänka på att all förändring då framstår som av godo, åtminstone så länge förändringen styr i modernistisk eller postmodern riktning. Allt mer av tro, bekännelse och lära underkastas tidsandan och svänger ej sällan som vindflöjel än utgör den stadiga trons och tillflyktens ort.

En annan luthersk brist är oviljan att binda sin övertygelse i pregnanta satser. Man undviker att formulera en modern katekes, än mindre att anta normerande lärodokument. Istället har man skapat kaos genom att upphöja alla möjliga texter och beslut, som kyrkomötet sysslar med, så att de ska äga lärostatus. Följden är att ingen riktigt vet vad som längre ingår i den allmänneliga kristna tron i evangelisk-luthersk tappning. Fullständig frihet är bäst, tycker somliga som vill ta ut svängarna och struntar i tro, bekännelse och lära i någon mera kvalificerad form, för att så kunna inkludera allsköns nyandlighet och en massa god vilja. De som vill ha ordning och reda och mera seriöst och precist kunna diskutera vad kyrkan tror och lär blir utnämnda till gräns- och trospoliser. Gränslöst låter möjligen fint i somligas öron, men är just det. Om man bortser från de gränser som jämt och samt dras upp mot ett antal trosmässigt profilerade personer och grupper. De som antingen vill hålla fast vid sådant kyrkan tidigare hävdat och bekänt eller som värnar och vill utveckla det katolska arvet.



17 februari 2015

Hur kan vanliga unga män förvandlas till fanatiska frontsoldater

Radikalisering kallas processen som även leder ungdomar i Sverige från en tillvaro i ett relativt fredligt samhälle till att ta upp vapen och gå ut i krig. Detta ter sig obegripligt och som väntat söker man efter att förklara och förstå hur detta kan gå till- Vad får ungdomar, huvudsakligen unga män, att lämna familj och vänner här för att utan krigsvana och lång träning hamna vid fronten där?

Utanförskap, ekar det nu från dem som förväntas veta. Marginalisering och dålig integration leder till att man står utanför gemenskap och sammanhang och därmed löper man risken att dras in i de rörelser som vill skapa en statsbildning på islamismens grundvalar. I den processen spelar nätet en stor roll, sägs det. Morden som flitigt spritts via internet verkar dessutom som en magnet på dessa unga och ger dem impulser att söka sig till denna totalt annorlunda rörelse.

Men, har det invänts, om utanförskapet vore det främsta skälet finns det många unga som står ännu mycket mer utanför det etablerade och då borde löpa ännu större risk, men de  syns inta allas i dessa sammanhang. Det visar att det inte räcker med utanförskap som förklaring

Fler nödvändiga faktorer krävs, som att det måste finns en radikalt annorlunda och kompromisslös rörelse att ansluta sig till som på något sätt ändå går att hänföra till den egna traditionen och bakgrunden. Jag tror att det därtill behöver finnas personer som uppmuntrar och stöder, som underlättar och möjliggör en anslutning. Jag tror det därför att när det gäller religiösa sekter fungerar det oftast så, någon med egna erfarenheter eller kontakter blir vägvisare.

Sverige har under perioder skaffat sig kunskaper om politiska terrorgrupper som till exempel Röda arméfraktionen. Man har också studerat hur vissa av de religiösa sekterna arbetar, de som indoktrinerar och påverkar särskilt unga människor. Då stiftade man också bekantskap med avprogrammering och och andra metoder för att bryta sekters psykiska grepp och dominans. Så alldeles utan erfarenhet och kunskaper med relevans är man inte, även om det här gäller problem på en annan nivå.

En  annan faktor som man knappast talat om är upplevd meningslöshet, bristen på sammanhang och mening. Man tänker väl att det ingår i den stora påsen benämnd utanförskap. Men det är vad de religiösa sekterna varit duktiga på att erbjuda, ett syfte och en inriktning, en tankevärld som tycks göra världen svart-vitt begriplig, rationell i sin irrationalitet, och som därmed blir ett lockande alternativ.

De värden som vi sägs omhulda och hylla i vårt samhälle är demokrati och gemensamt ansvarstagande, t ex som för vård, skola och omsorg. Högst på belöningssystemens trappa sitter samtidigt framgångsfaktorer som pengar, ägodelar, berömmelse och makt. Att sådant inte lockar alla är ingen nyhet. Inte heller att ett sådant samhälle kan verka grått och oprofilerat och att det på det personliga planet ter sig något tomt och innehållslöst. Det sammanhang och den mening som de jihadistiska rörelserna erbjuder, och bristen på starka ideal och övertygelser som man kan uppleva i vårt samhälle, är därför underskattad som orsak när man vill förstå varför unga människor snabbt kan radikaliseras och förvandlas från ganska vanliga ungdomar till fanatiska krigare och frontsoldater.

Religioners förfärande kraft när det gäller makt över tanke och själ ska inte underskattas. De kan åstadkomma storverk i mänsklighetens tjänst men också, som vi ser exempel på, rasera allt vad humanism, mänskligt värde och kultur heter. Även om det som händer när unga människor blir övertygade militanta islamister kallas radikalisering har det ingenting med radikalitet att göra. Tvärt om...

16 februari 2015

Även religiösa personer och grupper har rätt att arbeta politiskt

Inte minns jag var eller när jag hörde det senast, detta att religionen ska skiljas från allt politiskt inflytande. Den tanken är likafullt ofta förekommande och den framträder i många klädedräkter. (Notera gärna exempel som Du träffat på). Religion ska hållas borta och utanför allt politiskt inflytande. Religionen ska permanent vara utvisad ur de beslutsförsamlingar där man bestämmer om ett samhälles organisation och lagar.

Ingen ifrågasätter. Alla tiger. Och sväljer. I en demokrati brukar medborgarna på nästan vilka grunder som helst ha rätt att organisera sig och försöka påverka. Den rätten ska dock inte gälla dem som har religiös bekännelse och livsåskådning. De ska hållas i den privata sfären.

Fruktan, fördomar och rädsla åstadkommer sådana konstiga föreställningar. Vad är det man är rädd för? Jo, att religionen ska tvingas på människor så att religionsfriheten upphör, och fler rättigheter avskaffas. De mänskliga rättigheterna föreställer man sig kommer att beskäras och den som är religiös bli ett slags övermänniskor med fördelar och privilegier. En gudsstat, en teokrati likt den i Iran, är hotbilden.

Ser man på politiska idéer omhuldade i vissa kristna kretsar förstoras de polemiskt upp så att de blir till hot mot emancipation och jämlikhet. Patriarkatet ska råda och inga aborter äga rum, förtryck på alla livet områden väntar. Man får inte klä sig som man vill eller tänka fritt, än mindre ha en fri journalistik och kritisk granskning. Religiös polis kommer godtyckligt och nyckfullt att fängsla och straffa dem som avviker från den religiösa normen.

Bannbullan (!) mot religionen som politisk faktor är enfaldig eftersom den bygger på att avarterna och det allra värsta som kan hittas i religionernas värld inte är undantag utan generella och normerande. Använde man samma sätt att tänka när det gäller politiska ideologier skulle tveklöst all politik också förbjudas från att ha politiskt inflytande och därför förpassas till en privat sfär!

Att skräckexemplen huvudsakligen är hämtade från andra världsdelar och olika religioner tas ingen hänsyn till. Fruktan för islamism och totalitära och fanatiska rörelser och system är förmodligen en av drivkrafterna bakom behovet att försöka isolera religionerna från varje reell påverkansmöjlighet. Att förhindra diktatoriska avarter och förtryck är något de flesta av oss delar med varandra, vare sig vi ser oss som troende kristna, muslimer eller uppfattar oss ha en mera politisk identitet. Ännu mer förvånade blir väl dessa separatister, som vill hålla religion åtskild, om de skulle kunna fatta och inse att även vi som inspireras av vår tro, och möjligen, men mera sällan, av vårt trossamfund, faktiskt uppskattar och förordar en sekulär stat!

I den politiska världen möter inte sällan en smått religiös och synnerligen okritisk dyrkan av politiska ideologier och ideal. Ännu tydligare har somliga politiska förebilder och ledare dyrkats och hyllats bortom det rimligas gräns. Vill man kan man, i 1900-talets politiska historia, finna de mest groteska och hemska händelser. Hitlers, Maos och Stalins skräckvälden är extremer och avarter. Icke desto mindre styrde de miljoner och åter miljoner med sina politiska idéer och de åstadkom fullständigt monstruösa och mordiska katastrofer.

Majoriteten av de människor som i Norden inspireras av någon religiös livsåskådning är demokratiskt insiktsfulla och kloka. De förenar sin tro, bekännelse och lära med allmänt omfattade humanistiska ideal och respekterar vetenskap och beprövad erfarenhet. Att politiskt inflytande sprunget ur sådana uppfattningar skulle diskvalificeras per definition är mera ett rabblat mantra än byggd på någon genomtänkt  reflektion.

Men skulle någon eller några, mot förmodan, ha ambitioner att driva politiskt arbete med sin religiösa livåskådning som inspirationskälla har de all rätt att göra så, alla antagonistiska invändningar till trots!

15 februari 2015

Kärleken segrar över mörkret i oss alla

Utdrag ur en predikan på trosviss:

Även vi sentida Jesusvänner
som gärna vill vara hans lärjungar undrar:
kan man verkligen förstå och begripa
allt det som egentligen hände Jesus
Han som gick den svåra vägen
Kan vi fatta denna märkliga berättelse
om förföljelse, lidande
och totalt nederlag i döden
Går det alls att tänka sig
undret då kärleken segrar över
mörkret i oss alla?

Uppståndelsens gyllene morgon
kan den betyda en ny start?
En begynnelse som upphäver och vänder nederlaget
till seger över mer, långt utöver
något på det personliga planet
Till en triumf över all världens ondska,
över synd och död
Sådant sker när Gud i Jesus
gör allting nytt
Även om vi inte förstår
anar vi att mörkrets och sorgens tid
kan förvandlas till en Kärlekens tid!

14 februari 2015

73 skolklasser har försvunnit under de senaste fem åren

För ett antal år sedan fick min familj besök från USA. Ett föräldrapar med en liten dotter. Det mesta var frid och fröjd, men så fort vi gick in i affärer eller något varuhus så blev det obehagligt och spänt. Föräldrarna tog ett rejält grepp om barnets arm och släppte henne inte för ett endaste ögonblick. Hon kan bli bortrövad, sa föräldrarna. Vi tittade förvånade på paret och deras dotter och därefter utbytte vi ett hastigt och menande ögonkast med varandra. Här behöver de i alla fall inte vara rädda, sånt händer inte här, betydde blicken.

Idag är jag inte längre så säker. Det visar sig att i Sverige, ett land där man säger sig vilja göra barnkonventionen till lag, kan barn försvinna. Inte bara enstaka barn. Massor av barn. De flesta kommer från andra länder och många är ensamkommande barn. Afghaner, kineser, romer och många andra...

Det välordnade och inrutade Sverige tappar bort hur många barn som helst! På ECPAT:s blogg skriver man:

Enligt siffror Migrationsverket tagit fram till Aftonbladet har 1 465 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige de senaste fem åren, 374 barn under 2014, ingen vet var de finns och ingen tar ansvar.

Dessutom understryker man FN:s kritik av Sverige:

Sverige granskades senast i januari i år av FN:s barnrättskommitté som återigen riktade skarp kritik mot Sveriges regering: “Ensamkommande och asylsökande barn är särskilt utsatta för risk att utnyttjas i sexuell exploatering, och många barn försvinner varje år. De flesta av dessa fall utreds inte tillräckligt. Utred alla fall där ensamkommande barn försvinner och vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka deras skydd”.

73 skolklasser har försvunnit! De är borta. Obefintliga. Även om några av desssa barn återfunnits är de borttappade barnen en nationell skandal. Vilket inte verkar vålla konvulsioner bland beslutsfattare eller krisprocesser inom polisen och de sociala myndigheter. Och även om de flesta av dessa 1 465 barn inte har gått en förskräcklig framtid till mötes är storleksordningen förfärande.

Ibland försöker myndigheter förklara situationen genom att hävda att barn till exempel kan ha lämnat Sverige i sällskap med familj eller släktingar och att de därför egentligen inte är försvunna. Vem som ska ha ansvar att upptäcka och följa upp om och när ett barn i asylprocessen har försvunnit har också skickats runt som en het potatis: är det Migrationsverket eller kommunerna? Är det integritetskränkande att ha bättre koll på barns göranden och låtanden?

Beror valhäntheten på att lagstiftningen är bristfällig? Eller på att myndigheterna inte samverkar på riktigt sätt. Eller, förfärande tanke, på att det är utifrån kommande barn som kineser, afghaner, somalier eller romer? Som om inte också dessa barn vore våra barn, vårt ansvar?! 73 skolklasser!

Situationen för tiggarna utanför landets varuhus och kyrkor har efterhand tagit en allt större del av engagemanget så att andra människors och gruppers villkor tyckts blekna. Den stora majoriteten av romer och deras utsatthet har mer eller mindre glömts bort. Och de försvunna barnen - de får inte skuffas undan ännu mer genom att knappast några av de stora folkrörelserna tar upp frågan och ger egen tid såväl som av myndigheterna kräver nödvändiga förändringar så att man säkerställer att de åtminstone inte faller offer för trafficking eller annat otillbörligt utnyttjande. Barnets bästa, som Barnkonventionen ska främja och gynna, kan inte vara ett försvinnande!



Barnkonventionen är tydlig. Här ett litet axplock som enbart det skulle tvinga Sverige att vidta alla möjliga åtgärder mot försvinnanden:

Artikel 22.2 om barn som söker flyktingstatus...
För detta ändamål skall konventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt.... skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. I så fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inta kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.

Artikel 25
Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.

Artikel 35
Konventionsstaterna skall vidta lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindrabortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form.

12 februari 2015

Kräftgångens kyrka behöver tro!

I en folkkyrka finns det många olika skäl för att vara medlem. Studieverksamhet, gudstjänster, vården om det klassiska kyrkomusikaliska arvet, oskattbara kyrkor, diakoni och sociala insatser, arbete bland barn och ungdomar. Medlemsavgiften bekostar en variationsrik verksamhet som man kan ställa sig positiv till.

Med tanke på det stadiga utflödet ur kyrkan vaknar åter diskussionen om vad en kyrka är och vilken uppgift och kallelse den har. Därtill blir det aktuellt att skärskåda varför människor vill vara med i en kyrka vars tro, bekännelse och lära man inte omfattar eller bryr sig särskilt mycket om?

Rapporterna i dagens Kyrkans tidning förutspår att om 10 år har medlemstalet sjunkit så pass att mindre än hälften av befolkningen kommer att tillhöra Svenska kyrkan. Anledningen är inte främst accelererande utträden utan minskande dop och konfirmationer. Tidningen skriver:

I framtiden kommer generationsskiftet att påverka medlemstalen mer än utträdena. Någonstans år 2025-2030 ungefär ser det ut att bli så, säger Jonas Bromander.
”Generationsskiftet” innebär att det är fler gamla medlemmar dör än nydöpta som kommer till.
Beräkningen bygger på konfirmationstalens utveckling. 1995 konfirmerades drygt hälften av alla 15-åringar i Svenska kyrkan, 2013 knappt en tredjedel.
– Nedgången ser ut att fortsätta och den kommer att påverka dopfrekvensen på sikt, säger Jonas Bromander. 2013 sjönk andelen döpta under 50 procent. Om tio-femton år väntas de snabbare sjunkande doptalen samverka med att allt fler 40-talister dör, och dessa är i stor utsträckning medlemmar i Svenska kyrkan.


Visst kan det vara bra att försöka behålla medlemmar även om de vare sig är eller vill vara aktiva. Deras ekonomiska bidrag till Svenska kyrkan möjliggör en hel mängd aktiviteter och verksamheter och finansierar därtill en omfattande organisation med många förtroendevalda samt en fantastiska massa anställda. Men om inte fler, utan ständigt färre, vill leva med i kyrkans liv, vilket inbegriper dop, konfirmation och gudstjänstdeltagande, så måste något ske. Tro och övertygelse kommer att bli allt viktigare!

Snubblande nära ligger ändå att värdera ekonomiska bidrag, från dem som än så länge hör till, högre än missionsinsatser på hemmaplan. De passiva medlemmarna och deras kyrkoavgifter blir nästan viktigare att uppmärksamma och betona än att öka antalet troende och i församlingsarbetet aktiva kristna. Därför lär de satsningar som snart initieras rikta in sig på betona kyrkans samhällsnytta och goda gärningar än på evangeliets centrala budskap om Jesus Kristus och hans försoningsverk, just för att behålla medlemmar i periferin.

Om de yttre cirklarnas svala kyrkliga intresse får alltmera betoning och stöd urholkas kyrkans centrum (kärnverksamhet om man vill tala i marknadstermer). Ett tecken på en sådan utveckling är att man vill överbetona kyrkans samhälleliga insatser. Men när insatserna kopplas loss från gudstjänst och högmässa blir det mest en social verksamhet lik vilken annan som helst. Det blir svårt att förstå varför kyrkan ska företrädas i verksamheter och satsningar av människor som inte har förankring i kyrkans inre liv. Kallelse och sändning utan lärjungaskap blir avigt och rotlöst.

Trenden understryks av att vissa kyrkopolitiska grupperingar ser sig själva mera som de passivas företrädare och vill bevaka deras inflytande och intresse snarare än att bygga upp och betona det som gör en kyrka till en kyrka. Ett annat tydligt tecken är ständigt krympande siffror för allt som hör samman med trons liv, särskilt tydligt är det sviktande deltagandet i församlingarnas huvudgudstjänster.

Många gruppverksamheter går kräftgång. Körerna blir allt svårare att få hållbara över tid, bibelstudie- och bönegrupper lyser med sin frånvaro, barn- och ungdomsgrupperna förtvinar på de flesta håll. Att då försöka rädda nysatsningar och verksamheter genom att engagera människor utan koppling till kyrkans centrum kan verka lockande. En och annan kan ju rent av väckas och omvändas till att leva ett trons liv. Utan att på något sätt vilja förklena människor vilja och ärliga medmänskliga engagemang är det upp och nervända världen, det är att göra svans till huvud. Först måste man dra in människor i kretsen kring Herren Jesus! Få, om några andra organisationer väljer en sådan väg, att låta sig företrädas av dem som egentligen inte delar organisationens idéer och övertygelser, för att få sin organisation att stärkas och växa. Allra minst de som gärna ser att kyrkan ska arbeta så.

Vikande siffror kan visa sig vara en gyllene möjlighet för Svenska kyrkan att återvända till källorna, till sitt centrum. Men nöjer man sig med att försöka säkra inbetalandet av avgifter och passiv kyrkotillhörighet vet ingen hur det slutar...

11 februari 2015

Stoppa utvisningen av den iranske dokumentärfilmaren

Det är lätt att hoppa på tåget när protesterna rungar mot det som upplevs som orimliga utvisningsbeslut. Ibland kan det nog finnas mer i ärenden som myndigheterna känner till men inte berättar. Men när det gäller den iranske dokumentärfilmaren som sökt asyl i Sverige och nu ska utvisas är det tvärtom så att man inte vet tillräckligt, och därför har fattat ett obegripligt beslut. Migrationsöverdomstolen har beslutat att tidigare utvisningsbeslut står fast och ska verkställas. Reportrar utan gränser har själva undersökt dokumentärfilmarens uppgifter och fått dem bekräftade. Organisationen har också kraftfullt påpekat den fara dokumentärfilmaren försätts i genom Migrationsöverdomstolens beslut! Han har nämligen undersökt och dokumenterat den religiösa och politiska indoktrinering som äger rum i Iran!

Tidningen Resume.se skriver: Dokumentärfilmaren, som är iransk medborgare, reste till Sverige tillsammans med sin hustru 2011 och ansökte om asyl året efter. Som skäl angav mannen att han varit medlem i en hemlig grupp som producerade regimkritiska dokumentärfilmer. Innan resan till Sverige hade hans assistent gripits av den iranska säkerhetstjänsten och veckan efter hade hans dator där filmerna fanns tagits i beslag av de iranska myndigheterna vid en husrannsakan.

Att utvisningen medför risk för dokumentärfilmaren och hans hustru att fängslas är tveklöst. Att utvisningen dessutom lär leda till omänsklig behandling och fara för de utvisades liv gör utvisningen synnerligen stötande! Särskilt som Sverige som land månar om journalistisk frihet och ofta agerar kraftfullt för att svenska journalister som fängslas någonstans i världen ska friges. Att myndigheterna inte använder samma måttstock vid bedömningen av skyddsskäl när en dokumentärfilmare sökt asyl i Sverige andas närsynt dubbelmoral och ovilja att ta situationen i Iran på allvar.

Stoppa utvisningen! Ompröva beslutet! Ge dokumentärfilmaren och hans hustru asyl!

10 februari 2015

Goda ord vid döden

Varje morgon ögnar jag dödsrunor och minnesord i dagstidningarna. Inte för att det är något av mina samlarområden, men nog kunde man där hämta ett eller annat uttryck värt att spara. Orden tar ofta höjd så att man ska minnas personen som framgångsrik, lyckad och uppburen. Andra minneteckningar skissar en person som levde vardagligt nära vänner, barn och familj. Yrkesliv och andra meriter som hämtade ur ett CV lyser med sin frånvaro. I andra minnesteckningar åter blir skribenterna nästan viktigare än den man vill komma ihåg. Fokus är på det man själv fick erfara.

Vänskapen har inte förvånande en alldeles särskild plats. Relationen mellan de som skriver och den avlidne bildar fond och förklarar ju varför något alls blir formulerat. Den som vunnit en persons vänskap vet till exempel att understryka att denna vänskap består eller att den var för alltid.

Personbeskrivningarna lyfter av förklarliga skäl fram det goda och fina. Eftermälen som beskriver den dödes liv som  motsägelsefullt, skiftande och komplex blirrealistiska och mera nyansrika, men är förmodligen svårare att skriva. En person kan till exempel beskrivas som glad, genomsnäll, kul och hjälpsam vän eller som varm, öppen och omtänksam.

Familjesidornas minnesord är nästan en recensionsverksamhet där man noga valt vad man vill minnas. Inte så att olika svårigheter och sjukdom konsekvent suddats ut, men när de finns med är det ofta för att understryka heroisk kamp och uthållighet i lidandet.  Minnet av det goda och fina är det som man/vi vill ska bestå.

Minnesorden i tidningarna har en motsvarighet i griftetalen i begravningarna. Där finns bara utrymme för en kort skiss, en enkel teckning av en person så att man åtminstone ska veta vem det är vi samlats för att ta avsked av. I begravningen bör en död få sitt namn nämnt och några hållpunkter ur sitt liv rekapitulerade i all sin subjektivitet. Det ligger frestande nära att göra uppgiften alltför enkel och att snabbt studsa förbi livet för att tala om den gyllene morgon som ska gry, om den himmelska härligheten som väntar, om det stora gästabudet i himmelen och om stranden där släkt och vänner samlas och möts. Men en begravning får inte bli en station där man lättvindigt och slarvigt utlova himmelskt guld och gröna skogar. En persons egen övertygelse och tro behöver respekteras, även i en kristen kyrkas begravning.

Ofta tänker jag på alla dem som aldrig fick något eftermäle i någon tidning. Var det så att ingen tyckte det var mödan värt att sätta något på pränt? Varför försvann de ordlöst bort? Var det för att alla hoppades att någon annan skulle ta på sig uppgiften. Eller för att man inte ville ha uppmärksamhet? Eller styrde försiktighetens blyga tankar, de som hävdar att man inte ska göra sig märkvärdig, allra minst i döden, som någon sa?

Till slut, nog blir det särskilt högtidligt och fint att församlingens döda konsekvent nämns med namn i gudstjänstens tacksägelse, ofta i förbönen. Att ljus ofta tänds och att klockorna ringer själaringningen ut över nejden för dem som genom döden tagits ifrån oss. Vi tackar Gud för det som varit och ber för dem som sörjer. Ett sätt att komma ihåg dem som nu vilar i frid.

09 februari 2015

En ventil på den kyrkliga tryckkokaren

En tryckkokare utan ventil är ingenting eftersträvansvärt. Såvida man inte uppskattar explosioner i köket. I den kyrkliga världen finns en sådan ventil. Ibland fungerar den väl. Understundom inte alls. När den är som bäst handlar det om mera än att bara lätta på trycket. Då blir det något annat än att avleda spänning och låta missnöje och vantrivsel pysa ut. Då gäller det bearbetning, konflikthantering och stöd. En sådan ventil på den kyrkliga tryckkokaren kallas för kontraktsprost.

En kontraktsprost har stora möjligheter att fungera som en ventil så att frustrationer och missnöje med organisation och arbetsledning kan få utlopp. Prosten deltar i biskopliga visitationer av kontraktets församlingar och genomför egna liknande församlingsbesök.  Även i en hel del andra ärenden kan en prost relatera till de olika församlingarna.

Principiellt är det inte välbetänkt att kyrkoherden i ett storpastorat blir prost över eget fögderi. Tidigare var det en församling som blev lite handikappad av att prosten var chef just där. Men övriga församlingar fick någon vid sidan om att vända sig till. Om en biskop låter arbetsledning och prosteri skötas av samma person, hur utomordentligt väl skickad personen än skulle vara, innebär det att trycket kan öka snabbt eftersom prosten som ventil på så vis är igensatt.

Prosten är biskopens utsände, vilket inte alltid är så enkelt eftersom det kan understryka ett hierarkiskt drag och i känsliga frågor lägga hinder i vägen för en öppen kommunikation. Frågan om var prostens lojaliteter ligger kan försvåra särskilt för alla dem som har svårt att bli erkända och respekterade.

Prosten  har både främjande och tillsyn i sin uppdragsportfölj. Därmed har kontakter med prosten öppnat en utväg för förtroendevalda och personal när annat i kyrkan visat sig bli återvändsgränder. Särskilt om eller när det kör ihop sig med chefer och arbetsledare behövs någon att vända sig till som helst inte förenar högsta chefskapet med rollen som prost. Att lägga sådana uppdrag på en och samma person är mindre välbetänkt. Formellt lär ingenting hindra. Men funktionellt blir det mindre bra.

Det som återstår är att vända sig antingen till biskopen eller till facket. Biskopen och dennes stab lär knappast ha tid med allt som kan behöva ventileras lokalt. Fackföreningen däremot kan naturligtvis försöka agera, men är kringskuren av en mängd reglerande lagar och avtal. Den som blir förfördelad och har en svag ställning behöver en förespråkare med god kännedom om lokala förhållanden och som inte främst ingår i spelet om tjänster och löner.

Frågorna är allvarliga och kan inte viftas bort med att i kyrkan har alla god vilja och vill varandra väl. Alldeles på tok för många har tvingats inse att det är illusoriskt tal och förskönande bilder. Hur gör man till exempel om man som anställd blir illa behandlad? Och om man blir förbigången av outgrundliga och dunkla skäl? Vart vänder man sig om arbetsledningen behandlar anställda så olika att det blir verkligt orättvist. Hur gör man om det utvecklas ett gunstlingssystem med mannamån? Vad gör man när baktaleri och skvaller förgiftar? Eller om en herde och/eller chef inte tar sitt ansvar? Hur hanterar man om det blir så att allt blir rörigt och oklart att samma uppgift delas ut till flera? Eller om beslut inte blir verkställda? Då kan det koka över. Eller bli riktigt explosivt. Det kan rent av ske alldeles i onödan.


07 februari 2015

Ett prosteri i Närke

En prost är en präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående kompilation som jag sammanställt från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att någon gång läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet förman. Idag ser det annorlunda ut.

Svenska kyrkans stift är än så länge  indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. Örebro omfattade före storpastoratets införande följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen
(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:
Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt
1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,
2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,
3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt
4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap 6 §)

De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad begravningsplats. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt. Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

I Svenska kyrkan finns också ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna har uppgifter i stiftet, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan slutet av 1800-talet?

Karl Erik Edlund (1847-1915)
Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)
Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)
Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)
Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)
Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Bernt Bäcklund (1903-1982)
Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933
Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, f. 1923
Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938
Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948

Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

06 februari 2015

Nästan goda råd om man ska sitta i sammanträde

Vardagsträning ska uppmuntras. Så mycket har jag förstått. Dyker en trappa upp kan man ta några extra kliv. Den som har barn kan hissa dem några gånger. Det går också bra med matkassar. De kan lyftas ett par gånger. Utöver själva hemkånkandet. Till och med sittandet på en stol kan göras till ett träningspass. Sträcka på benen. Lyfta sig från sitsen med sina starka armar är en annan god övning. Man kan rent av resa sig några gånger. Gå ett varav i rummet.

Här kommer dessutom några nästan goda råd för alla som utövar lärjungeskap i sammanträdesrum och på konferenser.

1. Knäböj vid stolen innan du sätter dig. Om någon klarsynt person misstänker religiös aktivitet kan man alltid ha råkat tappa en penna. Med stretchade ryggmuskler kan man sitta länge, mycket länge. Vilket ofta behövs. Särskilt i kyrkliga sammanträden.

2. Slut ögonen och böj huvudet. Då passar man väl in i många sammanträdesrum. Där finns oftast flera personer som fromt  sitter lutade över bordet med slutna ögon. Eventuellt sover de. Den långsamma andhämtningens in... och...ut... kan lika gärna bero på meditationsvana. Men knuffa inte på sådana personer. Man vill inte gärna störa i bönen. Dessutom finns det verkligen möten som efterhand kan bli alltmer retreatliknande och vilsamt lugna sittningar.

3. När det blir kaffepaus ska man resa sig långsamt. Då får lårmusklerna jobba och så är det lättare att hålla sig på benen en stund. Denna lilla paus kan man även använda för tåhävningar. Blir det tillfälle att hälsa på andra sammanträdesrävar kan man buga sig lagom djupt. Bäst att sluta är strax innan man slår pannan i bordet. Frid broder eller frid syster kan man använda som hälsningsfras. Pumpa gärna andras armar upp och ner några extra gånger om du handhälsar. Kindpuss eller omfamning kan man spara tills något särskilt bra har beslutats. Som att arvodena ska gå upp.

4. Skriv flitigt i dina papper så uppfattas du som ambitiös och intresserad. Det lindrar stress genom hastiga ögonrörelser fram och tillbaka över rader och papper. Ingen behöver veta att du glömt att förbereda dig för nästa sammanträde. Skriv en reservation eftersom du förmodligen behöver yttra dig. Motionera gör man mera sällan. En gång om året brukar räcka. Men man kan alltid fila på formuleringarna.

5. Om du är ordinarie är det viktigt att hålla rösten i trim. Särskilt viktigt är det när man ska säga ja till allt möjligt. Som en lite trojka alldeles själva kommit på. Säger man ja med eftertryck kan det leda vidare på sammanträdesstegen så att man får komma in i de slutna rummen där beredning sker. Råkar man bara vara suppleant får man hålla tyst. Men då kan man istället nicka ivrigt för att visa sitt aktiva stöd. Mindre vanligt är att man ropar amen eller halleluja. Men det kan passa efter en särskilt lång föredragning av en överstepräst, t ex en kyrkoherde. Då uppfattas man som både rolig och from. En mycket ovanlig kombination i sammanträdesrummen.

6. Den som vill hålla fingrarna i trim kan antingen trumma med dem på bordet eller spela spel på mobilen. Om man diskret håller telefonen i knäet går den att kombinera med böjt huvud och halvslutna ögonlock. Men ljudet bör vara avstängt. En sport som kräver extra uppmärksamhet är att sms:a till andra runt bordet med kommentarer kring herdens klädstil eller brist därpå. Man kan anonymt passa på att anmäla honom/henne till Go´kvälls Gör om mig då en personlig stil länge kan ha saknats.

7. Andakt kan avhållas i början eller i slutet av ett möte. Bra är om någon har fått veta i förväg att en sådan ska avnjutas. Men ser man inte upp blir det en allmän lyrikstund med honungssöta små uppmaningar. Var snäll mot alla. Hata ingen utom alla dem där som är så förbenat dumma. Var översvallande positiv, och ännu mera. Bejaka känslor och kramgod värme. Sång är bra för djupandningen och kan förena de mest stridiga viljor. Varför inte pröva We shall overcome?

8. Håll reda på var du är. Det blir alltid så konstig stämning när någon som just vaknat till ropar votering mitt i predikan. Inte heller är det brukligt att begära replik om predikanten varit alltför konkret. Det kan däremot gå an vid sammanträdesbordet.

9. En föredragningslista hjälper deltagarna att orientera sig i den halvt mysteriösa värld som ett sammanträde utgör. Dess inre logik och symbolik behöver förklaras och förstås. Söndagens agenda kan fungera som ledstjärna och ideal. Vana sammanträdesmänniskor behöver inte förlita sig så mycket på föredragningslistan utan kan ordningen så gott som utantill och vet intuitivt vad som följer efter fastställande av listan och val av justerare. Man kan vifta lite extra med armen och så få fart på blodomloppet  samtidigt som man förslår någon annan att justera dagens protokoll. Man visar sig aktiv men slipper göra jobbet.

10. Förebilder och inspiratörer är bra att ha. Då går det så mycket lättare att träda samman. Man gör som de andra gör. Och man låter absolut bli det som andra struntar i. Det är tryggt att vara en i flocken, tryggare kan ingen väl vara.

05 februari 2015

Vad kyrkan tror, lär och bekänner

Vi stötte ihop i ett gathörn. En person som verkade bekant och så jag. Där gatorna strålade samman möttes vi. Just där det var som mest kallt och dragit. Dessutom gott om snö i luften. Vilken tur att jag träffade dig, sa personen glatt. En replik som förvånade. Hur kul är det att träffas mitt i ovädret. Kan det verkligen kallas tur?

Ja, jag ville fråga dig en sak, sa personen sedan. Något jag har grunnat på. Och som jag har diskuterat länge med mina vänner. Vid det laget hade jag hunnit tänka efter vem i all världen denna person kunde vara. Sedan föll allt på plats. En vän från frikyrkan. Som jag såg mera av förr när jag var aktivt indragen i ekumeniskt arbete. Så var det dags för frågan som personen tydligen burit runt länge och i många olika sammanhang. Om jag vill veta något mera om Svenska kyrkans lära, hur gör jag då?

Frågan fick mig att mentalt halka till. Finns det någon som alls vill veta sådant längre? Och särskilt förvånande blev det när frågan kom från en mycket aktiv person i en av de där frikyrkorna som har en mera muntlig och oral teologi än en i dogmatiska skrifter utmejslad lära. Personen är inte direkt obevandrad och borde veta att det finns bekännelseskrifter. Confessio Augustana, sa jag direkt i ett försök att plocka fram en sådan skrift där något av Svenska kyrkans lära finns formulerad. Augsburgska bekännelsen, alltså.

Du kom inte dragande med 1500-talet, sa personen direkt. Som en smash efter en halvt misslyckad lobb (i tennis). Jag ska träffa ett gäng ungdomar som vill veta samstämmighet och skillnad mellan några olika kyrkor och trossamfund. Tror vi på samma saker, har vi samma övertygelser?

Men Luthers lilla katekes? Ett nytt försök från 1500-talet. Som faktiskt finns i en ny översättning (och tolkning). Den är det väl ingen som håller särskilt i helgd. De flesta svenskkyrkliga (han sa faktiskt så) har inte ett hum om vad där står. De äger den inte och de har inte läst den. 

Nu var goda råd dyra. Hur skulle jag förklara vad Svenska kyrkan, min kyrka, tror, lär och bekänner? Ja, men vi har Bibeln och psalmboken och en massa andra böcker och dokument som mejslar ut vad vi tror. Förresten kan jag portalparagrafen i vår Kyrkoordning utantill. Hör här: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Här fick jag hämta andan. Min vän stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Sedan blev han  ganska sarkastisk. Det kan ju du hålla på med. Men ungdomarna kommer inte att acceptera att en massa beslut i ett kyrkomöte uttrycker och formulerar tron, De vill ju veta vad man verkligen anser och håller för sant, vill höra vad som är viktigast och som man bör omfatta för att liksom stämma med kyrkans lära. Det ligger inte för dem att göra någon teologisk utgrävning i ett berg av böcker. För att sedan försöka tolka sammanhang som är mer än kryptiska och outgrundliga. Bättre upp får du nog erbjuda om jag ska ha någon hjälp.

Vad är en kristen? Hur blir man kristen? Vad tänker ni om frälsningen? Vad betyder försoning och rättfärdiggörelse? Vad är synd? Hur tänker ni kring kyrkan och församlingen? Har ni ändrat på något och vad håller ni fast vid? Tror ni på Bibeln som Guds ord? Bön? Under? Jungfrufödelse? Helgon?

Han rabblade sina punkter som ett rinnande vatten. Jag insåg att han visste betydligt mycket mer om Svenska kyrkan än han ville medge inför mig. Varför skulle han annars så naket och frankt ge sig på denna brist på klarhet om vad kyrkan tror, lär och bekänner.

Du, sa jag, i min kyrka är det olika! Var och en har sin förståelse. Ingen talar auktoritativt för kyrkan. En ann är så god som en ann. Själv skulle jag önska en modern katekes som i korta punkter klargör vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner! Allt annat är ju mest postmodernistiskt töcken och dimma. Men vi som tänker så har allt svagare ställning i Svenska kyrkan, Tyvärr! En hel del verkar tycka att vi har passerat det där stadiet när vi behövde bekännelseskrifter och böcker. Vi fungerar mer som ert samfund. Om du ursäktar. Det blir lite som det blir och är som det är. Och Gud nåde den som avviker för mycket! Då blir de kallade för trospoliser och elistister och annat sådant. Eller fanatiker och fundamentalister. Jag såg mig omkring. Som om jag just vaknat upp. Snön hade slutat falla. Kul att ses, sa jag, Och vände hem för att skriva ner just detta...



01 februari 2015

Mera evighet...


Det som erbjuds är 
en så outsägligt rik gåva
att den inte kan byggas upp till något
ännu mera himmelskt, mera evigt
Den kan inte kompareras till det 
mest himmelska, det mest eviga
Gudsgåvan övergår från början
alla våra försök att bre på
raserar våra jämförelselusta
och eskalerande krav:
mera, mera, mera

Berättelsen har en annan
och djupare innebörd
än den som vi först hör berättas
Liknelsen handlar om himmelriket
där andra villkor gäller, Guds villkor
som går utöver jordisk rättvisa

Vi erbjuds en gränslös och oändlig
himmelsk och evig
tillhörighet och gemenskap
i Guds rike
Oavsett om vi
varit med på trons väg hela livet
eller kom med alldeles nyss
så välkomnas vi på samma sätt
på lika villkor