Öppet brev till utrikesminister Margot Wallström

Kära Utrikesminister Margot Wallström,

Här ett öppet brev till Dig som har makt och inflytande att påverka hur Sveriges regering hanterar frågan om de bestialiska utrotningskampanjerna som i slutet av 1800-talet (1894-1896) och i början av 1900-talet (1915-1916) drabbade kristna grupper. Jag utgår från att Du har läst dokumenten om det som inte kan betecknas som något annat än ett överlagt och planerat folkmord på armenier,syrianer och andra kristna grupper under det ottomanska imperiet. Inte bara det som sändes från diplomaterna i Istanbul utan även de många rapporterna som svenska missionärer, särskilt Alma Johansson, skriftligt lämnat.

Det finns skattningar av folkmordets omfattning som leder till bedömningen att under hela perioden dödades och omkom över 2 miljoner människor! ”1894-96 cirka 300 000, 1909 cirka 30 000, 1915-16 cirka 1,5 miljoner och 1918-22 cirka 300 000. Därtill kan läggas cirka 250 000 döda som kom från andra kristna minoriteter som nestorianer, syrisk ortodoxa, kaldéer, protestanter och katoliker.”  Det var, som Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson skriver ”…inte ett mord på en fientlig stats befolkning eller massmord efter erövring av ett land. Det var mord på en del av statens egna undersåtar:”

Efter att ha sträckläst Göran Gunners bok Folkmordet påarmenier sett med svenska ögon (Artos) blev det nödvändigt att fatta pennan. Så ofta föreställer man sig att vi här i Sverige är så välutbildade och informerade att vi känner till oerhört mycket om historiska händelser. Ändå blev jag tvungen att konstatera att min kunskap inte räckte till. Jag visste inte att detta folkmord var så systematiskt genomfört, omfattade så många och var så ofattbart omänskligt grymt och bortom allt vad vi betraktar som humant och mänskligt. Jag visste inte att föraktet för kristna människor och grupper var så djupt rotat i det ottomanska imperiet. Inte heller visste jag att armenier, syrianer och flera andra grupper på grund av sin etnicitet och sin religion betraktades som villebråd, lägre stående än djur och utan de mest elementära mänskliga rättigheter. Bestialiteten övertrumfar tusenfalt det vi läser och hör om IS och Boku Haram!

Du har själv gått i spetsen för kampen mot sexuella brott och övergrepp som begås särskilt under krig och som ett medvetet redskap i förtryckets tjänst. Om man enbart skulle fokusera på den aspekten av dessa händelser finns det ändå anledning att lyfta fram det som skedde i ljuset och på det strängaste möjliga viset markera sin avsky och sitt avståndstagande. Inga politiska hänsyn, inga merkantila eller industriella motiv i världen kan rättfärdiga att inte benämna händelserna med den adekvata termen folkmord.

…de omenskliga grymheterna och nesligheterna mot qvinnor och barn. Det var de reguliära trupperna, som på sina anförares befallning begingo dessa, och då soldaterna stundom ryggade tillbaka, öfvermätta på blod och skändliga dåd, pådrevos de af sina officerare.” Svenska Morgonbladet 4/5 1895’

Byar som Corai, Tortan, Horopal och Maris var fullständigt plundrade och minst 5000 armenier hade misshandlats på ett fruktansvärt sätt där männen torterats, kvinnorna skändats och små barn dödats. Uppgifter som förekom i Svenska Morgonbladet 14/9 1895

I den först nämnda byn (Bahlou) drefvo soldaterna först ut männen ur byn, samlade qvinnorna och barnen i en hop till ett antal af 200, våldförde qvinnorna och dödade derpå allesammans med svärd. 32 byar förstördes. Sv Morgonbaldet 16/1 1896

”Armeniska qvinnor bortröfvas eller tvingas att ingå i äktenskap med turkar och armenier med turkiska qvinnor så att om detta förhållande ohejdat fortgår torde den armeniska nationaliteten efter tvenne generationer hafva spårlöst försvunnit.”

Stenbock till utrikesminister Douglas, 4/5 1896

Omkring 300,000 armenier omkommo genom svärd, kulor, hungersnöd och sjukdomar. En stor skara änkor och faderlösa barn gingo också under. Övergången till islam var den enda utväg till räddning som turkarna höllo öppen för armenierna. Omkring 100,000 armenier övergingo under denna svåra tid till muhammedanismen för att i någon mån kunna rädda sina familjers ära. Missionär E. John Larsson,1919.

Många kvinnor togo in gift för att ej falla levande i turkarnas händer. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. Medan de gingo sköto andra soldater på dem, för att skrämma dem antar jag, ty jag såg hur soldaterna skrattade åt dem. När så den ena efter den andra föll ned sårad. var en soldat genast färdig att slå till med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den synen. Alma Johansson, 1930

Ett exempel, berättat av ögonvittnen, var att de 600 soldaterna i Husseinik, i provinsen Kharpout, tagit lika många kvinnor som hölls i kasernerna. Otaliga kvinnor på skilda platser blev våldtagna eller förödmjukade och för många av dem slutade det med döden. Det tycks som om att ett sätt för dem att undkomma detta öde var att själva kasta sig i en flod eller utför ett klippstup. (s 91, Folkmordet på armenier, Uppgifter från missionär Larsson)

Många fler exempel finns att lyfta fram ur den väldokumenterade boken som Göran Gunner skrivit. Visst kan man diskutera om Svenska Morgonbladets uppgifter är korrekta, men de tycks ha haft goda rapportörer i de missionärer som fanns på plats. Och deras skildringar stämmer väl överens med sådant som andra källor också rapporterar.

Det går att på motsvarande sätt hålla fram andra gränslösa hemskheter, till exempel de veritabla massakrer då slakten av människor håller på i många dagar.

Av solidaritet med de armenier och syrianer och andra vars folk blodtörstigt och urskillningslöst har mejats ner vore det rätt och rimligt att även Sverige äntligen slår fast och benämner detta gränslösa brott mot mänskligheten för folkmord!

Ditt partis store företrädare Hjalmar Branting var inte rädd att redan 1917 använda termen folkmord om dessa händelser. Du borde vara lika frimodig!

Med vänliga hälsningar

Lars B Stenström


Tillägg

Jag sände brevet till Utrikesdepartementet och fick svar. Inledningsfrasen och undertecknandet av en departementssekreterare har jag tagit bort. Här är svarets kärna:
Utrikesministern gjorde den 24 april ett uttalande med anledning av tragedin 1915. Vid intresse finns uttalandet att läsa på vår webbplats, vänligen finn en länk bifogad nedan. 

Uttalande

Tack för ditt engagemang.