28 juni 2015

Fortsatt sommar...

Via negativa är en attraktiv väg. Speciellt när det gäller tro. Av någon anledning är det enklare att tala om vad man inte tror på. Det är ungefär som när man letar efter något i en överfylld skrivbordslåda eller ett fullproppat förråd. För att få reda på om det man söker över huvud taget finns krävs att man röjer undan det som står i vägen. Då passar det att samtidigt göra sig av med överflödet, det som inte längre behövs. Då uppstår också tvivel på om en del ting behövdes ens när de anskaffades. Fem linjaler och två hålslag i lådan. Fyra kylväskor och ett trasigt tält i källaren. 

Musik 


Vad är det som inte tros? Ofta har det sagts: Jag tror inte på en gammal gubbe, en farbror i himmelens höjd. Jag tror inte på en dömande straffande Gud. Jag tror inte på kyrkans Gud. Man menar nog den Gud den kristna kyrkan tror på. För Gud är inte kyrkans utan kyrkan är Guds. Men det kan vara lätt att få om bakfoten. Eftersom det finns många kyrkliga exempel på ett slags äganderätt, ett förfogande som visar att man själv kan avgöra och prägla Guds väsen. En mera behändig och mysig Gud. Som alltid råkar mena det som man anser för stunden, det året eller decenniet.

Musik

Nu nöjer människor sig sällan med besked om vad som inte tros. Det finns en naturlig nyfikenhet på vad någon tror och vet, eller tror sig veta. Det är då någon kläcker ur sig att det räcker att frågorna ställs. Så att man kan fundera vidare. Som om detta att finna Gud och utveckla en tro vore ett individuellt och personligt projekt. Byggt på egen reflektion. Kyrkans rika skatt på erfarenhet och på sekler av brottning med den genom Bibelordet uppenbarade tycks då försumbar, obefintlig. 

Musik

Jag tror på något, är en inte ovanlig sammanfattning. På att det finns någonting. En kraft. Som vill oss väl. Det är stort att tro på något. Det kan förklara varför Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons Förklädd Gud blivit så uppskattad. Då vandrar vid vår sida, en Gud förklädd. Visserligen lär Förklädd Gud handla om Apollon. Men det finns anknytning även till kristen tro, en dubbeltydighet som verkar tilltalande. En obekant gudomlig närvaro. Så människan är kanske inte alldeles övergiven och ensam. Alltid något. En startpunkt som åtminstone Paulus redan på sin tid la märke till och använde som språngbräda.

Musik

Om vi gör något till gud är det inte särskilt konstigt att den diffusa allmänreligiositeten breder ut sig. Här lägger jag handen på mitt eget hjärta och erkänner att det är lätt att få en släng av samma sjuka. Att skriva eller häva ur sig floskler. Välvilja och positivitet. Krydda gärna med några låneord och specialtermer. Storord kallar somliga det. Blir de för många devalveras de. förlorar sin betydelse, sjunker ihop som punkterade däck. Omvändelse, nåd, frälsning, återlösning, rättfärdiggörelse, tro, förtröstan, helgelse, mirakel... Det är inte mängden eller hur tätt samman orden står som skapar tankereda i trons värld.

Musik

Ingen farbror ovan molnen. Varför skulle någon tro på just en sådan bild? Var kommer den ifrån? Varför uppstår en gudsbild som gör det extra enkelt att förneka och ta avstånd från alla andra och mera raffinerade föreställningar om Gud, från tron på Gud? Dessutom är det ju verkligheten bortom som varje föreställning och varje gudsbild hänvisar till och är en avglans av. Förnämst av alla ikoner och gudsbilder är Jesus själv. I honom öppnar sig Gud på ett för oss någorlunda fattbart och gripbart sätt. Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss...







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar