24 juni 2015

Gilla läget eller tala?

Förhållningssätt i nuvarande kyrkliga brytningstider diskuteras alltför sällan särskilt öppet. Det tycks enklare och mera bekymmersfritt att gilla läget. Anpassning och tystnad går verkligen hand i hand. De små stegens tyranni flyttar om och förändrar efterhand villkoren. När de tvehågnsa eller försiktiga hunnit med att bestämma sig är frågorna om tro, bekännelse, lära och liturgi på många sätt redan avgjorda. Då har man redan fått svaret på om man likt grässtrån kan böja sig för vinden och när blåsten gått över förmår resa sig stolt igen.

Kyrkans skäl att finnas till är fördunklat och till och med förnekat.  Kyrkan är grundad av Kristus för människors salighets skull. Kyrkan finns inte primärt till för att kämpa för rättvisa och bygga ett rättvist samhälle även om kyrkan absolut också behöver finnas med i sådant arbete. Men för sådana uppgifter finns det många andra och inte sällan bättre instrument. När kyrkans bekännelse och kyrkfolkets vittnesbörd blir alltmera allmänmänskligt och allmänreligiöst är tiden inne då klarspråk måste talas!

Lösningen för en krympande kyrka med en alltmera diffus framtoning är inte ännu flera allmänmänskliga insatser. Visserligen hoppas många inom Svenska kyrkan att kunna locka till sig nya krafter genom att utnyttja människors vilja att göra gott och vara till nytta. Det blir den väg man vill gå för att föra människor in i församling och tro. Men om alltfler av kyrkans verksamheter och framträdanden är beroende av, eller rent av bygger på, människor som egentligen inte alls vill definiera sig som kristna, kyrkliga eller troende undergrävs påståendena om att det är kyrkan man möter i dessa verksamheter eller framträdanden.

Det har alltid förvånat mig att församlingar så bekymmerslöst önskat värva vem som helst för att företräda Svenska kyrkan. På så sätt har man kunnat pumpa upp det kyrkan gör långt utöver vad man har täckning för. Förbindelsen till altare och tro suddas bort. Vad det innebär att vara en kristen blir oviktigt. Alla kan vara med på lika villkor, hävdas det. Är det verkligen rimligt? Är det sant?

Det kan kosta på att säga vad man har på hjärtat. Men försagdhetens ande leder oss inte in i framtiden. Det gör frimodighetens och sanningens Ande. Ingen reformation, ingen väckelse, hade ägt rum om alla tigit och anpassat sig efterhand. Reformationen  bidrog i mycket hög grad till den tillnyktring som ägde rum i den katolska kyrkan. Hela kyrkan mår väl av att det talas tydligt och öppet. Även de som i folkkyrkan driver fram den allmänreligiösa utvecklingen mår på sikt väl av att människor formulerar sina invändningar och försvarar det man uppfattar som kyrkans esse!

En profilerad bekännelse och en levande tro är inte bortstötande eller ett hinder. Den är inte elitistisk eller hemlig. Den är inte reaktionär eller omöjlig. Den är en Guds gåva till ett vitalt kristet liv. Det är den tillgång som flödar över i ett engagemang för människor och värld. För deras salighets skull.

   



2 kommentarer:

  1. GRODAN
    Anpassningen är dödande. Men det sker i små steg. Och många märker det inte. Det är precis som grodan, som läggs i en gryta med kallt vatten, varefter man ökar temperaturen undan för undan. Till slut dör den.
    Stig Walldin

    SvaraRadera
  2. Tack för bloggen. Grodan är kokt för länge sedan. Det handlar om mer än temperaturen på vattnet.

    SvaraRadera