22 juni 2015

Svenska kyrkans ekumeniska svaghet

1993 var det stor Jubelfest. Svenska kyrkan firade i Uppsala. Då mindes man Uppsala möte 1593 som befästandet av den svenska reformationen. Men festen 400 år efter besluten i Uppsala innehöll tankar och förhoppningar som gick i ekumenikens tecken. I tidskriften Signum 1993, nr 6, skrev f Frans Holin efter jubelfesten att det var
"ett hoppfullt tecken att Svenska kyrkan vid jubelfesten velat markera vägen till enhet genom att inbjuda representanter från den stora kyrkliga gemenskapen: från Konstantinopel kom den ekumeniske patriarken Bartholomeos som representerade de ortodoxa kyrkorna, från Rom kom kardinal Cassidy från det Påvliga rådet för de kristnas enhet."

I mötet framkom förväntningar på att en dialog skulle inledas mellan Svenska kyrkan, den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och Romersk katolska kyrkan skulle påbörjas bland annat om kyrkosyn och ämbete. Men för att få dialogen till stånd borde några viktiga grundfrågor lösas. Frans Holin formulerade frågeställningarna stringent. Man måste göra klart "vem som talar å respektive kyrkas vägnar, med andra ord, var auktoriteten i kyrkan ligger. Den andra frågan gäller dialogens kompatibilitet, dvs. om en kyrka för ekumeniska samtal med flera kyrkor måste det som sägs åt ett håll vara förenligt med det som sägs åt ett annat håll. Om det framförs divergerande uppfattningar inom en kyrka medför det komplikationer för dialogen."

Att dessa två frågor ställde Svenska kyrkan inför allvarliga problem blev inte särskilt diskuterat. Men uppenbarligen fanns det tvivel på vem eller vilka som med auktoritet och självklar representativitet kunde tala för Svenska kyrkan. Dessutom fanns tvivel på att Svenska kyrkan talade med en och samma röst oberoende av vem eller vilka kyrkan samtalade med. Med andra ord: kunde man lita på att kyrkan menade det som framfördes? Eller hävdade kyrkan flera motsägelsefulla ståndpunkter samtidigt? Kanske ändrade man sig allt eftersom?

Svenska kyrkan och ekumeniken är på nytt ett ämne som diskuteras i Signum. Nu med anledning av ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom och samtalen där, bl a med påven Franciskus. I artikeln skriver Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding med påtagliga tvivel om Svenska kyrkan längre står fast vid att ekumenikens mål är en organisatorisk och sakramental gemenskap. De skriver: "Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).

Att det ekumeniska engagemanget falnat betydligt inom Svenska kyrkan har bland annat märkts av vid flera av de mera omvälvande besluten som både kunde och borde ha föregåtts av seriösa ekumeniska konsultationer, samtal och överläggningar. Följden har blivit ett ökat avstånd till flera andra kyrkor i världen.

Bristen på ekumeniska målsättningar har länge varit ett bekymmer. Det är som om ekumeniken kan skötas ad hoc. När frågorna uppstår tar man ställning vilket leder till att kyrkan får en situationsekumenisk hållning istället för en övervägda och planlagda ekumeniska strategier. Att det inte duger eller räcker säger sig självt. Resultatet blir också alltmera av alliansekumenik där man formar tillfälliga allianser för att uppnå realpolitiska mål. Men den kyrkans enhet som hela den ekumeniska rörelsen drivit blir då alltmera avlägsen.

Reformationsjubileet borde kunna bli en ny start för teologisk reflektion och ekumenisk dialog, särskilt med den kyrka som reformationen avsöndrades ifrån.  

3 kommentarer:

  1. Det var fasligt vad det talas om detta jubileum. Verkar snart vara mer eller åtminstone lika mycket ett romerskt jubileum som ett tänkt "lutherskt". Luther kanske skulle blivit glad?!
    Men jag saknar de som talar om de där 95 teserna som ändå ganska många menar vara det som var en upptakt. Själavård. Grunden och potenserna i botgörandet.
    Visst är insikten om kyrkosynstänket avgörande om vi ska driva ekumenik med Rom men biskopen i Rom är faktiskt inte den ende i världen, även om anspråket i princip är sådant. Att göra sig lustig över vad/vem Antje Jackelen trodde sig tala om och till och påvens faktiska och tänkta svar är väl framför allt ett problem bland romerska katoliker och tolkningsföreträdet i den världen. Problemet i SvK är inte i första hand ekumeniska utan att vi snart är en kyrka utan gudstjänstfirare. Mer intressant vore det att få träffa franska katoliker, och nordtyska, i samma sekulriserade elände.
    Varför ska påven ö.h.t. bry sig om en kyrkogemenskap utan gudstjänstfirare, om inte framför allt i politiska syften, för att hämta de tänkt sista bedjarna?
    Det är nog inte helt fel att påpeka att även det romerska motivet för ekumenik kan ha förändrats de senaste tjugo åren. Det var inte en ny Ratzinger som valdes till påve. Man valde en som gärna(?) bjöd in en Jackelén.

    SvaraRadera
  2. Är det ren papisträdsla som påpekar att Johannes P II i princip fördömde det som Fransciskus nu står för och driver? Kanske inte helt enkelt att veta vilket ansikte Rom framträder med det innevarande decenniet?

    SvaraRadera
  3. Är det så att svenskkyrkliga katoliker mest effektivt kan stötta de romerska?! Inte bara genom att bära upp församlingarna här i landet? Johannes Paulus hjälpte de sovjetiska kristna. Kanske är det de ryska kristna som nu ska hjälpa det kristna väst?

    SvaraRadera