23 november 2015

Symbolanalfabeter och bortförklaringstolkar


I SvD är Lotta Lundberg rädd för symbolanalfabeterna. Hon skriver: Jag är rädd. Men inte i första hand för jihadister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.
Visst finns det anledning att frukta dem som inte förmår se att det finns fler lager av betydelse i texter, traditioner eller hos symboler. De som hävdar att de inte behöver tolka eller brottas med en text utan nöjer sig med att läsa som det står. Det blir en endimensionell bokstavstro som bortser från textens eller symbolen kontext, dess sitz im leben, dess världsbild och grundläggande värderingar. Det finns dock sekter och fanatism som i kombination ger förfärande resultat. Då försvinner det mänskliga och det medmänskliga bakom ett förblindande tunnelseende där illusionen att förfoga över sanningen skadar tankeförmågan och perceptionen. Den egna gruppen mot alla andra och världen...
Lotta Lundberg berättar vidare: Jag är bekännande kristen. Det betyder inte att jag tror på helvetet, att Gud skulle ha hittat på något så infamt som ett kosmiskt koncentrationsläger.
Man skulle ju kunna tro att en person som genomskådat symbolanalfabeter också skulle kunna tänka att helvetet betyder något viktigt utan att kanske vara just ett kosmiskt koncentrationsläger. Att skiljandet av får och getter är ett bejakande av människors möjlighet att själva välja något som påverkar bortom livet som vi känner det.

Självklart behöver text tolkas, särskilt om den ingår i en religiös urkund som är skriven på andra språk för mycket länge sedan. Texten ska färdas genom tid och rum, bryta upp från en världsbild och landa i en annan, göras rimligt begriplig i en tid då vetenskap och forskning påverkat det mesta och bli brukad som rättesnöre och uppenbarelse i liv och gudstjänst.
Men vad ska man kalla den läsning eller det studium av bibeltexter som enbart tror att verklig förståelse handlar om att man utforskar texten som allergorisk, symbolisk och så gott som aldrig betydande det den säger på berättar- och sakplanet? Angreppssättet tar Bibeln på så pass stort allvar att man lägger massor av kraft, energi och kunskap på att genom finurliga och komplicerade resonemang söka bortförklara vad texten tycks handla om och säga. Risken är betydande att resultatet blir synnerligen godtyckligt.
Det som händer i nästa steg är intressant. Det är då man till och med inom kyrkan och bland teologer bryter upp från bibelstudiet och börjar använda analogislut eller förmenta logiska resonemang för att slå fast teologiska sanningar. Då kan det heta att Gud är kärlek. Därför… och så följer något påstående som man menar bestyrks av att Gud är kärlek.  
Då vittrar respekten för Skriften och Ordet efterhand bort och det blir allt enklare att bara tillämpa allmänna resonemang om sådant som har med kärlek, medmänsklighet och aktiviteter, verksamhet och goda gärningar att göra. Olika ideologier blir ledande vilket får somliga att tro att deras sammanslutningar och grupperingar har viktiga läxor att lära kyrkan. De menar sig ha en uppgift att ingjuta sina egna och bättre idéer i kyrkan.
Lotta Lundberg avslutar sin krönika i SvD med att nagelfara naiv bokstavstro: Denna bottenlösa dumhet finns i alla läger. De bokstavstrogna, symbolanalfabetikerna, fundamentalisterna och sekteristerna möts i en gemensam himmel (Nota bene igen, för den som har svårt med symboler: med himmel menar jag en imaginär plats, det är en abstraktion, inte ett cocktailparty intill en flygplansvinge). De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation. Undertext är fantasi och fantasi är förutsättningen för empati. Religion är som vädret. Det åstadkommer en rad olika saker.
Jag känner sympati för Lundbergs försvar för religion och tro. Men hon drar alldeles för långtgående slutsatser av tro som är bokstavlig. Det är inte sant att alla dem som kan kallas fundamentalister skulle sakna förmåga till empati och medmänsklighet. Även de som tror att Bibeln är Guds uppenbarade ord behöver inte ha låst in förnuftet i ett kassaskåp och svalt nyckeln. Särskilt som de som tolkar ibland sätter på frihjulet och drar iväg, Gud vet vart…
Om synd inte är synd och ondska inte ondska, om helvete inte är helvete och dom inte dom. Ja om dessutom himmel bara en dröm och mirakel och under bara sinnrika sätt att förgylla något naturligt så finns det väl knappast någon anledning att tro att korsfästelse är lidande och död och uppståndelse något annat än en mörk och tom grav.

1 kommentar:

  1. Det svåra för de som vill tolka alla bostäver symboliskt är att det blir så svårt att definiera sin egen tro.
    Det blir lätt den egna tron, en kristenhet som värjer sig för gudstjänster, bibelläsning och bönegemenskap.
    Istället för att definera vad man inte tror på rent bokstavligt så kunde det vara befriande att tala ut vad man faktiskt bokstavligt tror på.

    Att kyrkan formulerat trosbekännelser för att skilja ut dem som inte kan tala ut att de tror i enlighet med trosbekännelsernas bokstavliga lydelse, verkar vara en smitta av historielöshet som är alltför spridd i detta land.

    SvaraRadera