Jag hade ganska god hälsa...

Inläggen har blivit något glesare den senaste tiden. Skälen är många. Dels arbetar jag hakvtid som universitetspräst vilket tar en del energi för den som hunnit bli ovan att dagligen ligga i selen. Men därtill har hälsan betett sig oregerligt.

En månad före jul satte värken i en fot in så ordentligt att jag knappt kunde resa mig ur sängen. Det blev att under möda och smärta flytta sig fem centimeter i taget. Det blev suck oxh stön. Efter någon vecka stod det klart att gikten höll foten i sitt skruvstäd. Jag haltade liksom fram genom tillvaron omsprungen av alla som kunde röra sig i normal hastighet. Mitt linkande hade åtminstone en dämpande effekt på bilar som ville fram hastigt. De insåg att man får visa hänsyn mot dem som går illa...

Vid besök på medicinkliniken visade det sig att blodtrycket också stigit. En kortisonkur inledde för att få bukt med gikten. Samtidigt behövde jag få hjälp med en oregerlig mjällvårta, stor som en femkrona, på ryggen. Det blev operation. Man klippte. skrapade och brände. Och ett stort bandage med extratryck för att stilla blodflödet anbringades. Tid beställdes samtidigt hos en vårdcentral för att få hjälp med omläggning.


Blev ordentligt och vänligt ombandagerad på vårdcentralen några dagar senare. Men kortisonet hade tydligen maskerat en infektion som jag fick hjälp med på hudkliniken. Såret avgav en misstänkt odör. Orent doftade det om såret. Nu ordinerades penicillin. Läkaren undrade hur min hälsa var och jag sa som det var att jag hade ganska god hälsa. Visserligen njurtransplanterad  och med högt blodtryck. Dessutom drabbad av gikt. Samt under kronisk behandling för hjärtflimmer och opererad för ett melanom. Men egentligen mådde jag utomordentligt bra. Bra, sa doktorn, med mer än en gnutta tvivel i rösten.

På min fråga om jag behövde tänka på något speciellt log doktorn medlidsamt och sa att hon tyckte jag skulle gå ut i solen och passa på att njuta en stund. Samt köpa mig en semla och riktigt må bra. Nu har gikten lagt sig något så att det inte värker för varje steg. Såret på ryggen har börjat läka. Semlan är uppäten under stor förtjusning. Sakta trappas nu kortisonet ner till vanliga doser. Vardagen verkar återvända.

Men kortisonet gör att man liksom går igång. Därför vaknar jag varje natt. Fullständigt klarvaken. Anstränger mig för att undvika att ligga på rygg. Fler komplikationer vore direkt ovälkommet. Sömnen infinner sig när det börjar bli dags att stiga upp...

Vi delar sällan berättelserna om vår hälsas, eller ohälsas, inverkan på våra dagliga liv. Här har det fungerat direkt inskränkande mer än en månad. Snart nog är jag tillbaka på ruta ett och kan om allt vill sig väl åter igen ignorera de små förtretligheter en delvis begränsad hälsa kan råka ha. Då behöver jag inte heller berätta om vad jag råkar gå igenom. Det syns ju inte alltid på omslaget, på yttersidan, hur det står till där innanför skalet.