31 december 2016

Namninsamlingen kring handboken


Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst. Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.

Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär resultera i.

Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.

Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.

För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter tycke och smak.

Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.

 
I de första publicerade förslagen när handboken skulle prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar – den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans lärodokument!

Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.

En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt, trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud, rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!

På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.