28 maj 2020

Distansering inget nytt påfund


Social distansering är inget nytt påfund. Att hålla avstånd fick man lära sig tidigt. Särskilt de som skulle arbeta med sina kroppar och händer. Då gick det inte att stå i vägen för varandra.

På kortet arbetar många kvinnor som mänskliga tvättmaskiner. De har sina tvättbrädor framför sig och bankar smutsen ur både mattor och kläder. Ack för frusna vador och ben och nariga kylslagna händer. Ingen berömig arbetsmiljö där inte. De fick arbeta hemifrån. Dvs hemifrån herrskapet.

Men distanseringen gällde också sociala grupperingar och klasser. Ingen närmare beröring skulle äga rum mellan herrskap och tjänstefolk. Den tiden vill man inte ha tillbaka.

27 maj 2020

Kryddgränd i Visby för 100 år sedan


Inga-Greta Stenström (född 1914) fortsätter berätta:
Kryddgränd är en liten smal och oansenlig gränd. Många i Visby vet inte ens var den ligger. Går man Adelsgatan från Söderport norrut, så kan man mittemot Metodistkyrkan se både en liten backe och en trappa upp. Trappan ligger mitt emellan små planteringar med staket mot Adelsgatan, som egentligen är några järnrör mellan låga järnstolpar. Så såg det ut även när jag var barn. Det var så frestande att klättra och göra volter på staketet, vilket nog mina och mina kamraters föräldrar förbjudit oss att göra. Mitt för trappan ligger ett stort hus, som gränsar till Kryddgränd. Det lilla huset, som vi bodde i och som ännu finns kvar, var nr.3 och hade gemensam gård med och ägare som nr. l. Mitt emot låg och ligger fortfarande ett stort tvåvåningshus, vars huvudingång och adress är Adelsgatan. I huset fanns dock en liten uthyrningslägenhet, där en fru Holmér och hennes två nästa vuxna (som jag upplevde det) barn bodde. Barnen var alltså för gamla för att vara lekkamrater till oss andra i kvarteret. Dottern Signe, tror jag hade anställning - hon gick i alla fall inte i skolan. Vi pratade ibland med varandra, och jag fick ibland gå med henne in. Det var jag så stolt över. Det var många av de litet äldre barnen, som inte brydde sig om oss små. Hennes mamma hade jag stor respekt för. Hon var småskolelärarinna och vikarierade ibland i ”min” klass i småskolan på S:t Hansgatan.

Om Kryddgränd l, vilket hus liksom ”vårt” ägdes av förvaltare Hemström, har jag redan berättat en del. Utom familjerna Gerentz och Hallén, som jag nämnt om tidigare, bodde en familj Fohlin. De hade två pojkar, Åke och Sune. Pappan var vårdare på hospitalet, som det då hette, sedermera S:t Olofs sjukhus. Mamman var hemmafru, som de flesta mammor. Åke och jag var jämngamla, och vi lekte följaktligen ofta tillsammans, mest på gården. Jag kan knappast minnas, vad vi roade oss med där. Vi hade väl bollar och jag bar ut mina dockor. Då för tiden var det inte förbjudet att ha vare sig höns eller hästar innanför murarna, och förvaltare Hemström hade bådadera. Det fanns alltså både hönshus och stall. I vinkel mot dessa fanns en länga med vedbodar. Vi vågade oss nog aldrig in i stallet och fick det förresten inte heller. Jag kan ännu känna lukten från gödsel och gammal halm på golvet därinne. Och hönsen som kacklade och sprätte, var inte heller så attraktivt att besöka. Jag vill minnas, att vi ibland höll till i vedbodarna bland sågdus och tjärved. Veden kom hem i långa vedträn och skulle därför både sågas och huggas därinne. Såväl Valborg Hallén som Åkes bror Sune var för små att vara med och leka. Sven Gerentz minns jag satt ibland i sin vagn på gården.

Ett par händelser från gården minns jag särskilt väl. Det stod en stor tunna intill husväggen vid nr.1. Den var för regnvatten, och jag vill minnas att man använde vattnet till djuren. Ibland kunde den vara halvfull av vatten, och det var lockande att klättra ner i den och bada fötterna. En särskild gång, när det var ganska mycket vatten i tunnan, hade både Åke och jag klättrat in i den. Den var så vid, så den rymde oss båda gott och väl, och jag tror att kanten gick något ovanför vår midja. Så började vi stampa och plaska, och vattnet stänkte högre och högre. Vi blev modigare och modigare, och snart hade vi doppat oss. Det hela gick naturligtvis inte tyst till, utan vi skrattade och jublade högljutt kan jag tänka. Våra mammor rusade till och fann oss genomblöta. Eftersom det var svårt och obehändigt med både tvätt- och torkmöjligheter, kan jag förstå, att vi fick ”skrapor” var och en på sitt håll. Och hoppa i vattentunnan flera gånger det gjorde vi inte.

Den andra händelsen var, när farbror Hemström hade släppt ut en unghäst på gården. Ingen av barnen vågade sig ut. Jag tror att också de vuxna höll sig inomhus. Hästen sprang omkring på gården hit och dit. Rätt vad det var satt han kurs mot vårt köksfönster. Han satte mulen mot, och det såg ut som om han försökte gnaga på fönstret. Tänderna syntes förskräckliga för en liten flicka. Han dräglade och drog tänderna mot fönstret, så det gnisslade. I min förskräckelse trodde jag att fönsterrutan skulle spricka. Jag kan nästan ännu känna den oerhörda skräck jag kände. Jag tror, att mamma försökte trösta mig och tog mig från köket och in i rummet intill. Jag vill minnas, att jag länge var litet rädd för att gå ut i köket. Och länge dröjde det, vill jag minnas, innan jag vågade leka på gården.

Kryddgränd förenades med Knägränd i en liten öppen plats, som mynnade ut i Tunnbindaregatan. Här lekte vi basken, kastade boll, hoppade hage och andra lekar, som inte fordrade så många redskap.
Såg man västerut från Kryddgränd hade man Metodistkyrkan rakt i blickfånget, den kyrka som betytt så mycket för mig så långt tillbaka jag kan minnas. Mamma och pappa var medlemmar där och lät mig börja söndagsskolan där i tidig ålder. Den låg ju så nära, att jag ganska tidigt kunde gå dit ensam. Att gå över Adelsgatan var ju inte farligt. På söndagarna var det väl knappast någon trafik. Hästskjutsar och cyklar uträttade sina ärenden på vardagar, och bilar - det fanns väl bara någon enstaka och knappast någon privat - såg man inte heller till. Gick jag bara lugnt och inte sprang och snubblade, som hörde till det vanliga, så var det hur riskfritt som helst. Och jag skulle kunna tänka mig, att mamma eller pappa spanade in min vandring från Kryddgränd och ända fram till kyrkdörren.


Det känns nästan som jag levat nästan halva mitt liv med kyrkan, gränderna, husen, lekkamraterna i kvarteren runt mitt lilla barndomshem. Mina första minnesbilder rör sig runt detta; lekkamraterna från gården, syskonen von Braun, Gösta och Josef och Ruth Blom. Det var ju hela min värld ända tills jag allt oftare fick träffa andra jämnåriga, som var barn i familjer, som var mammas och pappas umgängesvänner, tillika medlemmar i metodistförsamlingen.

26 maj 2020

Ulvaeus vrider debattens ämne

Rubriken på Björn Ulvaeus nya inlägg i SvD lyder: Sorgligt att inte kunna pröva sin trosuppfattning. Han menar att avstampet i en diskussion som denna borde ske på den nivå där man erkänner att man inte vet och irriterar sig på att John Sjögren (SvD) och Joel Halldorf genast svingar sig upp på höjder där Gud redan finns som ett axiom.

Men, inte var det väl det som Ulvaus tog upp i sin första artikel (SvD 16/5)? Den handlade mest om troende människors förakt för vetenskap och om det orimliga i att människor kunde be till Gud som situationen var nu. Bara i förbigående tog han upp religioners uppkomst och trons eventuella grund i rädsla och behovet av trygghet och sammanhang. Det var i det avsnittet Ulvaeus plötsligt ingick i det "vi" som skapat religioner och uttalade sig som talesman för alla de där andra. Men den artikeln gick sannerligen inte ut på att få troende människor att ta upp frågan om vad de vet och anser om trons grundvalar. Så byter man ämne utan att ens medge att det är det som sker...

Unviersitetsskolade teologer har mer än de allra flesta studerat religionsvetenskap och ägnat sig åt trons grundvalar och förhållandet mellan religion, vetenskap och tro. Därför är de vetenskapligt rustade för sådan samtal, men då är förutsättningen att det finns en samsyn om vad man faktiskt diskuterar. Då går det inte an att vrida diskussionsämnet efter eget behag!

25 maj 2020

Hålla avstånd

Coronatiden tickar vidare. Församlingen blir ganska avlägsen i dessa dagar. Fick visserligen ett uppskattat besök med överlämnande av ett litet häfte så att vår egen hem- och böneandakt skulle förenas med församlingens till en uppbygglig kör. Men kontakten på nätet har varit sparsam eftersom enbart enstaka inslag har synts. Stor tacksamhet dock för körandakten efter påsk med passionstidens och påskens texter och musik.

Andra vänner i andra församlingar vittnar om att den sociala distanseringen även gällt deras församlingar som verkligen hållit avståndet. Så grannlaga och noggrant att det verkat som om dessa personer aldrig varit en del av den s.k. gemenskapen. I denna tid har de nedlagda församlingsbladens frånvaro prasslat högljutt. Men en variant på president Kennedys klokord borde vi säga: Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!

Vid ett välplanerat besök i arla morgonstund på en enorm växtmarknad gick det att hyfsat att undvika andra människor. Besöket föranlett av våren. Växter fattas på kolonilotten. Rabatterna kan inte gärna gapa tomma eller alternativt vara fyllda av prunkande ogräs.

I plantmarknadens stora gångar finns enstaka vildar som tränger sig orimligt nära. Själv backar jag när någon närmar sig. Utifrån skulle man kunnat tro att jag var hotad med revolver eller annat vapen där jag drar mig undan baklänges med blicken fastlimmad vid den annalkande personen. Somliga människor dras till andra som om de växter jag tittar på omedelbart bleve glödheta fynd som bara inte går att hålla sig borta ifrån. Då flyr jag min väg, hals över huvud. Hur det egentligen går till? Som flykting barrikaderar jag mig i bilen där jag immar ner fönstren med min hastiga och flämtande andning.

Vykortet föreställer nöjda kunder på väg ut från växtmarknaden. Fullastade med örter och perenner till behövande rabatter...

Föredömligt nog har Hyresgästföreningen ringt och frågat om hjälp behövs. Om så är fallet ställer de upp och ordnar saker, går ärenden o.s.v. Kommunen har erbjudit motsvarande för flera hundra kronor i timmen. Samtidigt har handlare burit hem beställda matvaror från butiken för 90 kronor, 45 riksdaler om man hämtar varorna själv vid butikernas lastkajar.

Pizzahaken bär ut sin nylagade mat utan extra kostnad så nog kan man smörja kråset förutsatt att man har en liten slant att satsa på sådan lyx. En affär för allsköns aktiviteter tillhandahåller samma service. Därifrån har införskaffats en maskrosbekämparstav och allehanda andra trädgårdsutensilier. Nog håller vi oss sysselsatta. Till och med genom att göra utflykter till en av stadens återvinningsstationer där man kan avyttra och slänga sitt överflöd. Tid för röjning av hem, vind och källare har triggat oss att göra ett och annat i den vägen.

22 maj 2020

Sanning som uppfinning och konstruktion


Var det en illusion vi växte upp med, vi som lärde oss att sanning var något tydligt och klart och att halvsanningar och lögner också gick att upptäcka utan alltför stora ansträngningar? I en budskapstät tid svajar förmågan hos många av oss att bedöma och avgöra var gränsen mellan sanning och lögn går. Är det kanske så att sanningen är subjektiv och har blivit beroende av våra sammanhang och grupptillhörigheter?

På CNN eller BBC kan man höra och se en del konservativa krönikörer och radiopratare lägga ut texten så att den bild av världen som funnits blir förvriden. Det är det som om dessa figurer inifrån TV-mottagaren suger bort syret. Det blir nästan svårt att andas när man hör deras sätt att beskriva, skruva och förvränga, och uppfinna fakta. Även i kongressen och senaten, till och med högt uppsatta representanter, gör regelmässigt våld på verkligheten. Märkligt att de själva tycks tro det de konstruerat och skruvat ihop.

Statsmannakonst har blivit en ny religiositet där ingenting kan finnas eller inträffa för att kullkasta de intagna positionerna. Hävda det du och partiet, särskilt det republikanska, tycker oavsett vad fakta innebär. Uppfinn nya sanningar. Mata på med konspirationstänkande och beskyll motståndarna för sådant de inte varit i närheten av. Skönmåla dig själv och framställ dig so förföljd och utsatt för att få oförtjänta sympatier. Bekräfta de egna påhitten om andras brottslighet och förfärliga egenskaper. Presidenten är det stora föredömet vars exempel sprider sig.

USA lär få problem när beteendet sprider sig in i myndigheter, i skolor och universitet, i affärslivet och i sociala sammanhang. Andra ljuger och bedrar. Själv är jag ett föredöme och särskilt begåvad och ska behandlas därefter. Allt som motsäger den bilden förkastas oavsett vem som försöker. Sanning är en konstruktion. De värden och normer som håller ihop ett samhälle förstörs uppifrån och ner. Sociopati, psykopati, populism och fullfjädrad narcissism verkar bli vår tids bidrag till historien.



21 maj 2020

Mitt arma huvud

I gamla stugor finns det dolda faror. Åtminstone för oss resliga. Vi som är ungefär 1,75 långa. Korta skulle många ungdomar tycka och säga. De håller sällan inne med tankar och kommenterar gärna sin omgivning. Har jag fått för mig.

I kolonistugan har man byggt till ett däck. Som en veranda ganska stor. Men eftersom det regnar ibland satte man dit ett tak med stupränna och -rör. Den som vill gå ut ur stugan och ut på verandan måste passera under stuprännan som sitter så där 1.68 över marken! Där finns 7 centimeter som jag misstänker är noga inplanerade för att man ska slå i huvudet. Och som huvduet dunkar i.

Vännen ropar: Kan du vattna de nysådda blomfröna? 
Jajamensan, svarar jag hurtigt och lämnar den trygga stugan för att hämta vattenkannan som strategiskt placerats på verandan. Dunk säger det dovt. Jag har nämligen keps på mig. På toppen av den sitter en tygbeklädd knapp. Som på undersida, inuti mössa, består av metall! Det är som att stansa ett hål uppe på flinten. Mössan blir blodig. Det är vi upptäcker att något pågår innan blodförlusten blir alltför kännbar.

En tid framöver går jag iklädd plåster på skulten. De borde för övrigt vara röda så att blodet inte syns alltför tydligt. Varannan dag på kolonin händer det att jag dunkar till stuprännan som för att hålla såret öppet. Jag försöker lära mig att först lämna stugan och gå ner för en trapp innan jag beger upp på verandan från ett annat håll. Svårt är det. Ja, svårare än då. Nästan som om jag undermedvetet längtade efter att slå mig och mitt arma huvud.

Jag löste detta aber genom att med hjälp av stora verktyg böja upp stuprännan. Inte bra gick det. När regnet kom stannade vattnet kvar i rännan och rann över, svämmade, och blev till ett eget vattenfall ner på det nyoljade bordet som blev vatten- och fläckskadat. Nu har jag återställt rännan och skaffat mig hjälm. Det finns nämligen alltid en lösning. Problemet är bara att hitta den rätta.

19 maj 2020

Målningsakrobatik

När kroppen blivit mera stel blir målning påfrestande akrobatik. Bara att komma ner på en liten pall för att kunna sitta och slippa ligga på knä är nästan oöverstigligt. Det knakar i knän och andra leder. Till slut sitter målaren där bara för att upptäcka att målarburken står utom räckhåll. Allt ska man då tänka på!

Men har man en kolonilott med tillhörande stuga går det inte att banga ur. Det är bara att ta nya tag, som det så käckt heter. Upp igen, hämta burken och ner på pallen för målandets glädje. Nu målas en liten ram på stugans trädäck. Ramen ska kläs in så det blir ett räcke som hindrar löv och blåst att härja fritt när vi ska sitta under tak för att slippa regn och rusk. Med andra ord blir det mycket måla. Framöver. Insidan på räcket ska vara vitt och utsidan få vanlig stugröd färg. Nästan som ett kamoflage eftersom det blir svårt att se var stugan slutar eller börjar. De vita knutarna ger förstås sina ledtrådar så man inte behöver famla vilt för att finna ingångar och annat behövligt.

Arbetat att täcka området närmast ramen är ganska krävande. Någon täckpapp hittades inte. Det fick bli tidningssidor som klistrades fast med maskeringstejp. Endast den smalaste fanns i förrådet så det blev knepigt att få fast sidorna. När de var ordentligt ditsatta började det blåsa. Naturligtvis. Som flaggor och vimplar fladdrade tidningssidorna. Några valde att klistras fast i nymålad färg. Då kom en granne med en hel rulle täckpapp för att lösa problemet. Pris vare tack.

När allt var målat av ramen gick det knappast att resa sig. Kroppen hade vant sig vid att sitta så där nära golvet. Nu fick det bli några vingliga sekunder innan världen beslutade sig för att stå still och inte snurra hit och dit. Imorgon blir det till att åter nedsänka sig på pallen för strykning nummer två. Det blir till att ödmjuka sig. Vad utsätter man sig inte för, bara för att kunna njuta lite senare när värmen och sommaren borde ha kommit...

18 maj 2020

Ulvaeus om rationaliteten

Björn Ulvaeus skrev den 16 maj i SvD om att han hade svårt att förstå dem som ber till Gud just nu. Egentligen var han arg på Joel Halldorf som skrivit en krönika i Expressen den 10 april. Det märkliga är att han upprörs över att Halldorf skulle ha uttalat sig för dem Ulvaeus sympatiserar med, de som kallas "rationalisterna". Men snart påstår Ulvaus : "Men är det inte just dödsångesten och rädslan över att vår egen personliga berättelse ska ta slut i dödsögonblicket, som fick oss att skapa religioner till att börja med. I dem finner vi tröst och trygghet. En varm känsla över att ingå i ett större evigt sammanhang." Han uttalar sig på andras vägnar, de religiösa, som vore han ett vi med dem!

Den vetenskapssyn Ulvaeus företräder ser vetenskap som ett något systematiskt, ordningssamt och sammanhållet fast alla vet att vetenskap ständigt är konfliktfylld med olika synsätt inbegripna i en kamp och tävling med och mot varandra. Utvecklingspositivistisk är övertygelsen, ja tron, som jag tycker mig utläsa av Ulvaeus ståndpunkter, att vetenskapen ständigt går mot ökad klarhet och högre nivåer av kunskap om världen runt omkring oss och om rationaliteten i förhållandet orsak och verkan. På somliga områden är det säkert så, men problemet är väl att vetenskapen idag är så stor och omfattande att ingen förmår hålla samman alla de ståndpunkter och idéer som ryms inom det vetenskapliga fältet. Än mindre är de som har en kristen tro vetenskapsfientliga populister. Utan att skönmåla den kristna kyrkans förhållningssätt till vetenskap kan man ändå inte bortse från att kyrkan vårdade och utvecklade universitets- och skolväsendet i hela västerlandet under århundraden! Och utövade och utvecklade det vetenskapliga förhållningssättet till skapelsen eller världen om man så vill.


17 maj 2020

Åldersdiskriminering och förbud drabbar 70+

Äldre personer över 70 år har kommit att få en ny benämning: 70+. Att vara över 70 år har blivit betydligt allvarligare idag än bara för ett halvår sedan. Då bedömdes 70-plussarna som en resurs och tillgång. Sedan kom Covid-19.

Folkhälsomyndigheten utfärdade råd och anvisningar. 1 april beslutades det som står i HSLF-FS, 2020:12. Avsnittet om oss över 70 lyder som följer:

Personer över 70 år och andra riskgrupper 
Allmänna råd 
För att undvika spridning av covid-19 bör personer över 70 år och de som tillhör andra riskgrupper utöver vad som anges under Personligt ansvar 
1. begränsa sina sociala kontakter, 
2. undvika att åka med kollektivtrafik och andra allmänna färdmedel, och 
3. undvika att handla i butiker som apotek och matvarubutiker eller vistas på andra platser där människor samlas.

Dessa råd kan i vissa fall av myndigheter läggas till grund för olika förbud om särskilda skäl skulle uppstå. Men i sig utgör de inget förbud. De ska ses som en rekommendation och inte en lagparagraf. För människor över 70 är råden ett stöd för att undvika att de smittas efter som de sägs drabbas hårdare än i andra åldersintervall.

Råden är utfärdade av omsorg om de äldre som har drabbats i större utsträckning än andra åldersgrupper. För att 70+ inte ska smittas och därmed bidra till en högre belastning på sjukvårdsapparaten behöver de iaktta social distansering i linje med råden. Med det bör inte tolkas som förbud att vara delaktiga i det samhällsliv som ändå pågår.

Problem uppstår när man från ett bör glider över i ett ska eller måste.  Då överskrids gränsen för det vi vanligtvis kallar åldersdiskriminering. Då omyndigförklaras en del av befolkningen på grund av antalet levda år. Kompetens och förmåga, det som tidigare sågs som en allmän tillgång och resurs, upphör att finnas till för människor som råkat fylla 70 eller mer. Som om deras förmågor och intelligens, deras kunskap och omdöme, plötsligt upphört att finnas till. Som om äldre inte hade vett och förmåga att skydda sig själva, att hålla avstånd och sköta handtvagningar och annat. Man misstänkliggör dem ju därmed också för att inte kunna undvika att trängas i kollektivtrafiken och i folksamlingar över 50 personer. Upprörande och diskriminerande.

I ett slag har 70-årsstrecket blivit den gräns då man upphör att få ge sitt bidrag till det allmännas bästa! Hur svårt kommer det inte att bli den dag då Covid-19 äntligen hindras av mediciner och vaccin att låta dessa äldre återfå möjligheten att göra sina insatser. Det märkliga är att man fortsatt kommer att kunna säga att eventuella svårigheter för dem att återfå eller återta sina uppgifter enbart beror på omtanke om de äldre i samhället.

Ett pastorat jag känner till i Svenska kyrkan har utfärdat ett förbud, hävdar de själva, för 70-åringar och äldre att utföra arbete och uppgifter, att leda grupper, tala offentligt och så vidare. En veritabel omyndigförklaring av de äldre. Förbudet lär inte uppmuntra dessa äldre att en dag återvända för att med glädje vara stöttepelare och resurser! Det är verkligen en rasande tur att sammanträden kan hållas digitalt annars skulle även de förtroendevalda, där en stor grupp är över 70 år, riskerat att inte få utföra sina uppgifter. Vilket förstås vore rent olagligt. Man kan bara inte ha en åldersstandard för förtroendevalda och en helt annan för volontärer och anställda. Inkonsekvensen är iögonenfallande. Bort med förbuden! Fram för möjligheten för människor i alla åldrar att fortsätt bidra till det gemensamma!





14 maj 2020

Kedjereaktioner

Släkten göranden och låtanden i fornstora dar får vila ett tag. Under tiden som den historien utvecklats har livet gått vidare. Även om det ibland känns stillastående under den sociala distanseringens mantel.

En oas ha varit kolonilotten som besökts ofta och om igen. Där vrids solrosorna ur marken av en flitig expert. Hon har skaffat ett redskap som kan slita upp maskrosorna med rötter och allt. Hinkvis har det blivit. Nästan som Guds nåd. Oändlig och utan gräns. När det verkar som allt är borta. Glimmar gräsmattan i gult igen. Nästan som om ingenting hade hänt. Sisyfos hade kroknat. Han också. Van som han trots allt var. Med meningslöst och ändlöst slit.

Häromdagen besöktes vår koloni av vänner. Vi mätte avstånden med tumstock. Som Berglin i SvD föreslagit och visat. Inget bord dög dock. Så vi släpade fram en stor plastkista gjord för stolsdynor och annat smått och gott. Runt den häckade vi när grannen ropade på Maggan. På stående fot erbjöds hon ett stiligt bord med råglasskiva och parasoll. Fyra stolar därtill. På så sätt skulle vi slippa ha det se primitivt med släpandet av den där kistan. Dagen därpå stod gruppen i lagom skugga under äppelträdet. Fint som snus!

När människor flytta uppstår flyttkedjor. någon flyttar och någon annan flyttar in som i sin tur lämnar något där någon annan flyttar in och så vidare. Den berömda flyttkedjan. På samma sätt förhåller det sig med ting som bord och stolar. De flyttar också vidare. Återbrukas. Används av andra. Grannen gav bort denna uppsättning för att kunna skaffa nya. Det rimliga hade varit att vi släppt ifrån oss kistan. Som någon annan fått och som i sin tur givit en enklare förvaringsbox vidare. Men kedjan slutade hos oss. Vi var nöjda som det var.

På något sätt får dessa kedjor oss att tänka på hur orsak och verkan ändå tycks fungera, alla tvivlare till trots. Generositeten fortplantas. Vi har givit bort gatstenar, en någorlunda obrukbar gräsklippare och en övergiven blomlåda. Visserligen före detta med bord och stolar. Men kedjereaktionen verkar fungera både fram- och baklänges. Det finns hopp om mänskligheten! Eller för...

13 maj 2020

Skräddaren Gustaf Karlsson


Pappa lär ha varit en vildbasare och mycket företagsam. Det har berättats en del historier om det, bl.a. hur han nästan skrämde slag på farmor, då han kom uppför trappan med ett långt snöre efter sig i vilket hängde en huggorm, som han på något sätt lyckats få en ögla omkring. Den hade han dragit genom samhället med och var då han blev upptäckt på väg uppför trappan för att visa den för farmor. Hur det slutade vet jag inte eller kommer inte ihåg.

I skolan var han nog ganska duktig utom i sång, där det i betyget stod ”utan förmåga”. Jag minns dock, att jag hörde pappa sjunga och kan inte komma ihåg att det lät falskt. Pappas skollärare lär ha uppmanat farfar att låta pappa studera för att bli ingenjör, i vilket avseende han inte tyckts sakna förmåga, enligt lärarens bedömning. Varför just ingenjör vet jag inte, men han hade väl kanske i förhållande till sina klasskamrater visat prov på begåvning åt det hållet. Men farfar lär ha varit obeveklig. Han tyckte, att pappa skulle ha ett hederligt yrke och bli hantverkare av något slag, så fortsatta studier var ej att tänka på - tyvärr. Enligt pappa hade hans farfar, vilket jag redan skrivit, varit veterinär och någon i generationen därförut varit officer i finska kriget och gift med en ryska. Sant - eller ej?  Något för någon intresserad i släkten att utforska. Pappa själv var intresserad att få veta litet om sina förfäder men hade inte tid eller möjlighet att forska i saken. Däremot vet jag, att han vidtalat en som var anställd vid arkivet i Visby, landsarkivarie Arnold Sandberg (kund hos pappa) att hjälpa honom med det. Han flyttade dock ganska snart till landsarkivet i Vadstena, och där hade han ju ännu större möjligheter att släktforska. Tyvärr blev han en kort tid efter flytten sjuk och avled. Av den anledningen blev hela saken avskriven.

Varför pappa valde att bli skräddare, vet jag inte. När han kom till Gotland, jag tror det var l907 eller l908, hade han gått som lärling vid ett skrädderi i Tranås. I Visby fick han börja som gesäll hos skräddarmästare Enqvist, Adelsgatan i hörnet av Mikaelsgränd. Ett kort från skrädderiet vid den tiden visar ett långt brett bord intill väggen på fönsterssidan ut mot gränden samt mot kortväggen mot väster. Fyra - fem skräddare sitter på bordet med korslagda ben, ett par sitter vid symaskiner och syr. På den ena kan man tydligt urskilja namnet på maskinen, nämligen Kayser, ett för mig helt okänt märke. Däremot var Husqwarna och Singer välkända. Som egen företagare några år senare hade pappa alltid Singer, som stod med stora bokstäver på järnstativet, där tramporna var fästa. Förutom de sju skräddarna, kanske gesäller och någon lärling, som alla var klädda i vita, i varje fall ljusa skjortor med en mörk väst, finns en helt mörkklädd man, förmodligen skräddarmästaren själv. Väggarna var vanliga brädväggar. På en vägg fanns krokar, kanske rentav spikar, för ytterkläderna. I taket kan man se några fotogenlampor. Borden är belamrade med varjehanda sygrejor, tygstycken m.m. Intressant är det stora strykjärnet, förmodligen koleldat för att få det varmt. Jag minns, att pappa hade ett liknande i sin verkstad., då jag var liten. Senare fick man elektriska strykjärn, fast en mycket större typ, än det man hade hemma.

När pappa gått sina gesällår, fick han mästarbrev, ett tecken på att han hade rätt att ”bedriva självständig yrkesutövning”. Utfärdandet hade föregåtts av ett mästarprov, som skulle godkännas av skråämbetet. Egentligen hade skråväsendet avskaffats redan l846, men ännu i denna dag utfärdas mästarbrev som bevis på uppnådd yrkesskicklighet. När pappa väl fått mästarlegitimation öppnade han egen verkstad, till en början mycket blygsam i ett rum i vindsvåningen Knägränd. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den verkstaden utom att han hade karbidlampa - el fanns långt ifrån i alla hus. Karbidlampan lyste med ett mycket starkare sken än fotogenlampan. Jag kan ännu minnas den speciella lukten av karbid, som för att kunna brinna måste blandas med vatten.

Skräddarverkstaden som han sedan hyrde av grosshandlare Wilhelm Procopé i Kanngjutargränd egentligen med adress Adelsgatan 48, bestod också av endast ett rum fast mycket större. När han flyttade dit, har jag inget minne av, men det var efter karbid- och fotogenlampetiden. Där hängde flera elektriska lampor med vit lampskärm över skräddarbordet. Den här verkstaden låg nästan lika nära bostaden, så länge vi bodde kvar i Kryddgränd och bara någon minuts väg från S:a Murgatan 5l, där vi sedan bodde några år. Verkstaden i Adelsgatan 48 kommer jag mycket väl ihåg. Möjligen är det för att pappa flyttade tillbaka dit, sedan han ”gjort sig av med” skrädderiaffären, Adelsgatan 21, underligt nog i bottenvåningen i det hus, där vi bor sedan l984. I denna lokal hade det varit en liten bokhandel, C.O. Wahlbergs, där det också fanns parfym, tvål, leksaker och givetvis alla slags pappersvaror. 

För att återgå till verkstaden i Adelsgatan 48, så var det en stor spegel i förgylld ram det första, som mötte en, då man kom in genom enkeldörren ett par trappsteg över gatunivån. Den kunde kunderna se sig i helfigur, när de provade kläderna, antingen de ännu var under syning eller då de var helt färdiga. Det var mycket noga med provningen. Pappa nålade, sprättade upp redan tråcklade partier, ritade streck med vit skräddarkrita för att markera, hur det skulle sys, tog till måttbandet, som hängde runt nacken och mätte, hur mycket det skulle sys ut eller tas in. Innan han kommit så långt på ett plagg, så hade han, när plagget beställdes och tyget var utsett via katalog med tygprover, tagit mått på längd, midjemått, ärmlängd såväl från axeln och ner till handen som från armhålan och ner till handen.

Lika omständigt var det när det gällde byxor. Det togs mått från midjan och ner till skon och från grenen och ner. Alla mått - jag tror det var ännu fler - skrev han ner i en s.k. måttbok. Överst stod kundens namn och adress och telefonnummer, om han hade något. Det var långtifrån alla, som hade det på l920-talet. Pappa hade en, som hängde på väggen. Det var nummer 40l. Åter till måttboken; under namnet skrev han alla mått i en bestämd ordning, som han hade tagit dem. Det angavs inte vilka mått det gällde utan bara en massa siffror med kommatecken emellan.  Det var bara han själv, som visste, vilka mått det var. Jag har ännu en sådan måttbok kvar. Det har varit roligt, att ibland läsa kundernas namn i den. Och det skrevs också alltid titel framför namnet, t.ex. grosshandlare Björkander, biskop Rundgren, general Törnell, landshövdingskan Hovgard o.s.v.

Efter måttagningen kom det allra viktigaste momentet - tillskärningen. Det innebar, att ett mönster ritades på tyget av alla de delar som skull användas, för att det t.ex. skulle bli en kavaj. Pappa använde såväl linjal, som vinkelhake i stort format och naturligtvis måttband och andra grejer, som underlättade mönsteröverföringen till tyget. Det var ett tidsödande arbete och måtten kontrollerades åtskilliga gånger, för att det inte skulle bli fel. Tygerna var dyra och att klippa fel, var närmast en katastrof. Nästa moment var tillskärningen, vilket väl var detsamma som att klippa efter de uppritade linjerna. Vilken jättesax pappa hade, förresten flera stycken. Det skulle kraft till att klippa med den i ett tjockt tyg.

11 maj 2020

Gustaf Karlsson, Inga-Gretas far


Min pappa, som föddes den l mars l885, fick namnet Karl Gustaf. Föräldrarna bodde i Älmhult, som hörde till Stenbrohults socken i Småland. Han var liten vid födelsen och redan den 3 mars förrättades nöddop, ifall han inte skulle överleva. I en almanacka från l885 finns det antecknat om nöddopet. Pappa var första barnet i skomakare Nils Karlssons äktenskap med Ingrid Magnidotter. Uppgiften om min farmors flicknamn finns i den konfirmationsbibel som vi fick ärva, då farföräldrarna avlidit. Efter några år föddes en flicka, som fick namnet Rosa.


Det var litet krångel med min pappas efternamn. Eftersom min farfar hette Nils i förnamn, skulle efter den tidens regler min pappa heta Nilsson i efternamn. Det stod väl så i kyrkböckerna och följde honom framöver, fast han kallade sig själv för Karlsson och aldrig använde efternamnet Nilsson. Den stora överraskningen kom, då jag ropades upp i första klassen i småskolan, då man sade Inga-Greta Nilsson. Jag vet aldrig, att jag någon gång hört talas om att vi egentligen efter kyrkböckerna hette Nilsson. Jag tror, att jag var nära att ta till lipen, eftersom jag inte visste, varför jag plötsligt hade ett annat efternamn. Pappa fick ge sig iväg till Pastorsämbetet och det klarades väl upp ganska snabbt, för jag kan inte minnas, att vi någon gång förde det på tal.

Mina farföräldrar var dövstumma eller rättare sagt döva men inte helt stumma. De kunde tala ganska förståeligt men helt onyanserat, och uttalet en del förvanskat. Deras talrester kan förklaras med att båda i tidiga barndomen hörde och kunde tala. Under uppväxttiden hade de drabbats av sjukdom, som påverkade hörseln och gjorde dem helt döva.

Hade jag varit förutseende, hade jag väl frågat pappa litet mera om vad han kände till om sina föräldrars uppväxttid, ungdom, giftermål m.m., likaså om deras föräldrar i sin tur. En dag var det i alla fall för sent!  Henry, min enda kusin på pappas sida, fasters Rosas son, brydde sig inte om att ta reda på något i den vägen. Han har från barndomen bott i Älmhult och under hela sin uppväxttid så gott som dagligen träffat sina morföräldrar (mina farföräldrar). Henry är fortfarande, nu 85 år, bosatt där.

Pappa haltade. Han var inte född med höftskada. Pappa berättade aldrig själv något om sitt livslånga besvär, men mamma talade om - jag vet inte om det var faster Rosa eller pappa själv som berättat det för henne - att han fått skadan redan som spädbarn. Farmor lär ha varit mycket hetlevrad  och en gång, när pappa var spädbarn och skrek våldsamt, utan att kunna tystas, så hade farmor handskats så vårdlöst med honom, att han ramlade i golvet och skadade höften. Att söka läkare vare sig då eller senare var det tydligen inte tal om. Hade man gjort det, hade han kanske kunnat bli hjälpt. Hälta är inte endast påfrestande för höften utan också för ryggen.
  
Mina farföräldrar, Ingrid och Nils Karlsson, med barnen Karl Gustaf (mest kallad endast Gustaf) och Rosa bodde på övervåningen i ett tvåvåningshus, som tillhörde skomakare Dalmer. Det var hos honom farfar arbetade som skomakare. Att arbeta med sina händer var nästan enda möjligheten för dem, som var hörselskadade. Det var inte tal om att studera även om det rent intellektuellt hade varit möjligt. Pappa nämnde en gång, att hans farfar var veterinär och kanske var denne missräknad över att hans son inte kunde få boklig bildning. 


Hos skomakare Dalmer arbetade farfar nog hela sitt verksamma liv. Farfar avled l922, nästan 69 år gammal, och det är väl troligt, att han jobbade där tills han blev sjuk i ”magkräfta”. Att han var anställd många år hos samma arbetsgivare talar väl det för, att han tilldelades Patriotiska Sällskapets medalj. Farfar bar medaljen åtminstone vid ett tillfälle i ett blågult band om halsen, nämligen då han och farmor var hos fotografen - en förstoring finns i min ägo.

Jag kommer inte ihåg så mycket av deras bostad. Den bestod kanske inte av mer än två kanske tre rum och kök. Av möblemanget minns jag särskilt en bukig byrå, som faster Rosa fick vid arvsskiftet, samt en hög chiffonjé med många små lådor, där farfar förvarade massor av gamla mynt från l7- och l800-talet. Tyvärr fick vi barn leka med dem, och det slarvades nog bort åtskilliga. Pappa fick ärva en del av dem, som vi fick hem i en mycket gammal kryddosa av trä. – Bakom huset, där de bodde, fanns en stor trädgård, där vi, Henry och hans kamrater, bl.a. flickorna Dalmer lekte. Två av flickorna var tvillingar, Anne-Marie och Marianne. De var i min ålder och då vi besökte farmor och farfar i Älmhult var vi ständigt tillsammans. Tyvärr blev en av flickorna påkörd och avled i 6-årsåldern. – Exteriören av huset, där mina farföräldrar bodde, hade vi avbildad på en liten oljemålning, som Olle vid något tillfälle fick med sig i samband med att hans intresse för målning hade vaknat.


10 maj 2020

Syskonen Samuelsson


För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. 

Ett par av barnen lämnades bort - jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. 

Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.

En annan av mammas syskon, var brodern Sigfrid. Han flyttade innan han bildade familj till Småland, där han så småningom hamnade i Kalmar, där barnen växte upp. Vi hade en hel del kontakt med dem. Morbror Sigfrid var finsnickare, och hade tillverkat en del möbler med intarsia, som vi verkligen beundrade. Han dog också ung, man sade i någon mjältsjukdom. Möjligen var det också njurarna.

Av mammas övriga syskon hade alla utom en bror bara ett barn. Morbror Wilhelm i Stockholm, gift med Emma, hade dottern Astrid. Hon är nu (febr.1998) snart 89 år och en av mina förmodligen bara två kusiner, som ännu är i livet. Astrid gifte sig ej så purung men hann få två söner. Hennes efternamn är Gäfvert. Efter att från födelsen ha bott på Sveavägen l2l, hon flyttade sedan till ett servicehus. Vi har sporadisk telefonkontakt. Det är mycket trevligt att tala med henne, för hon är alltid glad och positiv.

Morbror Edvin och morbror Ragnar var tvillingpojkar, födda l889. De var inte alls lika. Jag minns morbror Edvin som lång och mycket smal, och morbror Ragnar mer stabil utan att vara direkt tjock. Edvin hade en dotter, Asta, och morbror Ragnar hade två söner, Carol och Hadar. Den äldste Carol arbetade någon tid vid fångvården i Norrköping liksom sin pappa. Under den tid han jobbade inom fångvården skrev han två böcker, och jag tror att båda handlade om hans upplevelser inom detta gebit. Efter några år som fångvårdare utbildade han sig i Schweiz till lärare och var anställd vid antroposofernas skola, Kristoffersskolan. Morbror Ragnar, arbetade som jag nämnde också inom fångvården. Han omfattade någon tid, jag vet inte hur länge, en religiös sekt, vilken kommer jag inte ihåg, möjligen var det efraimiterna. Jag minns dock att det skulle vara synd att ha tavlor på väggarna. Morbror Ragnar lärde sig också esperanto, ett ”påhittat” språk, som man hade tänkt sig skulle komma att talas av så många, att det skulle kunna ersätta engelskan som världsspråk.

Mammas några år yngre syster, Ester; bodde som gift första åren i Västervik, där också dottern Harriet föddes på dagen ett år efter mig, nämligen den l0 september l9l5. Det sades, att jag liknade min moster Ester mycket. Själv kände jag mig också mycket besläktad med henne och upptäckte att såväl rörelser som talesätt var ganska exakt hennes. Mosters man hette David, men vi kallade honom oftast morbror Nisse. Han hette Nilsson i efternamn, kanske var det lättare för moster att kalla honom Nisse än David. För övrigt minns jag, att hon ibland kallade honom för Nilsson. Den yngsta av mammas systrar hette Ruth. Hon gifte sig Liljeholm och flyttade till Stjärnhov. De fick en son. Moster Ruth dog ung, efter vad jag förstod i tuberkulos.

Mycket mera vore att berätta om den stora släkten på min mammas sida. T.ex. hur vi åkte båt direkt till Västervik, där någon tid åtminstone tre av mammas syskon bodde. Jag var säkert helt liten första gången och kan inte minnas de första upplevelserna jag hade där. Men från sexårsåldern har jag tydliga minnesbilder av hur det såg ut, där vi bodde hos moster Ester. Jag minns hur en del av lägenheten såg ut, hur gården såg ut, där vi lekte Harriet och jag. Ett vagt minne har jag också av vissa lekkamrater och vad vi gjorde. Vi lekte ”basken”, hoppade hage och gick med någon av lekkamraterna till hennes gård. Kan inte minnas, att det fanns några lekverktyg där, möjligen kan jag framkalla bilden av någon gunga. Där åkte jag för första gången roddbåt och förmodligen också motorbåt. Det fanns en liten skärgård och på helgerna gjordes matkorgar i ordning, och vi for på heldagsutflykter. Kan inte minnas, att man fiskade, men förmodligen hade mina morbröder metspön. Ännu kan jag känna, hur bekymmerslös den tillvaron var för oss barn. Den var fylld av lek, skratt, utflykter, bad, vackert väder, ja, allt som gjorde vår värld glädjefylld.

Ingen av mammas nio syskon fick gå i någon högre skola. Det var inte så vanligt, att landsbygdens barn gick annat än folkskola. Det var många gånger avståndet till studieorten, som lade hinder i vägen, men också knappa ekonomiska resurser. Vem hade råd att kosta på sina barn inackordering i stan?  I varje fall var det omöjligt för en järnvägstjänsteman med nio barn. Efter folkskolan fick landsbygdsbarnen ut och tjäna dräng respektive piga på någon större bondgård. Vad gällde mammas syskon, vet jag att morbror Edvin hade drängplats. Vid tiden för mormors död l9l4 bodde mormor och morfar vid Långgutes i Mästerby, och jag tror att det var morbror Edvin, som ägde den gården.

Några av barnen Samuelsson skaffade sig bokliga kunskaper på egen hand, när de blev vuxna. Morfar själv blev också till viss grad boklärd, i varje fall i sådan omfattning, att han anställdes som predikant några år inom Metodistkyrkan, bl.a. i Buttle och i Rå i Skåne. Även som pensionär, då han inte betjänade någon församling, predikade han mest i Visby. Jag minns, att jag såg honom i predikstolen i Metodistkyrkan. Dåvarande församlingspastor där var Arthur Nilsson. Han sa en gång om morfar, att han var som en gammal fin och kunnig folkskollärare.

Mamma var en rund och god och glad person. När hon höll på med sina sysslor sjöng hon alltid. För det mesta var det riktig sång med ord, men hon kunde också nynna melodier, hon tyckte om men inte kom ihåg orden på. Hon var så lugn och trivsam och ”gav sig aldrig över”, som man såg många andra mammor gjorde. Nu var jag ju enda barnet, och det blev naturligtvis aldrig så stimmigt och rörigt, som hos dem som hade många barn.

Jag har tidigare berättat om våra brasstunder. De står för mig som den allra trivsammaste och mest glädjefyllda samvaro mellan mor och barn, som man kan tänka sig. De bäddade för förtroenden, och det var också vid dessa tillfällen mamma berättade om sin egen barndom. Vi gick också ut på promenader tillsammans. Då jag var riktigt liten, under skolåldern, gick vi hand i hand, kanske blev det mest till affären = speceriaffären, som låg på Adelsgatan. Vi gick också med kaffekorg till Pallisaderna, där vi träffade andra barnfamiljer.

När jag kom upp i skolåldern gick vi längre promenader. En favoritpromenad var ut genom Söderport, Söderväg och Stenkumlaväg fram till John Hill, där kapten Runeborgs bodde. Där vände vi och gick tillbaka samma väg hem. Ibland hade det blivit skymning, innan vi kom hem. Utanför Söderport kunde vi se, när solen gick ner, och hur brandgulfärgad himlen blev. Det var någon sorts ödesstämning, som grep en.


08 maj 2020

Inga-Greta om sin morfar och järnvägen


I morfars banvaktsstuga i Bjärges (som ligger i Vänge socken) gick det mycket livligt till, efter vad mamma har berättat. Att det var trångt i deras enda rum - visserligen stort - det kan man ju förstå. Värst var det tydligen på kvällarna, då alla var inomhus. Ibland klädde någon av bröderna ut sig, de var fem stycken, tre äldre och två yngre (tvillingar) än mamma. De tog lakan på sig för att skrämmas, och hade de då också lyckats släcka fotogenlampan, utbröt rena kalabaliken. Man kan förstå vilket liv, då alla skrek och sprang omkring. De tre systrarna, en äldre och två yngre än mamma var i sig själva lugna men blev förstås uppskärrade. Så gick det förstås inte till varje kväll, men man förstår, att det var ett bestyr för föräldrarna, innan alla kommit i säng. För att få sängplatser åt alla, fick barnen ligga ”skavfötters”, d.v.s. man låg åtminstone två i varje säng med huvudena åt olika håll. Sängarna var naturligtvis inte så långa, att man inte kände av varandra. Förmodligen gick väl benen ”om lott”, och det var frestande att sparka varandra. Det kunde inte vara lätt att somna under sådana omständigheter.

Att det inte fanns el, utan man hade förmodligen fotogenlampa, att det inte fanns vatten indraget i stugan, utan man måste hämta det från en brunn eller i bästa fall pump, att det inte fanns värmeledning, utan man måste elda brasa i kakelugnen och vedspisen, att det inte fanns särskild tvättstuga, utan man kanske måste tvätta och koka sina lakan utomhus, och att det saknades mycket, mycket mera av bekvämlighet, som vi numera tar för normalstandard, måste ha varit oerhört slitsamt för modern, på vilket allt hemarbete föll då för tiden. Mellan de äldsta och yngsta barnen var en åldersskillnad på omkring l4 år.(l879-l893)

Som jag förut skrivit, så kunde familjen åka gratis på tåg, tack vare att morfar var anställd vid järnvägen. Mamma och hennes syskon tog chansen att åka till stan ibland - hur skulle man annars komma dit?  Bilar visste man knappast, vad det var. Häst och vagn hade väl i regel bara bönder och godsägare. Mamma berättade, att hon ibland åkte in till Visby och hälsade på moster Mina. Om det verkligen var hennes riktiga moster, vet jag inte. Jag tror det knappast, eftersom jag aldrig hörde morfar tala om Mina som syster till min mormor. Förr var det mycket vanligt, att man kallade äldre kvinnor för ”moster”, oavsett om det var så eller inte eller inte ens släkt.

Mamma berättade, hur hon under färden i den skramlande och vinglande kupén och efter uppehåll vid stationerna, längre eller kortare stund, beroende på inte bara, hur många som skulle stiga på eller av, utan också om det var någon nyhet att berätta vid stationen eller om lokföraren eller konduktören var törstig och ville ha ett glas vatten, som man hämtade åt honom.  Fast i regel fanns det på väggen i kupéerna en ställning med vattenkaraff och glas, som man kunde använda. Jag minns ännu, när jag var liten, hur det klirrade om vattenkaraffen och glaset, när tåget skakade fram på järnvägsspåret. Det kunde hända, att någon vid stationen hade eller hade haft födelsedag och ville bjuda tågpersonalen på kaffe och tårta. Då blev det alltid ett längre uppehåll. Alltnog efter mycket om och men stannade tåget vid stationen i Visby utanför Söderport.

När mamma väl var framme hade hon att knalla längs Adelsgatan med dess affärer, hästskjutsar och springpojkar, som inte hade bråttom och inte gjorde skäl för namnet. När jag själv var liten hade springpojkarna fått cyklar, men under min mormors barndom fick de väl bära eller hade någon kärra att dra varorna på. När hon kommit en bit ner på Adelsgatan till hörnet av Berggränd vek hon av där, gick in på gården till vänster och uppför en trappa. I regel var det väl också en kort yttertrappa och sedan en ordentlig ytterdörr, innan man kom in i huset. Moster Mina, som bodde i hörnhuset mot Adelsgatan, hade utsikt såväl mot Adelsgatan som mot Berggränd. Hennes man, förnamnet har jag glömt och kan inte få upplysning via gravsten, som nu är borta, hette Lundgren och var sjökapten. Han var sällan hemma, för han seglade på de ”stora haven”. Men hos moster Mina vankades det mycket god mat men också små saker, innan hemfärden till Bjärges. Jag minns moster Mina i hennes lägenhet vid Berggränd, men också sedan då hon blev så förvirrad, att hon inte kunde ta vara på sig själv. Man ordnade då, så att hon lades in på Fristad ovanför hamnen. Jag kan ännu minnas, hur beklämmande jag tyckte det var, att hon skulle ligga i en stor sal bland andra åldringar. Där var säkert en 8 - 10 stycken mer eller mindre skröpliga och förvirrade.

Utom sina syskon i hemmet i Vänge hade mamma en halvbror, som hette Gunnar Norrby. Han var född l873 och förmodligen, innan mormor hade träffat min morfar. På något sätt var han släkt med den musikbegåvade släkten, som vi hörde talas om, då vi var vuxna. Jag tror inte min mamma visste så mycket om Gunnar eller ens kände honom, förrän hon flyttat till Visby. När vet jag inte. Alltnog jag har ganska tidiga minnen av morbror Gunnar, som var kontorschef hos någon grosshandlare i Visby. Han var mycket musikalisk och sjöng bland annat med i Allmänna sången. Han gifte sig med Sara och fick fyra barn. Tyvärr dog han i 45-årsåldern i njurlidande enligt kyrkböckerna. Det fanns inte dialys på den tiden, och de som hade allvarliga njurlidanden var dödsdömda.

Jag kallade denna halvmorbror för morbror Gunnar, men hans fru däremot kallade jag för tant Sara. När morbror Gunnar dog stod tant Sara ensam med fyra små barn. Med vad jag förstår var hon mycket driftig. Hon övertog ett konditori och drev det i många år, tills de båda flickorna Gull och Inga-Greta gått ut flickskolan och pojkarna tror jag också hade slutat sin skolgång. Hon sålde sitt konditori, Norrbys konditori, som av efterträdarna Lundqvist kom att kallas för Lunkans konditori. Tant Sara flyttade till Stockholm och vi uppehöll viss kontakt med såväl henne som de båda flickorna. Inga-Greta, som var några år äldre än jag, hade jag god kontakt med även sedan hon gift sig. Hennes barn däremot, har vi aldrig haft förbindelse med, men enligt Inga-Greta hade en av sönerna också njurbesvär liksom någon av hennes bröder.

Morfar blev änkeman, som jag tidigare angivit, redan l9l4 i januari, samma år jag föddes. Så länge mitt ”komihåg” sträcker sig bakåt bodde han utanför Österport i en tvårumslägenhet i ett hus som tillhörde trädgårdsmästare Bittner. I nedervåningen bodde familjen Bittner själva. Bakom huset fanns en trädgård och ett växthus. Hos morfar bodde tant Mia, Mia eller Maria Isberg, som hade en vuxen son, som var utflugen redan innan tant Mia kom till morfar. Jag reflekterade aldrig på morfars och tant Mias inbördes förhållande. Det var så vanligt då för tiden att man hade anställda i hemmet för hushållsarbete. Och fanns det plats så bodde de där också, så jag antog väl, att det var morfars hushållerska, vilket det kanske också var. Ordet sambo fanns inte, och det kanske man inte heller kan kalla dem efter nutida begrepp. Jag kan aldrig minnas t.ex. att de följdes åt till kyrkan. Jag tror förresten, att hon tillhörde något annat samfund men är ej helt säker. Alltnog jag tyckte att tant Mia på något sätt var medlem i familjen - vi firade ju jul tillsamman liksom alla årsdagar.

Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ. Morbror Arvid efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett fosterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla.

Inga-Greta om sin mor Agnes




Egentligen skulle jag väl ha berättat om mina föräldrar redan i början av mina minnes anteckningar. Men då jag började skriva om min födelse och mitt barndomshem, gav det ena det andra.

Min mamma, vars flicknamn var Samuelsson, som framgår i början av anteckningarna, var född den 30 juli l887 och hade i dopet fått namnet Agnes Selinda Ottilia. Agnes kände vi flera som hette, men de två andra namnen var nog inte så vanliga. I den Samuelssonska familjen fanns 9 barn, som nådde vuxen ålder. Tre hade dött som spädbarn, kanske något i samband med födelsen.

Min mammas mor hette Ida Kristina och hade som ung kommit till Gotland från Kristdala i Kalmar län - kanske som betplockerska. Det var inte ovanligt att smålandsflickor kom hit för att hjälpa till på betfälten och förtjäna en slant, så att de kunde försörja sig.

Mormor var född l85l, och det var förmodligen i slutet av 60-talet eller början av l870-talet, som hon kom hit. Här träffade hon Anders August Samuelsson, född l856, från Ryssby i Småland, vilken så småningom skulle bli min morfar. Mormor dog redan i januari l9l4, så jag fick aldrig träffa henne. Morfar levde till l930, och honom minns jag mycket väl. Enligt mamma kom han till Gotland, då järnvägen byggdes, nämligen på l870-talet. Om han tillika med många andra kom hit som banarbetare, vet jag inte, men det är troligt. Mina morföräldrar gifte sig den l7 november l878 troligen i Vänge.

Vad jag sedan av mamma hört berättas är, att morfar var banvakt/stins vid järnvägsstationen i Bjärges. Familjen med sina nio barn bodde i en liten banvaktsstuga intill Bjärges station nere i samhället. Bjärges ligger i Vänge socken c:a 3 mil från Visby. Det var långt på den tiden, men bodde man som familjen Samuelsson intill järnvägsstationen och dessutom fick åka gratis tåg, så var det inte någon svårighet att komma till stan. Skolan däremot låg vid Vänge kyrka, och skolbarnen hade att gå flera km i ur och skur. Det var nog inte så roligt alla gånger på vintern att gå till skolan, kanske innan vägen hade hunnit plogas och i ganska långa kjolar, som flickorna hade. Mamma berättade, att kjolkanten ibland frös till is, som skavde på benen rakt igenom de tjocka hemstickade strumporna. Och man kan tänka, hur vått och besvärligt det måtte varit i skolan, då isen på kjolkanten tinade och rann längs benen ner i kängorna.

Mamma har också berättat, att det inte var ovanligt, att flickorna vår och höst, då de gick till skolan stickade på en ”sticksöm”. Det var väl oftast strumpor eller sockar man stickade. Jag tror inte att barnen Samuelsson åtminstone inte vintertid hade köpstrumpor. När jag var liten, kunde man köpa strumpor, men det var också vanligt, att mamma stickade tjocka varma strumpor att ha på vintern. Det kunde inte vara lätt att hantera fem tunna strumpstickor, då man gick, och dessutom troligen ha sina bröder och andra skolpojkar rännande omkring sig.



Mamma konfirmerades i Vänge kyrka av prosten Kahl, vars dotter Ingeborg hon var jämngammal med, gick i samma klass som. De konfirmerades också samtidigt. Ingeborg Kahl gifte sig sedermera i Visby och fick efternamnet Krysell. Hon hade fått lära sig spela piano och blev min spellärarinna någon tid. Jag vantrivdes med dessa pianolektioner, eftersom jag hade min speltid under frukostrasten. Fru Krysell var inte alltid uppstigen så dags utan instruerade mig från sängen i rummet intill.  För utom att ge pianolektioner spelade hon på kvällarna på en biograf (det var kanske därför hon var så trött på förmiddagarna).

I min barndom fanns inte ljudfilm, utan man gav stumfilmer med taltexter på filmduken. Troligen för att det inte skulle vara så tyst i biograflokalen (man hörde förstås surret från filmapparaten), så spelade en pianist hela tiden och skulle med sin musik illustrera något av stämningen i filmen. Vid naturbilder t.ex. spelades stillsam musik, om det inte var ett vattenfall som visades. Man försökte med drillar på tangenterna framställa fågelkvitter, och vid bråk och buller hamrades det på mycket starkt på nedre delen av klaviaturet. Det var nog ganska jobbigt, att kväll efter kväll sitta vid pianot, följa med i filmen för att få fram rätt musik till rätt bilder. Det var som sagt nog inte så underligt, att min spellärarinna var trött långt in på förmiddagen. Men jag förlorade intresset för att lära mig spela piano. 

07 maj 2020

Inga-Greta om fotogen och mjölk


Det där med fotogenlampor var naturligtvis ett särskilt kapitel. I stora rummet hade vi en taklampa, som skulle fyllas, när fotogenen tog slut. Veken, som sög upp fotogenen, så att det brann, tog också slut ibland, och måste då ersättas med en ny. Det måste ha varit ett väldigt bestyr, för efter vad jag kan förstå måste man lyfta ner hela lampan för att komma åt att skruva i veken, som såg ut som ett flera cm brett band. Genom glasbehållaren för fotogenen såg man veken slingra sig från öppningen överst, som egentligen var som ett stort skruvhål. Så upplevde jag det i varje fall. Det satt också en skruv precis, där veken kom upp ur hålet på behållaren, och allteftersom veken förintades fick man medelst skruven förlänga veken. Det fanns också någon sorts krans, där veken ”kom upp”. Den där kransen höll fast lampglaset, innanför vilken lågan brann.

På taklampan fanns det dessutom en stor vit lampskärm i porslin. När man skulle släcka lampan, kunde man antingen lyfta på lampglaset och blåsa ut lågan eller kanske var det vanligare, att man skruvade ner veken så långt att den inte kunde brinna. Då man sedan tände den, fick man givetvis först skruva upp veken ett stycke, lyfta på lampglaset och med en tändsticka tända på veken. Det är kanske inte så lätt att på den här beskrivningen förstå, hur en fotogenlampa fungerade. Det var väl betydligt lättare att hantera en fotogenlampa, som stod på bordet.

Fotogen skaffade man i lysoljeaffären. Det fanns en i portikhuset nedanför Smittbacken. När man gick och köpte fotogen, hade man med sig ett plåtkrus med lång smal pip. Överst, där fotogenen fylldes i, var bara en liten öppning. Såväl på den öppningen som på pipen fanns gula skruvlock, för att man inte skulle skvimpa ut fotogen, då man bar hem kruset. Vi hade två olika krus, ett två-liters och ett fem-liters. När jag var riktigt liten fick jag gå hand i hand med mamma, som bar kruset. Vi gick mest vägen via Knägränd till Hästgatan, som vi följde en liten, liten bit, tills vi vek av till höger nerför Smittbacken (egentligen Smittens backe). Den mynnade ut och gör det fortfarande i S:a Kyrkogatan. Innehavare av Lysoljebolaget var en familj Karlsson, som jag vet hade många pojkar. Några tog sig sedan namnet Casserstedt, och en av dem, Bertil, gifte sig med en barndomsvän till mig, men de är numera skilda. Bertil Casserstedt har dessutom skrivit en bok om ”Klinten i Visby”, som innehåller mycket intressanta saker och bilder från Visby förr i tiden. Mannen Karlsson gick allmänt under benämningen ”Lysoljekarlsson”, förmodligen för att skilja honom från alla andra, som hette Karlsson.

När jag blev så stor, att man vågade sända mig att gå ärenden på egen hand, fick jag ta två-literskruset och själv gå till lysoljeaffären och köpa fotogen. Pengarna hade jag insvept i en bit papper i handen. Det rörde sig om mynt - allting var ju så mycket billigare då. Skulle man gå till speceriaffären och handla t.ex. jäst och något mer, skrev mamma på en lapp, vad jag skulle ha, rullade in pengarna i papperslappen, som jag sedan höll krampaktigt i handen, för att inte tappa den. Det hände nog i alla fall, att jag tappade den. Ofta visste man vad varorna kostade och kunde sända med jämna pengar.

Mamma kunde ibland säga: ”Spring (!) och köp för l0 öre jäst”, och då behövde jag ingen lapp. Sprang det gjorde jag naturligtvis, fast mamma inte hade menat det så bokstavligt. Ofta, ofta kom jag hem med sönderslagna knän. Strumpknät gick naturligtvis också sönder, så mamma fick laga det. Och sedan fick jag gå med en ”stopp” på strumpan, ända tills den var utsliten. Om man skulle handla flera saker, hade man ofta en korg med sig. Hade man inte det, fick man varorna i en papperspåse. Papperskassar fanns inte då, och plasten var inte ”upptäckt” ännu.

Mjölk måste man gå till mjölkaffären och handla. Pengarna lade mamma in i en papperslapp, där hon också skrivit, hur mycket mjölk jag skulle ha, och stoppade ner de inrullade pengarna i mjölkspannet. Mamma var mycket noga med att inte rulla in pengarna i tidningspapper utan i stället i något papper, som inte var tryck på, ex. en bit av en vit papperspåse. I mjölkaffären fanns i regel förutom mjölk och grädde också bröd, smör och ost.  Fast bröd, smör och ost fanns också i speceriaffären, så det var vanligt, att man handlade det där. Bröden låg utan omslag på öppna hyllor, men tanten i mjölkaffären la in dem i en vit papperspåse, när man skulle bära hem dem. Innan man började sälja smör i kvarts- och halvkilospaket, låg det i stora lådor, som man skopade upp det ifrån, lade det i smörpapper och sedan upp på vågen.

Allt som skulle vägas fick man alltid ”god vikt” av, d.v.s. man lät visaren på vågen slå över den begärda vikten. Det var likadant, när det gällde vågar med särskilda vikter. Varan lät man alltid väga litet mer än vikten. Mjölk, som mättes upp, gav man också en liten extra skvätt av. Vikterna stod ofta tripp, trapp, trull bredvid vågen, t.ex.5-kilos, 2-kilos och l-kilos vikter. Så fanns det också vikter för hekto. När det gällde smör, så kunde det vara så, att en del bönder körde omkring med smör till kunder inne i Visby.

När vi bodde i Kryddgränd hade vi en ”smörbonde”, som kom en gång i veckan med en viss kvantitet smör. Det var inte så vanligt att använda margarin i matlagningen då. Vi kallade vår smörleverantör för smörbonde. Det visste han kanske rent av inte om. Jag minns en gång, när jag fick se vår smörbonde ute på gatan, och jag ropade: ”Nu kommer smörbonden, mamma”, och hon hyssjade på mig. Ibland sa jag nog farbror Pettersson, åtminstone till honom. Varje gång han lämnade smör fick han betalt direkt.

Många år senare hade vi en mjölkbonde också. Han kom dagligen med riktig ”komjölk”, d.v.s. den kom direkt från en bondgård och var opastöriserad och gick att sätta upp till filmjölk av. Filmjölk kunde man inte köpa i mjölkaffären, den fick man ”tillverka” själv genom att låta mjölken stå och surna. Det går inte med pastöriserad mjölk, som i stället ruttnar, när den blir för gammal. Den mjölk som mjölkbonden levererade kom direkt från ladugården, kyldes och forslades till kunderna. Vi hade egna mjölkspann. När han lämnade mjölken ena dagen fick han med sig ett rent spann för mjölken, som skulle levereras dagen därpå. Mjölken var oskummad och innehöll ganska mycket fett. Ibland slog man upp mjölk i en skål för att mjölken skulle ”grädda” sig. Grädden flöt ju upp och lade sig som ett lager över mjölken. Grädden hade man för att slå i kaffet, men den kunde också vispas och användas till efterrätter. Från den s.k. mejerimjölken hade mejeriet redan skilt grädden från mjölken. Mejerimjölken var dessutom uppvärmd till visst gradtal, innan den kyldes.


05 maj 2020

Inga-Gretas hem


Köket var ganska litet. Det fanns inte mycket till väggar. När man kom från det lilla rummet var köksspisen alldeles till höger. Det måste ha funnits en s.k. vedlår intill spisen, men på vilken sida om spisen den stod, kommer jag inte ihåg. Låren fyllde man med ved. Vad jag kan förstå måste det vara ”fyr” i spisen hela dagarna under vintern, för det fanns ingen annan värmekälla i köket. Dessutom drog det säkert från köksdörren ut till gården, eftersom det inte fanns någon innerdörr. När man öppnade den och det var yrsnö utanför, så virvlade det in stora mängder snö. Vid köksdörren måste man också ta av sig sina kängor, som då också var snöiga. Det var ett bestyr för mamma, att sedan sopa ut snön, så att man inte trampade omkring i den. Det är faktiskt en sak jag minns väldigt tydligt, det där med enkeldörren och snön, som följde med in från gården, som inte alltid var så uppskottad. Förresten den var så liten, och drivorna gick långt upp på väggen på det lilla huset, ända upp till fönsterkarmen

Vi går tillbaka till spisen. På väggen vinkelrätt mot den fanns skafferidörren, där vi, vill jag minnas, också hade vårt vardagsporslin, eftersom det inte fanns några andra skåp i köket. Finporslinet hade vi i skänken i det stora rummet. Framför fönstret ut mot gården stod matbordet, ett träbord med omålad skiva, eftersom det också skulle tjänstgöra som matbord.
På bordet hade vi en vaxduk. Ibland, särskilt på söndagarna eller när det kom främmande, lade mamma på en broderad duk. Om jag inte minns alldeles fel, så stod det en lavoar med tvättfat i närmast köksdörren ut till gården. Det gick att fälla ner locket på lavoaren, så det dolde tvättfatet och tvålfatet, som också stod där. Förmodligen hade vi också vattenspannen med en skopa i bredvid lavoaren, eller möjligen stod den i skåpet under tvättfatet. Där skulle egentligen nattkärlet stå, men jag minns att det åtminstone ibland stod i vindstrappan.

Vattenledning fanns det inte i äldre hus, och jag minns inte någon av våra bekanta, som hade det. Det fanns f.ö. inte heller i skolorna. Vi hämtade vårt vatten i en pump på gården. Jag har liksom en aning om, att vi hade en hink vatten på en låda intill spisen eller möjligen innanför dörren i skafferiet. I så fall var det nog så, att vi hade en vattenkanna stående i lavoarskåpet.
Man måste ju också ha en ”slaskhink”, i vilken man slog i tvättvatten och diskvatten. Den är jag mera säker på att den stod intill spisen. Den tömdes, när den blivit så gott som full. Den fick inte vara för full, för då skvimpade man ut, och det var naturligtvis inte så trevligt, att få sådant vatten på golvet eller rent av på skorna.

Intill dörren till det lilla rummet fanns en dörr upp till vinden. Eftersom vindstrappan gick upp över lilla rummet, måste det ha inneburit, att det var snedtak i rummet. Vindstrappan svängde sedan, och när man kom uppför den, låg där - med barnaögon sett - en stor härlig vind längs hela huset utom över köket. På vinden förvarades kläder, som det inte fanns plats för i garderoben nere eller på krokarna i förstugan. Där fanns också sockerlådor och margarinlådor, som man fått av sin handlare. Kartonger var det ont om, och jag kan inte minnas annat än att vi förvarade diverse undanlagda kläder, saker m.m. i lådor. Jag hade också leksaker däruppe, som jag inte hade rum för nere. Fast så många leksaker hade man ju inte. Det var väl några dockor, litet byggklossar, spel, ritpapper och kritor. På vinden fick jag ha den röda dockmöbel, jag fick som ganska liten, och som rymde min stora docka, som jag skall beskriva senare. På vintern var det väl fryskallt däruppe, och då gick det inte att leka där. På sommaren var det smälthett, och då kunde man inte leka där då heller. Takisoleringen var dålig, nästan obefintlig, under det svarta papptaket. Men höst och vår var det uthärdligt och då lekte jag ofta däruppe, ibland med någon av mina lekkamrater. Jag tror vi ställde till det ordentligt ibland, för jag minns att vi ”klädde ut oss”, och för att få lämliga plagg rotade vi nog i lådorna. Att vi inte lade tillbaka dem snyggt och ordentligt igen, kan jag nästan garantera.

När jag föddes och kanske tills jag var i 6-årsåldern, fanns det inte elektriskt ljus i huset, vilket också betyder, att vi inte hade elspis, elstrykjärn och mycket annat, som vi nu tycker är självklart att man har. När det mörknade framåt kvällen tände vi fotogenlampor. Om man inte hade något speciellt, som skulle göras, och som fordrade ljus, så ”firade” vi skymning. Det var så rogivande. Mamma, som trallade och sjöng för det mesta, då hon arbetade, satte sig ibland i skymningen och sjöng barnvisor för mig. Det kanske inte blev så lång stund, men det har satt ett outplånligt intryck på min barndom. Trots att vi inte hade något instrument och ingen grammofon, som började komma på modet, så betydde framför allt sång så mycket för oss. Pappa spelade fiol ibland - vad det var han spelade kommer jag inte ihåg, förmodligen var det psalmmelodier och strängmusiksånger.


04 maj 2020

Inga-Greta berättar

Jag minns då jag i sömnen tagit mig ur sängen och upp igen utan att någon hörde det på natten. Jag måste ha varit 8 år och skulle dagen därpå fira min första skolexamen. Mamma och jag hade varit och köpt beiga examensskor. Jag ville väl ha dem så nära som möjligt, så de stod under min säng. Där stod alltid ett nattkärl utifall man skulle behöva gå upp och kissa på natten. På examensdagens morgon var ena skon våt, och båda skorna stod i någon sorts våt pöl. I pottan fanns ingenting. Så det var helt klart. I sömnen hade jag tagit fel. Det var inte många, som hade vattentoalett på l920-talet, och vi hade det inte utan dass på gården. 

I det lilla rummet kunde inte få plats så många möbler. Jag tror, att det stod ett litet bord vid fönstret utmed gatan. Jag hade också en liten pall och en liten barnstol, båda brunmålade. Förmodligen fanns det också ett par vuxenstolar därinne. Kakelugnen i ena hörnet mot stora rummet var vintertid alltid varm och skön, och då man kom in frusen om händerna, höll man dem på kaklet, tills de kändes varma. Ibland var händerna så kalla, att det brände och stack i dem, då de blev varma. De blev också röda och såg svullna ut.  Bredvid kakelugnen stod den s.k. vedbäraren av säckväv. Den såg ut som en säck på tvären med trähandtag längs den ena långsidan, medan den andra var tillsydd. Det är svårt att förklara, hur den såg ut, och numera har jag inte sett, att någon använder en sådan vedbärare. Möjligen finns det folk på landet, som använder sig av en sådan, där det på sina håll är vanligt, att man har vedspis, som eldas just med ved.

Jag minns sköna stunder vi hade framför brasan, mamma och jag. Kakelugnsluckan satt lågt, så skulle vi få mesta möjliga värme, satte mamma sig på min lilla stol, medan jag själv satt på pallen, som var mycket lägre. När mamma just tänt brasan med hjälp av tjärvedsstickor eller tjärved, som man kallade de starkt luktande stickorna, som så lätt tog eld, då man satte en tändsticka intill dem. Men det kunde naturligtvis hända, att själva veden var fuktig eller ”sur”, som man sa, och då var det ett väldigt bestyr att få fart på brasan. Man fick kanske använda många av de dyrbara tjärvedsstickorna, innan ”det tog sig”.

Tjärveden köpte man särskilt i buntar, som ofta var omvirade med ståltråd eller grovt snöre. Hade man tur kunde man få något vedträ, som var litet tjärvedsaktigt. Det var alltid en gulrödare färg på det än de övriga, och de luktade också litet annorlunda än ett vanligt vedträ. Man kan faktiskt ännu i tanken framkalla doften av tjärvedsbunten. Förresten, tjärveden måste man oftast spänta, eftersom den var för grov att använda som den var. Det hände, att man då måste gå ut i köket och i bordslådan hämta den vassaste kniven man hade för att rå på de hårda stickorna. När mamma just tänt brasan, hade hon luckorna stängda, och vi satte oss så nära som möjligt, för att njuta av den lilla värme, som trängde ut. När brasan sedan tagit sig, och det hördes, att det sprakade och flammade bakom luckorna, öppnade hon dem och vi måste flytta oss längre ifrån kakelugnen. Värmen, som plötsligt strömmade emot oss, var så brännande het, att det sved i skinnet.

Ibland när mamma hade tid, och det hade hon ofta, eftersom huset var litet och familjen också, och det inte det tog så lång tid att handla, eftersom vi hade affärer på bara några minuters avstånd, satt vi framför brasan, tills den var nästan nedbrunnen. Det var så roligt att se, hur de glödande vedträna rasade ihop. Man måste passa, så inget ramlade på golvet. Där låg visserligen en plåt, som var tillskuren efter kakelugnens konturer och ofta dekorerad i granna färger. Så småningom blev den emellertid sliten, och färgerna och mönstret plånades ut, men eftersom den ändå fyllde sin funktion, fick den ligga kvar. Skulle ett brinnande vedträ råka ramla ut, hade man ett bestyr att med eldgaffeln gripa tag i det osande, varma och ofta sköra vedträet - det var risk, att det föll sönder i mindre bitar - och lyfta in det. När all veden brunnit ut, och det endast fanns glödande kol kvar, var det så roligt att sitta och fantisera om vad de kunde föreställa. Ömsom glödde de till väldigt skarpt, ömsom svartnade de. Ibland flammade de upp på nytt. Rörde man med eldtången i glöden, blev det nya figurer att fantisera omkring. Blåste man försiktigt på glöden, flammade det också upp, och gnistor och aska yrde omkring.

Mamma och jag satt ofta och pratade vid brasan, medan vi, som man sade, firade skymning.  Jag berättade, vad jag gjort under dagen hos mina lekkamrater eller i söndagsskolan. Det roligaste var att höra mamma berätta om sin barndom, sin mamma och pappa och sina åtta syskon. Vid brasstunderna lärde mamma mig också små sånger. Hon kunde också berätta gåtor. Till slut hade dock brasan helt brunnit ut, och glöden hade blivit till svart kol. Då var det dags att tända lampan. Mamma stängde luckorna men drog inte för spjället, för då kunde det bli os. Däremot satte hon för en s.k. brasskärm för att man inte skulle råka komma så nära de varma luckorna, att man brände sig på dem.


Jag vill minnas, att det var en liten nivåskillnad mellan det lilla rummet och köket. Det gällde, att komma ihåg det lilla steget, så man inte for på näsan ut på köksgolvet. Likaså måste man vara observant, när man skulle gå in i rummet, så att man inte snubblade. Köksgolvet låg ganska lågt, kanske nästan direkt på marken. Mamma talade om, att det var så kallt på golvet, att när jag började lära mig gå, hade jag fått ”köld i fötterna”. Det lär inte ha varit så ovanligt på den tiden.