11 maj 2020

Gustaf Karlsson, Inga-Gretas far


Min pappa, som föddes den l mars l885, fick namnet Karl Gustaf. Föräldrarna bodde i Älmhult, som hörde till Stenbrohults socken i Småland. Han var liten vid födelsen och redan den 3 mars förrättades nöddop, ifall han inte skulle överleva. I en almanacka från l885 finns det antecknat om nöddopet. Pappa var första barnet i skomakare Nils Karlssons äktenskap med Ingrid Magnidotter. Uppgiften om min farmors flicknamn finns i den konfirmationsbibel som vi fick ärva, då farföräldrarna avlidit. Efter några år föddes en flicka, som fick namnet Rosa.


Det var litet krångel med min pappas efternamn. Eftersom min farfar hette Nils i förnamn, skulle efter den tidens regler min pappa heta Nilsson i efternamn. Det stod väl så i kyrkböckerna och följde honom framöver, fast han kallade sig själv för Karlsson och aldrig använde efternamnet Nilsson. Den stora överraskningen kom, då jag ropades upp i första klassen i småskolan, då man sade Inga-Greta Nilsson. Jag vet aldrig, att jag någon gång hört talas om att vi egentligen efter kyrkböckerna hette Nilsson. Jag tror, att jag var nära att ta till lipen, eftersom jag inte visste, varför jag plötsligt hade ett annat efternamn. Pappa fick ge sig iväg till Pastorsämbetet och det klarades väl upp ganska snabbt, för jag kan inte minnas, att vi någon gång förde det på tal.

Mina farföräldrar var dövstumma eller rättare sagt döva men inte helt stumma. De kunde tala ganska förståeligt men helt onyanserat, och uttalet en del förvanskat. Deras talrester kan förklaras med att båda i tidiga barndomen hörde och kunde tala. Under uppväxttiden hade de drabbats av sjukdom, som påverkade hörseln och gjorde dem helt döva.

Hade jag varit förutseende, hade jag väl frågat pappa litet mera om vad han kände till om sina föräldrars uppväxttid, ungdom, giftermål m.m., likaså om deras föräldrar i sin tur. En dag var det i alla fall för sent!  Henry, min enda kusin på pappas sida, fasters Rosas son, brydde sig inte om att ta reda på något i den vägen. Han har från barndomen bott i Älmhult och under hela sin uppväxttid så gott som dagligen träffat sina morföräldrar (mina farföräldrar). Henry är fortfarande, nu 85 år, bosatt där.

Pappa haltade. Han var inte född med höftskada. Pappa berättade aldrig själv något om sitt livslånga besvär, men mamma talade om - jag vet inte om det var faster Rosa eller pappa själv som berättat det för henne - att han fått skadan redan som spädbarn. Farmor lär ha varit mycket hetlevrad  och en gång, när pappa var spädbarn och skrek våldsamt, utan att kunna tystas, så hade farmor handskats så vårdlöst med honom, att han ramlade i golvet och skadade höften. Att söka läkare vare sig då eller senare var det tydligen inte tal om. Hade man gjort det, hade han kanske kunnat bli hjälpt. Hälta är inte endast påfrestande för höften utan också för ryggen.
  
Mina farföräldrar, Ingrid och Nils Karlsson, med barnen Karl Gustaf (mest kallad endast Gustaf) och Rosa bodde på övervåningen i ett tvåvåningshus, som tillhörde skomakare Dalmer. Det var hos honom farfar arbetade som skomakare. Att arbeta med sina händer var nästan enda möjligheten för dem, som var hörselskadade. Det var inte tal om att studera även om det rent intellektuellt hade varit möjligt. Pappa nämnde en gång, att hans farfar var veterinär och kanske var denne missräknad över att hans son inte kunde få boklig bildning. 


Hos skomakare Dalmer arbetade farfar nog hela sitt verksamma liv. Farfar avled l922, nästan 69 år gammal, och det är väl troligt, att han jobbade där tills han blev sjuk i ”magkräfta”. Att han var anställd många år hos samma arbetsgivare talar väl det för, att han tilldelades Patriotiska Sällskapets medalj. Farfar bar medaljen åtminstone vid ett tillfälle i ett blågult band om halsen, nämligen då han och farmor var hos fotografen - en förstoring finns i min ägo.

Jag kommer inte ihåg så mycket av deras bostad. Den bestod kanske inte av mer än två kanske tre rum och kök. Av möblemanget minns jag särskilt en bukig byrå, som faster Rosa fick vid arvsskiftet, samt en hög chiffonjé med många små lådor, där farfar förvarade massor av gamla mynt från l7- och l800-talet. Tyvärr fick vi barn leka med dem, och det slarvades nog bort åtskilliga. Pappa fick ärva en del av dem, som vi fick hem i en mycket gammal kryddosa av trä. – Bakom huset, där de bodde, fanns en stor trädgård, där vi, Henry och hans kamrater, bl.a. flickorna Dalmer lekte. Två av flickorna var tvillingar, Anne-Marie och Marianne. De var i min ålder och då vi besökte farmor och farfar i Älmhult var vi ständigt tillsammans. Tyvärr blev en av flickorna påkörd och avled i 6-årsåldern. – Exteriören av huset, där mina farföräldrar bodde, hade vi avbildad på en liten oljemålning, som Olle vid något tillfälle fick med sig i samband med att hans intresse för målning hade vaknat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar