05 maj 2020

Inga-Gretas hem


Köket var ganska litet. Det fanns inte mycket till väggar. När man kom från det lilla rummet var köksspisen alldeles till höger. Det måste ha funnits en s.k. vedlår intill spisen, men på vilken sida om spisen den stod, kommer jag inte ihåg. Låren fyllde man med ved. Vad jag kan förstå måste det vara ”fyr” i spisen hela dagarna under vintern, för det fanns ingen annan värmekälla i köket. Dessutom drog det säkert från köksdörren ut till gården, eftersom det inte fanns någon innerdörr. När man öppnade den och det var yrsnö utanför, så virvlade det in stora mängder snö. Vid köksdörren måste man också ta av sig sina kängor, som då också var snöiga. Det var ett bestyr för mamma, att sedan sopa ut snön, så att man inte trampade omkring i den. Det är faktiskt en sak jag minns väldigt tydligt, det där med enkeldörren och snön, som följde med in från gården, som inte alltid var så uppskottad. Förresten den var så liten, och drivorna gick långt upp på väggen på det lilla huset, ända upp till fönsterkarmen

Vi går tillbaka till spisen. På väggen vinkelrätt mot den fanns skafferidörren, där vi, vill jag minnas, också hade vårt vardagsporslin, eftersom det inte fanns några andra skåp i köket. Finporslinet hade vi i skänken i det stora rummet. Framför fönstret ut mot gården stod matbordet, ett träbord med omålad skiva, eftersom det också skulle tjänstgöra som matbord.
På bordet hade vi en vaxduk. Ibland, särskilt på söndagarna eller när det kom främmande, lade mamma på en broderad duk. Om jag inte minns alldeles fel, så stod det en lavoar med tvättfat i närmast köksdörren ut till gården. Det gick att fälla ner locket på lavoaren, så det dolde tvättfatet och tvålfatet, som också stod där. Förmodligen hade vi också vattenspannen med en skopa i bredvid lavoaren, eller möjligen stod den i skåpet under tvättfatet. Där skulle egentligen nattkärlet stå, men jag minns att det åtminstone ibland stod i vindstrappan.

Vattenledning fanns det inte i äldre hus, och jag minns inte någon av våra bekanta, som hade det. Det fanns f.ö. inte heller i skolorna. Vi hämtade vårt vatten i en pump på gården. Jag har liksom en aning om, att vi hade en hink vatten på en låda intill spisen eller möjligen innanför dörren i skafferiet. I så fall var det nog så, att vi hade en vattenkanna stående i lavoarskåpet.
Man måste ju också ha en ”slaskhink”, i vilken man slog i tvättvatten och diskvatten. Den är jag mera säker på att den stod intill spisen. Den tömdes, när den blivit så gott som full. Den fick inte vara för full, för då skvimpade man ut, och det var naturligtvis inte så trevligt, att få sådant vatten på golvet eller rent av på skorna.

Intill dörren till det lilla rummet fanns en dörr upp till vinden. Eftersom vindstrappan gick upp över lilla rummet, måste det ha inneburit, att det var snedtak i rummet. Vindstrappan svängde sedan, och när man kom uppför den, låg där - med barnaögon sett - en stor härlig vind längs hela huset utom över köket. På vinden förvarades kläder, som det inte fanns plats för i garderoben nere eller på krokarna i förstugan. Där fanns också sockerlådor och margarinlådor, som man fått av sin handlare. Kartonger var det ont om, och jag kan inte minnas annat än att vi förvarade diverse undanlagda kläder, saker m.m. i lådor. Jag hade också leksaker däruppe, som jag inte hade rum för nere. Fast så många leksaker hade man ju inte. Det var väl några dockor, litet byggklossar, spel, ritpapper och kritor. På vinden fick jag ha den röda dockmöbel, jag fick som ganska liten, och som rymde min stora docka, som jag skall beskriva senare. På vintern var det väl fryskallt däruppe, och då gick det inte att leka där. På sommaren var det smälthett, och då kunde man inte leka där då heller. Takisoleringen var dålig, nästan obefintlig, under det svarta papptaket. Men höst och vår var det uthärdligt och då lekte jag ofta däruppe, ibland med någon av mina lekkamrater. Jag tror vi ställde till det ordentligt ibland, för jag minns att vi ”klädde ut oss”, och för att få lämliga plagg rotade vi nog i lådorna. Att vi inte lade tillbaka dem snyggt och ordentligt igen, kan jag nästan garantera.

När jag föddes och kanske tills jag var i 6-årsåldern, fanns det inte elektriskt ljus i huset, vilket också betyder, att vi inte hade elspis, elstrykjärn och mycket annat, som vi nu tycker är självklart att man har. När det mörknade framåt kvällen tände vi fotogenlampor. Om man inte hade något speciellt, som skulle göras, och som fordrade ljus, så ”firade” vi skymning. Det var så rogivande. Mamma, som trallade och sjöng för det mesta, då hon arbetade, satte sig ibland i skymningen och sjöng barnvisor för mig. Det kanske inte blev så lång stund, men det har satt ett outplånligt intryck på min barndom. Trots att vi inte hade något instrument och ingen grammofon, som började komma på modet, så betydde framför allt sång så mycket för oss. Pappa spelade fiol ibland - vad det var han spelade kommer jag inte ihåg, förmodligen var det psalmmelodier och strängmusiksånger.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar