29 september 2020

Vilse i skogen

 Vi tänkte undersöka tillgången på svamp i skogen. Åkte till ett naturreservat som hette Mantorpsskogen mellan Hovsta och Glanshammar.Vi körde på småvägar nästan 4 kilometer från vanliga vägnätet innan vi nådde fram till parkeringsplatsen.

Där, mitt i skogen, stod en cyklist i neonfärger med tillhörande mountainbike och studerade en anslagstavla med en karta. Han hejade och började småprata. Sedan ställde han den viktiga frågan. En som många borde fråga sig lite nu och då i livet. Han sa: Vet ni var jag är?

Tänkte säga: här! Men insåg att det vore förmätet. Istället frågade jag: hur kom du hit? Genom skogen, svarade han, men jag har liksom tappat bort mig. Vet inte när jag var så vilse.

Lösningen var inte att spåra sig själv baklänges. Särskilt inte om man vill vidare. Så jag pekade på den väg vi använt och sa att efter några kilometer är du ute på vägen mellan Örebro och Fellingsbro.

Han cyklade sin väg och vi undersökte tillgången på svamp. Helt utan framgång. Några udda och oansenliga svampar underströk bristen på vanlig matsvamp. Vi får väl vänta in i oktober. Kanske vågar sig trattkantarellerna och trumpetsvamparna fram då? Men man vet inte, dom kanske också är alldeles vilse?

28 september 2020

Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...

23 september 2020

En PTA ska göras

 Så mycket får man (jag) vara med om. Blev kallad till en PTA! Bara det. Vem vet vad det kan vara? Denna märkvärdiga procedur innebar att jag måste läggas in på sjukhus för dagvård. Gissar att det innebär att man troligen får åka hem när natten faller på.

Kallelsen var tydlig. Man hade strukit över med markeringspenna i blått vilket datum som gällde. En dag som redan hade passerat! Tur att jag fått en handskriven lapp på dialysen om att det där PTA skulle hända. Med rätt datum. På kallelsen stod att jag skulle infinna mig klockan sju på avdelningen efter att jag förstå gått till kassa. Lydig och ordningsam begav jag mig till kassan. Där var allt mörkt och släckt. De öppnar inte förrän klockan 8.

Väl inskriven på avdelningen med identifieringsband runt handleden togs blodtryck och puls. Man gav mig antibiotika. Intravenöst. Sedan fick jag klä mig i sjukhuskläder innan det blev rullstolsrally till röntgen. Där togs jag emot för en ballongsprängning (PTA). Det kryllade av personal som såg till att jag låg som jag skulle med armen utsträckt på en anordning. Man röntgar och opererar samtidigt. Här fixar man allt möjligt, sa man. Ballongsprängningar av kärlen vid hjärtat, insättande av pacemaker och mycket annat. Betryggande med sådan erfarenhet runt britsen! 

Efter väntetid påbörjades evenemanget. Lokalbedövning gavs i omgångar innan man stack hål på pulsådern. En ingång till min blivande fistel (ett konstruerat blodkärl där man sytt ihop en ven med en artär) var alldeles för trång så blodflödet var för klent så det skulle inte gå att använda kärlet vid en framtida dialys.

Man jobbade sig fram genom kärlen tills man befanns sig vid den trånga porten. Jag nynnade för mig själv: Gör porten hög, gör dörren vid... Efter att ha prövat olika dimensioner av ballonger blåste man upp dem inne i kärlet. Inte skönt. Det ilade och värkte, men gick snart över. Efter ett antal liknande manövrar fick jag beskedet att det gått bra och att det var över. Vi kan alltid göra om det, sa kirurgen uppmuntrande. Hm, sa jag. Man spände på mig ett uppblåsbart tryckförband så att pulsådern inte skulle blöda och läcka.

Tillbaka på avdelningen blev jag ompysslad och nerbäddad. Varje timme släppte man ut ett andetag i taget ur det uppblåsbara förbandet. Trycket lättade påtagligt, ju mer som försvann och blödningen kom av sig helt. Till lunch blev det köttbullar. Sedan dåsade jag till skönsång av Peter, Paul & Mary i mina hörlurar.

Fick åka hem framåt aftonen. Nu svirrar det som det ska i det där blodkärlet.  

20 september 2020

En sammanhållen kyrka

En bedjande, bibelläsande och gudstjänstfirande kristen människa borde egentligen vara idealbilden av en medlem i Svenska kyrkan. Underligt nog har den folkkyrkliga drömmen gjort att man kompromissat bort mycket av den personliga fromheten till förmån för de mångas passiva tillhörighet. När politiska partier bygger sin maktbas på denna passiva tillhörarskara blir det uppenbart att de centrala kristna aktiviteterna inte nödvändigtvis hamnar i blickfånget. Det är annat som drar de passivas uppmärksamhet och lojalitet.

Det är kyrkans gärningar som ska vara samhälleligt och altruistiskt goda. Göra gott blir dragplåstret och det för en kyrka som i sitt hjärta har de goda gärningarna som icke meriterande inför Gud. Det har blivit viktigare att locka folk med gärningar än med tron på Gud, med Guds nåd och frälsning. Även jag har fallit i den gropen och räknat upp allt som kyrkan gör för att hålla dem kvar, de som står längst ifrån kyrkans gudstjänstfirande mässcentrum. Det som listats har varit diakoni, besök hos gamla och sjuka, närvaron på sjukhus och fängelser, ungdomsverksamheter, kulturella begivenheter, vackra kyrkor att besöka och mycket annat.

Denna kyrkliga verksamhetsiver har frigjorts från gudstjänsten och tron och blivit till allmänna aktiviteter. Dessa har därtill ofta marknadsförts som lika viktiga som gudstjänsten och ibland setts som helt utbytbara. Det är minsann inte sämre att delta i en öppen pensionärssamling i kyrkans regi som att på söndagen gå på gudstjänst. Det smäller lika högt att delta i samlingar med sina spädbarn i ett församlingshem eller att dricka kaffe och lyssna till dragspelsmusik som att höra till den gudstjänstfirande församlingen, ett begrepp som få ens vet vad det betyder. Som Dag Sandahl lyft fram fyller man på sin håll hellre kyrkorummet med dansbandsmusik (Torups församling i Falkenbergs pastorat, dit det inte går att länka just idag pga en felaktig pop-up om "kakor") än erbjuder det som de faktiskt en gång byggdes för. Folkets hus och bygdegårdar får akta sig, snart är de utkonkurrerade i nöjesbranschen, åtminstone på de håll där man fått för sig att kyrkans uppgift är att ge folk vad de vill ha istället för vad de behöver!

Höger hand vet knappt vad den vänstra gör i en kyrka där aktiviteterna blir losskopplade från varandra och de anställda blir det enda kittet däremellan. Ett klister knappt värt namnet eftersom så ofattbart många av kyrkans anställda inte själva firar söndaglig mässa och till och med ofta luftar sitt missnöje med gudstjänster som otidsenliga, tråkiga, obegripliga och irrelevanta. Detta skulle möjligen ledas i bevis. Men genom åren har jag både läst det och hört det yttras så ofta att jag tar det som en given sanning. Och den som vill invända borde ta sig en rejäl titt på hur det ser ut i den egna församlingen ett antal söndagar i rad...

Värst är nog ändå att även beslutsapparaten inom kyrkan står så långt ifrån församlingarnas gudstjänstliv. Detta påstående, som jag återkommit till upprepade gånger, retar och gör människor både ilskna och sårade, särskilt de som ser sig som kyrkliga politiker och beslutsfattare. Men beslutsvägarna i kyrkan är byråkratiska och långa och tar mycket tid. Beslutsfatteriet har blivit ännu en kyrklig verksamhet där kopplingarna till bön, bibelläsning och gudstjänst tunnats ut. Det bör påpekas att det finns många valda beslutsfattare som är aktiva medlemmar och regelbundet firar gudstjänst i församlingens mitt, men det är inte heller ovanligt att somliga sällan eller aldrig deltar. Skälen kan t ex vara personligt ointresse, tidsskäl eller livsåskådningsmässiga. Just det, livsåskådningsmässiga!

Det finns åtskilliga sätt att försöka komma till rätta med detta avstånd och med att beslutsapparaten blivit en egen verksamhet. Främst är den strävan som vill öka de kyrkliga beslutsfattarnas kyrkliga representativitet och som ser de passiva maktbaserna som ett hot om alienering till kyrkans centrum. Människor med beslutsuppdrag på stifts och nationell nivå bör väljas utifrån sin lokala förankring som församlingsrepresentanter och då företräda den döpta och troende församlingen och inte den passiva maktbasen,

Blir inte detta en återgång till något föreningskyrkligt eller till att en exklusiv "elit" ska få makten, ett återvändande till en "prästkyrka"? Inte alls! Det betyder bara att kyrkans företrädare är förankrade i den egna traditionen på samma sätt som partier väljer in de aktiva och övertygade i sina beslutande sammanhang eller sport- och idrottsutövare ser till att de som ska företräda dem har levande rötter i den egna idrotten eller sporten. Det har ofta påpekats att för att kunna gå in i dialog med andra måste man vara djupt och levande förankrad och kunnig om sin egen tradition. Sådant ska inte bara sägas utan praktiseras!



15 september 2020

Det är mycket nu

Om kyrkans betydelse för många handlar om sammanhang och gemenskap har det blivit en lång väg att gå när en gång Covid-19 begränsas och inte längre blir ett så svårt hot. Återvända blir inte så enkelt. Möjligen behöver man finna nya vägar att ge ett meningsfullt sammanhang och en öppen gemenskap. Tänkte inte på det kanske någon säger. Ja, det är mycket nu.

13 september 2020

Skogens skafferi var tomt

Det är tur man inte försörjer sig på vad skogen har att bjuda. Idag skulle det letas svamp i trakten av Dalkarlsberg och Skrikarhyttan (Skrekarhyttan i folkmun). Men det fanns inte en svamp trots att det på sociala medier (läs fejan, dvs Facebook) har publicerats muntra tillrop om att trattkantarellerna inte längre var i antåg, utan hade anlänt i närmaste skogsbacke. Ha!

Som tur var kunde vi besöka en loppis. Säsongsavslutning med generösa erbjudanden som: fyll en kasse för 100 kronor. Det mest välfyllda var loppisen där folk trängdes som om Covid-19 vore en skröna. Kön till kassan var så välmatad att det såg ut som när fotbollsstjärnor ska tränga sig genom en kompakt mur av autografjägare. Så jag förblev ute i friska luften beskådande den märkliga uppståndelsen. Det blev att återvända till svampjakten.

Torrt var det i backen, trots de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Tomt var det på svamp och på bär. Rikt på ris, på mossor och lavar. Där snubblade vi fram med blickarna ivrigt stirrande ner i backen som vore vi generade eller blyga. Skogens normalt välfyllda skafferi var tomt. Heltomt! Ingenting fanns att samla, plocka eller äta.!

Det fanns spår efter vildsvin. De hade bökat upp stora områden. Omkullfallna träd i mängd, som ett vildsint plockepinn, låg överallt så det blev krångligt att ta sig fram. Djurupplevelserna var begränsade. Behållningen var en stor humla, en spindel och en vilsekommen fluga. Så vi åkte hem. Mätta på friluftsupplevelser.   




11 september 2020

Administration och självstyre

 Besinning i det kyrkliga rekommenderas till det Covid - 19-reducerade kyrkomötet. Tanken att majoriteten i alla lägen inte bara har rätt utan har rätten på si sida att driva igenom vad helst man kommit på rimmar illa med den flod av ömsesidighet, ödmjukhet och respekt som Nya testamentet låter flöda fram. 

Det vore förmätet att hävda att det är obibliskt att som  makthavare driva igenom sina påfund, icke desto mindre blir man verkligen fundersam över den trend som urholkar församlingarnas självständighet och självstyre. Pastoratsreformen var ett sådant steg. Många andra finns.

Via adminstrationen av t ex löner är man på nytt ifärd med att reducera församlingarnas fria val och självbestämande. Förmynderi och klåfingrighet kan förkläs i omtanke och välvilja, det har vi redan många gånger sett och erfarit. Dags att efterlysa mindre omtanke och välvilja och mera av gammalt hederlit självstyre!

10 september 2020

Rituella debattpositioner

Partiledardebatt i riksdagen. Är inte någon höjdare. Ett rituellt ställningskrig. Där bombasmerna flödar. Nog borde någon språkkunnig docent, eller professor, kunna avkoda de låtsat artiga invektiven så att lyssnare och väljare fick klart för sig hur föga originellt ordkriget är.

Här kommer några av de intagna hållningarna, positionerna, som rent rituellt förekommer. Som någon borde ge sig på att förklara och synliggöra. Kom då särskilt ihåg om man använder dessa positioner som stöd under debatter att alltid och oböjligt hävda statistik och fakta som ser ut som de bekräftar att man själv har jätterätt och de andra helfel.

Position 1. Beskriv läget på ett fördelaktigt sätt så att det egna partiet och dess sympatisörer inser att fel partier sitter vid maken. 

Position 2. Beskyll motståndaren för att stå för allt, eller det mesta, som är förkastligt, skadligt för landet och ekonomin (försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, arbetsmarknaden m.m.).

Position 3. Ställ frågor som är omöjliga att besvara såvida man inte bekräftar frågeställarens påståenden.

Position 4. Hävda att du inte fått svar. Alternativt: vägra att besvara motståndarnas frågor. Upprepa envist det egna mantrat: inga svar, undanflykter, inga svar!

Position 5. Erkänn att motståndaren har rätt. Men endast på en fullständigt ynklig och ovidkommande punkt liksom för att inskärpa det milslånga avståndet mellan er. Och att de i övrigt totalt har handlat fel, gjort fel, tänkt fel.

Position 6. Visa känslomässig överlägsenhet genom att generöst tacka talmannen, motståndarna, kollegorna och andra för den givande och avslöjande debatten.

Position 7. Hävda att du/ni vunnit debatten, diskussionen, grälet.

09 september 2020

Till skogs!

Hösten nalkas, det märks på ljuset som ter sig helt annorlunda än under högsommaren. Utan att riktigt kunna fånga eller beskriva vet jag instinktivt att så här ser de tidiga höstdagarna ut. Solen läge är ett annat och nog känns det som att skuggorna blir längre allt tidigare på dagen.

På bilens GPS finns några koordinater inprogrammerade med ett extra ord: lingon. En orörd glänta bortåt Fellingsbro lyser röd av alla lingon som ingen plockat. Det syns inte från vägen, därifrån ter sig allt som en grön långhårig matta. På nära håll visar det röda sig som rejäla stänk. 

Den som  plockar lingon måste vara någorlunda smidig och böjlig. Dessutom bör man klara att sitta på huk längre stunder. Min rygg är ovan vid de många böjningarna och säger ganska snart ifrån. Den signalerar redan innan en halv liter är ihopkammad. Dags att sluta, manar den. Gå hem! Vila!  

Begäret motsäger dock ryggens besked och fortsätter ihärdigt med hjälp av en bärplockare. Inte en person utan en tingest av plåt som ser ut som en liten låda med en grovlemmad kam i fronten. För att inte ge upp för tidigt går jag tillbaka till vårt fordon där det finns fällbara vilstolar. Med en sådan under armen återvänder jag till den granna gläntan. Mitt i lingonriset slår jag upp vilstolen och kan sittande fortsätta rafsa in det röda guldet.

Det vattnas i munnen, snålvattnet rinner till, när jag tänker på rårörda lingon. En höjdpunkt på nästan varje måltid. Lingon är ett multitillbehör, ungefär som ketchup, men friskare och ljuvligare. En köttbulle blir sublim med lingon. En stek dansar jigg med lingon. Smaklökarna steppar reda där ute i riset. Att inte fler samlar lingon förvånar. Det växer flitigt och generöst i väntan på att någon ska ta hem de fullmogna bären till sitt kök. Till skogs!





08 september 2020

Drottning Sofia på vykort

 Hur kommer det sig att vykort börjat dyka upp på bloggen stillsam igen, trots att det varken är advent eller jul? Jag har varit på loppmarknad i Karlskoga och inhandlat några trevliga gamla kort. Idag visar jag ett kort med kungssången, på kortet står "Svenska folksången", från unionstiden Sverige-Norge av flaggan att döma.


Drottning Sofia syns på kortet som bedömts vara från 1903.

Undrar om Kungssången sjöngs i Norge?

07 september 2020

Närhet på vykort och i vården


Visst kan människor överge dig, men din Gud lämnar dig inte...

Ungefärlig rubrik  på vykortet ovanför poemet på tyska. Att Gud inte överger människan åskådliggörs på bilden genom det knippe av strålar som möter patienten vid fönstret. Blommorna understryker att det sköna och goda kan rymmas i sjukhusmiljön. Eller är motivet ett äldreboende? Framför allt kan den omhändertagande nunnan bli en sinnebild, en konkret uppenbarelse, för och av den omsorg Gud visar den som drabbas och blir åsidestagen.

Vykortet kan även bli en påminnelse om att vård genom tiderna varit en särskilt kyrklig angelägenhet. I Tyskland är fortfarande en stor del av välfärdstjänsterna inom vård och omsorg kopplade till katolska, protestantiska (särskilt lutherska) organisationer.

Närheten mellan systern och patienten signalerar inga pandemiska avstånd utan ska förmodligen demonstrera en närhet där det professionella ger utrymme åt det medmänskliga. Denna relation kan fortfarande tacknämligt nog gestaltas även i svenska sjukhusmiljöer.


06 september 2020

Kyrklig och historisk distansering

Social distansering fortsätter oförtrutet. Vi sitter metervis ifrån varandra men så pass nära att vi kan höra det som sägs. Alltid något i avståndets tid. 

Kommer att tänka på att så här distanserad har jag inte varit sedan spädbarnsåldern. Inte socialt, utan kyrkligt. Då bars jag till en kyrka vid enstaka tillfällen tills jag blev inskriven i söndagsskolan. Den kyrkliga distanseringen gör att det blivit mycket svårare att diskutera och debattera kyrkan. Delaktigheten förtvinar liksom av sig själv. Engagemanget finns kvar och fromheten, men man är som en övergiven tårtbit där grädden börjar stelna. Inte särskilt lyckosamt eller gott.

Förnyelsen kommer nog vare sig vi vill eller inte. Man får bara hoppas och önska att den medför en omvärdering av den egna historien. Gustav Vasa som har ett eget kor i Uppsala domkyrka var inget föredöme utan en despot och diktator. Hans roll i reformationen har genom historien blivit överdriven och skönmålad när den som drivkraft hade lusten att få akt över kyrkan, hennes sociala kapital och hennes egendomar. Rättegången mot Laurentius André och Olaus Petri är ett exempel på hans maktlystnad. Historisk distansering kunde vi gott få mera av...


04 september 2020

Sin morgonkaffe

 Att vara översättare är ett otacksamt jobb. Dels måste detta medium kunna flera språk, vara mycket allmänbildad och ha särskild kännedom om ämnet för alstret. Skrifter brukar kunna få ta tid. Snabbare ska det gå med serier, film- och TV-texter som alt oftare visar svagheter i språkhantering. Stillsam ska inte sitta på höga hästar eftersom här galopperar inte så sällan, stavfel, syftningsfel, svårigheter med ändelser och prepositioner. Trots det vill jag ge ett aktuellt exempel på problemen vid översättning.

En sköterska skyndar med en kopp kaffe till en doktor som vid en röntgenbild utropar att patienten har ett skelett i sig. Sköterskan har troligen vaknat för sent och snubblar på språket. Herrn är i bestämd form men doktorn får inte samma behandling. Doktorn hade syftat på den aktuella medicinaren, men i obestämd form blir det oklart vad som avses.

Lägg därtill en observation om att den stackars läkaren inte fått SITT morgonKAFFE, inte SIN MORGONkaffe. Översättaren har svävat på målet om vad som bestämmer det possessiva pronomet. Possessiva pronomen handlar om tillhörighet. Min, mitt, din, ditt, sin sitt... Språk är dokumenterat svårt. Särskilt tidigt på dagen. Och ibland sent på kvällen.

Vill man lägga genderperspektiv på seriestrippen är den stereotyp. Sköterskan är reducerad till passopp. Men det kanske är humor? Då lär det mesta vara ursäktat.


02 september 2020

Försovning varar länge

Att försova sig innebär vanligtvis att man sover för länge, längre än man tänkt sig. Det ruckar dagen och sitter i länge. Det hände mig just idag att jag sov över. Den tid då jag hade tänkt vakna, laga frukost och äta den under flitigt läsande av digitala morgontidningar blev en annan och senare. Annars kunde försova ha betytt att man sover i förväg, för att vara fulltankad med sömn så man kan hålla sig vaken, länge. Vilket sägs vara omöjligt. Utvilad kan man vara men inte påfylld med sömn för senare behov..

Den som inte har några hålltider kan svårligen försova sig. Men håller man sig med ett dagsprogram är det lätt hänt att man tullar på den vana tiden genom att sova vidare. Tur är att det finns väckarklockor. Numera integrerade i mobiltelefonerna. Den tiden är förbi då man behövde en egen liten manick för att se till att man vaknade på avsedd tid. Sömnen är ungefär densamma, men apparaterna skiftar och det snabbt. Men får förstås se upp så man verkligen sätter igång väckarklockan i telefonen och inte tidtagaruret. Då vet man aldrig hur länge och snabbt man kan sova...