27 april 2020

Inga-Greta Stenström berättar

Torsdagen den l0 september l9l4 kl.6.00 på morgonen föddes i Visby ett flickebarn av hemmafrun Agnes Selinda Ottilia Nilsson (Karlsson), f. Samuelsson och skräddarmästaren Karl Gustaf Nilsson (Karlsson). Barnmorskan, som hette Rosa Larsson, lär på efter efternatten ha sagt, att klockan 6.00 kommer barnet. Men den blivande modern lär ha varit otålig och sagt, att nu är klockan snart sex och det är inte klart. Men minuten därefter kom det lilla flickebarnet.

Hon föddes med segerhuva, enligt barnmorskan ett mycket gott tecken. Var den nyblivne pappan befann sig har aldrig berättats, men förmodligen hade han gått till verkstaden i ett litet vindsutrymme i grannhuset, sedan han på natten hämtat barnmorskan. Telefon fanns ju inte. Flickebarnet var jag, som nu (vid 83 års ålder) på barnens begäran vill berätta litet om mitt liv.

Jag var inte första barnet. Tre år tidigare, l0 december l9ll, hade en välskapad flicka fötts. Hon döptes till Birgit Ingrid Ottilia. Man har berättat, att flickan var så söt, ja, en riktig Guds ängel, som tyvärr inte fick leva så länge. Hon hade insjuknat sommaren därpå och avled den l7 augusti l912, 8 månader gammal, enligt kyrkböckerna i meningitis tuberculosis. Mina föräldrar berättade för mig, att hon dött i ”tuberkler på hjärnan”.

Sorgen var givetvis stor i det lilla hemmet. Man hade som brukligt var, tagit ett ateljéfoto av den lilla flickan. Kortet hade förstorats och satts inom glas och ram, och tillsammans med en del släktporträtt prydde det väggen ovanför utdragssoffan i plysch, där såväl Birgit som jag fötts.


Hemmet i Kryddgränd.
Jag föddes den l0 september och redan den l8 oktober döptes jag, Inga-Greta Kristina, av Metodistpastorn August V. Norman. Att födas på en torsdag sades vara mycket bra. Torsdagsbarn skulle vara inte bara begåvade utan också ha vissa andra önskvärda egenskaper såsom att vara förutseende, känna på sig vissa saker, som skulle komma att hända m.m. Var man dessutom född med segerhuva, som jag var, var det ännu bättre. Segerhuva var egentligen fosterhinnan, som vid födelsen satt som en huva över huvudet. Fenomenet, som enligt uppslagsböcker är mycket ovanligt, skulle ge framgång i livet och vissa övernaturliga egenskaper. Nu betraktas det väl närmast som skrock, men dåförtiden, då man trodde på övernaturliga saker, var man helt säker på att segerhuvan hade stor betydelse för barnets framtid.

I det lilla huset, Kryddgränd 3, bodde jag med mina föräldrar fram till ll-årsåldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd l. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under l997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum, och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. 

Jag tror att det bara är tre eller högst fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post, där det stod Peppargatan.




Kampfilm eller tecknade Ghiblifilmer?

I den fredliga dialyssängen följer jag diverse kampfilmer. Folk ljuger och slåss, skjuter och blöder. Asiatisk kampsport i olika tappningar möter korrupt brottslighet. Ibland är även kampsportarna perverterade och har ställt sina stridskunskaper i ondskans tjänst. Denna förfärligt lättsmälta diet har nästan helt tagit ifrån mig läsförmågan. Böckerna blir liggande under tiden som envigerna och blodbaden fortsätter.

Då börjar åter längta efter episka och tecknade filmer av japanskt snitt. Där fantasin spelar högt och fritt i någorlunda uthärdligt tempo. Inga scener där människor avrättas eller kallblodigt slaktas. Blommor, vind och hög himmel känns som ett reningsbad. Filmerna från Studio Ghibli och Hayao Miyazaki får fungera som exempel. De som inte upplevt dessa filmer - gör det!