07 maj 2020

Inga-Greta om fotogen och mjölk


Det där med fotogenlampor var naturligtvis ett särskilt kapitel. I stora rummet hade vi en taklampa, som skulle fyllas, när fotogenen tog slut. Veken, som sög upp fotogenen, så att det brann, tog också slut ibland, och måste då ersättas med en ny. Det måste ha varit ett väldigt bestyr, för efter vad jag kan förstå måste man lyfta ner hela lampan för att komma åt att skruva i veken, som såg ut som ett flera cm brett band. Genom glasbehållaren för fotogenen såg man veken slingra sig från öppningen överst, som egentligen var som ett stort skruvhål. Så upplevde jag det i varje fall. Det satt också en skruv precis, där veken kom upp ur hålet på behållaren, och allteftersom veken förintades fick man medelst skruven förlänga veken. Det fanns också någon sorts krans, där veken ”kom upp”. Den där kransen höll fast lampglaset, innanför vilken lågan brann.

På taklampan fanns det dessutom en stor vit lampskärm i porslin. När man skulle släcka lampan, kunde man antingen lyfta på lampglaset och blåsa ut lågan eller kanske var det vanligare, att man skruvade ner veken så långt att den inte kunde brinna. Då man sedan tände den, fick man givetvis först skruva upp veken ett stycke, lyfta på lampglaset och med en tändsticka tända på veken. Det är kanske inte så lätt att på den här beskrivningen förstå, hur en fotogenlampa fungerade. Det var väl betydligt lättare att hantera en fotogenlampa, som stod på bordet.

Fotogen skaffade man i lysoljeaffären. Det fanns en i portikhuset nedanför Smittbacken. När man gick och köpte fotogen, hade man med sig ett plåtkrus med lång smal pip. Överst, där fotogenen fylldes i, var bara en liten öppning. Såväl på den öppningen som på pipen fanns gula skruvlock, för att man inte skulle skvimpa ut fotogen, då man bar hem kruset. Vi hade två olika krus, ett två-liters och ett fem-liters. När jag var riktigt liten fick jag gå hand i hand med mamma, som bar kruset. Vi gick mest vägen via Knägränd till Hästgatan, som vi följde en liten, liten bit, tills vi vek av till höger nerför Smittbacken (egentligen Smittens backe). Den mynnade ut och gör det fortfarande i S:a Kyrkogatan. Innehavare av Lysoljebolaget var en familj Karlsson, som jag vet hade många pojkar. Några tog sig sedan namnet Casserstedt, och en av dem, Bertil, gifte sig med en barndomsvän till mig, men de är numera skilda. Bertil Casserstedt har dessutom skrivit en bok om ”Klinten i Visby”, som innehåller mycket intressanta saker och bilder från Visby förr i tiden. Mannen Karlsson gick allmänt under benämningen ”Lysoljekarlsson”, förmodligen för att skilja honom från alla andra, som hette Karlsson.

När jag blev så stor, att man vågade sända mig att gå ärenden på egen hand, fick jag ta två-literskruset och själv gå till lysoljeaffären och köpa fotogen. Pengarna hade jag insvept i en bit papper i handen. Det rörde sig om mynt - allting var ju så mycket billigare då. Skulle man gå till speceriaffären och handla t.ex. jäst och något mer, skrev mamma på en lapp, vad jag skulle ha, rullade in pengarna i papperslappen, som jag sedan höll krampaktigt i handen, för att inte tappa den. Det hände nog i alla fall, att jag tappade den. Ofta visste man vad varorna kostade och kunde sända med jämna pengar.

Mamma kunde ibland säga: ”Spring (!) och köp för l0 öre jäst”, och då behövde jag ingen lapp. Sprang det gjorde jag naturligtvis, fast mamma inte hade menat det så bokstavligt. Ofta, ofta kom jag hem med sönderslagna knän. Strumpknät gick naturligtvis också sönder, så mamma fick laga det. Och sedan fick jag gå med en ”stopp” på strumpan, ända tills den var utsliten. Om man skulle handla flera saker, hade man ofta en korg med sig. Hade man inte det, fick man varorna i en papperspåse. Papperskassar fanns inte då, och plasten var inte ”upptäckt” ännu.

Mjölk måste man gå till mjölkaffären och handla. Pengarna lade mamma in i en papperslapp, där hon också skrivit, hur mycket mjölk jag skulle ha, och stoppade ner de inrullade pengarna i mjölkspannet. Mamma var mycket noga med att inte rulla in pengarna i tidningspapper utan i stället i något papper, som inte var tryck på, ex. en bit av en vit papperspåse. I mjölkaffären fanns i regel förutom mjölk och grädde också bröd, smör och ost.  Fast bröd, smör och ost fanns också i speceriaffären, så det var vanligt, att man handlade det där. Bröden låg utan omslag på öppna hyllor, men tanten i mjölkaffären la in dem i en vit papperspåse, när man skulle bära hem dem. Innan man började sälja smör i kvarts- och halvkilospaket, låg det i stora lådor, som man skopade upp det ifrån, lade det i smörpapper och sedan upp på vågen.

Allt som skulle vägas fick man alltid ”god vikt” av, d.v.s. man lät visaren på vågen slå över den begärda vikten. Det var likadant, när det gällde vågar med särskilda vikter. Varan lät man alltid väga litet mer än vikten. Mjölk, som mättes upp, gav man också en liten extra skvätt av. Vikterna stod ofta tripp, trapp, trull bredvid vågen, t.ex.5-kilos, 2-kilos och l-kilos vikter. Så fanns det också vikter för hekto. När det gällde smör, så kunde det vara så, att en del bönder körde omkring med smör till kunder inne i Visby.

När vi bodde i Kryddgränd hade vi en ”smörbonde”, som kom en gång i veckan med en viss kvantitet smör. Det var inte så vanligt att använda margarin i matlagningen då. Vi kallade vår smörleverantör för smörbonde. Det visste han kanske rent av inte om. Jag minns en gång, när jag fick se vår smörbonde ute på gatan, och jag ropade: ”Nu kommer smörbonden, mamma”, och hon hyssjade på mig. Ibland sa jag nog farbror Pettersson, åtminstone till honom. Varje gång han lämnade smör fick han betalt direkt.

Många år senare hade vi en mjölkbonde också. Han kom dagligen med riktig ”komjölk”, d.v.s. den kom direkt från en bondgård och var opastöriserad och gick att sätta upp till filmjölk av. Filmjölk kunde man inte köpa i mjölkaffären, den fick man ”tillverka” själv genom att låta mjölken stå och surna. Det går inte med pastöriserad mjölk, som i stället ruttnar, när den blir för gammal. Den mjölk som mjölkbonden levererade kom direkt från ladugården, kyldes och forslades till kunderna. Vi hade egna mjölkspann. När han lämnade mjölken ena dagen fick han med sig ett rent spann för mjölken, som skulle levereras dagen därpå. Mjölken var oskummad och innehöll ganska mycket fett. Ibland slog man upp mjölk i en skål för att mjölken skulle ”grädda” sig. Grädden flöt ju upp och lade sig som ett lager över mjölken. Grädden hade man för att slå i kaffet, men den kunde också vispas och användas till efterrätter. Från den s.k. mejerimjölken hade mejeriet redan skilt grädden från mjölken. Mejerimjölken var dessutom uppvärmd till visst gradtal, innan den kyldes.