Samtal som motverkar pandemins förskingring

Digitala samtal som undervisning, samtal och gemenskap i tider då församlingen lever i en ny form av förskingring (diaspora). Vilket bra initiativ för att hålla något levande som riskerar att tyna och sakta dö. I Olaus Petri församling i Örebro äger en serie samtal i fastan rum. Man anmäler sig till en adress som finns på OP:s hemsida (en av länkarna ovan).

Härom kvällen deltag ett drygt tjugotal personer i följande:  Mats Bertilsson, kyrkomusiker: Hur påverkas vår relation till Jesus av musik? Björn Helgesson och Mats Bertilsson samtalar om vår upplevelse av Jesus och hur den påverkas av musik. Mats utsågs 2020 till årets Strängnässtiftare och leder i Olaus Petri församling flera körer som ofta sjunger i högmässorna och återkommande framför stora kyrkomusikaliska verk. 

Nästa gång sker följande: Tisdag 2/3 kl. 18–19. Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift: Vad gör bön med oss? Björn Helgesson och Johan Dalman samtalar om vår upplevelse av Jesus och vad bön gör med oss. Johan Dalman är biskop i Strängnäs stift och låter bönen ha en central plats i sitt liv. Just nu har han översatt  en bönbok av en skotsk teolog och författare, John Baillie. 

En möjlig modell för att hålla samman det som under den utdragna pandemin mal sönder det som fanns före...

Längtar

Grått och blött

humöret trött

längtar våren, solen!

Vem berättar det Tro & tanke gjorde?

1991 - 2002 gavs en skriftserie ut, Tro & tanke, publicerad av Svenska kyrkans forskningsråd. Det finns fortfarande publikationer som har ambition att avhandla gränssnittet mellan tro, forskning, kyrka och värld. Ideellt forum har publicerat skrifter liksom Enskilda högskolan med sin serie Tro & Liv. Katolska teologiska och kulturella tidskriften Signum sticker ut som ett stort föredöme med sin bredd och sitt djup. För de flesta av de anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan saknas dock och dessvärre tillgång till dessa eller liknande alster.

Kyrkans tidning (KT) har längre inte ens ambitionen att informera om forskningen och avhandlingarna bl a vid de teologiska fakulteterna i Sverige, de Nordiska grannländerna eller utöver världen. . Åtminstone en bilaga i KT borde ges utrymme för att vidga vyerna med inblick i vad forskarna håller på med och de lärdomar de kan förmedla. Vår Lösen, Social Debatt och Tro och tanke har lämnat hål som fler borde ha ambitionen att avhjälpa. Vem berättar de dom gjorde? Kyrkans tidning kan börja och Svenska kyrkans Forskningsråd kan återuppta sin eminenta skriftserie!

Omöjligt bryta sig ur storpastorat

Feta pastorat hörde man talas om. Där kunde prominenta präster husera och bli både omfångsrika och extra förmögna. De magra pastoraten var lågstatusplatser med skraltig ekonomi. I utjämningens tider motverkas delvis detta förhållande. Märkligt nog har pastoratsreformen inneburit att man kan ta från de rika och ge åt de fattiga. 

De stora och folkrika församlingarna med god ekonomi kan inom storpastoratet finansiera de icke bärkraftiga. Istället för församlingssammanslagning har de fått plats i storpastoratet och där får de fortsätta verka som enheter. En Robin Hood-effekt av reformen innebär att de som betalar in kyrkoavgift i de mycket små och magra församlingarna får ut mycket mer än de betalat för. De stora församlingarna blir av med resurser och de små subventioneras. De sista ska bli de första även i detta avseende? 

Nog kan det se ut som en god gärning att behålla de små församlingarna men i längden kan inte landsbygden som avfolkas fortsätta leva fett på de facto magra inkomster. En församling som ser sina resurser bekosta både verksamheter och betydande personalgrupper i icke bärkraftiga församlingar kan inte ta initiativ för att bryta sig loss. I pastoratsreformen gick ägandet av fastigheter och kontrollen över ekonomin över till pastoratet. Det som generationer slitit och släpat för att bygga upp kontrolleras nu av pastoraten.

KO: Kap 37, 6 a § Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat om inte annat framgår av 7 och 7 a §§. (SvKB 2017:18). 

Dessutom gäller: 8 § I ett ärende enligt 6 § första stycket eller 6 a § ska stiftsstyrelsen göra den utredning som behövs. Församlingar och pastorat ska lämna uppgifter och i övrigt i skälig omfattning hjälpa till i utredningsarbetet, om stiftsstyrelsen begär det. Vid utredningen ska stiftsstyrelsen samråda med berörda församlingar och pastorat samt med domkapitlet.

11 § Fördelningen av tillgångar och förbindelser ska grundas på vad som är ändamålsenligt och skäligt. Församlingarna och pastoraten får träffa en överenskommelse om hur fördelningen ska göras.

En enskild församling kan knappast få till stånd en frigörelse från ett storpastorat. Makten att förändra ligger hos stiftsstyrelsen. Kyrkofullmäktige kan besluta om ändrad församlingsindelning i pastoratet med godkännande av stiftet. Sådan förändringar gör naturligtvis planer på att bryta sig loss omöjliga. Det borde finnas en rätt för församlingar som ser sig utnyttjade och ständigt förfördelade att ta initiativ så att stiftet måste utreda möjligheterna. Men hur skulle det alls bli möjligt som kyrkoordningen ser ut idag? Stiftsstyrelsen som godkänt storpastoratet lär inte låta en bärande del bryta sig loss. Pastoratet som ser möjligheter att finansiera de icke bärkraftiga församlingarna lär aldrig vilja gå miste om kassako-församlingar, de som förr beskrevs som feta. Nu för tiden är det feta endast beroende på många kyrkotillhöriga som betalar sin kyrkoavgift.

Summa summarum: det är i praktiken omöjligt för en församling att bryta sig ur och loss från ett storpastorat. Men det var kanske så man faktiskt ville ha det från politisk och nationell nivå som såg till att storpastoraten blev till?!

Vem rycker ut och rycker in?

När det trasslade i Visby eller när det bråkades i Härnösand. till exempel, var fanns Arbetsmiljöverket med sina inspektioner då? Arbetsgivare är skyldiga till hålla sig med kontinuerligt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1)! Men det brister ofta akut på många ställen och då borde det finnas resurser för att göra inspektion och kontroll av vad som brister INNAN det har gått för långt. I Visby var det konflikt och strul i många år och utredningar gjordes lokalt som förvanskades och skrevs om. Där skulle man ha behövt en fungerande tillsyn...

Under pandemin lär det bli ansträngt på många arbetsplatser. Vem rycker ut och vem rycker in för att hjälpa upp situationerna när arbetsgivarna och personalen har svårt att klara upp det hela? Vågar skyddsombuden? Kyrkan, varje stift, borde faktiskt ha sin egen arbetsmiljöinspektion!

Au Dieu med mässfirandet

Pandemin har gått fram som en slåttermaskin. Vad nu en slåttermaskin är för den urbana befolkningen. Kanske kunde högtrycksspruta användas istället? Hur som helst, antalet högmässor och mässor har rasat med rekordfart. En anledning är inskränkningen till 8 deltagare vid gudstjänster och Öppna kyrkor. Där sitter de i Örebo Nikolai och Olaus Petri kyrkor med plats i var och en för 6-700 personer och med en takhöjd som slår varenda affär, butik och restaurang med massor av kubikmetrar! Där behövs teaterkikare för att upptäcka sina gudstjänstfirande syskon. Nu för tiden ekar det verkligen om psalmsången. Skäms regeringen! Detta är en alltför långt gången inskränkning av rätten att utöva och praktisera sin tro, sin religion. Bara ät- och konsumera-religionerna har fått arbeta vidare med hyfsade villkor. Människan lever faktiskt inte av bröd allena!

I Örebroperspektiv ser det ut som följer: I Almby församling erbjuds en torsdagsmässa. I Längbro församling är ingen mässa annonserad. I Mikaels församling annonseras ingen mässa. I Nikolai församling ska KG Hammar predika i en gudstjänst. Förklaringen? Det är radiosänt. Ingen mässa annonserad. I Olaus Petri församling erbjuds 4 mässor (!) under söndagen och därtill en onsdags- och en torsdagsmässa. I Edsbergs m fl församlingar annonseras ingen mässa. I grannpastorat ser det ut så här: I Axbergs och Glanshammars församlingar annonseras ingen mässa. I Tysslinge församling annonseras ingen mässa. För övrigt i  predikoturerna i NA den 19 februari: Asker-Lännäs ingen mässa, i Askersund-Hammars församling ingen mässa, i Bodarne pastorat är en mässa annonserad, Knista församling, ingen mässa, i Kumla pastorat ingen mässa, i Kvismare församling ingen mässa, i Lerbäck-Snavlunda pastorat är en mässa annonserad, i Näsby Fellingsbro pastorat ingen mässa, i Sköllersta församling ingen mässa. i Viby församling firas en högmässa!

De flesta av ovanstående församlingar ligger i nattvardsväckelsens Strängnäs stift! Man kan undra om detta blir knäcken och undergången för högmässofirandet i denna del av Svenska kyrkan. Viby och Olaus Petri församlingar sticker verkligen ut i sammanhanget. Viby är nyskapande och annonserar följande: Drive-in-kyrka; Parkera vid Församlingshemmet och följ gudstjänsten via storbildsskärm och bilradio. Nattvard och kyrkkaffe delas ut till bilarna på ett coronasäkert sätt...

Prioriteringen gick upp i tunn luft

Bloggen stillsam har nog blivit alltför personlig, rent av privat. Läsarnas antal minskar stadigt. Men det kan säkert vända. Skam den som ger sig efter mer än 10 års bloggande. En gång fick jag rådet inför att skriva ledare i Kyrkans tidning att inte vara förmer än att kunna skriva om de egna erfarenheterna ända in i vardagen. Varför? Jo, därför att de som läser inte lever enbart i ideologier och politik utan även som personer, var och en med sin vardag.

Hela nationen har sina ögon riktade mot vaccinfördelningen och de olika faserna. I mitt fall kändes det betryggande när det meddelades att dialysaptienter och deras hemgrupp skulle prioriteras. Priorieringen i praktiken visar sig först för dem upp till 64 års ålder eftersom de lyfts upp till fas 2. De över 80 år som dialyseras gick på pur ålder in i fas 1 och var därmed på grund av sin ålder de mest prioriterade. Ingen högra fas fanns. Vi som befinner oss mellan 64 och 80 fick samma behandling, dvs att vår ålder gav oss vår placering bland alla andra oavsett risker över 64 år. Vi fick alltså plats i fas 2, dit också de under 64 sorterades. vilket lyfte dem ur ålderskategori och bevisligen blev de något prioriterade.

Vi borde naturligtvis ha skaffat oss hemtjänst utöver den synnerligen allvarliga och riskfyllda njursjukdom vi lider av för att i realiteten ha blivit prioriterade. Tidigare på bloggen har jag berättat att vi varannan dag möter minst tre andra patienter liggande i samma sjukhussal och vi möter vanligtvis minst två ibland upp till 4 ur personalen, sjuksystrar, undersköterskor och läkare. Vi exponeras och har från början urkassa immunförsvar.

Men, det känns ovärdigt att börja tävla om platserna och försöka tränga sig före. Prioriteringen gick upp i tunn luft (en anglicism, varför inte anglikanism, utifrån begreppet thin air) eftersom vi inte får försteg när vi bokar - där gäller först till kvarn inom de grupper som räknas upp. De som har möjlighet att kasta sig över bokningstiderna den dag de släpps. Man får se det som en övning i ödmjukhet, i lugn och tålamod. Tids nog blir det allas tur. Tur att det alls finns vaccin, för det gör det väl...?

Rasistisk (?) färg bör målas över

Nu är konstvärlden i fokus - igen! Uppenbarligen har ett rum benämnt Vita havet blivit omdebatterad då åsikten att ordet vita i Vita havet kan uppfattas som rasistiskt eller åtminstone antyda rasism.Professor Sara Kristoffersson har hävdat att benämningen inte har ett dugg med rasism att göra. Vågorna går höga.

Här ett ev. möjligt konsekvensbeslut som skulle kunna råka bli av om ord blir så laddade att de förvandlas till något rasistiskt. Från högsta ort meddelas att från och med den 1 mars ska vit färg förbjudas på Konstfack (obs ironi!) i alla slags konstformer som skulptur, målning, snideri och väggbeklädnad. Alternativa färger som får brukas vid övermålning (av det v--a) är blandfärger som violett och grönt. 

Samhället påverkas på sikt. Därför blir det följdverkningar. Man får inte längre blekna och bli vit i ansiktet. Randig får man dock bli. Andra kulörer påbjuds. Vita lögner ska numera kallas grå. Vita Bergen och Vitabergsparken ska byta namn till Bergen och och Parken. Vite ska inte länge kunna utdömas. Brune blir den nya benämningen. Bakgrundsfärgen på alla datorer ska bli grönt. Kopiepapper bestäms till olika rosa nyanser.

Så börjar vår sköna nya värld!?

Militär och kyrklig klädkod

Prästen dök upp vid begravningen som skulle genomföras med illröda strumpor och sandaler. Iögonenfallande, som man säger. I Karlstad utmärkte sig någon vid prästmötet genom att bära snickarbyxor istället för påbjuden kaftan. Hur präster klär sig är ett samtalsämne som är allmänt förekommande. När de svajar långt utanför förväntningar och tradition kommer tungorna igång.

Även i kyrkorummet händer det att märkliga ting förekommer. Mässan firas vid ett naket altare, utan altardukar, med en vardagsklädd präst utan liturgiska plagg, som hade personen bara råkat hamna där. Det händer att manlig kyrklig personal föredrar att ha stickad mössa eller keps på sig även i kyrkorummet, framför att vara barhuvad. Det blir tydligt att förebilden smittar av sig när konfirmandbänken är fylld av ynglingar med keps på skulten.

I det svenska försvaret är ordningen en annan. Vid korsordslösandet behövdes information om ett militärt plagg så det blev till att söka på nätet. Döm om min förvåning när ett 400-sidigt dokument dök upp: Reglemente, Uniformsbestämmelser 2015. Detta var ett fynd, en sällsynt gåva, som skulle förgylla några timmar av mitt liv! I förordet kunde man läsa vad överbefälhavaren anser: Vår samhörighet grundas på vår gemensamma värdegrund, den unika militära professionen och dess tydliga attribut. Uniformer och annan igenkännbar klädsel är därmed symboler som förenar och förpliktigar. Skulle man överföra detta tänkande till kyrkan börjar det svindla. Tänk om det fanns ett reglemente åtminstone för kyrkans vigda ämbeten... Till exempel att persedlar från olika uniformssystem inte får blandas. Hur skulle det då bli med birettor och kalotter?

Vid enskilt uppträdande får privat ryggsäck, axelremsväska och portfölj i diskret färg (blå, brun, grön, svart) bäras till strids- och arbetsuniformer (1.2.6.4 Väskor och paraplyer)

I avsnittet om tillpassning kan man läsa: Långbyxor anpassas så att pressvecken framtill faller rakt över skodonen. Långbyxor är skurna så att längden vid klacken är något lägre an vid framdelen... Även skorna behandlas: Lågskor och skodon för paradbruk poleras till högglans med svart skokräm. Skokrämen appliceras i cirkulära rörelser med fuktad och väl urvriden putstrasa eller bomullstuss. Skokrämen inarbetas efterhand i flera tunna lager intill önskad glans uppnåtts....

Vill man veta finns det regler för motorcykeldräkt, snödräkt, mekanikerdräkt och riddräkt! Svenska kyrkan kanske inte behöver 400 sidor för att reglera hur kläderna i kyrkan ska se ut och användas. Men lite ordning är inte att förakta eftersom anarkismen och individualismen har ganska stort spelrum och det uniforma och gemensamma bruket är nedtonat till rekommendationer och påbud, vid enstaka tillfällen. Inte ens regler om hur kaftaner och talarer kan och ska se ut tycks finnas och blir därför inte heller efterlevda. Tid för förändring och ett härligt junfruligt område att utforska och reda upp!

Konsten att förlora

The noble art of loosing, är det demokraternas senaste strategi för att på lång sikt bli av med Donald Trump som politisk maktfaktor? Hur ska man annars förstå att rättegången i senaten drevs igenom och genomfördes med vetskap om att republikanerna skulle lyckas frikänna Trump? 

En sådan förlust till och Trump är körd kan ha varit kalkylen. Uppmärksamheten för Trumps negativa sidor och exponeringen av det våld han lyckades få i rullning kan ha bedömts som så värdefullt och skakande att någon come back för populisten Trump skulle bli omöjlig. 

Att förlora ett slag avgör ibland, men sällan, hela kriget. I en konflikt som pågår länge behöver man ha hela bilden och det långsiktiga perspektivet klart för sig. Det kan vara strategiskt att ta en förlust för att senare och möjligen i ett annat sammanhang (rättsväsendet) bli vinnare. I ishockeyturneringar lär det ibland ha varit klokt att förlora en match för att i ett senare skede få svagare motstånd. Taktikistkt och strategiskt tänkande leder till sådana slutsatser. Det kan till och med vara så att en förlust motiverar och mobiliserar den förlorande sidan så att striden vänder. I aktuell amerikansk politik är valvinsten så betydande att demokraterna visste sig ha råd att ta smällen med Trumps frikännande. Men det förvånar att man hade så bråttom att ingen grävde djupare bland de anställda i Trumps stab och bland indragna republikaner för att få ovedersägliga bevis på presidentens inblandning i attacken på Capitolium.

Den som lever får se...

  

Vi och Dom revisited

 När man använder orden vioch dom kopplade till varandra finns det komplikationer som kan dyka upp. Tänk om jag som tillhör ett vi sympatiserar med dom? Inte bara i en enskild fråga utan i mycket, hur blir det då. Hur länge kan jag tillhöra detta vi när jag mentalt tillhör detta dom.

Frågan om kärnkraft är en sådan. Jag har länge tänkt att kärnkraft trots alla faror, är något gott. Men i allt högre utsträckning har det gått upp för mig hur man intecknar framtiden inte bara för sina barn utan för 100.000 år. Det är 4000 tusen generationer om räknar fyra per århundrade. Nöjer man sig med tre generationer per hundra år blir de ändå ett svindlande ofattbara 3000 GENERATIONER! Snart är jag inte längre vi med kärnkraftsförespråkarna utan är på väg till dom där som bekämpar detta framtidsvansinne. Ingen vet hur dystopisk framtiden kan bli. Om allt råkar bli omkastat och försvagat vad spelar då kärnkraftsinspektioners noggrannhet för roll? Ingen alls! 

Enbart Barnkonventionen som nästan alla hyllar som framsynt och välgörande för barnen borde räcka för att rida spärr mot kärnkraften. Förmodligen borde meteorologerna höras mer, dom och klimat och väderforskarna. Hur mycket vi än värmer upp planeten finns det risk för en ny istid. Den förra hos oss började för ca 115.000 år sedan och de sista resterna försvann så sent som för 10.000 pr sedan. Grattis till dom som lever då att klara kärnavfallet under jorden när en 100 meter tjock glaciär täcker Sverige! Där istäcket var som tjockast förra gången hade det en höjd på flera kilometer. Jag tillhör dom som bryr sig och inte vi som vill ha mer kärnkraft. Inte längre.

Länge leve VI och DOM!

Vi och dom har det gått troll i! Denna enkla uppdelning demoniseras och förkastas som vore den i sig något rasistiskt eller en metod för förminskning använd i förtryckande syfte. Om Djurgården möter ÖSK (Örebro Sportklubb) i fotboll vore det egendomligt om begreppet vi och dom inte fick användas och vore förbjudet. Vi gotlänningar och dom Stockholmarna kan man behöva säga, t ex under Stockholmsveckan i Visby. Vi som bär glasögon och dom som inte gör det och vi som är fotgängare och de som kör bil kan man också behöva säga. Vi vinterbadare och dom som ännu inte är det...

Vi och dom är med andra ord mycket användbart och kan användas för att i vissa lägen få ordning på tillvaron. Vi som är kroniskt sjuka och dom som inte är det kan jag höra mig själv säga, vi som går i dialys och dom som inte gör det. Stor skillnad i villkor utan att orden innebär förtryck, stigmatisering eller nedsättande utdefiniering!

Vi som skriver på vår blogg och de som aldrig gör det kan man säga utan att det behöver betyda någon avståndstagande kritik av icke-bloggarna. Vi som är aktiva i kyrkan och dom som inte är det kan man behöva fundera över om man utifrån ett församlingsperspektiv vill analysera kyrkans läge och betydelse i det svenska samhället. 

Dom som generellt kritiserar vi och dom har haft otur med sitt tänkande. Uttrycken kan anvädas destruktivt och för att spä på konflikter och klyftor. Men det kan också brukas för att benämna sin verklighet och värld för att bättre förstå alla varför, när, hur och var. 

Länge leve Vi och DOM!

Dialys - igen

Om några minuter tar jag fram stavarna och ger mig iväg mot Universitetssjukhuset i Örebro för dagens dialys. En promenad på 2-3 kilometer. Väl där får jag klä apparaten med filter, slangset, bikarbonat och dialysvätska. Därefter blir jag uppkopplad till en dialysapparat som under 4 timmar låter mitt blod cirkulera och filtreras. 

Den fistel man försökt få till i min arm vill inte få ådrorna att växa till så som de borde. ur att jag har den Centrala dialyskatetern kvar, den som tar och återger blodet i hjärttrakten. Ca 70 liter sänds genom apparaten under en session vilket innebär att mitt blod snurrar runt flera gånger om och därmed blir rengjort från fler partiklar och det vätskeöverskott jag samlat på mig.

Tur att dialysen finns!

Tur att längtan finns

 Längtan låter som en god egenskap. Ordet befinner sig i nuet men siktar mot framtiden. Lite obekvämt i sin position att vara här med en manande önskan att vara någon annan stans. I mitt fall är längtan mångfaldig och fylld av besvär i nuet. Pandemin som tvingat oss att stanna inne längre och mera varaktigt väcker drömmar om varm och ljum luft, grönska på marken och bland träd och buskar, en prunkande koloni. Där kan man stanna ute och där kan man träffa vänner på behörigt avstånd. Längtan till kolonin delar jag med en hel del personer, hos andra är det en längtan till landet, till skogar, sjöar, sommarhus och hagar. 

Längtan efter att slippa sjukhuslunken varannan dag är en annan ständig längtan, hur trevligt det än ibland kan vara och vilken fin omvårdnad som bjuds. Sanningen är att mitt hälsotillstånd är konstant dåligt och orken därefter. Längtan efter att kunna dricka sig otörstig är som en besatthet. Jaga ser framför mig ett stor och kallt skummande ölglas eller vatten som går att bälga i sig. Istället: mitt liv är törst frammanat av att jag bara rekommenderas dricka 5-7 deciliter vätska om dagen. Resten får man i sig genom födan... Tänk att kunna resa sin väg och vara borta mer än ett dygn utan att behöva checka in på dialysavdelningen, vilken dröm!

Ständigt längtar jag efter en god och fängslande bok eller en film som rycker mig in i fantasins och föreställningens värld. De får mig att glömma situationen för en stund. Där i filmen eller boken kan jag röra mig fritt, vara fri från det som binder här. Sedan återvänder insikten om att jag är både välsignad och lyckligt lottad som har tekniker, apparater och personal som kan hålla mig vid liv och ge mig många goda dagar ändå. Otroligt är det. hade jag varit njursjuk på femtio och sextiotalet hade mitt tillstånd varit oändligt mycket mera allvarligt, svårbehandlat och dödligt. Vem vill förresten höra om sådant?

Tur att längtan finns!

Syndare och god?

Latinkunskaperna hos dagens svenska teologer är förmodligen svagare än för femtio eller hundra år sedan. Istället har fraseologin, det man kallade för terminologiskt latin, brett ut sig. En av de latinska ordkombinationer man fick inpräntat i sig under 70-talets teologistudier var uttrycket simul justus et peccator. Luther ska ha myntat uttrycket för att beskriva förhållandet mellan människan och Gud. Samtidigt både syndare och rättfärdig. Syndare genom egen förskyllan, underlåtenhet och arv och rättfärdiggjord genom Kristus

Uttrycket gjorde sig påmint under läsning av dagens intressanta understreckare i SvD av Joseph Sverker. Han skriver utifrån Rutger Bregmans bok ”I grunden god”.

I artikeln kan jag sakna det som för Luther var så betydelsefullt, nämligen människans vilja. Kan hon av egen kraft besluta sig för att älska och tro Gud eller är hon redan från födseln så bortvänd från Gud att det krävs ett ingripande av Anden för göra tron möjlig? När människan beslutar sig för att bli en lärjunge kan det upplevas som att avgörandet var hennes eget, vilket inte hindrar ett gudomligt agerande.

Dagens kyrka tycks överbetona människans förmåga att själv besluta och bestämma över sin relation till Gud. I många predikningar framställs det som om människor bara behöver avgöra sig så kommer tron liksom av sig själv. Att Gud skulle ha något att göra med relationen blir av underordnad betydelse. Bestäm så sker det! Arvet av bortvändhet från Gud tonas ner.

Människans natur blir på likartat sätt framställd som god. Övertygelsen är att hyggliga människor som gör så gott de kan blir självfallet inskrivna i Livets bok och på så sätt belönade av Gud. Astrid Lindgrens ”Fattig bonddräng” uttrycker en sådan tanke att människan i grunden är god och vill väl. Den har blivit mäkta populär trots sina  läromässigt egensinniga idéer.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Att synd och skuld under livets gång skulle komma in i ekvationen är en övertygelse som idag är mindre omfattad. Gör så gott du kan så duger det, även inför Gud. I sångtexten blir strävan och slit, gärningarna, rikligen belönade. 

Tanken att goda gärningar väger upp synd och skuld är inte ovanlig bland kyrkans medlemmar. Vid åtskilliga tillfällen har jag frågat ut kyrkobesökare om hur de ser på detta med synd och skuld och fått svar som tyder på att det räcker att försöka, att vilja väl, att anstränga sig en smula. Men i grunden är man övertygad om att "alla ska med" gäller. Godhet blir på något sätt belönad inte bara människor emellan utan också i relation till Gud. Jag kan undra vad Luther skulle ha tänkt om detta...

 

Tugga inte med öppen mun

Tänk efter före har jag hört sägas ska vara klokt och förnuftigt. Ja, att tänka över huvud taget är en aktivitet som knappast syns utanpå men är en energisk syssla i hjärnan. Så jag tänkte en stund och ett par frågor dök upp.

Efter vilka linjer struktureras en människas tänkande? Vilka organiserande principer ges vi när vi är små som ska hjälpa oss växa och mogna till självständiga och socialt fungerande personer? Kan det vara alla förmaningar som likt en ogenomtränglig dimma sveptes runt oss när vi var små?

Tvätta händerna innan du sätter dig till bords. Ta inte mer mat än du orkar äta. Låt maten tysta mun. Prata inte med mat i munnen. Tugga inte med öppen mun. Håll för munnen när du gäspar. Gapa inte när du blir förvånad. Ät upp maten på tallriken. Du får inte gå från bordet förrän du har ätit upp. Slicka inte på smörkniven. Låt andra ta först. Lyssna när vuxna talar. Sitt ordentligt. Rak i ryggen. Ha inte armbågarna på bordet. Sparka inte din bror. Man får inte slänga ost på någon. Man bits inte! Skicka smöret. Kasta det inte på din bror! Ja, tänk vilka märkliga förhållningsorders man blev delgiven. Det var lärorikt. Och siktade på att man skulle kunna sköta sig och bli en klok och förståndig vuxen. Så småningom...

Så tänkte jag.

Hemmakattens visa

Vem kan hålla koll på de många

de typer som har skaffat katt

se tjocka och korta och långa

och smala, en del som har hatt

Ett faktum: dom är himla många

de typer som har skaffat katt

Man klappar, man kramar och smeker

de ulliga gulliga små

se katten som hoppar och leker

snart lägger man till nummer två...

Man klappar, man kramar och smeker

de ulliga gulliga små

Balansen i hemmet den vänder

och katten snart styr över allt

har ögonen på allt som händer

dess makt ökat har hundrafallt

Vad gled väl ur människans händer

när katten jämt styr över allt?

(SvPs 260 Jag kan icke räkna...)

Experter och djungelns lag

Min salig far, sedan länge bortgången, var duktig och skicklig på många sätt. En sak som han excellerade i, dock utan särskild sakkunskap, var ishockey. Han hade väl aldrig satt sin fot nära någon arena, än mindre spelat ishockey. Men från fåtöljens djup kommenterade han särskilt Tre kronors matchinsatser med tillrop om vad de borde göra. Han "visste allt" om hur en puck skulle hanteras och passningsspelet skötas.

Denna baksäteskörning, i ishockey, kommunal snöröjning eller skötsel av gatunätet, är en utbredd konstart. Hemmens ishockekommentatorer utgör en ganska oskyldig skara. Det finns värre. Självutnämnda vetabästare (besserwissers) kan inte låta bli att klaga och ibland påtala vad som borde göras. I de utsatta områdena, med flyktingar, invandrare, skatter, med trafiken och mycket annat. Alltid är det någon annan, som dessutom tagit på sig rollen och iklätt sig ansvaret att sköta sitt område, som får bära hundhuvudet, får skulden och borde skämmas.

Hur jobbigt det än kan vara är det en del av demokratins funktioner att låta kritiken flöda fritt, oavsett kunskap eller expertis. Radioprogrammet Ring och sjung ut är en sådan klagoventil där det eviga missnöjet ständigt pyser över. Det kan vara ganska plågsam lyssning.

Det som inte borde vara och inte är tillåtet är att gå över gränsen till hets och hot. Näthatet är vida omtalat och drabbar nästan alla offentliga och publika personer. Förr var det telefonhot och anonyma brev som förmedlade dyngan, idag är eländet en knapptryckning bort. Det verkar som om vi, och vårt samhälle, står handfallna inför floden av nedsättande invektiv, hatet och hoten.

Särskilt drabbade lär politikerna vara som har tvingats lära sig leva med ständiga påhopp varav många består av hat, hot, våld och hets. Här finns ett av skälen till att inte måla tillståndet i Sverige med alltför ljuvliga pastellfärger. Att det förekommer är illa nog. Att det sällan leder till rättsliga åtgärder och sanktioner är förfärligt illa.

Var tog den gemensamma moralen, förhållningssättet till och efterlevnaden av vad som är gott, rätt och riktigt, vägen? Vem inskärper vilka regler vi behöver följa för att vårt samhälle ska fungera? Hur förhindrar vi att de gemensamma normerna och reglerna inte vittrar bort och ersätts av någon slags djungelns lag?

Flyg-, buss- och tågsittning

Ska vi gå på gudstjänst? Frågan har förlorat all sin aktualitet. Gudstjänsten är redan fulltecknad. Först på beställningsknappen får plats. Alla andra får se på sin dator. Eller TV. Inspelade eller streamade gudstjänster. Mera distans och konsumtion. Mindre deltagande och aktivitet.

Snart nog får vi nog bokningsbara votivmässor i Svenska kyrkan. Beställningsmässor arrangerade efter önskemål och mot en viss avgift? Små sällskap på upp till 8 personer kan fixa sin egen? Hur som helst. Talet om öppna och fria gudstjänster saknar numera innehåll. 

Folk måste äta. Därför får restauranger ha 4 personer vid varje bord. Men eftersom människan inte lever av bröd allena kunde 4 per bänk vara en jämförbar storhet. Dessutom bjuds ju den himmelska måltiden, eukaristin, nattvarden, mässfirandet. Men politiker och hälsoprofeter värdera inte gudstjänsten som livsnödvändig utan som försumbar och möjlig att inskränka.

Åka buss får man. Flyg. Och tåg. På samma sätt sitter man i de flesta kyrkor. I flyg-, buss- och tågsittning! Borde då inte samma villkor gälla på den himmelska resan och pilgrimsfärden?! Kyrkvärdarna fungerar som konduktörer och tar upp en frivillig insamling som nästan alltid går till andra. Avgångarna är regelbundna, oftast vid 10-11-tiden på söndagar. Chauffören har särskilda kläder så man vet vem som styr. Trevligt är det när chauffören plötsligt brister ut i sång. Där ligger flyg, buss och tåg i lä.

Den andliga kollektivtrafiken kippar efter andan. Månads- och årskorten är inte långt borta för att få ordning på den här trafiken. Det är ju inte trevligt varje gång, särskilt inte när någon tagit ens plats och man blir avställd på kyrktrappen. Kanske man slinka in för en fika istället? Restaurangbyggnaden ligger nästan alltid så gott som vägg i vägg. Där kan man få sig en kopp kaffe och ett samtal.