Acklamation är ett märkligt ord, ett ord att lägga märke till. "Bifallsrop (af en församling)" står det i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok. Det har med sammstämmiga och enhälliga beslut. Rösten får visa att man stämmer in. Visserligen stämmer dåligt med ordspråket: Den som tiger samtycker. I så fall skulle både som ropar acklamatoriskt och de som tiger förmodats vara eniga.
Det finns många situationer då tigandet inte alls måste förstås som ett instämmande. Det är bara att tänka på tvånget i psykvården där det knappast räcker att tiga, än mindre att protestera. I övergreppssituationer kan tystnaden bero på skräck och förtvivlan, därför håller inte ordspråket.
Acklamation under pandemin blev ibland i nätsammanträden utbytt mot att alla som teg hade beslutat. Jag tolkar tystnaden som att förslaget bifallits, kunde en stiftsfullmäktigeordförande få ur sig. Ett slags andäktig acklamation?
I gudstjänstens sammanhang ljuder trosbekännelsen, både den apostoliska och den nicaenska. Det är inte ovanligt att både präster och lekfolk uttalar sig om sina svårigheter att "läsa med" i olika delar av bekännelsen. Det kan gälla jungfrufödelsen, "född av jungfru Maria", treenigheten, "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen", eller Kristi uppståndelse, "som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna". Tveksamhet och tvivel må ibland vara hänt, men avståndstagande kan betyda stor distansering och förnekelse.
En lösning kan vara att frimodigt läsa med och låta acklamationen lägga grunden för den kommande och möjliga tron. Acklamation är det likafullt. Att läsa med och braska åt sig (härtill är jag nödd och tvungen) ett personligt undantag blir också egendomligt och ganska stötande. Men det markerar skiftet från församlingens och kyrkans gemensamma tro till mitt och jagets tyckanden och ställningstaganden. Personens upplevelser, känslor och tyckanden verkar ha fått företräde framför kyrkans apostoliska tro. Om något i bekännelsen verkar skorra kan en möjlighet förstås vara att låta andras tro bära mig(!) Det går också att tystna och tiga (och betona sin egen övertygelse att inte samtycka).
Men, i kyrkan behöver inte alltid nuet vara totalt tvingande och betyda allt. Där möts "det som har varit, är, och skall komma". Även från framtiden kommer Kristus oss, i vår svaghet, till mötes...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar