stillsam

Kom hör min vackra visa

2012-01-28T10:07:00.001+01:00

För ett tag sedan kom en CD med inscannade gamla bilder. En ögonblicksbild från barndomen. Vi går i klass fyra på Solbergaskolan i Visby. Strax utanför muren låg skolan. Den finns ännu kvar.

Tio år gamla sjunger Lars Stenström och Paul Norin på skolavslutningen i klassrummet. Det måste ha varit i slutet av 1950-talet. Vi sjunger ackompanjerade av skolläraren Verner Karlsson på mandolin. Dagen till ära är vi vattenkammade. Försedda med de finaste kläder. Fluga. Kostym och rutig väst. Överallt står blommor. Till och med på bänkarna. vad vi sjunger? Troligen Zacharias Topelius små verser till en melodi av Mozart:

Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har!
Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar.
Om honom susar bäcken, Om honom talar skyn;
i röda rosenhäcken Han blomstrar för vår syn.

Och himlen är Hans höga, Hans underbara hus;
och stjärnan är Hans öga och solen är Hans ljus.
Och vida världen glädes att Honom prisa få;
och Gud är allestädes Han är i mig också.

Är det du som är snäll?

2012-01-27T11:27:00.002+01:00

Är det du som är snäll? Kvinnan i den vinröda jackan hade ställt sig rakt framför en gammal man med käpp. Han befann sig i entréhallen på det stora sjukhuset. Uppenbarligen väntade han på någon. Eller något. Hon frågade en gång till, är det du som är snäll? Han log tveksamt och sa, ibland är jag snäll. Då vände hon sig bort. Svaret var uppenbarligen inte det hon ville höra. Men snart hade hon hittat någon ny väntande person att fråga. Det är inte du som är snäll? Än en gång ett försiktigt leende hos den tillfrågade. Det kan väl hända, kom svaret. Men det var inte heller vad hon ville höra.

När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?

Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.

Någon (välsignad?) ordning får det vara även i en kyrka

2012-01-26T20:32:00.000+01:00

På ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!

Hur tänker man?

2012-01-25T08:03:00.002+01:00

Hur tänker man i de kyrkopolitiska grupperingarna, dvs huvudsakligen i de politiska partierna, när man i utredningen Närhet och samverkan lägger ett förslag till ny organisation för Svenska kyrkan? Som man övertalande beskriver som mera effektiv, tydlig och sammanhållande. Hur resonerar man när man gör genomförandet så hastigt (till 1 jan 2014) att de som vill söka en annan framtid än fösas ihop i stora enheter inte får tid att göra det på ett godtagbart sätt? Är det ren obetänksamhet? Eller finns det skäl man inte gärna vill få för mycket uppmärksamhet runt? Att få den kyrkliga organisationsfloran mera lättöverskådlig räcker inte till som förklaring.

Den permanenta egendomsöverföring från samfälligheter till pastorat är inte utredd i nämnvärd omfattning. De gamla samfälligheterna kan faktiskt upplösas och en församling få tillbaka sin egendom - där finns inte något oåterkalleligt. Men när församlingarnas kyrkor, församlingshem, fastigheter och kapital överförs till pastoratet är det utan någon som helst möjlighet att bryta sig loss och återvinna församlingens tillgångar.

Hur tänker man när man ger sig på att i grunden förändrade villkoren framför allt för de större församlingarna i Svenska kyrkan och ta ifrån dem den grad av självbestämmande de faktiskt haft? De har haft full kontroll över det pastorala arbetet och något mindre över det ekonomiska fältet. Hur tänker man i Malmö?Göteborg? Uppsala? Västerås?

Hur tänker man när man flyttar ansvar och makt bort ifrån den lokala församlingen och in i ett allt mäktigare pastorat? Hur tänker man när man drastiskt vill reducera antalet kyrkoherdar i de stora städerna? Hur tänker man när man i framtiden får superkyrkoherdar som blir till förvaltningsdirektörer snarare än församlingsledare?

Hur tänker man när man inte försöker lösa det kyrkligt mest överhängande organisatoriska problemet med de små och knappt bärkraftiga församlingarnas svårigheter att klara ekonomi och juridik?
Och hur tänker alla de församlingar och samfälligheter som utan några bärande invändningar givit den egendomliga modellen sitt stöd i remissvar? Tänker de alls på vad som i så fall sker med församlingssyn, kyrkoherderoll och den närhet mellan församlingsbor och församlingskyrkan man tidigare alltid försökt värna? Hur tänker man?

En alldeles vanlig dag

2012-01-20T07:31:00.004+01:00

Skriv inte om hur du mår. På bloggen, sa en bekant igår. På bloggen stillsam fanns nyss personliga noteringar om värk och besvär. Då tar man inte det övriga du skriver, t ex om kyrkan, på allvar. Så löd hans slutsats. Jag lyssnade och invände. Men så är väl själva livet. Ostrukturerat och sammanvävt?

Ena stunden måste man kunna fokusera på arbete eller på en diskussion om kyrkans framtid. I nästa tillåter i alla fall jag mig att sucka över sådant som vållar mig besvär rent personligt. Som värk, mediciner och deras biverkningar. Maskiner som inte fungerar. Trafik eller mat. You name it. (Fortsätt att räkna upp ämnen själv...) Eller glädjen över en morgon då solen stiger upp. Som ett hoppets tecken inte bara över horisonten, utan över min egen dag, över mig.

Idag ska jag gå på ett stort möte som ska ägnas åt Örebros kyrkliga framtid rent organisatoriskt. Då min utgångspunkt måste bli och vara den lokala församlingens pastorala verklighet. Men innan dess. Provtagning på Univesitetssjukhuset. För att undersöka halten av en medicin i blodet. Snart måste jag gå. Men först ska rakapparaten fram. Beslutet måste fattas om jag ska åka bil eller cykla till sjukhuset. Jag behöver ju hinna till heldagsmötet på en kursgården någon mil bort.
Ja, ja. En alldeles vanlig dag...

Tack och lov

2012-01-19T07:39:00.000+01:00

Efter månader av värk är det en egendomlig erfarenhet att en morgon vakna utan att ha ont. Surrealistiskt. Visserligen kommer värken tillbaka. Under dagen. När knattrandet på tangentbordet får hålla på. När stillasittandet pågår. Men ändå.

En morgon utan värk! Lovande verkar det. Bättring på gång?! Tack och lov, som vi säger. Till den det vederbör.

Orgelpipor, minutiöst sorterade

2012-01-17T08:27:00.003+01:00

Längs vindlande vägar, i regn och rusk, gick färden. Förväntan var hög. Skulle det finnas rätt slags orgelpipor? Hos dem vi var på väg till? Till sist nådde vi destinationen. Bilen parkerades på kyrkans för dagen alldeles öde parkering. Vi gick över vägen och fann till slut dessa verkliga orgelentusiaster. Människor som förstått att orgelpipor är till för att antingen sparas eller användas.

Efter en ljuvlig kopp kaffe i "stugvärmen" letade vi oss in genom korridorer och prång för att till sist kliva in i... vad som visade sig vara rena skattkammaren. Högt och lågt fanns orgelpipor - också sådana vi sökte. De pipor som firman Setterquist tillverkat för länge sedan. Dessa studerades och antecknades för att om möjligt kunna komma till användning vid den stora renoveringen och ombyggnaden av orgeln i Olaus Petri kyrka. I Örebro. Vilka fynd!

Här visar en nöjd organist, Mats Bertilsson, upp en av de pipor som låg lagrad. Minutiöst sorterade stämmor placerade på rad i hylla efter hylla. Man kunde inte ta miste på glädjen över alla dessa pipor!

Om allt går i lås betyder detta att orgeln i Olaus Petri i mycket hög grad blir försedd med originalpipor - tillverkade av den ursprungliga orgelbyggarens firma, berömd för sitt fina hantverk och sin höga kvalitet! Så otroligt roligt!

Jakten på orgelpipor

2012-01-16T08:08:00.003+01:00

Idag fortsätter den stora jakten på orgelpipor! Den kyrkorgel som står på läktaren i Olaus Petri kyrka, tillverkad av orgelbyggarfirman Setterquist, skall både restaureras och byggas ut. Den fyller för övrigt 100 år år 2013 då vi räknar med att den ska stå fin och färdig!
Kan man hitta originalpipor så vore det det absolut bästa. Därför har församlingen efterlyst sådana pipor/stämmor via Kyrkomusikernas tidning.
Redan har ett antal fynd gjorts, men vi hoppas på ännu flera! Så den som vet var det finns sådana pipor evetuellt råkar finnas lagrade kan väl vara vänlig och höra av sig!

Vad stod det egentligen i debattartikeln?

2012-01-16T07:43:00.003+01:00

Märkliga ting pågår i Svenska kyrkan, men de breda grupperna av kyrkotillhöriga känner inte till det. Med svettig brådska föreslår en nationell utredning, Närhet och samverkan (NOS), en ny lokal organisation som ska träda i kraft 1 januari 2014. Man skulle kunna kalla det för en kyrklig kommunreform. Märkligt nog är det inte de små och svaga församlingarna som ska läggas samman - utan många verkligt stora!

Trots att Svenska kyrkan inte utvärderat kyrka-statreformen ångar man på med nya förändringar. I de flesta större städer samarbetar åtskilliga bärkraftiga församlingar i samfälligheter för att få en rationell och ekonomiskt försvarbar förvaltning. NOS förslag innebär att samfälligheterna omvandlas till pastorat. I ett slag förlorar församlingarna kontrollen över styrning och ledning. De blir av med sina direktvalda kyrkoråd, sina kyrkoherdar, sina församlingsinstruktioner (ett dokument som beskriver församlingens identitet och styr dess inriktning). Som kompensation ska de få församlingsråd utan formell makt.

Allt läggs på pastoratsnivån: där finns en ny superkyrkoherde. Där placeras kyrkorådet, där finns ledning och styrning, makten över ekonomi och verksamheternas mål och innehåll, personalen, alla tillgångar i form av kapital och fastigheter. Församlingarna är inte ens garanterade platser i det gemensamma fullmäktige som ska styra pastoratet. Stora församlingar reduceras till distrikt i denna kommunalkyrka. De förlorar sin uråldriga rätt till självstyre. Man ökar inte församlingsmedlemmarnas direkta inflytande genom att flytta besluten högre upp och längre bort! Denna "reform" sätter mogna församlingar under förmyndare, den ökar kontrollen och koncentrerar makten.

Svenska kyrkans problem är inte de stora församlingarna i samfälligheterna. Svårigheterna är störst för de många små församlingarna som inte själva har de resurser som krävs för att hantera personal, förvaltning, ekonomi och juridik. De lämnas helt i sticket när NOS fokuserat på att urholka och avlöva bärkraftiga församlingar. Man hade kunnat värna församlingarnas rätt till självstyre och egna kyrkoherdar - men ville inte. Man hade kunnat utveckla modeller så att församlingarna fått hjälp med personalfrågor, ekonomi, fastigheter och förvaltning - men ville inte.

Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån. I Örebro väljer tre av sju församlingar att göra vad de kan för att bevara och öka sin självständighet. De vill inte bli reducerade till distrikt utan begär att få arbeta som församlingar i verklig mening.

Annika Hansson, kyrkoherde i Längbro församling
Åke Sonesson, kyrkoherde i Almby församling
Lars B Stenström, kyrkoherde i Olaus Petri församling

Artikeln publicerades i Dagen 11 januari 2012

Nyvigd präst tror inte på Gud?

2012-01-15T19:37:00.002+01:00

Alldeles nyss intervjuades en nyprästvigd ung man. I lokalnyheterna på SvT. Han hade prästvigts i Västerås domkyrka. Det märkliga var att han inte kunde svara ja på frågan om han trodde på Gud. Det lutade åt nej!!! Bara på Konsum (snabbköpet) skulle han förmodligen ha svarat ja på frågan... Så här citerar Tvärsnytt honom. På frågan om han tror på Gud dröjer han länge med svaret.
-Jag har försökt svara på den frågan många gånger, men vill inte gärna tala om min tro, dig måste jag svara nej eftersom du annars skulle få din egen bild av gud bekräftad och jag är ganska säker på att det inte är den guden jag tror på, men om någon på Konsum frågar blir nog svaret ja.

Om man inte tror på Gud kan man ju inte gärna bli antagen som prästkandidat. Än mindre bli prästvigd. Såvida man inte fejkat. Därför undrar jag ju vad det hela handlar om. Han tänkte länge i intrvjun. Så tungan kunde väl knappast ha halkat? Eller? Vad säger biskopen i Västerås? Som vigt gossen. Domkapitlet? Församlingen där han ska tjänstgöra? Kollegerna?

Hur är det psalmen som ofta används vid prästvigningsmässorna formulerar det?
Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn.
SvPs 62:3

Något nytt

2012-01-15T09:19:00.002+01:00

Söndag. Om några minuter är det dags att gå till kyrkan. Där skall jag efter en stund äntra predikstolen. Idag handlar det om att Jesus förvandlar vatten till vin. Det finaste vin som tänkas kan. I vår tid kanske vanligt kranvatten kunde ha fått bli Chateau Petrus?

I vad mån kan tron, mötet med Jesus Kristus, förvandla? Det är frågan. Berättelser finns det många om livsavgörande och - förändrande möten med den kristna trons centrum. Man har kunnat bryta upp från destruktiva beroenden. Fått ett nytt liv. Är man då en annan? Än den man var innan?

Frågan är alltså vad tron gör med oss. Alldeles spårlöst förbi går den inte. Fördummande, säger belackarna. Själv tänker jag att man på en och samma gång är den man var... och något nytt, något mer. Men varje person har här sin egen berättelse, sin egen historia. Tänk om vi kunde ta oss mer tid att lyssna till dem. Berättelserna. Om livet. Hur det formats och blivit...

Mindre vanliga biverkningar

2012-01-13T09:14:00.002+01:00

Min medicins bipacksedel har mer att berätta. Som om det inte redan räckte. Det är bara att läsa tidigare inlägg. Dagens citat kommer nu. Så står det skrivet om biverkningar:
Mindre vanliga (förekommer hos mindre än 1 av 100 patienter och mer än 1 av 1000 patienter)
muskelsmärtor
utslag
sårinfektioner
nebrytning av röda blodkroppar
låg nivå av testesteron
inflammation i lungorna
inflammation i levern
gulsot
onormla levervärden
nedsatt njurfunktion
njurinflammationer.

Dessutom kan det finnas biverkningar som du inte är medveten om, som t ex onormala laboratorievärden inklusive prover på njurfunktionen.

Flera av dess mindre vanliga biverkningar tycks mig redan vara uppräknade bland de vanliga. Undrar hur de sorterar egentligen? Kanske lyckas man hålla nere de vanliga biverkningarna genom att sortera en del av samma slag som mindre vanliga. Just för den patienten var det mindre vanligt att få just denna biverkan?

Vilken min medicin är? En medicin som hämmar immunförsvaret så att den transplanetarde njure jag så gläds över inte ska stötas bort, hamna i utanförskap. Så det finns inte mycket att välja på. Men desto mer att hoppas på. Som att slippa mycket vanliga, vanliga och mindre vanliga biverkningar.

Närhet och samverkan

2012-01-12T07:41:00.002+01:00

Är man intresserad av kyrkliga frågor händer det just nu ett och annat. Somligt kommer att bli mera aktuellt så småning om. Som detta med Närhet och samverkan - den kyrkliga utredningen som vill göra storpastorat av de gamla kyrkliga samfälligheterna.

Några av oss skrev en debattartikel i gårdagens nummer av tidningen Dagen. Om hur vi uppfattar utredningens konsekvenser. Vill man kan man läsa inlägget på tidningens hemsida.

Ett slags Indiana Jones

2012-01-12T07:34:00.003+01:00

Idag fortsätter läsningen. Om risker och biverkningar. Bipacksedlar är den litterära formen. Min nya medicin har ett antal vanliga biverkningar. Så här står det skrivet:
Vanliga (förekommer hos mellan 1 och 10 av 100 patienter):
infektioner (t ex lunginfektioner, urinvägsinfektioner, svampinfektioner eller blodförgiftning)
låga nivåer av röda blodkroppar och blodplättar
blödningstillstånd
njurskada med låga nivåer av blodplättar och låga nivåer av röda blodkroppar med eller utan rodnad (trombocytopi purpura/haemolytisk uremiskt syndrom)
diarré
illamående
kräkningar
buksmärta
inflammation i bukspottkörteln
generell smärta
vätskeansamling
blodpropp (trombos)
högt blodtryck
cysta innehållande lymfvätska
akne
onormal sårläkning
utslag och klåda (urtikaria) och andra allergiska symptom (angioödem)

Nu är det bara att vänta och se. Om biverkningarna kommer. När de kommer. Vilka de är. Eller om jag tillhör de 90 som slipper? Just detta.

Men medicinen behöver jag. Som ett slags verklig Indiana Jones lever jag farligt.

Vätskeansamling i säcken runt hjärtat...

2012-01-11T20:49:00.001+01:00

Bipacksedlar är min nya läsvurm. Spännande. Otroligt! Bättre och värre än fiction!
Skaffa därför så många bipacksedlar du kan. Samla. Byt med varandra. Sälj dem. Och framför allt: läs! På min nya medicins bipackssedel står ofattbara saker. Nämligen att...
Följande biverkningar behöver omedelbar medicinsk åtgärd:
svullnad av ansikte och tunga
svårigheter att svälja
nässelutslag
andningssvårigheter

...Andra rapporterade biverkningar inkluderar:
Mycket vanliga ( förekommer hos mer än 1 av 10 patienter):
Hög fetthalt (lipidier) i blodet
Låga nivåer av vita blodkroppar, vilket kan medföra hög infektionsrisk
Vätskeansamling i säcken runt hjärtat, som om den är allvarlig, kan minska hjärtats förmåga att pumpa blod
Vätskeansamling i lung/brösthålan, som om den är allvarlig, kan göra dig anfådd

På mig verkar det som om medicinen utgör en obegripligt stor hälsorisk. Men är man sjuk kanske man inte får vara alltför nogräknad?

Dispergera, vilket egendomligt ord

2012-01-11T07:58:00.002+01:00

Olycksaliga ord stöter man ibalnd på. Sådana som betyder mycket utan att man begriper det. Efter 15 år med en medicin fick jag igår byta. Vilket jag tänker berätta mer om vid fler tillfällen. Nu bytte jag till ett medikament med DISPERGERBARA tabletter. På förpackningen stod det med små bokstäver. Eftersom det var första dosen behövde jag stoppa i mig 12 tabletter.

Sagt och gjort. Efteråt läste jag bruksanvisningen. Den som kallas bipacksedel. Ett mera udda ord, det också. Började då fundera över dispegerbar. Ordet störde mig. Måsta ha med utspädning att göra, tänkte jag. Riktigt tänkt. Jag skulle ha rört ut tabletterna i vatten. De var alltså vattenlösliga, kunde röras ut och upplösas i vatten. Gissa om det blev till att stjälpa i sig vatten... som jästen efter degen.

Men på havregrynspåse står det aldrig att de ska dispergeras i vatten vid grötkokning. Eller att majsmjölet vid redning ska dispergeras. Eller ens att huvudvärkstabletter ska dispergeras.

Vad är det för ljushuvuden som bestämmer vilka ord som ska stå på läkemedlen? Själv är jag inte alldeles obekant med ord. Men dispergerbar tillhör inte de ord jag tror mig någonsin tidigare ha använt. Vi äro tusenden som inte nyttjar dispergerbar. Nu tänker jag dispergera denna korkade förpackningstext. Rituellt. I kokande vatten.

Dispergera. Milde tid!

Kopimismens olyckliga förakt för religion

2012-01-10T08:43:00.001+01:00

Kammarkollegiet drar löje över hela lagstiftningen om trossamfund. Man agerar som extrema fundamentalister som förläst sig på boksatv och inte bryr sig ett viddevitten om intention. Än mindre om religiös praktik, dvs att religiös verksamhet inte kan betyda vad som helst utan har en precis betydelse. Det har med människors livåskådning och världsuppfattning att göra. Som existerar över tid. Det handlar om värden och värderingar som man tolkar livet utifrån. Gudstjänst ska därtill självfallet betyda något som rimligen kan förknippas med ordets olika betydelsesfärer.

Nu skrattar hela världen åt den svenska flatheten. Det blir inte religion bara för att man rör ner torrentfiler, långfilmer, dataspel och nätentusiaster i en soppa och kallar den trossamfund. De fyrkantiga tillämpningarna lutar sig mot formalismen och hyllar någon slags bokstavsmässig oomkullrunkelig tolkningsprincip. Olyckligt, tänker jag. Man bidrar på detta sätt till förlöjligandet av historiska religioners seriösa verksamhet.

Det öppnar för alla möjliga religioner. En brave new world, kanske? När får vi se en Filatelismens heliga sällskap - tre skilling Banco, Vinterbadarnas kyrka, Riskkapitalisternas sällskap - the golden Bough, Byråkraternas rit - den himmelska paragrafen eller...

I Lagen om trossamfund (1998:1593) står i §2: Med trossamfund avses i denna lag en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att ordna gudstjänst.

Kopimismen som den nya "religionen" kallas vill göra digital kopiering, och fildelning får man förmoda, till någon slags helig handling. Man har redan etablerat sig med en färggrann hemsida som bevis på att trossamfundet fasktiskt finns. Där roar man sig med att förvanska Fader vår (bönen som numera inleds med orden Vår Fader). Det är inte första gången det sker att man ironiserar och prafraserar. Imitation kan vara en rolig konstart. Men så här? Tja... Ganska föraktfullt enligt min mening. Versionen ser ut på följande vis:

Our copy, thou who art in computer
blessed be thy bits.
Internet come.
Your code be done,
in torrent, as it is on the disk.
Our daily bandwidth, give us today,
and forgive us for our closed ports,
as we forgive those who stop seeding,
and do not shut us out behind a firewall
but make us a port-forward to the torrent client.
For thine is the copy, our powr and top ten downloads.
In eternity.

Är detta en humoristisk form av religionskritik? Man demonstrerar ju smartness när man på detta drar nytta av fyrkantiga byråkraters oförmåga att tolka lagen. Är det kul? Eller roligt? Beror väl på hur mycket man avskyr religion och tro och hur starkt man vill fildela på nätet.

Kanske skulle de digitala knapptryckarna istället registrerat sig som idrott? Då hade man ju rent av kunnat få in sin sport som en gren på någon Olympiad? Fått plats i Riksidrottsförbundets styrelse? Men så korkad är inte idrottsrörelsen. Där går inte vad som helst an. Där tar man idrott på allvar. Till skillnad mot Kammarkollegiet som bidrar till förlöjligandet av trossamfunden. Man anar löjet. Föraktet. Långt kraftfullare än någon humorådra... Snart vill de väl inleda religionsdialog med muslimerna, eller vill man ingå i världsreligionernas möte för fred som påven ibland ordnar i Assisi?

Varför kunde man inte försökt framstå som politiskt parti och... Men hjälp, det finns ju redan ett sådant parti. Då är detta möjligen ett exempel på partisplittring? Och nu vill man rädda det man kan - med religion som räddningsplanka? Är det så det hänger ihop?

Läs gärna tidningen Dagens ledare!
Eller Expressens laissez faire-ledare.

Stanna hemma, få besök eller resa bort och hälsa på

2012-01-09T09:12:00.003+01:00

Här har jag tagit det lugnt. På stillsams blogg, alltså. Inte i levande livet. Utanför texten. Men nu börjar tiden efter adventskalender och nyårstankar. En viss energi har en speciell katts tillfälliga vistelse i rampljuset tagit. Man säger åt mig, vad gör man inte för att komma i tidningen. Andra vill träffa Sixten. Men han är som många människor. Smått reserverad. Det tar tid att vinna hans förtroende. Där går det inte bara att lyfta upp honom i famen för att kela med honom. Han väljer själv.

Nu har sökarljuset gått vidare. Lugnet lägrar sig runt Sixten, the cat. Helgerna är också firade och överståndna. Med mycket folk i kyrkan. Om än något glesare än vanligt vid vissa tillfällen.

Vädret kan man inte skylla på denna gång. Möjligen kan en förklaring vara att resandet under helgerna blir allt intensivare. Många har sina familjer på flera olika ställen. Det är gott att familjebanden tycks klara sig även på andra sidan familjekriser och uppbrott. Trots allt betyder vi människor något för varandra!

Förr eller senare går också reseströmmen i andra banor. Några börjar kanske stanna hemma och får besök istället för att resa bort och hälsa på. Unga familjer hittar egna mönster för sitt firande. Min övertygelse är att de även ibland då ska hitta in i sin egen församlingskyrka. Och inte vara alltför reserverade. Som katten vi bor hos. Eller rädas människorna, värmen och gemenskapen. Eller gudstjänsten, tron och hoppet som lever där.

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

2011-12-31T08:20:00.002+01:00

Ut med det gamla. In med det nya. Nymånen är ingen skära på detta kort. Utan en full måne. Inte i berusad mening. Den tittar fram nästan med ett slags vemod. Den gamla månen, sur och ledsen, skjuts undan och iväg av champagnekorken. Stjärnhimlen lyser över staden. Den är inramad av rosor. Vilket en inbiten visbyit alltid kan uppskatta.

Detr nya året avbildas också som ett barn. Med champagnens flaska i knäet. Drycken som bubblar och sprutar fram. Sverige lär nu vara land nummer tio på listan över de största champagneimportörerna. Och visst finns även här en lyckans klöver!

2011 summeras nu i alla medier. Kavalkader. Året i bilder. Eller hur man nu väljer att göra det. Så mycket smärta och olycka. Naturkatastrofer och förfärliga händelser. Som morden i Norge. Sådant kastar skugga över framtiden. Sorg och saknad bor kvar. Blandat med lycka och framgång. För andra.

Nu stoppar jag undan mina vykortsalbum. För denna gång. De får vila sig. Nu är det hoppet och vi själva som ska stå i centrum. Vi som fortfarande kan och vill. Påverka och förändra. Förnya och utveckla. Vi får göra det vi kan. Tillsammans med andra. För att 2012 ska bli ett år att minnas som ett Gott Nytt År! Just det önskar jag er, stillsams läsare: Ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Även en nyårskväll talar psalm 188 särskilt till mig:
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Nyårshälsning med klöver

2011-12-30T09:33:00.003+01:00

Idag lånar jag en kort text från Illustrerad Vetenskap från år 2002:

Klöverväxter har under årens lopp tillskrivits både hälsobringande och magiska egenskaper. I perioder har man till och med uppfattat klöverväxtens normalt tredelade blad som en symbol för den heliga treenigheten. Ingen vet dock varför fyrklövern har blivit en symbol för tur och lycka. Kanske hänger det ihop med att man ända sedan forntiden betraktat avvikande exemplar av exempelvis växter som ett varsel om att något bra eller dåligt är å färde. Fyrklöver påträffas oftast hos arten vitklöver, men de finns även hos andra arter. Att klövern har fyra småblad beror på en mutation i växtens arvsegenskaper. Denna mutation kan uppstå spontant, vilket är anledningen till att man ofta bara hittar en eller mycket få fyrklöver i en hel äng med klöver.

Nyårshälsningen sändes den 31/12 1907 i Göteborg med den kortfattade postadressen: Här. Elegant slingrar sig denna klöver. Lite lustigt att klöver i Sverige kommit att bli ett ord för pengar! Detta snirkligt eleganta kort andas jugend...

Att flyga in det nya året...

2011-12-29T12:29:00.004+01:00

Ett flygplan byggt av en sko. Ett lyckoplan! Flygs av en tomte. Lyfter mot det nya året. Över sjö och skog. Diagonalt över kortet, snett uppåt höger. Med hästskoflagga. Klöverbukett. Stora sedlar. Mot gryning.

Kan det bli bättre?

Kortet stämplat 1911 och sänt till Herbert i Huvudsta. Baksideshälsningen lyder: Gott Nytt år! Med önskan om allt gott i fortsättningen. Samt ett hjärtligt tack för gamla året. Hälsningar a.

Godt nytt år!

2011-12-28T07:57:00.002+01:00

En tomte för julen. Flygande på en fyrklöver! En champagneflaska för nyår. Ett flöde av lyckliga symboler: hästsko, fyrklöver, pengar, förgätmigej, en svamp, en gris, ett hjärta...

Godt nytt år!

Blomsterströdd må bli din stig.

Glädje aldrig fattas dig;

Kärlek ren må bli din lön

Detta är min varma bön. 

En gammal nyårshälsning

2011-12-27T17:46:00.000+01:00

Ett Nyårskort med välkända symboler. En väggklocka, med grankottelod, som snart slår tolv. En pendel som svänger. Ett nytt kalenderblad med en 1:a på. En ängel har tagit gökens plats i uret och ser intresserat på när bladet rivs bort.

Kompositionen är annorlunda, som om man klistrat över klockan med en blommig och randig tapet. Som om man kunde nå och sträcka sig in i ett nytt rum där det nya året börjar. Det nya året rings in - här med den typen av klockor sam användes i skolorna när man ringde in efter rasten. Gossen ser ut som om han tar danssteg vilket representerar festen. Och kläderna är fina och inte vilka vardagskläder som helst.

Kortet är stämplat 1918 och frimärket är Gustav V i medaljong, 10 öre röd med övertryck 7 öre. Adressen anges som Kinstaby. Kortet var äldre med sin gammelstavning av den gyllene hälsningen: Godt Nytt År!

Snart Nytt År

2011-12-26T12:03:00.001+01:00

Julfirandet ebbar ut - men jultiden består. Ett nytt mera allmänt och sekulärt firande står för dörren. Ett nytt kalenderår knackar på. Nyårskorten är många, ofta med starka symboler för fest, resa och färd, för tidens gång, för lycka, välgång...och rikedom.

Här går spårvagnen in ett det nya året! Trots att det lyser varmt från vagnens kupé samlas man hos föraren med stilig uniform. Med rop eller sång är man först till det nya!

Kortet är sänt 1904 till adressen: Cafe. Haga Nygata 29, Härstädes. Så kunde man skriva istället för att ange stadens namn. För länge sedan. När posten sorterades på plats. Härstädes betydde att kortet skulle till en mottagare i samma stad. Om jag vill veta var härstädes låg tvingas jag leta efter Haga Nygata. Får man gissa på Göteborg?

stillsam ADVENTSKALENDER 24

2011-12-24T00:00:00.000+01:00

Julaftonens kalenderkort får Helge Artelius bjuda på. En annorlunda bild av Josef, Maria och barnet Jesus. I tillbedjan och tacksägelse. Som vanligt draperar Artelius klädedräkterna så elegant, som vore de plisserade. Bilden andas förundran och stark tro. Josef har ännu inte fått sin gloria såsom Maria och Jesus. Om ett annat julkort från krubban skrev jag förra året: Jesus är lysande. För att ge Julen rätt perspektiv kan man direkt här nedan läsa Julevangeliet med sin dramatiska berättelse

Luk 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Med tillönskan om en rikt Välsignad Jul!

stillsam ADVENTSKALENDER 23

2011-12-23T00:30:00.000+01:00

Konstnären Einar Forseth har signerat detta julkort med en julottefärds på dalahästens rygg. Lägg märke till initialen Fo i kortets nedre vänsterkant och hela efternamnet längst till höger. Einar Forseth har smyckat många kyrkor med målningar. Och som alla vet prytt Gyllene Salen i Stockholms stadshus med ljuvlig mosaik.

Att det på kortet handlar om vägen till julottan får man förmoda eftersom den kvinnliga ryttaren håller ett ljus/en fackla i sin vänstra vantbeprydda hand. Hon bär sin daladräkt tillsammans med hemstickade vantar med lokalt mönster! Kyrkan ligger inom synhåll med sitt häftiga torn. Ekipaget stannar till för att ta in hela vyn: sjön, vinterlandskapet, stjärnhimlen och kyrkan i skogen. En bild för någon på väg till tro? En from som sin vana trogen går i kyrkan? En som älskar att hålla fast vid gamla jultraditioner? En kurbits blommar i högerkant. Är det inte själva jordklotet den har slagit rot i?

Julottan var på många håll Juldagens stora gudstjänst. Dit vallfärdade församlingen tidigt, dvs i ottan. Där hördes hela Julevangeliet och Var hälsad sköna morgonstund sjöngs för full hals. I Psalmboken från 1986 har psalmen nummer 119. På äldre vykort ser man samma psalm hängd på psalmtavlor. I gamla psalmboken från 1937 hade psalmen Var hälsad nummer 55.

Var hälsad sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste av dess söner.
Ps 119:1

Kortet är poststämplat i Postkupé 113 den 27/12 1942 på sin väg till Odensbacken.

stillsam ADVENTSKALENDER 22

2011-12-22T00:30:00.000+01:00

Radernas begynnelsebokstäver formar ockse de hälsningen: GOD JUL. Här blommer det kring julen av förgätmigej. Budksapet är koncenterart på vikten av förnöjsamhet. Här understryks också hemmet som en plats för lycka och glädje. Så borde det vara och är det oftast. Men många minns sitt barndomshem i andra färger och stämningar. Även denna jul kan det egna hemmet vara en mindre trygg plats. Då är man tacksam för kvinnohus, socialtjänst och diakoni som kan betyda stöd och hjälp i det svåra.

Julens ljus och frid räcker till för att all förstämning skall fara. Så skulle det i den bästa av världar kunna vara om man får tro julkortets rader...

Kortet är poststämplat i Lerum den 22/12 1905 och skickat till Gamlebo, Lerum.

Frågor:
Vilket är Ditt första intryck av kortet? Tilltalar det Dig?
På kortets baksida finns inte plats för egna budskap - kan detta fungera som personlig hälsning i en tid då det varken fanns mobiler eller e-post? Skulle det gå an i dag?
Hur tänker du kring färgskalan i bilden?
Är kortet välkomponerat, balanserat, harmoniskt?
Vilken åldersgrupp passar det för?
Skulle vi kunna skriva ungefär på samma sätt i dag om glädje, lycka, ljus och frid?
Hur uppfattar du spänningen mellan förnöjsam och förstämning?

stillsam ADVENTSKALENDER 21

2011-12-21T00:30:00.000+01:00

Inte kan det vara lätt att medge att ekonomin inte tillåter. Särskilt i juletid när så mycket fokus läggs på presenter och gåvor. Att man gärna vill ge kan alla förstå, men att man inte kan gör ont. Sådant kanske tas emot om en ängel bär fram det kärva budskapet om utblottelse:

Gifmild hand till julen hör,

När man något har att gifva -

Jag har ej, rår ej därför,

Kan en hälsning endast skrifva.

Som för att göra det ännu mer outhärdligt bär ängeln en vidunderligt fin docka och visar med handen allt annat fint som kunde ha givits, om tillgångarna funnits. Trumper och gitarr, nötter, kringla och frukt. Miljön är surrealistisk. En utsirad grindstolpe mitt i skogen med dess nedsnöade granar. Gemensamt julfirande, alternativa fester är ett gott sätt at fira. Ny Gemenskap i Stockholm tillhör de uthålliga! Men även många föreningar och församlingar bjuder in...

Kortet är skickat i början på 1900-talet till adressen Rimsbo, Katrinebergs kapell.

Flera frågor att ställa inför kortet ovan:
Varför framställs så många änglar som kvinnor?
Vad säger det att änglabilder ofta visar änglar som unga?
Vilka känslor väcker färgvalet - på himmel, skog, julklappar, ängel...?
När i tiden är bilden placerad och vilken kan platsen vara?
Notera detaljer du kan upptäcka, t ex blommor i ängelns hår etc.
Hur förändras upplevelsen av bilden om man tänker bort versen?
Vilken uppgift har stjärnan ovanför ängeln?
Har detta julkort ett budskap och i så fall vilket?

stillsam ADVENTSKALENDER 20

2011-12-20T10:34:00.003+01:00

Ett Nyårskort med ett överlastat tåg. På väg genom vintrigt landskap. Vart ska det åka? Var ska man lämna sin dyrbara last? Säckvis med fyrklöver. Så otroligt mycket klöver har man med på tåget att det flödar över. Kan det bli bättre? Knappast. Här handlar det om säckar med välgång, framgång, lycka. Bättre än vanliga julklappar, kan det tyckas.

Vad är det egentligen vi ger varandra, blir dagens fråga. Hur gör man, hur gör du och jag, för att bidra till andras lycka?

Kortet är poststämplat den 28/12 1933 och adresserat till Tyra i Karllskoga (med dubbel l).

stillsam ADVENTSKALENDER 19

2011-12-19T00:30:00.000+01:00

Hur ska man förstå detta kort? Med djur i mänskliga roller. Som den upp och nervända världen? Eller som en kritik av klassamhället? Somliga njuter sitt överflöd, andra tvingas dra och slita. Antingen är det pälsar och lyx eller olika grader av uppassning. Ramen runt kortet är intressant. Den avslutas i de övre hörnen med fyrklöver, symbolen för lycka och välgång. Tidstypiskt så det förslår.

Kortet sändes från Hallsberg den 21/12 1910 med postadress Vrätstorp.

stillsam ADVENTSKALENDER 18

2011-12-18T00:30:00.000+01:00

Ännu ett kort med en önskan om God Jul! Med härlig doft från kökets spis. Är det af gröt eller ifrån nystekt gris? Vem vet. Men som man kan utläsa: Uti juletid vankas både godan mat och fröjd och frid! En överflödsjul verkar det av kortets köksinteriör ändå inte bli. Men tillräckligt. Könsrollerna är övertydliga. Det hade jag inte ens tänkt kommentera. Men i advent är det en viktig fråga - vem gör det mesta av förberedelsearbetet? Delar man på insatserna? Se på bilden. En behandskad man med frågande uttryck sticker in huvudet i köket. Vad bli det för mat, är undringen som hänger i luften. Köksslaven står med ryggen till. Van med och innerligt trött på denna brist på deltagande i förberedelserna.

Kopplingen mellan mat och fröjd och frid är typisk. Även för den som har det knapert (i Sverige, på svenska) finns möjlighet till både god mat och fröjd och frid. Som i alla förberedelse- och fastetider kan vi då göra något åt situationen. Vi kan sända mer än en tanke till dem som verkligen behöver.

Musikhjälpen i TV och radio är ett exempel så gott som något att vi vill dela med oss i juletid. När detta skrivs har man fått in närmare 11 miljoner kronor! Inte bara av julgåvor till dem vi klänner väl. Tänk gärna på Svenska kyrkans intermationella arbete när du planerar de sista gåvorna...

På den sidan står, med funfgerande länkar bland annat följande: Precis som att många regelbundet betalar för matkassar till sig själva kan den som köper Svenska kyrkans matkasse symboliskt betala för mat för dagen för andra. Antingen varje månad, som månadsgivare, eller med julgåva. Då får mottagaren ett kort med texten Årets julklapp.

Tre exempel på hårda paket till förmån för utsatta:
Tobias Helldin med musiker och sångerskan Sarah Riedel har nyligen spelat in en jazzinspirerad cd-skiva där hela försäljningssumman går till Afrikas horn genom Svenska kyrkans internationella arbete. Provlyssna på skivan och beställ den här.

Drottning Silvias bönbok vill vara ett stöd för den egna andakten. Tio kronor av varje såld bok går utsatta barn genom Svenska kyrkans internationella arbete. Fotografier av kung Carl Gustaf.

I bönepocketen Be finns böner som anonyma människor i Sverige skrivit in på Svenska kyrkans bönewebbplats www.svenskakyrkan.se/be Bönerna är skrivna direkt ur hjärtat och säger mycket om vår samtid. 15 kronor för varje såld pocketbok går till gatubarn och döva barn i Indien, Filippinerna och Etiopien

Handla symboliska gåvor i webbshop
I Svenska kyrkans webbshop kan du köpa symboliska julklappar där du ger skolgång eller rent vatten människor runt om i världen och samtidigt få ett kort att ge bort på julafton.

EFS, missionrörelsen inom Svenska kyrkan, har en egen webbshop där man kan handla allt från stöd till gatubarn i Etiopien till kurser om kristen tro för nyfikna i Sverige.

Svenska kyrkan i utlandet finns till för svenskar utomlands i både glädje och sorg.

Stöd insatser här hemma
Den som vill stödja utsatta människor i Sverige kan till exempel ge en gåva till Hela människan som bland annat arbetar för barn som växer upp i missbruksfamiljer. Hela människan har 20 secondhandbutiker, se en lista här.

Andra alternativ för att nå människor i utanförskap i Sverige är genom Stadsmissionen eller med en gåva till någon av diakoniinstitutionerna Vårsta (Härnösand), Samariterhemmet (Uppsala), Bräcke (södra Sverige), Ersta (Stockholm) och Stora Sköndal (Stockholm).

stillsam ADVENTSKALENDER 17

2011-12-17T00:30:00.000+01:00

Idag en frommare kalender. Den börjar med två änglar. Himlaväsen. Inte är dessa bokmärkessöta småänglar bibliska budbärare, eller? Gränsfall. Som kristen tro. Den handlar om en tillit som går över gränser. Som hoppas! Öppnar upp mot en ny dimension. Kan det finnas en femte dimension? Där Gud själv härskar? Den som firat en högmässa borde själv ha anat mysteriet. Gud är här. I bröd och vin.

Religion är komplexa system. Öppna mot en större värld. Inte bara det vardagliga ska ha plats. Även AHA-upplevelser ska räknas in. Därtill - i ännu högra utsträckning rejäla UPPENBARELSER! Kristen tro är inte aha-religion. Även om det är viktigt att bitar faller på plats. Att man inser något man inte tidigare kunde se. Att man plötsligt förstår hur något är, hänger samman och fungerar!

Kristendom, kristen tro, är uppenbarlesereligion. Den bygger på att Gud ger sig och sina mönster till känna. Bland annat i mänsklig gestalt: Jesus. Det som kallas transcendenta erfarenheter betyder att man varsebliver sådant som också går utöver det kända, passerar gränserna. Det är inte vidskepligt att tänka utanför den vetenskapligt kartlagda verkligheten. Alltid finns det någit mer, större. Ett bortom. Men man nalkas även detta med sitt förnuft, med sitt intellekt, och inte bara med känslan. Öppnar för det som kan finnas utanför boxen. Kan det vara så att detta andra inte bara ligger utanför som en extra dimension, utan att den faktiskt också genomsyrar världen? Kyrkan och de kristna tror att himmelrikets dimension går tvärs igenom alla de övriga. Jag vet i alla fall detta: en ängel besöker Maria. Och världen förändras!

Massor av människor har mött änglar. har sett dem. Utan att egentligen ha en tro som de skulle passa in i. man har bara mött dem. Det som förvånar mig är att det inte genast leder till en lust att ta in kyrkans tro och lära. Utan att man nöjer sig med den ofattbara upplevelsen. Tänk vad de går miste om. Människorna som mött änglar. Som ljusfenomen. Som gestalter vid sängen. Som beskyddare i livsfara. De borde åtminstone gå på årets midnattsmässor. I juletid. Då den himmelska härskaran, änglarna, sjunger med och för oss!

Här i dagens kalender, på julkortet, är det mest gulligt och puttenuttigt. Men hälsningen på kortets baksida får mig att rysa. Av intresse och nyfikenhet. Vilka hemligheter döljer sig här? Julkortet är sänt till Kumla. Den kortfattade hälsningen lyder: Julen 1933. Farfar. Förlåt Allt.

I adventstid finns möjlighet att reda upp det som gått galet. Blivit fel. Som behöver en bön. Om förlåtelse. Ett hopp. Om försoning. Vem borde du skriva till?

stillsam ADVENTSKALENDER 16

2011-12-16T00:30:00.000+01:00

Ajabaja! Inga sådana här religiöst färgade kort. Fy skam. Om man ska tycka som Magdalena Ribbing. Fast det behöver man naturligtvis inte! Men man löper risker. Utsätter andra för obehag. Och fara. Här blir det säkert en anitreligiös allergisk reaktion: ett stycke kyrka upplyst, en ängel som verkar le, en ängel till med en välsignande utsträckt hand, en stjärna och en gran med ljus. Vad ljus står för vet den som läst sin Bibel och Johannesprologen! Uschanemej! Kanske dags för en julkortsbojkott av religiösa motiv? Som om det fanns några sådana kvar att bojkotta...

Men här rör vi oss i en förgången tid. När tro, kyrka och religion ännu gick an. Betrakta kortet noga. Hälsningen God Jul står skrivet med blommor, i förgätmigej. Vilket skulle kunna syfta på den så ofta bortglömda berättelsen om Jesusbarnetes födelse.Glöm inte vad den goda julen kommer ifrån. När blotens tid var över.

Julkortets avsändare skaldar:

På gafvel står mitt hjärtas port.

När helgen kommer nu så brådt

Och ber att lemna få mitt kort

Och önskar dig allt möjligt godt.

Kortet är sänt till Kvarnsweden och poststämplat Åmots Bruk 23/12 1905.

stillsam ADVENTSKALENDER 15

2011-12-15T00:30:00.000+01:00

Enligt Magdalena Ribbin ska man undvika att sända kristna hälsningar till dem som inte själva uppskattar eller omfattar kristendomen. I Göteborgsposten läser jag : – Julkort är en trevlig sed och tradition som förekommer internationellt. Därför är det viktigt att undvika att skriva kort och hälsningar med kristna värderingar och motiv om man inte vet att den som får kortet är av samma ull som man själv, säger etikettsexperten Magdalena Ribbing.Om du tvekar om mottagarens existensiella hemvist föreslår hon att du i stället skriver "God helg och Gott nytt år".– Gott nytt år kan man önska överallt. Förra året delade landets brevbärare ut omkring 32 miljoner julkort och där någonstans lär siffran hamna i år igen, tror Posten.

Ordet Christmas blir ju med Ribbings tänkesätt obrukligt efter som namnet Kristus finns med i denna benämning på jul. Hon uppfattar religionens kristna värderingar och motiv som en "julkortsfälla". Å andra sidan går det snart inte att få tag på julkort med krubbscener eller med vise män som vallfärdar. Det är tomtar och granar och änglar (sekulära förmodligen) och pepparkakor och grisar och julbockar och stjärnor (utan all koppling till Betlehem förstås). Och det är girlanger och levande ljus och julbord...

Magadalena Ribbings synsätt skulle självfallet göra kortet ovan osändbart med sitt Gesegnete Weihnachten och Friede auf Erden. Med sådan kristen prägel kan det inte sändas annat än till den "rätta ullens" folk. De som förstår tyska.

Tänk att religionsöverkänsligheten bara fortsätter att breda ut sig. Att bli tillönskad Guds välsignelse eller en välsignad helg förstod man förr var att önska en annan människa det bästa man visste och kunde tänka. Ingen svarade med att jag är Asatroende så behåll dina välsignelseönskan för dig själv. Eller som ateist betackar jag mig för dina fromma vidskepligheter. Då kunde man även glädjas åt ett Happy Hanukkah! Man förstod avsikten och kunde ta emot denna den troendes välgångsönskan utan att uppfatta den som en förkunnelse eller omvändelsestrategi!

Så med detta tillönskar jag i dagens kalender alla det bästa jag vet: Guds fred! Och en riktigt välsignad julhelg!

stillsam ADVENTSKALENDER 14

2011-12-14T00:30:00.000+01:00

Var femte julgran är stulen, skriver pressen. Med det menas att den hämtas otillåtet ute i andras skog. Det handlar inte om några julgranstjuvar som hämtar träden hemma hos folk. Vilket vore mera obekvämt. Stor risk för upptäckt. Men också arbetsbesparande. Då kunde man ju få sig en färdigklädd gran. Förmodligen är tycke och smak alltför skiftande för att man skulle nöja sig med andras julprydnader. Granen blir liksom duken på vilken vi formar vårt eget konstnärsskap. Ska det vara flagga eller stjärna i topp? Eller någon annan märklig prydnad? Flaggor? Levande ljus? Glitter? Pepparkakor? En lövsågad oregelbunden stjärna med barnets noggrant präntade bokstäver: Gud jul?

Julkortet denna dag har blommor, flagga och julgran. Kallt verkar det vara eftersom en av barnen har handmuff. Och den andre stoppar åtminstone en hand i rockfickan. Dags att bestämma sig för hur granen ska bärgas detta år. Från torget i staden för stadsborna. Och med tillstånd om man inte äger skog men vill få sig en naturupplevelse med yxa och såg. När kommer pappgranarna? De vi kan ha istället för plastgranarna?

I många kyrkor har man granar. Som en axtra utsmyckning under julens gudstjänster. Kan bli riktigt fint om det sköts med känsla och finess. Bästa att gå till sin egen kyrka och se efter.

stillsam ADVENTSKALENDER 13

2011-12-13T00:30:00.000+01:00

Idag är det Luciadagen. Vi hälsar inte varandra med ett God Lucia eller Glad Lucia. Men vi vet alla när Luciadagen infaller. Den är så viktig att ett visst åttaformat saffransbröd blivit till lussebulle. Vi är Luciamedvetna, om inte annat därför att det tågar sjungande vitklädda människor på led åt alla möjliga håll. Nästan som i kyrkan.

Max Hänel var en av de tidiga vykortsmålarna. Man hittar ett och annat av hans kort till salu på nätet eller hos frimäks- och korthandlarna. Här ett julkort med en tidig graffitikonstnär som i sällskap med en gris träder fram med ett årstidanpassat budskap: God Jul! Flickan är något lättklädd för att vara ute och klottra i vintrigt landskap. Men de röda (yllestrumporna?) värmer nog.

Målaren framför planket kan inte vara alltför ung eftersom hon bemästar den konst som många håller på att förlora. Särskilt de unga. Hon kan skriva med skrivstil! Handstilen är driven och elegant så några kurser i välskrivning, som man hade förr, har hon nog framgångsrikt genomgått.

Vi kanske inte ska ta efter och börja dekorera väggar och plank. Men tänka på att det kan vara viktigt att få ur sig det där som man bär omkring i hjärttrakten. Om det så är julens vanligaste fras vi hasplar ur oss. Jag kommunicerar - alltså finns jag.

Kortet är poststämplat den 23/12 1905 och sänt till Boo i Stora Mellösa.

stillsam ADVENTSKALENDER 12

2011-12-12T00:30:00.000+01:00

En liten Lucia träder fram. Idag på ett Jul- och nyårskort sänt från Sollefteå 1931. Avsändarna Elis och Elsa föredrog att skriva sina namn på kortets framsida.

Luciafirandet sägs ha många bottnar och har förekommit i olika tider. I kyrkliga sammanhang (dvs i Svenska kyrkan) träder helgonet Sankta Lucia, dvs den heliga Lucia alltmer i förgrunden som firningsämne. Även om hemsidan i Uppsala inte fullt ut återger det.

Man återberättar i många olika samfund och församlingar de gamla legenderna och lyfter fram Lucias välgärningar mot de kristna som gömde sig i bergen, eller i underjordiska grottor, undan kejsar Diocletianus förföljelser. Om det berättar bland annat de synskadade vars skyddhelgon hon är. Till sist fick hon plikta med sitt liv. Därav sägs ibland martyriets röda band om midjan ha fogats till Lucias attribut. Det andra är den granna ljuskronan som man tänker lyste vägen till de gömda flyktingarna.

Nobelpristagarnas uppspärrade ögon över de ljuståg som invaderar deras hotellrum brukar också ge firandet en smått exotisk prägel. Den 13 decmber brakar firandet loss med konserrter och tåg överallt. Även i Sveriges television! Bäst att kolla hur många kristna uttryck och tankemönster som finns med - snart nog blir väl Lucia bannlyst som farlig även i det sekulariserade och upplysta (av Lucias ljus kan man tänka) Sverige.

stillsam ADVENTSKALENDER 11

2011-12-11T00:30:00.000+01:00

En nyårshälsning finns på vykortet som Adéle Söderberg (se nedan) målat. Kortet är poststämplat i Stockholm den 31/12 1913.

Att det är gammalt behöver inte hindra dess aktualitet. Kortet kan gott få bli till inspiration att nu förfärdiga och sända julkort och julbrev. En hälsning som kan nå även dem vi vanligtvis inte träffar eller har så tät kontakt med. En skriven rad till hälsning som signalerar att vi kommer ihåg varandra.

Den unge brevbäraren är lantligt klädd i en fårskinnspäls (?). Han lyfter sin röda toppluva som till hälsning. Den färggranna halsduken skymtar fram. Bakom honom finns ett vägskäl. Han verkar ha passerat det. Har gjort sitt val. Att vara budbärare och lyckönskare! Ynglingen är även utrustad med en näverkont, en ryggsäck av flätad björknäver.

Det har ibland setts som mindre seriöst att använda nätet för julhälsningar. Det har antytts inte vara riktigt på riktigt. Att nyttja det sekundsnabba, och framför allt enkla, sättet att hälsa. Men vem kan hindra den utvecklingen? Vi gör klokast i att använda de kanaler som står till buds och passar oss. Så God Jul på Er alla, så här 2 veckor före jul!

Söderberg, Adelaide (Adéle) Margareta, f. 1880 17/5 i Stockholm, d. 1915 3/3 därstädes. Målarinna, Tecknare, Grafiker. Ogift. Föräldrar: konstnären Johan Adolf Carlsson S. och Anna Margareta Vikner. Syster till konstnärinnan Hildur Andrea S. - S. studerade vid Konstakademin 1899 - 1904 (där hon bl.a. belönades med den kungliga medaljen) och samtidigt besökte Axel Tallbergs etsningsskola, arbetade huvudsakligen med porträttbeställningar och illustrationsuppdrag. Hennes produktion spände annars över ett brett register och omfattade såväl stora dekorativa saker som små sagostycken, marinmålningar, landskap och interiörer. (Ur Allhems konstnärslexikon)

stillsam ADVENTSKALENDER 10

2011-12-10T00:30:00.000+01:00

När man möter en uppsjö, eller strid ström (!), av människor jämt och samt, ständigt, kan det vara skönt att dra sig tilbaka. In i en kall skog. Blått står ju för det som är kyligt och rött för det som är varmt. Här får en tomte ta igen sig. I sin blåa tomtedräkt! Med en varmröd luva. I ensamhet. Nobelt! Eller hur!

Omgiven av de vackraste och snötyngda grangrenar som tänkas kan. Sitter han avspänt. Utan en tanke på om någon ser honom. Bevakar honom för media. Signalspanar. I lugn och ro äter tomten. Finns det någon mer gyllene sal än skogens? Inga superspända och laddade reportrar sticker en mikrofon i hans näsa. Eller försöker tubba honom att avslöja något. Vad det nu kan vara? Vem som ska få vad. I julklapp...

Nallar han av gröten? Förmodligen. Eller kanske inte. Man behöver äta även mitt i snöfylld och utkyld skog. Om man vill hålla formen. Ha energi. Även i meditation och avskildhet måste man sköta födointaget. Äta lagom. I lugn och avspänd takt. Inte kasta i sig adventsmaten. Även om julborden ibland tycks avlösa varandra. Liksom torna upp sig.

Kortet är målat av J. Uddén som gjort även andra vykort. Det är avsänt under tidigt 1900-tal. Och det ger oss anledning att fundera över om inte viss avskildhet behövs.Mitt i adventsstöket. I julförberedelserna. Så skaffa dig egen tid. Läs lite poesi. Nobel sådan och fantastisk. Tranströmersk. Denna dag. Just nu!

stillsam ADVENTSKALENDER 9

2011-12-09T00:30:00.000+01:00

De vise männen bör ha varit på väg sedan länge. Ska man rida på kamel i jakten på stjärnan och den nyfödde kungen bör man ha gott om tid. Stjärntydare, astronomer, vetenskapsmän, kungar - benämningarna skiftar. De resande representerar hela den beodda världen som letar efter ett nyfött hopp. Väl framme ska de falla ner och hylla barnet med storslagna gåvor. Världen erkänner Jesus var innebörden. Då.

Tiden fram till jul är en resa. När det är som hestigast och mest kaotiskt undrar många med mig: vart är vi på väg? Är detta verkligen vägen till stallet och barnet? Eller har vi kommit på villovägar? Då tänder jag stjärnan i balkongfönstret och kommer ihåg både riktning och mål!

stillsam ADVENTSKALENDER 8

2011-12-08T00:30:00.000+01:00

Helge Artelius gjorde läckra julkort. Här är det färg, fart och fläkt när den lilla skidåkaren tolkar bakom livliga hundar. Öronen flaxar och de fyrbenta kastar ett samförståndets öga på varandra. Handen är höjd till hälsning. Barnen vid sidan om spåren tittar storögt på. Men det är idel koncentration för att hålla balansen. Inga överdrivna triumferande leenden där inte.

Perspektivet är utmanande. Den ena hunden är stor som en häst av tömmarnas längd att döma. Men nog har man sett fotografier där vissa kameravinklar på samma sätt förvränger det vi uppfattar som naturliga förhållanden mellan varelser och föremål. Stär man tillräckligt långt borta nära en cykelbana och spanar mot en kyrka kan man uppleva något liknande. Man kan få in en katedral mellan tummen och pekfingret samtidigtsom en förbipasserande cyklist fyller så gott som hela ens synfält. När smått blir stort och enormt blir minimalt. Så borde man kunna göra med sina största bekymmer.

Snön faller så det ser ut som kulbeprydda granar i bakgrunden. Det måste få finnas tid för frilufysliv. Och lek. I advent!

stillsam ADVENTSKALENDER 7

2011-12-07T00:30:00.000+01:00

Förberedelserna inför julfirandet är inte bara plikt och hårt slit. Av Curt Nyströms julkort att döma för det med sig glädje. Om kortet nu föreställer en körövning med luvprydd dirigent. En svensk tomte med röda strumpor och röd mössa. Körsångare lever länge och har stort utbyte av sitt sjungande. När man försöker koncentrera sig på att pricka den där tonen, det svårfångade fisset som ger körackordet sådan lyster, går det inte att tänka på att julkorven ska handlas hem. Eller på att mattor ska piskas. Inte heller kan man idissla gamla oförrätter eller älta antagonister - om man nu råkar ha sådant i bagaget. Koncentration blir just då allt uppslukande, total.

Nu har kyrkoårets brådaste period inletts. Lucia- och julkonserterna avlöser varandra. Adventsandakter och avslutningar i alla möjliga sammanhang löper på som bönekulorna på ett radband i en van bedjares händer. Vad inte många ser är just alla övning och kraft som läggs ner för att allt ska bli så fint som någonsin går. De som arbetar bakom kulisserna, i kök, i vaktmästeri, på expeditioner är starkt bidragande till att resultatet än en gång blir så njutbart och fint.

Kortet ovan blir för mig en påminnelse om samarbetets glädje, om sången och musikens frigörande förmåga. Nu rä det Jul igen. Snart...

stillsam ADVENTSKALENDER 6

2011-12-06T01:00:00.000+01:00

Nu bär det av utför i en rasande fart. Detta är ingen symbol för något politiskt parti. Eller någon partiledare. Tvärt om. Här är det meningen att man ska ta sig ner. Man gör det med syfte och avsikt. Fort ska det gå. Med eleganta svängar.

Förra vintern såg det ut så här. Men snön 2011 lär nog vänta på sig. Den kommer nog först 2012. Så tänkte jag tills igår. När beskeden började komma om snöfall. På många platser.

Vykortet är importerat. Klädstilen är ålderdomlig. Bindningarna ser också ut att ha tillkommit för mycket länge sedan. Ska jag gissa på 30-talet? Vykortet är nämligen pcirkulerat. Det har aldrig postbefordrats. Sänts med något postverk. Ungefär så där stilfullt lär jag ha tagit mig ut när jag under femtiotalets mitt susade nerför de branta backarna. De svindlande höga branterna i Nordergravar i Visby. Fallhöjden var väl så där 10-11 meter. På en sträcka av 60-70 meter. Djärvt. Våghalsigt.

Bilden får stämma till klimattankar och locka oss att följa utvecklingen av den stora konferensen i Durban, Sydafrika.

stillsam ADVENTSKALENDER 5

2011-12-05T01:00:00.000+01:00

En tecknad karta över norr Gotland, fylld med detaljer, blir dagens vykort. Skaparen av den omåttligt populära barnboksserrtien om Barna Hedenhös, Bertil Almqvist, tecknad en lång rad vykort med kartbilder. Några av hans vykort finns återgivna hos Antikvariatet Leopolds.

Urvalet på kartbilden är subjektivt men fint. Bäls kyrka kanske är det mest överraskande. Däremot är Gothems kyrka självklart med, liksom Cementfabriken i Slite. Rauken Jungfrun i Lickershamn har också fått utrymme. Näst efter Visby tar Roma klosterruin störst utrymme.De stackars cyklisterna pustar och tänker att det är hela 4 mil till Kräklingbo när de är i trakten av Dahlhem. Några varpokastare bedömer vem som lagt sin varpa närmast pinnen. Järnvägen har dock hunnit läggas ned och finns numera bara just i Dalhem som musiejärnväg.

Någon sensmoral behövs nog inte. Men vårt land är vackert och väl värt att beskåda, och ta vara på.

stillsam ADVENTSKALENDER 4

2011-12-04T00:00:00.000+01:00

Vykort med udda motiv finns det många. Vem gläds över ett vykort över en bensinstation utan vare sig någon synbar skönhet eller annan tillgång? Kanske de som bor nära? Ägaren? Eller tänk på andra vykort med andra intetsägande motiv. Det ges till och med ut illustrerade böcker över de fulaste vykorten. Till mångas förnöjelse.

Här ett speciellt motiv när en man och en kvinna leder sina nötkreatur genom Säter. De har just passerat Posten och är nu på väg förbi Blomsteraffären och Apoteket. Den främsta kon ser ut att vara som Sleipner, utrustad med åtta ben. Förr var detta nog en vanligare syn. Ja, inte åttabeningar. Men manuella djurkaravaner genom byar och andra samh'llen. Idag kan kanske en bild som denna fungera som en aptitretare för stadsbarn som aldrig i levande livet mött en ko, en kviga eller en kalv. En rent av äventyrlig bild...

Julkrubbor har ofta en ko eller en oxe i något hörn för att understryka Jesu födelse i stallet bland djuren. Kor, oxar, får, ibland någon kamel eller åsna, brukar få symbolisera eller representera hela skapelsens tillbedjan. För oss en påminnelse om att värna och vårda det levande.

stillsam ADVENTSKALENDER 3

2011-12-03T01:00:00.000+01:00

Ett vykort med motiv från Korrespondensavdelningen på Bröderna Påhlmans Skrif-, Språk och Handelsinstitut. Kortet skrevs den 20/1 1904 och ankomststämplades i Ramsjö dagen efter. Den något ironiska hälsningen lyder: Här skulle Ni vara, så kansje Ni kunde få lära er att skrifva svar på bref. Många hälsningar Oscar.

Institutet kom till som en följd av att löjtnant Otto Magnus Påhlman i S:t Petersburg skulle utbilda ryska officerare i gymnastik. Men de hade uppenbarligen skrivsvårigheter. Väl hemma i Sverige bildade Påhlman så småningom, år 1846, ett skrivinstitut.

Kanske kunde detta vykort inspirera till att man svarar på en hälsning mera personligt? Ett mail får ett telefonsamtal till svar. Ett vykort får ett handskrivet brev, ett slumpartat möte får bli ett konditoribesök, ett...

stillsam ADVENTSKALENDER 2

2011-12-02T01:00:00.000+01:00

1902 reser Bengt till Southampton. Han skriver hem till Höganäs: Kära Mor. Anländ, allt väl. Kortet är poststämplat den 29 april. Fantasin vill fylla i. Var Bengt sjöman? Skulle han mönstra på ett fartyg i den engelska hamnstaden? Eller var han kanske handelsresande på uppdrag?

De kortfattade orden sänder budskapet hem att allt gått bra. Mor får sitt besked, hon ska inte behöva oroa sig. Inte fantisera om resans faror eller tänkbara olyckor. Allt är väl!

Kortet får påminna om vad det betyder att höra av sig till dem som kanske är oroliga. Som undrar hur det står till. Att låta någon veta är gott. Att höra av sig till dem i vars tankar och böner man finns.

stillsam ADVENTSKALENDER 1

2011-12-01T07:34:00.001+01:00

Läs- och skrifrummet i Svenska Gustaf-Adolfskyrkan i Hamburg blir första bilden i denna anspråkslösa vykortskalender i Advent. Bilden är från den tid på 1800-talet då man hyrde in sig hos den Engelskt reformerade kyrkan (English Reformed Church).

Hamburg var en stor hamnstad och sjöfarten livlig. Under slutet av 1800-talet anlöpte årligen 1000 skandinaviska fartyg! Siffran ger en fingervisning om hur viktigt kyrkans arbete var, bland annat som en länk hem. En läs- och skrivsal var också en viktig mötesplats.

Advent är en tid av förberedelse inför julen. Även om vi i vår tid har lätt att ta kontakt med varandra med mobilnät och trådlös digital kommunikation så behöver man ibland få sig en knuff. Till ett utbyte som går utöver julkortens ganska ensidiga hälsning. Man kan ta kontakt för ett samtal med de där personerna man tänker att man borde och skulle höra av sig till. Fast det sällan, alltför sällan, blev av.

Det finns en smått rörande uppmaning på väggarna i form av två små anslag. En uppmaning som får bli dagens råd. Då när det var mycket svårare att hålla regelbunden kontakt behövdes kanske uppmaningen ännu mer: SKRIF HEM!

Det är dom där kristna nu igen...

2011-11-27T19:00:00.001+01:00

Ur en ny predikan på ordrik, hållen den 1 söndagen i Advent
i Olaus Petri kyrka i Örebro:

Vid en kaffepaus i veckan
berättade någon följande historia:
Det var en kund på ett varuhus
som väntade i kön vid kassan.
I högtalarna spelades julmusik, en psalm.
Det är en ros utsprungen…
Kunden blev mycket irriterad
och sa till den som stod bakom i kön:
Det är dom där kristna igen, nu försöker dom ta
över julen också!

Först skrattade jag, men sedan
kände jag igen kyrkans stora längtan:
att försöka ta tillbaka julen från
butiker och varuhus så att det inte bara
blir en köpenskapens jul och för att
fokusera på julens verkliga och viktiga innehåll.

...Gud blev människa och gav oss därmed
oändligt människovärde och värdighet
Barnet Jesus, en av oss.

I Jesus känner vi igen den Gud
som räcker ut sin hand
och rör vid dem som ingen annan vill veta av

Borde man inte säga nej till förslagen?

2011-11-23T09:43:00.001+01:00

Har nu haft en artikel liggande hos en kyrklig publikation i mer än en månad. Den handlar om bristerna i utredningsförslaget Närhet och samverkan. Blir den inte publicerad denna vecka har den ju fullständigt förlorat sitt värde. Alla församlingar har nog redan skrivit sina remissvar.

Mig oroar förslagen djupt. Mängder av livskraftiga församlingar i stora samfälligheter ska reduceras och tas ifrån det inflytande man idag faktiskt har. Alla försäkringar om att man ska delegera tillbaka det mesta gör mig mycket fundersam. Om man genast tänker försöka ge de nya församlingsråden ungefär samma inflytande som kyrkoråden haft - vad är det då för mening med denna totalt omvandlande reform? Borde man då inte säga nej till förslagen?

Internet låg nere så humöret sjönk

2011-11-11T17:06:00.001+01:00

Internet fungerade inte idag. Några timmar låg det nere. Så heter det nu för tiden. När nätet är nere sjunker humöret hos många på arbetsplatsen. Det hörs stönanden och protester. När e-postprogrammet låser sig så att allting annat blir omöjligt blir ropen högljudda.

Som tur var fungerade telefonerna. Så det ringdes efter support. Så heter det också. Inte efter hjälp eller stöd. Jag behöver support. Inte som i supporterskara. Ingen påhejare behövs. Inga skanderade ramsor hjälper. Handfast sakkunskap och teknisk förmåga! Det är vad vi behöver.

Sedan gick budet som en löpeld genom arbetsrummen. Aha, sa man. Strömmen var avstängd. Som om vi därmed hade förstått ett jota av vad som hänt. Själv sa jag till andra arbetskamrater, du förstår strömmen hade stängts av så att internet låg nere. Och vi som ringde efter support. Som om det inte behövs om strömmen stängs av utan att man beriper hur det gick till, eller varför. Strömmen hade ju stängts av i ett annat hus - vad hade det med våra datorer att göra. Jo, tydligen går internetlinan in där först och sedan hit, förklarade en som fått information. Då måste man starta om servrarna.Självklart. Absolut! Sa jag och pulsen gick upp.

Jag förstår, sa jag utan att begripa ett dyft. Jag fick istället vässa blyertspennan och leta fram ett anteckningsblock. Där skrev jag med prydlig handstil ner viktiga ord: Internet, ligga nere, lina, server, support. Kanske kan orden komma till användning. I något predikan. Om samtidens förtretligheter och stresshantering.

Medias ekande tystnad

2011-11-08T07:41:00.001+01:00

Intresset för Svenska kyrkans frågor i media är svagt, ursvagt. Den största omvälvningen av kyrkans organisation sedan kyrka-stat som nu planeras finns inte. Inga djuplodande artiklar om ett framtida demokratiskt underskott. Ingen diskussion om en urholkad församlingsteologi, ingen kritisk fråga till hur stiften ska kunna ta hand om underhåll och skötsel av kyrkobyggnaderna och inventarierna. Det är ekande tyst.

Var finns nu Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter? Uppdrag granskning bryr sig inte. Kalla fakta? Nyheterna? Ändå förbereder man överallt i dessa dagar sina remissvar på Närhet och Samverkan. På Svenska kyrkans hemsida skriver man rart om en effektivare organisation. Ja möjligen blir det så - men till vilket pris?

Men med en journalistkår som inte bryr sig om kyrka och tro i någon nämnvärd utsträckning och likgiltiga tidningsledningar som avskaffat bevakningen av livsåskådningsfrågorna och slutat med kyrkobevakningen kan resultatet inte gärna bli något annat. Oheliga kyrkopolitiska allianser bygger nu i mediaskuggan om Svenska kyrkans organisation i grunden. När en gång ljuset ska falla över den här processen kommer alla att undra varför ingen sa något! Vi visste inte, kommer inte heller i en sådan här fråga att duga som svar...

Stängt för bön

2011-11-05T09:24:00.001+01:00

Ovanstående bild är inte från Kyrkans Hus i Uppsala eller från någon annan liknande kyrklig institution. Vid ett nyligen genomfört besök i Göteborg tog jag denna bild. Den var tänkvärd och utmanande. De flesta kanske hade godtagit ett tillfälligt uppehåll i receptionens funktioner - om det varit stängt för kafferast, men för bön...? Ovanligt.

Hela Tyskland håller hårt på att det ska vara söndagsstängt. Trots att det är en modern västerländsk nation. På vilodagen får även handeln vila.

Skylten? Nej, den fanns inte i Svenska kyrkans sammanhang. Den var uppställd i Göteborgs nya Moské. Där tas bönen på stort allvar och den tillåts ta plats. Regelbundet. Risken med den fria bönen i kristen tro är att den slängs in mellan fruktdiskens bananer och köttdiskens kotletter. Hanterad så riskerar den ganska snart att komma först (!) i andra eller tredje hand. Ergo, för resten av dagen stänger jag min blogg. Den stängs för gudstjänst och bön!

ord mals till bokstäver

2011-11-03T20:09:00.003+01:00

En ny dikt på trosviss:

konsulten malde orden
till bokstäver
vars mjöl föll som damm
över stolar och bord

fru Pettersson klippte
med ögonen
hela föredraget
i småbitar

rösten var så torr
så kyligt oartikulerad
att vattnet frös till is

Var finns kaninen nu?

2011-11-03T19:59:00.000+01:00

Sixten, the cat, visar idag en bild av kaninen. Den berömda. Det konstverk i Örebro Open Art som nyligen tagits bort ifrån Stora torget framför Örebro rådhus. I bakgrunden ligger Örebro S:t Nikolai kyrka. En fantastisk kyrka! Nu är den inte där. Nedriven. Borta. Inte kyrkan. Självklart inte. Kaninen, menar jag. Men den finns kvar. I mångas minne. Och på fotografier som detta. Taget en tidig morgon.

Att grubbla över: var finns kaninen nu?

En måndag var staden Wismar stängd

2011-11-01T19:51:00.000+01:00

Tillbringade måndagen i en stängd stad. Stängd därför att det var helgdag. In kom man, men nästan allt var tillslutet och låst. Några enstaka kaféer höll öppet. Där njöt man av läckar bakverk och hett kaffe! En riktigt varm höstdag. Utomhus. Staden heter Wismar och ligger i Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland (det forna DDR). Den gamla Hansestaden är en liten pärla att vandra i. Fantastiska husfasader och märkliga kyrkor.

Ta bara den imponerande S:t Nikolaikyrkan. Tornet är idag 64 meter högt men det lär ha sträckt sig hela 120 meter upp i luften. Mittskeppet är 37 meter högt! Det ska jämföras med Uppsala domkyrkas 27 meter och Nidarosdomens 21. Så i Wismar ligger en fantastisk, om än något nersliten, tegelkyrka från medeltiden. Av Wismars tre stora kyrkor var det enbart Nikolaikyrkan som klarade sig någorlunda helskinnad genom kriget.

En kiosk annonserade att det trots att det var helgdag gick det att få sig en Bild. Varför helgdag en vanlig måndag? Man firade Reformationsdagen. Som goda lutheraner och evngeliska kristna högtidlighåller man dagen för reformationen den 31 oktober varje år! Dagen före Alla Helgons dag 1517 spikade nämligen Martin Luther upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Det var tecknet på att en disputation skulle äga rum. Det finns lärosäten där man fortfarande spikar upp sin avhandling, dvs sina teser.

I Sverige har vi helt tappat bort reformationsdagen. Detta trots att man här och där i Svenska kyrkan (när det passar) talar vitt och brett om sin lutherska tradition och vilken otrolig betydelse Martin Luthers tänkade fortfarande har, eller borde ha, här hos oss. I Sverige slogs 1983 Reformationsdagen samman med Sexagesima (60 dagar f påsk) som är en av söndagarna i förfastan.

Till Wismar vore det intressant att återvända. De gamla Hansestäderna är som gjorda att flanera i. Och särskilt sevärda med sina vackra stadskärnor med ljuvliga hus och fasader! Så mycket det finns att upptäcka...

Impromptu av Tranströmer

2011-10-27T19:52:00.002+02:00

Gång på gång har man frågat hur den dikt biskop Jonas Jonson fick av Tomas Tranströmer lyder. Den finns återgiven i boken Samtal på väg. Här återges den in extenso efter flera tidigare tolkande och kommenterande inlägg.

Också i välfärdsstaten understryker att den ensamhet som kvinnan har är manifest någon annan stans. I fattigdomen eller i tredjedelsvärlden. Bulta får mig att tänka på något dovt ljud, som när någon bultar på en dörr för att komma in eller ut. Jag undrar om hon bultar för att någon ska höra och kontakt upprättas. Eller gör hon detför att övergivenheten och desperationen måste få komma till uttryck?

Kontrasten mellan de mjuka tårarna och det hårde verktyget, hammaren, ger uttrycket en kraftfull spänning. En laddning som kan leda tankarna till de hårda villkor som tvingat fram gråten. En polaritet som håller samman orsak och verkan, utan att förklara. Är det ensamheten mitt i välfärden som skaver så? Är det något annat som drabbat hårt?

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan
som bultar i våning
med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken
en man på kaféet
som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel.

Mannen på kaféet är som en fotografisk stillbild ur samma vardag som är kvinnans. Han har hakat upp sig hans stötande mortel ger två associationer. Den ena om ältandet av något. Frågan, det personliga problemet som han på kaféet inte kan släppa. Eller ett ord som hackar sig fram gång på gång. Den upprepade svordomen, eller eden. Det monotona åkallandet av Gud. Gode Gud, gode Gud, gode Gud... Vad annat att göra ensam och hopkrupen i sin rock? Utanför.

Den tredje bilden av de pojkarna på anstalten som behöver märka sin tillhörighet till varandra. Den andra stammen, den vilda, som inte delar majoritetssamhällets värderingar eller normer. Men som förmodligen tillämpar dem ännu hårdare i sin gemenskap. Där får man inte luras, stjäla eller bedra. Stammens regler förbjuder det. Motorcykelgängets, ligans, brödraskap med sina tecken och symboler.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann
för att markera
att de tillhör en annan stam.

Skönhetens närvaro
kan vara farlig.
Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.

Dikten avslutas med sin aparta turnering av skönheten. Den skulle kunna utgöra en slutsats som kommer till och dras till följd av de tre interiörerna: våningen, kaféet och anstalten. Om där fanns skönhet skulle det sköna kunna förändra kvinnans, mannens och de ungas liv. Här finns den räckvidd som omfamnar en hel mänsklighet: barn och ungdomar, kvinnor och män!

Det som skulle kunna hända genom den farliga skönheten vore möjligen att rummen blev överskridna och förbindelser upprättade? Skönheten som förvandlande, ja revolutionär, kraft. Men när skönheten är livsfarligt frånvarande cementeras utanförskapet. Inget incitament till förändring kan skönjas. Det sköna hör ju av hävd samman med det goda. Här anar jag tankar kring kärlekens förvandlande kraft. Och skönhetens frånvaro är livsfarlig eftersom den skulle kunna öppna för det onda.

Jag är muslim, vad är du?

2011-10-27T10:59:00.001+02:00

Mötet med religiöst övertygade människor väcker många frågor. Särskilt tydligt blir det i mötet med muslimerna som äntligen på flera platser kan lämna de kyffen och källare där de tidigare möts till bön. Nu börjar muslimerna få sina egna moskéer, som den nybyggda i Göteborg, och blir en mera påtaglig del av stadsbilden och av det offentliga livet.
Frågorna kan uppstå i skolsituationen där barn vet vilken tro de tillhör och har. Jag är muslim, vad är du? Just det. Vad är du? Frågan tvingar inte bara barnen till reflektion. Den utmanar även föräldrar till ställningstagande.

En annan fråga som bryter fram blir viktig för dem som tillhör olika kristna kyrkor och samfund. Om du är kristen, vad betyder det? Hur tar sig denna övertygelse och detta medlemskap, tillhörighet som Svenska kyrkan envisas med att kalla det, sig uttryck? Här ska man minnas att många av dem som kommer från muslimska länder och har en sådan trostradition inte utövar sin tro genom att delta i fredagsbönen. De är kanske inte helt sekulariserade, men inte heller aktiva i den muslimska församlingen.

Den aktive muslimen förväntar sig naturligtvis en tro på Gud från den som tillhör ett kristet trossamfund. Vad tror Du på? Har Ni en Gud eller tre? Fastar Ni? Ber Ni vid regelbundna tider varje dag?

Mötet med muslimen väcker frågor. Många frågor. En del har med nyfikenheten på den andres religion och tro att göra. Men de svåraste frågorna drabbar var och en. Vad tror min kyrka? Vad lär den? Och jag, vad tänker jag?

Ursäkt och struktur

2011-10-27T08:01:00.000+02:00

Håkan Juholt åker land och rike runt för att be om ursäkt. Så sägs det i alla fall. Tvärs-nytt visade upp en avspänd Juholt som talade och menade att han inte ens visste om att han gjort fel, Så hur skulle man då...?
Nu handlade det om att återvinna förtroendet för honom och partiet. Gärna snart och fort.

Tänk om 10 år när partiledarna för socialdemokraterna och centern ska åka runt och be om ursäkt för partiernas aptit på att bestämma även över sådant de inte skulle. Då kanske dessa partier blivit så pass moderna och insiktsfulla att de begriper att tro och religion inte ska ha partipolitisk grimma. Om tro och religion nu är en privatsak, en åsikt som partierna omhuldar, varför är det så viktigt att behålla MAKTEN i kyrkan? Samtidigt är det enkelt att förstå den vikt dessa partier lägger vid att hålla kyrkan i sitt grepp. man vill undvika att den Svenska kyrkan inte av egen kraft börjar föra till torgs idéer som partierna då skulle tvingas förhålla sig till i det offentliga rummet. Kanske rent av behöva ägna energi åt att strida mot.

Men engagemanget lägger också större vikt vid organisation och apparat än vid andra sidor av kyrkans liv. Åtminstone skulle det påståendet förklara varför man alltid jobbar med kyrkans organisation och struktur. Trons plats i Svenska kyrkans liv måste snart hamna högst upp på alla föredragningslistor om inte utarmningen ska fortgå.

Hur tänker Jesus?

2011-10-24T09:33:00.001+02:00

Ur en ny predikan på ordrik:

Hur tänker då Jesus?
Jesus varnar för kärleken till pengar. Den leder till själviskhet och omänskliga handlingar. Ni vill framstå som rättfärdiga, säger Jesus allvarligt till människor som älskar pengar, men Gud känner era hjärtan!

Jesus förkunnar Guds rike. Det finns något mera, en fortsättning. Och i ljuset av den insikten bör man leva.

Jesus lär oss att livet här och nu hänger samman med hur det blir där och sedan. Vi får bereda oss att ta konsekvenserna av vårt liv. Det finns alltså en räkenskapens dag.

Jesus vill att människor ska leva kärleksfullt och solidariskt. Men om vi bara gör det för att slippa lida i dödsriket och för att skaffa oss ett bättre liv – det är väl inte av hjärtat? Nej, men det är som om lagar och regler i Bibeln finns där för att människan ska förändras. Reglerna blir till en livsstil som förvandlar. Plikten kan förvandlas till hjärtats lust. Så styrs människor allt mera av att det är rätt att göra gott, medmänskligt. För att det är Guds vilja med oss. Det är gott att göra gott!

Spela Ödessymfonin

2011-10-23T07:56:00.001+02:00

Svenska kyrkan har 34 stora samfälligheter framför allt i stora städer. Dessa ska nu göras om så att de många församlingarna som finns med där inte längre får ha sin samfällighet. Allt enligt förslag i utredningen Närhet och Samverkan.
Går utredningens förslag igenom i nästa års kyrkomöte lär vi får se hela havet stormar! Samfälligheter rivs upp. Fastigheter fördelas ut till sina forna ägare! Kapital och eventuell förmögenhet fördelas. Några känner sig tvingade att gå sin egen väg. Andra bildar mindre pastorat. Nya konstellationer måste till. Snabbt ska det gå.

Finns det någon passande musik att spela till detta? Ödessymfonin kanske?

Människovärde i döden?

2011-10-21T07:46:00.001+02:00

Bilderna från Sirte visar människors oerhörda glädje, men de upprör och oroar också några av oss på långt avstånd. En död diktator släpas som en hund längs gatorna. Människor sparkar på den döde för att visa sitt hat och sin avsky. Ett uttryck för den efterlängtade befrielsen. Möjligen.

Lyssna: Tankar för dagen

Håkan Sandvik lyfte i denna morgons Tankar för dagen även min fråga. Den fråga som väcktes genom gårdagens nyhetesbilder. Finns det tillfällen när ett människovärde upphör? När allt blir tillåtet? Eller finns det en oavvislig och nödvändig repsekt för livet även efter döden? Kan detta värde förverkas, och förslösas? Har inte de värsta missdådare och förtryckare faktiskt ett människovärde som är oberoende av deras handlingar, som beror på det liv Gud har skänkt?

Att välta gravstenar eller göra åverkan på en kyrkogård eller begravningsplats är att störa griftefriden. De dödas vilorum är fredat. Med samma pietet och allvar ska också en död kropp behandlas.

Hur förhållandena varit under många år i Libyen förklarar naturligtvis till dels det vi fått se via skakiga bilder. Dödade anhöriga, orättfärdiga fängslanden, tortyr, övervakning, förtryck. Men ändå...

Snart fyller hon 100

2011-10-17T22:15:00.001+02:00

En gammal bild av en ståtlig kyrka som närmar sig de 100. Under 2012 kommer Olaus Petri kyrka på norr i Örebro att firas. Den 4 advent 1912 invigdes kyrkan. Till firandet kommer att höra en under stilla veckan dubblerad uppsättning av J.S. Bach Matteuspassionen. Både på Skärtorsdagen och under Långfredagen kommer detta fantastiska verk att uppföras med internationellt kända solister. Så sätt ett kryss i almanackan antingen på Skärtorsdag eller Långfredag nästa år.

Den okända Tranströmerdikten om utanförskap och skönhet

2011-10-12T13:12:00.000+02:00

Den knappt kända Tranströmerdikten Impromptu benämner ensamheten i välfärdsstaten. Som solitär framstår en gråtande kvinna i en lägenhet. Så förstår man också en man på kafé som med sin muns mortel stöter och stöter samma ord.

Viljan att höra till finns även bland dem som på olika sätt mält sig ut ur flera gemenskaper. Här förbinds människor i en annan tillhörighet till varandra. De tatuerar varann markerar denna utanförskapets gemenskap. Tranströmer fångar denna känsla av att vara utanför men tillhörig något annat på följande vis:

Och pojkarna på anstalten
som tatuerar varann
för att markera
att de hör till en annan stam.

I diktens final lyfter Tranströmer vad han tänker om skönheten, om dess dubbla risker. Dess närvaro är farlig, men:

Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.

Hela denna dikt återfinns i boken: Samtal på väg, En vänbok till Biskop Jonas Jonson, utgiven av Strängnäs stift 2005

The Nobel Foundation
Läs i SvD hur Tranströmer hyllas

Kristna martyrer - ofattbart många

2011-10-11T19:14:00.001+02:00

Kristna som dödas. Världen runt. För sin tros skull. Vi tror oss veta att det är något ovanligt. Ett undantag. Kristna är inga kontroversiella personer och deras tro ganska oförarglig. Men många blir martyrer. Om det skriver Per Gudmundsson i dagens SvD.

Han återger uppgifter från International Bulletin och Missionary Research Jan 2011 och skriver att ungefär en miljon kristna dödats det senaste decenniet. Med den utgångspunkten uppskattar man antalet döda år 2010 till en tiondel av det.

Samma studie visade 160000 offer år 2000 – läget förbättras. Men den positiva utvecklingen i Sudan, exempelvis, kompenseras tyvärr enligt beräkningarna av en fortsatt skrämmande situation i Demokratiska Republiken Kongo. Antar man sedan att innevarande år blir ännu något värre, landar man i 105000.
Det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro.

Kanske kan sådana uppgifter vända något på våra perspektiv. Ändra våra föreställningar. Det kostar på att vara en kristen. Inte alls i Sverige men i länder där förtryck råder eller där en annan religion inte är beredd att kämpa för alla människors lika värde eller religionsfriheten.

PDF med siffror om kristendomen, rad 28 gäller martyrer

Kopter under attack

2011-10-10T07:41:00.000+02:00

Nya attacker mot Egyptens kopter har ägt rum enligt nyheterna igår kväll som når fram denna morgon. Det är allvarligt och oroande. Man talar om många döda och hundratals sårade. Bakom kopternas protestmarsch låg upprördheten över ännu en nerbränd kyrka, Marinab Mary Guirgis Church.

Det senaste året har flera liknande händelser kostat många kopters liv. Ingen har väl glömt anfallet på Nyårsafton 2010 mot en kyrka i Cairo? Minst 21 döda och 79 allvarligt skadade rapporterades det då.

Vill man få en lista på fler incidenter i Egypten kan man faktiskt läsa en ifrågasatt artikel på Wikipedia som vågar lyfta fram de fientliga handlingarna kopterna drabbats av. Samtidigt har ilskan bland kopter stadigt vuxit. Man ifrågasätter sin egen kyrkas hållning som fortfarande talat förhållandevis lågmält. Att den balansgång Påven Shenouda III och den Koptiska kyrkan gått för att överleva i Egypten varit svår kan man inse.

Säkerligen kommer många stöduttalanden från kyrkor och organisationer som t ex Kyrkornas Världsråd. Vi behöver alla ge dem det stöd vi kan och självfallet är det enklare för oss att vara extremt tydliga. Även i dialogerna med olika företrädare för islam är det viktigt att lyfta fram det som händer de kristna i Egypten. Förföljelse och våld för religionens, kyrkans och trons skull förskräcker. Om inte den nya regimen med premiärminister Essam Sharaf kan hantera situationen och hindra fortsatt diskriminering och antikristna attacker riskerar förhållandena att bli än mer allvarliga.

Förnämlig ung körmusik som få fick höra

2011-10-09T08:11:00.002+02:00

Om två timmar ringer klockorna. De kallar till gudstjänst. Förgäves, om ingen känner sig kallad. Om annat är viktigare än mötet med varats grund och klippa. Tillbaka till källorna vill jag ropa. Ad fontes!

Ungdomskörernas konsert igår kväll blev en påminnelse. Om hur det verkligen är. 45 unga sångare från Västerås domkyrka och Olaus Petri sjöng sakral musik i Olaus Petri kyrka. För 45 besökare. En besökare var. Och som ungdomskörerna sjöng! Valven svällde och fylldes av toner och klanger. Som böljade. På latin och andra språk. Förnämligt. Levande.

De sjöng bland mycket annat Preaise to the Lord av Norman Gilbert ( som var organist i S:t Pauls), Agnus Dei av Ola Gjeilo, Kyrie in memoriam av Jaakko Mäntyjärvi, Cantate Gloria av Alan Bullard.

Vuxenvärlden behöver uppmuntra de unga. Följa dem i deras strävan. Samlas när de framträder. Andra unga kunde också känt sig inbjudan och inkluderade. De hade blivit oerhört imponerade. Idag blir det konsert i Västerås domkyrka. Hoppas att fler hörsammar inbjudan. För egen skull. För ungdomarnas skull. För det gränsöverskridande mötets skull.

Så för dem som kan, och vill:
Kl 18.00 Tacksägelsedagen 9/10 Körkonsert
Västerås domkyrkas ungdomskör, Voces Mariae och Olaus Petri ungdomskör, Örebro.
Eva-Marie Hopstadius, Agneta Sköld & Mats Bertilsson, dirigenter

Förr var den stora existentiella frågan - vart är du på väg? Den kvarstår naturligtvis. Men idag funderar jag, när något fint hänt i kyrkan, än mer på var alla höll hus som hade kunnat vara där? Satt de fångade av magin från televisionens flimmer? Eller händer det så mycket att bara några få arrangemang kan samla fulla hus?

En nästan okänd dikt av Tranströmer

2011-10-08T09:06:00.001+02:00

Glädjen över Tomas Tranströmers Nobelpris blev till ett extra hjärtslag. Ett slag för att något väsentligt hände bakom och bortom tidningsrubrikerna. Inte för att dikternas ord behövde få Nobelprismättad fetstil, inte för att Tranströmers dikter skulle få ny innebörd utan för att Nobelkommittén, som så många andra av oss, hade känt igen och rörts av det fördoldas närvaro. I bordsgrannens ögon steg tårar inte som vid någons död utan som vid en ofattbar uppståndelse. Därav det extra slaget.

Franz Schubert ligger Tranströmer nära. Schuberts Impromptun (moments musicaux) är berömda. Även Tomas Tranström har ett Impromptu drar jag mig till minnes. En dikt som han överlämnat till biskop Jonas Jonson i en vänbok. En dikt som vid ett tillfälle steg fram ur lyrikantologin Kondor och Kolibri där Artur Lundkvist och Francisco J. Urix tolkat latinamerikansk poesi. På bakre pärmens insida hade Tomas för hand präntat en dikt, förmodligen snabbt nedskriven. Därefter bortglömd. Där hade den som diktarens fru Monica skrev i vänboken till biskopen bidat sin tid i drygt 40 år.

Dikten inleds:

Också i välfärdsstaten
finns den ensamma kvinnan
som bultar i våningen
med sina tårars hammare.

Igenkänningen är hög. Detta känner vi till. Många av oss. Relationslöshet, övergivenhet och utanförskap är något som även i överflödets mitt kan få förtvivlan att växa. Det ljudlösa bultandet som ingen tycks höra. Med sina tårars hammare slår hon... Dikten fortsätter med en man på ett kafé, hans kroppshållning, ja hela hans livsituation sammanfattas i beskrivningen hopkrupen i rocken. Den som kryper ihop söker kanske värme. Eller beskriver det hans förminskning? Tranströmer fortsätter om denne man:

som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel.

Hela dikten återfinns i boken: Samtal på väg, En vänbok till Biskop Jonas Jonson, utgiven av Strängnäs stift 2005.

Vänboken till biskop Jonas Jonson med Tomas Tranströmers dikt finns fortfarande i lager. Kontakta Karl Gustav Sjögren, Ågatan 2, 702 10 Örebro; e-post: karl-gustav.sjogren@svenskakyrkan.se

The Nobel Foundation

Om Nobelpriset skriver: SvD, Smålandsposten, DN, Dagen, VLT, GP , Expressen, Aftonbladet

Handen på hjärtat - hur hälsar vi egentligen?

2011-10-07T22:28:00.001+02:00

Varför blir man upprörd när någon lägger handen på hjärtat och bugar? Istället för att ta i hand? Känner man sig ratad och nedvärderad av att inte någon fattar den utsträckta handen? Några sådana incidenter har vållat höga vågor i ankdammens glas.

Händelsen visar att pluralism och mångfald leder till kulturkrockar. Olika sedvänjor möts. Eller kolliderar. Ett möte mellan sekularism och religion som inte gick något vidare. Som i Halal-TV. Eller vid andra tillfällen. Själv har jag mötte eleganta muslimska kvinnor som med en graciös gest svept handen i en scarf samtidigt som de hövligt sträckt fram den. Vi har hälsat, men med skyddande tyg mellan oss. För all anständighets skull.

Den som vill överbrygga klyftor får nog bekväma sig med att gå bakom det ytliga skeendet och fråga sig vad de olika hälsningsmönstren egentligen berättar. Om oss, om vår människosyn och om vår livsåskådning. Båda hälsningarna kan kommunicera respekt. Men även uppfattas som brist på ömsesidighet och hyfs.

Så bara för den goda sakens skull händer det att även jag lägger handen på hjärtat och bugar. Du finns i mitt hjärta, tänker jag då. Särskilt om personen framför mig blir högröd och ilsken. Då skyndar jag mig att artigt tillägga: Good Morning, Ave, Guten Morgen, Var hälsad! Behövs det så kan jag dunka dem i ryggen också. Bara för att understryka att det är olika. Verkligen olika. Hur man hälsar.

Sälj inte kyrkan innan väckelsen har kommit

2011-10-04T08:55:00.000+02:00

Tanken att riva kyrkor väcker uppmärksamhet. Förre domprosten HB Hammar har i Svenska Dagbladet skrivit en artikel om övertaliga kyrkor. Han har därför också valsat runt i alla möjliga media. Men minnet är kort. Kortare än man kan tro. Frågan har många gånger varit i säck innan den kom i påse. Bengt Samuelsson, saligen hemgången till vår Herre, var en föregångare. Fyll dem, stäng dem eller spräng dem skrev han i en berömd artikel och i en bok. Och saken har utretts av kyrka och kulturvårdande myndigheter.

Frikyrkokapellen finns snart inte mer. Inte som kapell för sitt ursprungliga syfte. Nu är de fritidsbostäder på den landsbygd där de en gång utgjorde fyrbåkar för evangeliet, för folkbildning och kultur! Bevarandekrafterna har inte haft ork att försvara tillräckligt många av detta väckelsens folkrörelsearv.

Prästgårdarna inom Svenska kyrkan har på många håll fallit offer för en ny tid. Prästen ska ha en egen bostad. Bo där han eller hon själv vill. Utförsäljningsivern är inte över än. Prästboställen dyker upp i regelbundet upp i annonserna. Ovärderliga kulturmiljöer förskingras. Visst kan man sälja prästgårdar. Men kyrkan och kommunerna borde värna fler av dessa miljöer. (Om detta har stillsam skrivit förr).

Så till kyrkorna. Om inte kyrkans medlemmar vill använda kyrkorna så ligger det nära till hands att de ska avyttras. Frågan har gått vidare från att gälla om livet i den lokala kyrkan ska överleva till frågan om när det dör ut. Där livet dött blir kyrkorna "övertaliga". På detta grubblar kyrka och riksantikvarieämbetet. Och engagerade människor i församlingarna. Sekularismen tar över, i hemmen finns andra altaren: televisionen och datorn. Det som verkar locka är musik. Inte evangelium, tro eller kristet liv. Men människors längtan kan tändas. Behovet av´nåd och förtröstan kan sätta fötter i rörelse. Ända in i kyrkans rum och gudstjänst.

Därtill, man kan knappast underskatta dessa invigda rum och hus som identitetsmarkörer för sina orter och byggder. Kyrkorna är symboliskt laddade och historiskt värdefulla genom att generationerna satt sina spår i dem. Att sälja dem är att låta något väsentligt gå bort. Nästan som att begrava en bit av trakt och folk.

Det räcker inte att sätta en timer i kyrkan som tänder och släcker ljus eller spelar en klockarnas trudelutt då och då. Kyrkan är ett bönehus för sina medlemmar, för de Kristtrogna, för Guds folk. Kyrkan är en plats för gemensamma möten och för det viktigaste - för relationen till det heliga och Gud. För mötet med Kristus i mässan.

Kyrkan vilar där som Guds kupade hand över jorden, som Claes-Bertil Ytterberg en gång uttryckt det. Med sitt torn som likt ett pekfinger vill få oss att lyfta blicken så att även det himmelska kommer inom synhåll. Det sägs att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten. Här kanske följande borde gälla: sälj inte kyrkan innan väckelsen har kommit...

Mer från Riksantikvarieämbetet
Eskilstunakuriren
Dagen
Expressen

Att ha under

2011-10-03T07:58:00.001+02:00

Nyligen besökte jag en lokal marknad. Sådana som flyttar sig runt landet. Där säljs alla möjliga varor. Väskor. Borstar och korgar. Brända mandlar och honung. Kläder är populära. Man kan skaffa sig en barntröja med Bamse på. Eller Läderlappen. Och figurer av annat slag. Inte alltid på det godas sida.

Marknaden ägde rum i Klintehamn. På Gotland. Här fanns det mesta, även sådant man har under. Titta, där ståtar en riktig ringbrynja. Där viker en vanlig undertröja ut sig. För att inte räkna upp och benämna allt annat smått och gott att ha under. Det är bara att välja och vraka ur det stora utbudet. Just för stunden var där inte så många klunder. Men vänta bara. Allt kan säljas med god reklam och fint exponerade varor!

Ingen klang i de ekumeníska orden

2011-09-25T11:16:00.001+02:00

Läser predikoturerna för en ort ett bra stycke landsväg hemifrån. Knappt en högmässa så långt ögat nådde. Kortformer för söndagsgudstjänst, söndagsmässa eller kort och gott gudstjänst. Här och där andra hemgjorda varianter. Det mesta tycks gå an. Men jakten på den försvunna högmässan borde snarast inledas!

Svenska kyrkans handbok används som ett gudstjänstens ark för att klippa och klistra. En verktygslåda ur vilken man väljer friare än fritt. Detta är mitt intryck. Ska nog undersöka saken bättre. Se om det verkligen kan stämma? Läsa regelbundet och börja anteckna.

Det verkar inte som särskilt många domkapitel tar saken på allvar. De tycks mera irriterade på dem som vill ha kyrkan tradition intakt, men med möjlighet att ösa ur den ännu större och äldre kristna kyrkans rika och historiska arkiv. Svenska kyrkan en brokyrka, sa man förr med stolthet. Svenska kyrkan som överbryggade internationella skiljelinjer och berömde sig av goda relationer med Konstantinopel, Rom och Canterbury. Idag är klimatet på den fronten mera kylslaget.

Konstateras kan att det inte är samma stolta klang i de ekumeniska orden som förr. Och inte samma drag i dialogen med andra kristna. Det är roligare och betydligt mera exotiskt att hålla hand med andra.

Utsatthet och besvikelse

2011-09-22T08:20:00.004+02:00

Förtjänar den som utsatt andra för svårigheter att själv på motsvarande sätt bli utsatt? Den vars kamrater utsatt andra för svårigheter har också den personen förtjänat att bli utsatt? Den som tillhör en sammanslutning eller förening där sådant förekommit internt eller externt mot andra i omvärlden hur mycket av det som andra gjort har man del i? Har man då gjort sig förtjänt av egen utsatthet? Av att folk slutar hälsa. Motarbetar en. Vänder ryggen till. Sprider rykten...

Det skulle kunna handla om Livets ord, om arbetarrörelsen, om de politiska partierna, om idrottsrörelsen eller om högkyrkligheten. Om många sammanhang där de flesta av oss är, har varit eller skulle ha kunnat vara med...

De som blivit utsatta på ena eller andra sättet hur ska de hantera sin egen utsatthet utan att hamna i bitterhet och besvikelse? Hur får sådana personer upprättelse? Hur kan människor gå vidare och undvika att ge igen för oförrätter? Hur ska de få utrymme och acceptans för sin kritik mot förföljelser, okamratliga fasoner eller bara ren dumhet?

Kan man undvika att låta solen gå ned över ens vrede?

Vi har råd att dela med oss av trygghet och frihet

2011-09-19T21:48:00.003+02:00

Tillåt mig att citera en av sommarens predikningar utlagd på ordrik:

I en ofri värld

där krig och ondska
fattigdom och hunger
speglas i människors ögon
där umbäranden ristar fåror i deras
ansikten och sätter spår
i allt svagare kroppar
längtar människor efter frihet
efter att få välja fritt

Vi ser dem ibland
de skymtar fram
när verklighetens bråddjup
ibland blir synligt mellan
alla flyktiga skratt i förströelseprogram
när underhållningsflimret någon gång
trängs undan av tillvarons kalla fakta

Vi har en generös flyktingpolitik
trots dess brister eftersom
Sverige inte som somliga länder
väljer ut enbart dem med hög utbildning
med goda försörjningsmöjligheter
med välbeställda trygga liv

Till Sverige kan man komma
söndertrasad av kriget
och nedbruten av dess namnlösa fasor
slagen i spillror av terror och tortyr
av krossade familjer, bortappade barn

Tryggheten, välfärden och friheten
är en gåva vi kan och har råd
att dela med oss av
än mer generöst!

Nära altaret

2011-09-18T08:58:00.004+02:00

På svamptur i skogen. Överallt mattor av trattkantareller. Somliga små och obetydliga. Andra kraftfulla och självsäkert mogna. Habegäret kämpar jag undan och plockar i lugn takt. Rensar samtidigt bort barr och mossa. Viftar bort en spindel. Gläds över allemansrätten. Svamparna är blöta av allt regnande. Inte ens där, i skogens avskildhet, lämnar tankarna på Svenska kyrkans framtid mig ifred. Jag får allt svårare att förstå bevekelsegrunderna för reformivern hos utredare och kyrkomötesombud. Vad driver dem. Vad vill de egentligen?

En kristen kyrka byggs alltid underifrån. Där det kristna livet levs. Nära altaret. Utifrån gudstjänsten. Den springer fram ur Evangeliet. Hur kan det då komma sig att Svenska kyrkan alltmer verkar vilja bygga från ett annat håll? Med administrationens perspektiv i fokus. Med beslutsapparatens organisation som främsta intresse.

Egendomlig är också tanken att de som inte vill delta ska ha mer inflytande i kyrkan än alla som faktiskt lever ett kristet liv i kyrkans gemenskap. Om dessa fick bestämma mer i kyrkan skulle kyrkan bli elitistisk, har det sagts. Kyrkfolket och prästerna ska inte ha så mycket att säga till om för då blir folkkyrkan för mycket kyrka och för lite folk. Vilken märklig idé. Vilken blodfattig kyrkoideologi.

Tänk om det är tvärt om. Att först när kyrkan tillåts vara kyrka blir den verkligt intressant. Då har den något att erbjuda. Om trossamfundet lever nära altaret. Utifrån Evangeliet. I gudstjänst.

Så tänker jag där i skogen. Långsamt fylls hinken med svamp. 10-12 liter blev det, och lite till...

Remissvar blir omröstningar i enkätform

2011-09-16T07:52:00.000+02:00

Remissrundorna i Svenska kyrkan blir alltmer som en omröstning i enkätform. Utredningen Närhet och samverkan som föreslår drastiska förändringar i kyrkans lokala organisation är nu ute på remiss i Svenska kyrkan. Ingressen i rikskyrkans artikel om utredningen på nätet ser ut så här: Förenklad organisation och ledning för församlingar. Flytta ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna till stiften. Intensifiera arbetet med gemensamma administrativa system i kyrkan. Detta föreslår Svenska kyrkans strukturutredning.

Numera lämnas svar på remisser inom Svenska kyrkan huvudsakligen genom att man kryssar för bland färdiga alternativ. För den aktuella utredningen är det främst ja eller nej som gäller. Dock med möjligheter till ett försiktigare förhållningssätt. Man erbjuds alltså även kommentarrutor där egna åsikter kan noteras.

Förr skrevs remissvar som självständiga skrivelser där remissinstanserna kunde argumentera för sina hållningar hur utförligt de önskade. Remissammanställningen blev på så sätt ett digert arbete. Och fick formen av en argumentationsöversikt. Idag kan man istället enkelt avgöra hur många som är för eller emot eller som har en mera ambivalent hållning. Utöver den starka styrning som enkätens frågeställningar erbjuder förlorar också argumenten i styrka genom att de blir till kommentarer och på så vis underordnas.

Vinsten som det förenklade förfaringssättet med svar i enkätform ger måste vägas mot förlusten av grundlig argumentation i sakfrågorna. Nu kan man alltid skriva mera utförliga självständigt formulerade skrivelser. Men hur många orkar egentligen göra det? På samma genomarbetade sätt som förr? Få, tror en ärrad och konfunderad remissvarsskrivare...

Min telefon blir ofta full

2011-09-07T07:16:00.002+02:00

Varannan gång som det ringer händer händer något jag inte vill! På mobilen ska man trycka på en alldeles bestämd och liten knapp med en lyft lur på. Så är det tänkt. Men varannat samtal kopplas bort. Eftersom knappen är för liten till mina stora fingar. Besynnerligt är vad det är!

Denna märkliga bärbara lilla apparat kan mycket. Oändligt mycket mer än vad jag kan. Detta därför att den är så komplicerad att jag inte förmår minnas eller utföra alla märkliga knapptryckningssekvenser. I rätt ordning.

Telefonen kan ta emot mail. Det kan inte jag. Den kan surfa på nätet vilket inte jag kan. Den vet var den är. Vilket jag sällan har en aning om. I GPS-termer mer bestämt. Trots att den vet så mycket är den inte olik mig. Själv har jag vissa kunskaper i en hel del ämnen, men kan ha svårt att nyttiggöra det som finns i kunskapsförrådet mitt. Mobiltelefonen har ingen användning alls av det mesta av sina insikter, förmågor eller möjligheter.

Olämpligt nog blir min telefon ofta full. Av inkommande meddelanden. Varje telefonsvararbesked läser den dessutom upp två gånger. Min teori är att den inte litar på mig. Inte helt och fullt. Tålmodigt lyssnar jag på upprepningarna. För att slippa höra dem nästa gång telefonsvararen vill mig något. Gånger två.

Som tur är kan jag ta emot varannat samtal. Och ringa på den. När jag lyckas hitta in i listan över kontakter...

Kommunikationsteknologin har ändrats. Det enda oföränderliga tycks vara jag och min oförmåga att ta in moderna lösningar. Intre ens Clas Ohlsson hade så särskilt mycket att erbjuda när jag frågade. Beprövade sätt att meddela sig är antikverade. Budkavlar, semaforeringsflaggor och morsenycklar fanns inte i sortimentet. Så det kan bli!

Grå dag i väntan på något gott

2011-09-02T07:40:00.000+02:00

Grå, grå är himmelen. När jag blickar ut genom fönstret kan det dock finnas hopp om en ljusning. Sinnet är också gråare än vanligt. Sömnen ville inte infinna sig. Anledningen? Gårdagen innehöll en liten operation. Fyra stygn och ett skrymmande tryckförband uppe på flinten blev följden. Såret, dolt för världen, ville inte sluta värka. Så John Blund höll sig på avstånd. Så det blev till att lösa korsord, klappa katten, läsa ett kapitel och snurra som en vindflöjel.

Men under operationen med lokalbedövning diskuterade vi bland annat svamp. Jag fick känna mig nöjd när jag berättade om skogens svarta guld - trumpetsvamparna. Vi abr väl hem en fem-sex liter i alla fall. Och ett par liter gula kantareller blev det också. Dock kunde det ha blivit mer. Vildsvinen har nämligen med sina trynen som jordfräsar demolerat svampskogens finaste ställen.

Nu torkar de svarta trumpetsvamparna långsamt i väntan på att spela sina finaste fanfarer till höstens måltider. Tala om att vänta på något gott!

2011-09-01T22:06:00.002+02:00

Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, får beröm av Karin Långström Vinge för att han skriver bra om kyrkan och partipolitiken. Han har tydligen fått diskutera moderaternas förslag till avhopp i P1 morgon. Det är på sin plats att de partikritiska rösterna fick höras. Varför inte i Sveriges radio?! Här ska professsor Bjereld också få lite mothugg. Med ett antal synpunkter som inte bemöts eller tycks vilja diskuteras på allvar.

Han skriver: De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare.

Hur stor partigemenskapen är med Svenska kyrkan kan man tvivla på. Aldrig någonsin har jag hört de politiska partierna uppmana sitt partifolk att gå i kyrkan, döpa sina barn, puffa för konfirmation. I kyrkostyrelsen och kyrkomötet kan man gilla kristendomen lite mer. Men så snart man går tillbaka in i partiets verksamhet är det livsåskådningsmässig neutralitet som gäller. Hur mycket partigemenskap med kyrkan vittnar det om? Det man är intresserad av som parti är att ha inflytande och makt. Vad sedan enskilda förtroendevalda tycker och tänker är ju en underordnad fråga. Partiet väljer kandidater och gör listor från sina intressen. Det borde professorn redan ha märkt.

Bjereld fortsätter genom att skriva att gudstjänstfolket, denna grupp är inte representativt för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Men jämför gudstjänstfolket förhållande till kyrkan med partimedlemmarnas förhållande till väljkarkåren eller medborgarna - relationen är väl ungefär densamma. Partieliten ska bestämma i partiet och över politiken, men i kyrkan får de aktivt utövande kristna inte styra.

Det är en antikverad syn på partipolitikens uppgift och företräden som Bjereld företräder. I ett enda av många trossamfund ska partipolitikerna styra. Hur jämlikt är det? På den punkten tycks Bjereld företräda idén att partierna ska styra i alla slags folkrörelser, föreningar och trossamfund. De partier som grundades för att styra i stat och kommun! Så här skriver Bjereld: En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

Här anar man att han tänker att socialdemokrater och centerpartister egentligen borde leda muslimska församlingar, katolska kyrkan eller idrottsrörelsen. Om han inte menar det borde han prestera argument som förklarar och motiverar varför ett enda samfund ska styras av de partier som leder verksamheten inom stat och kommun. På mig verkar det som ett slags delikatessjäv, man förhindrar Svenska kyrkan att utifrån egena premisser forma sin verksamhet och utöva samhällskritik!
Såsom man genom bindningar till särskilda banker inte ville veta av och kunde hindra planer på en kyrkans bank. Centern med Föreningsbanken, socialdemokrater och folkpartister med Sparbanken och de konservativa som gillade SHB och SEB. Ergo ingen kyrkans bank.

I ett modent och sekulärt samhällssystem ska naturligtvis bodelningen mellan partipolitik och trossamfund vara helt genomförd. Allt annat andas kontroll och överhet. Det har i alla fall en del moderater börjat förstå.

Vad rätt du tänkt, så fel det blev

2011-08-31T14:06:00.003+02:00

I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.

Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.

Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.

Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?

Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.

Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.

De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!

Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.

Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?

Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!

Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.

De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)

Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.

Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.

Strukturutredningen har bl a kommenterats av

Sveriges Kyrkokamerala förening

Dag Sandahl

Kristdemokrater i Svenska kyrkan

POSK:s Valblogg

Frimodig kyrka

Kyrkans skäl att finnas till

2011-08-30T08:02:00.005+02:00

Försvaret för att politiska partier ska ha makten i kyrkan är fortfarande utbrett. Försvaret tycks öka i takt med att kritiken blir tydligare. När moderaterna är beredda att ta steget bort från att ett trossamfund bland många ska vara styrt av politiska partier tycks det inte alls stämma till minsta eftertanke hos andra partipolitiska grupper. Tvärt om.

Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?

Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.

Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.

Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.

Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.

Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.

Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.

När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?

Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!

Ökad partipolitisering i kyrkan

2011-08-27T08:16:00.006+02:00

Efter beskedet om att moderaterna eventuellt överger de kyrkopolitiska valen som parti blev frågan hur de övriga partierna skulle reagera. Både Centern och Socialdemokraterna ångar, enligt sina talesmäns besked, vidare i kyrkan som om de vore fullständigt omedvetna om riskerna att två politiska partier skulle ha kyrkan som spelplan.

SvD skriver: Olle Burell, kyrkopolitiskt talesman för Socialdemokraterna, är inte förvånad över Moderaternas beslut och tror inte heller att det kommer påverka deras inflytande. Och Socialdemokraternas egen politik påverkas inte heller av beslutet.

– Så länge många Socialdemokrater som inte tillhör svenska kyrkan fortsätter att uttrycka sitt stöd för att partiet ska stödja svenska kyrkan kommer vi att göra det, säger han.

Dessutom har man ett arbete på gång i höst och vår för att stärka det kyrkopolitiska engagemanget. – Vi går i motsatt riktning mot Moderaterna.

Icke medelmmarnas vilja är vägledande för det frotsatta engagemanget påpekar Olle Burell. Vilka kan det vara? Är det ateister, muslimer, agnostiker som tycker det är bra att kyrkan hålls i "Herrans tukt och förmaning" om uttrycket låter sig inordnas i den sekulära världen.

Att gå i motsatt riktning betyder väl att man arbetar för att öka sitt partipolitikska inflytande i Svenska kyrkan. Jag undrar vad det är för slags analys och övervägande man inom socialdemokraterna har gjort som leder till ansträngningar att försöka stärka sitt grepp om kyrkan? Tänker man bara kortsiktigt? Inte ideologiskt. Kyrkan levde före partierna och kommer att leva när dagens politiska partier i grunden är helt annorlunda än idag.

Det paradoxala som förmodligen kommer att hända när moderaterna hoppar av valen till kyrkomötet är att partipolitiseringen inte minskar. För en tid kommer den säkert att öka eftersom de kvarvarande politiska partiernas försöker få fler platser och mera makt. Deras partiprogram blir mera tongivande. En begränsad tid. Tills väljarna på bred front reagerar mot att en kristen kyrka framstår som socialdemokratisk eller centerpartistisk. Då blir det nog inte särskilt roliga röstetal för partierna som båda har varit förespråkare för den partipolitiserade kyrkan och dessutom har styrt och dominerat den.

Låt kyrkan vara kyrka och partierna partier

2011-08-26T15:25:00.003+02:00

Det drar ihop sig för Svenska kyrkan. Denna kyrka som huvudsakligen styrs av tre starka politiska rörelser. I kyrkan kallas de nomineringsgrupper men framträder under partibeteckning. Störst är socialdemokraterna med 71 mandat i kyrkomötet. Näst största grupp är moderaterna som har 41 mandat. Därefter kommer centern med 34 mandat. Tillsammans har de 146 platser av kyrkomötets 251.

Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.

– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.

Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!

När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!

Kommenterat nummer av Kyrkans tidning

2011-08-26T14:52:00.004+02:00

Ett nummer av Kyrkans tidning kunde leda till en bok av kommentarer. Mikael Mogren har alltid något att säga. Och det han säger kan diskuteras och borde ibland också ifrågasättas. Frågorna han berör om historia, nutid och framtid är värda några kapitel. Vi bär på ett arv som kan korrigera eller rent av motsäga osäkerhets- och framtidsvurmen hos en del av kyrkans teologer. Ett arv som hörs i alla tideböner: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu och skall vara.

I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.

Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.

Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.

Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.

Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.

Jag borde skriva en bok

2011-08-25T07:05:00.003+02:00

Läsningen vid frukostbordet triggade igång vilja att säga emot. Efter en stunds läsning sa jag högt, om detta borde man skriva en bok. Här fanns tankestoff för mer än ett litet blogginlägg.
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.

Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.

Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?

Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.

Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.

Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.

Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.

Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.

Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!

Antisemitism och islamofobi

2011-08-23T13:28:00.007+02:00

Intoleransen ökar. Inte minst på nätet. Det kan man läsa i en rapport till regeringen som Forum för levande historia sammanställt.

Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.

Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):

1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.

Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.

I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.

Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.

I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.

Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.

Samhället borde eller borde staten?

2011-08-22T07:27:00.006+02:00

Staten vet alla vad det är. Någorlunda har de flesta av oss kunskap om vilka uppgifter som utförs av vilka institutioner. Men när vi talar om samhället blir det omedelbart mera diffust. Samhälle används ibland i den politiska retoriken som en synonym till staten. Samhället skall eller borde betyder då att staten måste ellr har skyldigheten att göra något. I SAOB läser jag följande: Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa. Society den engelska motsvariheten betyder både samhälle och sällskap. En organsiation för ett bestämt syfte. Så att samhälle har att göra med organisation och sammanslutning är klart.

SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.

Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...

Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?

Tystnadsplikten och radioandakten

2011-08-18T07:53:00.009+02:00

Vad kan man berätta om en medmänniska, om en vän? I en morgonandakt? Om man är präst eller om man är pastor. Hur nära och stor stunden vid dödsbädden än kan ha varit borde man vara oerhört restriktiv. Risken är överhängande att förvandla mötet till en mönsterberättelse och personen till ett medel för att säga något annat.

I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.

Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.

Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.

Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.

I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?

Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.

Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan

Wikipedia om Tystnadsplikt

Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.

Pippi och dop

2011-08-10T23:13:00.004+02:00

Vad jag förstår ökar Pippi Långstrumpsdopen i Svenska kyrkan? Läste något sådant i någon kyrklig tidning härförleden. Eller var det månne på facebook? Hur som, kan det möjligen bero på att hennes namn kommer till användning? De skönklingande Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Eller finns andra anledningar?

Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.

Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...

Krönta med lätta hattar

2011-08-09T07:48:00.007+02:00

I ett gammalt album fann jag bilden. Av de sju damerna som gått till fotografen. Atelier Davidson i Wisby. För att föreviga sig. Tillsammans. Ingen anteckning om vilka de var. Ingen notering om anledningen. Bara denna bild. Repig. Gömd bland många andra. Till synes utan samband.

Det är då jag tycker mig känna igen henne. Kvinnan, nummer två från vänster. Är det inte? Kan det verkligen vara? Mormor Agnes? Agnes Selinda Ottilia Karlsson, f Samuelsson. Som ung i hemstaden Visby? Jo visst är det väl det. Hon och hennes kamrater. Väninnor.

Allvarliga och uppsträckta blickar de in i kameran. Nästan. De flesta betraktar något strax till höger om kameran (från damernas sida sett). Fotografens uppsträckta hand möjligen?

Visst är flera av dem näst intill sammanbitna. Inte uppsluppna eller glättigt upprymda. Kanske är de överväldigade av det högtidliga tillfället? Iklädda sina tunga dräkter som skulle duga att promenera i, även när det var kallt. När vinden låg på från Östersjön. Krönta är de, dessa rakryggade kvinnor. Med lätta och skira hattar.

Dans i luftrummet

2011-08-05T15:54:00.005+02:00

Getingsommar är det väl? Så skrivs och sägs i alla fall. Fästingar ska också finnas i överflöd. Av det märks inte så mycket. Här är det annat som fångar uppmärksamheten.

Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.

Äta glass i kyrkan

2011-08-04T09:46:00.004+02:00

I Rom får man inte se ut hur som helst. Om man ska gå in i en kyrka. Kyrkfolket kräver respekt. För sina helgedomar. Många besökare verkar tycka det är besvärligt. De måste nämligen avstå från att gå in i helgedomen om kyrkväktarna inte är nöjda.

Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.

Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...

Den blomstertid nu kommer

2011-07-28T15:14:00.003+02:00

Hur var det med Den blomstertid nu kommer? Skrevs den vid Hångers källa? i Lärbro?

Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.

Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.

1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".

Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...

Igenkänning

2011-07-24T17:28:00.003+02:00

Vandringsberättelser sprids som om de vore självupplevda. Hur det är med denna lilla episod som jag fick mig berättad vet jag icke. Den rörde vid igenkänningsskiktet hos mig. Vem har inte känt igen personer för att sedan bli mera tveksam? Jag har det. Ofta. Många gånger.

Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...

Vi ber för Norge och dess folk

2011-07-23T15:04:00.004+02:00

Bestörtning och förfäran. Sorg och förtvivlan. Känslor som nu uppfyller våra grannar i Norge. Som också finns hos oss som lider med de drabbade och deras familjer.

När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.

Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...

Svenska kyrkans babyloniska fångenskap

2011-07-22T14:39:00.002+02:00

Frukostsamtalet blev långt. Kaffet under äppelträden blev till en de olösta frågornas stund. I fokus: Svenska kyrkan. vad händer med en kyrka som huvudsakligen tvingas göra "andliga" saker som att hålla andakter på hem för gamla och ännu äldre? Kyrkan har i alla tider gjort betydande sociala insatser. Nu när det bara kan ske i marginalen hur begränsar och förvanskar det kyrkan?

Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?

Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.

Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?

Det svirrar runt hjässan.

2011-07-20T16:46:00.003+02:00

Tornseglarna svirrar runt mitt huvud. I en löslig flock. Snabbflygarna störtdyker och manövrerar med hisnande precision. De flyger tätt förbi. Kvar blir luftdraget. Strax ovanför min flint.

Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.

Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.

Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.

Ljus och mörker gillar vi, dvs jag.

2011-07-19T07:41:00.004+02:00

Handlar rullgardin. Standardmåtten lämnar mycket övrigt att önska. De stämmer inte med alla fönster. Men, på förpackningen visas bilder på hur man kan såga av gardinen med en vanlig såg. Man kan även klippa till väven så den stämmer med gardinens nya bredd. På så vis skall man hitta rätt passform. Moderna rullgardiner är inga självspelande pianon. Nu för tiden far de inte upp med en smäll. Av sig själva. Nej, de ska försiktigt hissa eller halas.

Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.

Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.

Vända på dygnet

2011-07-18T09:25:00.005+02:00

När jag berättar för mina amerikanska vänner om fyra-fem veckors semester tror de mig knappast. Är detta möjligt? Hur har man råd? Är inte arbete livets mening?

Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.

Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...

Kyrkan är det vi?

2011-07-17T15:33:00.004+02:00

Denna dag skriver vi på bloggen. Inte som ett pluralis majestatis. Nej, som ett inkluderande vi där också du på något mysteriöst sätt finns med.

Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.

Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.

Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.

Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?