Våga vara vänlig i mataffären?

Inspiration har med Anden att göra, det hörs på ordet. Även för de som inte bryr sig om kyrka och tro är inspiration ett viktigt ord som då mer handlar om att få en ingivelse, en trängande vilja, att göra något speciellt. Varifrån inspirationen kommer blir sällan utrett. Inspirerade blir de flesta av oss och Anden har nog någonstans sitt finger med i spelet.

Denna morgon fick jag plötsligt lust att skriva något som har med mat och matinköp att göra. Upprinnelsen var en artikel i Svenska Dagbladet av Karin Thunberg: "Får man vara Ointresserad av mat?" Hon har en förmåga att berätta och skriva så det blir engagerande och ofta inspirerande. Hon skriver t.ex. om makaroner och falukorv.  "Någon gång måste den ha kommit in som ett hisnande tillbehör: den röda flaskan med ketchup. Jag minns inte ens när eller var, kanske var det först i mitt eget vuxenhushåll. Men jag minns känslan av att smaksätta grå vardag med något rött och främmande".

En stund därefter fick jag mig berättat av Margaret (min fru) om en erfarenhet dagen innan vid en delikatessdisk i en affär. Där stod en man och samtalade med expediten. Å så vill jag ha en bit av den där skinkan. Han övervägde en stund. Min fru vill nog ha aioli, så det tar jag en liten burk av. Han fortsatte att komma på än det ena än det andra som han behövde och ville ha. Till sist vände han sig om och sa: nu får jag nog sluta så det blir något kvar till dig... 

Det tag lite tid innan det blev Maggans tur. När hon hade handlat varor i disken gick hon ut till parkeringsplatsen utanför med en liten påse med några små varor i. Då hör hon plötsligt en röst från en baklucka där någon packar sina varor i en kylväska: så bra, det blev lite kvar till dig, i alla fall! Det var han som hade handlat nyss. Sitt goda humör hade han kvar i ord och röst!

Kontrasten mot en del av det som yttras i affärer vid rusningstid var slående. Där muttras det en hel del. Burdust kan man få höra: flytta på dig, du står i vägen, har du parkerat eller ska du röra på dig?! Andras humör påverkas. Lusten att protestera mot dom som tränger sig, knuffas och är allmänt otrevliga kommer allt närmare ytan. Tålamodet tryter och irritation och ilska kokar över. Allt eskalerar och trappas upp. När det kanske bara behövs någon vänlig kommentar för att hålla obehag och irritation stången. 

Olust att trängas kan jag förstå. Särskilt när man samtidigt ska lyckas bestämma vad som ska ner i shoppingvagnen. Den som handlar mat tänker knappast shopping, fast vagnen benämns så. Om välmåendet är bortblåst och livet skaver är det inte heller lätt att le under inköpen, att känna att inköpen är något annat än det man är nödd och tvungen till. Lägg därtill brådska och stress under dagens matvarubesök så kan det lätt gå galet. Somliga handlar som om affären och utgången snart skall stänga. Var är närmsta nödutgång? Att man kan längta bort så intensivt fast man begett sig hit. Före kl 10 brukar det förstås finnas både tid och rum i handeln för oss som vill och kan just då. Ingen rusar fram för att sno åt sig en nummerlapp och vid kassorna är det s.a.s. fritt fram. Lugnet före stormen...?

Vi får inte bli för mesiga i affären bara för att behålla god stämning. Översittare ska inte ha företräde bara för att andra inte vill ha obehag. Säga ifrån får man. Ska man. Men också ibland våga vara vänlig. Sedan barndomen har jag hört att ett gott ord kan göra under. Kanske det. Så nu undrar jag - inspirerad till vänligt småpratande, kan man bli det? Eller är det en gåva som somliga föds med eller bara har?

Kyrkan, en bubbelhoppare?

Bubbelhoppning uppmärksammades i SR den 4/7 genom en intervju med Emma Stenström på Handelshögskolan. På skolan lär hon länge varit en humanismens röst. Fenomenet bubbelhoppning har uppmärksammats de senare åren genom en rad artiklar i media. I en artikel i Akavia Aspekt 5/4 2022 sägs följande. "– Syftet är att deltagaren ska vidga sitt perspektiv. I vårt dagliga liv styrs vi mycket av vår sociala identitet, alltså den bubbla vi lever i, och den påverkar vårt tänkande. Genom att bygga bryggor till andra människors bubblor får vi möjlighet att lyssna, ställa frågor och få nya infallsvinklar – och fundera på vilka vi är, säger Emma Stenström, docent på Handelshögskolan i Stockholm." 

Uppenbart finns det forskning och undersökningar som stöder och slår fast vikten av att vara öppen för andras värderingar, erfarenheter och uppfattningar. Upptäckten av sådant som förenar över olika grupptillhörigheter vidgar vyer och säkerligen också, om det blir djupare insikter, även livskvalitén. På sätt och vis återfinns mycket av det som samlats under bubbelhoppningsbegreppet i många sammanhang. Bara ordet bubbelhoppning är klatschigt och lätt att minnas gör att det kan te sig en smula trendigt och aningen förenklat. Icke desto mindre kan de flesta  vinna insikter genom att "bubbelhoppa".

Men visst finns det begränsningar. Objektiva motsättningar och konflikter löser man inte med att nu och då överskrida sin egen bubbla. I avtalsförhandlingar eller i Ukraina eller Gaza lär bubblor på andra sidan fronterna knappast locka. Då ter sig hoppningar som smått idealistiska och godhjärtat optimistiska. Vilket jag tanklöst säger utan att vara insatt i forskningen och teorierna bakom bubbelhoppning. 

De enkla övningar som Emma Stenström gör med sin elever påminner i mångt och mycket om det som varit i svang i decennier i form av värderingsövningar. I kyrkans sammanhang har värderingsövningar varit ett stående inslag under konfirmandundervisning och -läger. Särskilt tydligt blir det när deltagarna ska gruppera sig i rummet kring en linje. Tänk att ha fått välja på att helst vara en ballong eller en träkloss eller att ha hund eller katt! Kanske valet var att tänka och placera sig utifrån orden värnplikt och pacifism, ökad konsumtion - miljöansvar osv.

Att vara kristen och tillhöra en församling är på ett sätt en ständig bubbelhoppsövning. Församlingar uppmanas ibland i gudstjänsten att inte vara i sin bubbla, att stanna kvar på förklaringsberget, utan att ge sig ut i världen för att tjäna. Vittnesbördet innebär, i motsättning till populära övertygelser, sällan att övertyga och påstridigt försöka omvända andra utan i att vara öppen, lyssnande och en bra medmänniska. En närvarande Jesu lärjunge. Mötet och samtalet med andra uppmuntras.

I kyrkan finns och understöds samtalet och mötet med andra ständigt i ekumenik, i religionsdialog och i öppenhet för samhällets olika aktörer. Där finns samtalsgrupper, bönegrupper och studiecirklar som alla sträcker sig mot kunskap och vidgade vyer. Internationalismen har varit ständigt närvarande genom mission och genom samhörigheter med kyrkor och samfund över hela världen där kulturskillnader och värderingsmässiga olikheter blivit en påminnelse om att både kyrkan och världen är större än vår egen inhemska lilla lokala församlingsbubbla. 

Radioprogrammet jag började med var en utfrågning av Emma Stenström som Johan Wester stod för. Intressant att lyssna på var det, så gör det:

<iframe title="Inbäddat innehåll från Sveriges Radio" width="100%" height="150" src="https://sverigesradio.se/embed/episode/2398430" frameborder="0"></iframe>

(Credit by association? Emma är min kusin.)

Kätteri och förargelse i Litanian

 Förböner är talande eftersom de lyfter fram vad som är viktiga angelägenheter för oss eller för församling och kyrka. Särskilt Litanian är uttrycksfull. I en psalmbok från 1745 hittas också där en litania. Efter  den inledande lovsången till Gud fortsätter det ganska igenkännbart för den varit med och sjungande bett Ps 700:1. Bara själva genomläsning ger anledning till funderingar och reflektioner. Här är fortfarande pesten (står nog för alla farsoter) ett aktuellt böneämne. Liksom hagel och oväder! Och kätteri och förargelse är viktigt att be Gud avstyra! Qvinnor, havande och barnaföderskor får en särskild bön. Kungahuset med släkt och all annan överhet och även höga ämbetsmän nämns i bönen. Och krigsmakten till lands och havs bedes bli  stärkt, välsignad och bevarad! Nåväl här kommer Litanien;

"För alla synder, För all villfarelse, För alt ondt, För djefvulens försåt och list, För en ond brådöd, För Pestilentia och dyr tid, För krig och örlig, För upror och tvedrägt, För hagel och oväder, För eld och våda, För then eviga döden - Bevare oss milde Herre Gud!

Genom tin pino, kämpning och blodssvett, Genom tin korss och död, Genom tin helga upståndelse och himmelsfärd, Uti dödsens stund, På yttersta domen - Hjelp oss milde Herre Gud!

Vi arme syndare bedja tig: At tu tina helga Christeliga Kyrko värdigas styra och regera, At tu alla Biskopar, Lärare och Åhörare i helsosama Orde och heligo lefverna värdigas bevara, At tu allt kätteri och förargelse värdigas afstyra, At tu alla villfarande och förförda värdigas igenkalla, At vi faran under fötter träda måge, At tu värdigas i tina säd trogna arbetar sända, At tu tin Anda och krafft värdigas med Ordet gifva, At tu alla bedröfvada och blödiga värdigas hjeipa och trösta, At tu allom Konungom och Förstom värdigas frid och endrägt gifva, At tu vår älskeliga Konung, och Drottning, det Kongeliga husets höga anförvanter, Konungens och Riksens samteliga Råd, Ständer och höga Ämbetsmän värdigas välsigna, trösta och beskärma, At tu krigsmagten till lands och vatten värdigas välsigna, styrka och bevara - Hör oss milde Herre Gud

At tu allom them, som i nöd och farlighet äro, värdigas till hjelp komma och undsätta, At tu alla hafvande qvinnor och barnaföderskor värdigas välsigna och hjelpa, At tu alla sjuka värdigas trösta, uppeholla och hjelpa, At tu alla fattiga fångar värdigas förlossa, At tu alla Enkor och faderslösa, fattiga och förtryckta värdigas försvara och försörja, At tu vårom fiendom, hatarom och förföljarom värdigas deras synd förlåta och them omvända, At tu allla vägfarande til land eller vatten värdigas med tina helga Änglar nådeligen ledsaga och bevara - Hör oss milde Herre Gud!

At tu fruktena på jordene, samt sjöfarten, bergsbruken och andra lofliga näringsmedel värdigas välsigna och bevara, och nåd förläna them rätteligen at bruka, At tu tig öfver alla människor värdigas förbarma, At tu värdigas oss nådeligen höra - Hör oss milde Herre Gud!"

Därefter finns det olika avslutningar. En är lik den vi fortfarande använder vid användning av Litanian 700:1.

"Vi hafve syndat med våra fäder. Vi hafve illa gjort, och varit ogudaktige. Låter oss bedja.

O HERRE Alsmägtige Gud som de fattigas suckan icke försmår och bedröfvade hjertans trängtan icke föragtar: se dock til våra bön, then vi uti våra nöd frambäre, och hör oss nådeliga, at alt thet som af djefvulen, människom och vårt eget kött oss emotstår, må efter tine mildhets råd varda förstört och til intet; på thet vi oskadde för all anfäktning tig, i tine församling, altid tacka ock låfva måge, genom tin Son, Jesum Christum vår HERRA. Amen."

Att be eller tycka till om kyrkan

Med stigande ålder kommer en viss eftertänksamhet över den egna rollen och insatsen. Från att ha varit ständigt sysselsatt med kyrkans kortsiktiga och långsiktiga frågor teologiskt, ekonomiskt och socialt utifrån uppdraget som kyrkoherde och prost har det mesta förändrats. Pensioneringen blev en vattendelare. Innanför blev till ett ganska påtagligt utanför. Då kommer en personligt viktig följdfråga: Är jag på väg att bli en "tyckare" på avstånd när det gäller kyrkan? 

Mitt regelbundna deltagande i församlingens huvudgudstjänst sker hackvis och ganska sällan beroende på bristande hälsa. Inte heller har jag längre några uppdrag på församlings, stifts- eller riksnivå och vet därmed allt mindre. I Strängnäs stift tog stiftsledningen dessutom för ganska länge sedan bort stiftssidorna i Kyrkans tidning. Lägg därtill att stiftsboken, Till hembygden,  för ännu längre sedan även den är nedlagd. Kvar finns en tidskrift, Portalen, som möjligen kan ge lite information och en smula överblick. Örebro pastorat ger också ut en liten tidning: Örebro - Mitt i livet. Ett och annat får man sig till dels, men inte någon särskilt stor överblick. Så - om det mesta vet jag, och dessvärre många med mig, inte längre något.

Förr höll församlingen mig med en ny kyrkoordning, kyrkans regelverk som förr hette kyrkolag, där det mesta finns om Svenska kyrkans uppbyggnad, beslutsförsamlingar och om ekonomi. Där finns regler för biskopar, präster och diakoner, för val och mycket annat. Fast inte kan man förvänta sig att särskilt många läser kyrkoordningen trots att den finns tillgänglig för nedladdning på nätet!  

Fortfarande händer det att jag kommer i samspråk med människor om kyrkan. Få har egentligen kännedom om kyrkans organisation och om dess beslutsvägar. De har diffusa föreställningar om vad en biskop är och vilket biskopars uppdrag är i Svenska kyrkan. Att de flesta prästerna är lokalt anställda och därmed inte direkt underställda biskopen känner nästan inga till. Vad ett domkapitel är vet knappt kyrkligt engagerade, än mindre medlemmar i största allmänhet. På min blogg har jag ett inlägg: Vad är en prost som fått många besök. Varje vecka ramlar det där in några nya läsare som vill finna svar på frågan.

Åsikter om kyrkan har jag förstås. Många kritiska eftersom i det svenskkyrkliga behövs åtskilliga förändringar för att bli mer av Kristi kyrka på jorden. Partipolitikens inflytande i kyrkan har jag en gång varit delaktig i men partipolitiken i kyrkan tar jag nu starkt avstånd ifrån. Bristen på trosfokuserad undervisning i församlingarna brukar jag kritisera. Osäkerheten kring hur Svenska kyrkan relaterar till sina bekännelsetexter rinner över till att det även blir oklart vad gäller lära och tro. Finns det några inspirerande exempel för hur församlingar kan missionera, t.ex. bland de många medlemmar som inte delar kyrkans tro? Jag känner inte till särskilt många.

Församlingsmedlemmars svårigheter att få bli volontärer och delaktiga i kyrkans gudstjänst- och vardagsliv är åtskilliga. Arbetslagen får allt större betydelse i och för församlingslivet trots många av dem inte själva vill vara aktiva i kyrkans främsta mötesplats: mässan och gudstjänsterna. Att det är så finns det många vittnesbörd om från horder av församlingar. Samma brist på deltagande kan finnas bland beslutsfattarna i kyrkan osv. osv.

Nu för tiden blandas mitt tyckande med böner för att förändringar ska ske. Om mina åsikter knappast leder till förändring kanske mina böner kan? Litanians (Ps 700:1) bön för kyrkan kan jag stämma in i: "Vi arma syndare beder dig att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka, att du sänder trogna arbetare i din skörd, att du med ordet giver din Ande och kraft, att du gör ditt namn känt i hela världen, att du enar alla trogna, så att det blir en hjord och en herde." Jag ber även med litanian (PS 700:2): "Fyll din kyrka med lovsång, trohet och kraft." Även Ps 700:3 ber för kyrkan med ord jag gör till mina: "Om Andens kraft åt din kyrka, om enhet och förnyelse, om evangeliets framgång bland alla folk ropar vi till dig, o Herre."