Kyrkans evangeliska katolicitet

 Vårt katolska arv ryms inte inom mångfalden. Det är ett inlägg på denna blogg som under veckan fick 57 besök, trots att det skrevs för mer än tio år sedan. Begreppet evangelisk katolicitet visar att vi inte seglar fritt på ett oändligt hav, vi är förbundna med den världsvida kristna kyrkan och särskilt dess stora huvudtraditioner, den ortodoxa och den katolska. Vår liturgi tillhör det som borde förena oss med de stora kyrkorna. Om det skrev stillsam 2013.

Berth Löndahl har redigerat en bok som handlar om Evangelisk katolicitet, om kyrkans enhet och identitet i Kristus. Och den 5 mars i år hölls en Evangelisk-katolsk konferens i Uppsala. Vilket tyder på att vårt katolska arv är på väg att aktualiseras, åtminstone i somliga delar av Svenska kyrkan. Berömligt tycker jag som har varit ganska uppgiven när vår kyrka vill dra iväg alldeles själv utan hänsyn till våra ekumeniska förpliktelser att lyssna på och föra dialog med andra kyrkor.

Fortfarande händer det att det hänvisas till Finska och Svenska kyrkans uppgift som brokyrkor, som en levande länk till de stora traditionerna. Men oftare är det en lockelse i att vara så kravlöst inbjudande att kristen tro knappast blir till egen övertygelse och tro. Konturerna blir otydliga. Kom som du är, sägs det, vilket ibland betyder: och fortsätt vara som du är. Men kristen tro kan knappast existera utan bekännelse och tydliga konturer. Eller med en insikt och övertygelse om att mötet med Jesus är ett förvandlande möte. Vår önskan att bli mer Kristuslika. Att vara en en lem i Kristi kropp, eller en gren på vinträdet, är att låta sig påverkas och utvecklas. Att stänga den världsvida kristna kyrkans historiska och traditionsrika skattkammare för erfarna, nykomna och nybörjare, är en rejäl underlåtenhet.

Våra reformatorer var katolska präster! DE ville rida spärr mot brister och avarter, men omfatta kyrkans bekännelse. Vad  vill vi idag?

Livet är heligt - till vilket pris?

Livet är heligt, har det sagts mig sedan jag gick i söndagsskolan. Säkerligen hade det rötter ner i 5:e budet på de berömda stentavlorna. Du skall icke dräpa. Men att gå från förbudet att döda till att försvara livet mot alla de myriader av hot som finns ligger flera steg.

Efter en gotlandsresa, för många år sedan, på en av färjorna åt jag en köttbullsmörgås med rödbetssallad. Väl hemma blev jag så sjuk att jag hamnade på sjukhusets infektionsavdelning med campylobakter i kroppen.  Där höll man på med mig så intensivt att min fru frågade hur det kom sig att de satsade så hårt och mycket på en gammal gubbe? Svaret blev: hörrudu, i den här mannen har vi investerat så mycket att vi inte har råd att förlora honom! Intressant perspektiv, eller hur? Livet som en investering som vi måste försvara, annars går något mycket värdefullt förlorat...

Vid mönstringen min kom åtskilliga hypotetiska frågor om vad jag skulle göra om någon attackerade ett syskon, mor eller far, och jag måste välja mellan att rädda detta syskon och förorsaka en dödlig katastrof för många människor. Eller att rädda de många mot att mitt syskon blev dödat. Skull jag skjuta den som hotade? Att rädda en eller rädda många var ett etiskt dilemma som jag som 18-åring skulle kunna bringa reda i. Livet är heligt, lär jag ha svarat, och problemet konstruerat! Så fick jag s.k. vapenfri tjänst på 15 månader hos Riksantikvarieämbetet och avdelningen Sveriges kyrkor! Där lärde jag känna kyrkoexperter som Marian Ullén, Ann Catherine Bonnier och Erland Lagerlöf. En upplevelserik tid!

På äldre dar och ställd inför massförstörelsevapen och insikten om att det finns maktgalna härskare i vår värld för vilka livet är en förbrukningsvara blev jag tvungen att revidera avståndstagandet från vapen och väpnat motstånd. Ett Ukraina som, visserligen under protest, låter Ryssland promenera in och ta över? Det är förstås inget rimligt perspektiv. Just för att livet är heligt måste det ibland försvaras med vapen: bomber, kulsprutor, antibiotika och välutrustade sjukhus. 

Frågan om livets helighet är fortfarande aktuell och blir till ett svårlöst dilemma när läkedom och livsuppehållande verksamhet har prislappar på mediciner och apparater som uppfattas som orimliga, särskilt om de ska bekostas med skattemedel. Som dialyspatient är det flera gånger i veckan en aktuell fråga när jag, och många med mig, gång på gång räddas till livet, men till rejält höga kostnader. Jag får leva och har otroligt mycket livskvalité att glädjas åt. Jag förväntas inte ens göra något gott, kreativt eller produktivt för att få denna ynnestens gåva. Så vad får det heliga livet kosta?

För mig framstår livet som något underbart, fantastiskt. En chans att njuta av relationer och vänskap. Ytterligare en dag att fundera över livets stora gåta. Många gånger, som jag återkommit till här på bloggen stillsam, slås jag då av att "Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet..."

Påsk och krånglande förstärkare

Igår var det påskdag med en fin högmässa. Både kör och musikkår, samt ibland 2 orglar. Fullt med präster och diakoner och minst fyra stationer för utdelandet av nattvarden. Det gick inte att ta miste på att detta är kyrkans största högtid, även om traditionen att gå i kyrkan vid 1 Advent fyller församlingens kyrka än mer.

Kristus är uppstånden, ropades ut och svaret ekade: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Efteråt blev det kyrkkaffe med påsktårta. Församlingshemmet fylldes och extrabord fick dukas upp så att alla skulle få sitta. Det centrala kyrkfönstret i koret, förställande konungen och domaren Kristus, hade kopierats i indianpärlor. Många frivilliga har medverkat, jobbat och sakta monterat Kristusbilden. Imponerande! Nu sitter tavlan uppsatt i församlingshemmet. Skulle förstås ha fotograferat. Får bli vid ett senare tillfälle.

Under hela helgen har jag slitit mitt hår,. Vi köpte en Wi-Fi förstärkare som skulle vara superenkel att installera. Det gick fel redan vid första punkten. Apparaten skulle sitta nära routern och koppla upp sig mot vårt nät. Den vägrade. Naturligtvis. Har sedan dess gjort försök på försök, utan framgång. Tänker att det måste finnas någon brandvägg som inte vill veta av den nyköpta manicken. Komma här och försöka ansluta sig.

Den behövs eftersom ett av våra rum inte nås av nätet på ett tillfredsställande sätt. Där står vår huvuddator ioch nätet kopplas ner eller signalen blir så svag att allt som  behöver göras inte fungerar.

500 kronor åt skogen? Vet inte. Än har vi inte kastat in handduken (så där som sker i boxning när sekonderna ger upp matchen). Ska tillfråga expertis, bara jag visste var dessa insiktsfulla nätmänniskor håller till. 

Långfredag igen

Ska en blogg tystna på långfredagen? Borde inläggen utebli hela Stilla veckan? Möjligen, men livet upphör inte för att vi följer dramat så nära som om det hände nu, och inte då. Egentligen är en poäng med kyrkans påskfirande att vi aktualiserar och lever med i Jesu lidande, död och uppståndelse. Vi får uppleva svek, måltidens instiftelse, förräderiet, fångenskapen, tortyren, vandringen, korsfästelsen. Lidandet och den oundgängliga döden. På söndag vänder det. Men låt det bli på söndag och inte redan på långfredagen.

Världen glömmer helst allt lidande och inriktar sig på annat som hjälper till att förtränga och glömma. Firande och glädje är vad vi ofta klamrar oss fast vid.

Här några tankar för mer än 20 år sedan i en predikan:

Den som sett sorgen förstår

Att andras förlust

Är Också vår

Den angår oss

Den blir nästan personlig

Sorg är en så stark känsla

Att vi runt omkring

Också blir sörjande

berörda

Vi blir medsörjande

Sörjer förlusten, sorgen

Så rör de våra hjärtan

Från Stalins gulag

Och Hitlers koncentrationsläger

Från fronterna

Vietnams djungler

Angolas ödemark

Göteborgsbranden

Estoniakatastrofen

Färjebranden

Bilolyckan

sjukdomen

Och sorgen det starkaste av minnen

Av dem vi ville hålla fast

Men ändå förlorade

Av det som var

Men aldrig mer blir eller är

Vad är det då som gör den Jesu död

Vi läser om idag så annorlunda?

Att den föregås av förräderi

Och vänner som förnekar och vänder sig bort

Att hoppet om frikännande finns där

Men att berättelse bara fortsätter

Som av sin egen tyngd

Förbi hammarslagen

Och hånet

Till tystnaden på korset

I Jesus sörjer vi alla våra döda

En syster, en mor, en bror, en far

En mormor eller farfar

En vän

När han dör finns de med

Och nära Jesus tänker tanken

det onämnbara Att jag själv skall dö

i dopet fick vi följa med genom Jesu död

Inför korset sörjer vi vår egen

förestående bortgång

våra korta dagar och år

Livet som i döden berövar oss alla

Och allt vi håller kärt

Ensamheten är allt

Vi lyckas hålla fast, ha kvar

Människan Jesus

Han som själv bar sitt kors

måste dö

Och då dör vi alla

I honom dör också Gud

och om Gud kan dö

då är vi verkligen övergivna

lämnade, tillspillogivna

Men det är inte sista ordet

Den slutgiltiga sanningen

Hans död sätter

Tankens alla låsmekanismer

I rörelse

Och hoppet heter: Det är fullbordat

Och en ny möjlighet öppnas

Dödens Berlinmur rasar

Försoningsdöden

bryter fram genom okänt land

Jesus död visar en smal väg

Till livet i Gud...

Det visar sig att inte heller jag förmår, eller förmådde år 2003, att stanna i det svåra, mörka! Händelsernas gravitation får även mig att se framåt. Varför? För att inte alldeles förtvivla och gå under i trasig övergivenhet. Istället kommer som en melodislinga: De trodde att Jesus var borta...

Jesus, Job och en förlorad son

Jobs bok är åter aktuell (se gårdagens stillsam). Den blir uppmärksammad nu och då, särskilt när det mönster som kan utläsas i denna uråldriga och bibliska berättelse aktualiseras i olika människors liv , t.ex. genom politiska och sociala omvälvningar och katastrofer. I sin allra enklaste form handlar det om framgång - enorm förlust - ny framgång. Fast då bortser vi från den stora dramatiken och Guds roll i skeendet. Och det kanske vi inte ska göra nu när det verkar som ett återvändande till kyrka och tro?!

Framgången i berättelsen rör sig om en välgång på alla plan: socialt, ekonomiskt och andligt. Katastrofen i att bli berövad på i stort sett allt är en allmänmänsklig erfarenhet som inte så få upplevt och andra mera träffat på. Om inte annat räcker det att sitta framför TV-nyheterna några timmar så framträder åtskilliga exempel på en sådan total utblottning.

Ett exempel ur Nye Testamentet återfinns i liknelsen om den förlorade sonen. Som lever i välstånd och överflöd (ett slags framgång?) hos sin rike far (välmående familj). Han begär, och får, sitt arv och reser ut i världen där hela rikedomen slösas bort i sus och dus. Ekonomisk, social och andlig katastrof skulle läget kunna beskrivas som. 

Väl hemkommen blir han välkomnad och mottagen och återfår familj och trygghet. Här finns förstås fler parametrar när vi tar den hemmavarande sonen i beaktande. Men grunden är som hos Job: framgång - enorm förlust - ny framgång.

Jesusberättelsen bär också drag av detta att livet går en väl, född under änglasång och främmande furstars uppvaktning. Den enorma förlusten i dramat innebär, som vi ofta påtagligt kan se och känna igen hos många i vår värld, ett stort lidande (här också ställföreträdande) och sedan död. Nu när Stilla veckan är inne är vi på väg mot påskens under, mot Uppståndelsens dag. Somliga följer Jesus på vandringen mot Golgata och de olika stationerna. På söndag kommer jublet: Genom Jesus en försoningens ofattbara seger...

Hjalmar Bergman är aktuell!

Hjalmar Bergman är fortfarande en läst författare. Men språket kan vara krångligt för nya generationer. Har försökt intressera en kvinna jag mött i vården att läsa Markurells i Wadköping. Svår, blev omdömet. Krångliga ord, var ett hinder. Och idag meddelas i radion att ungas ordförståelse är inte bra. Dessutom händer det att kurser klaras på universitet utan att kurslitteraturen är läst. Jag tillhör en studentgeneration som på 70-talet läste flera hyllmeter med böcker, för min del i vad som upplevdes som krävande teologistudier. Då var det i princip omöjligt att klara sig i skrivningar, tentamina och examen om man hoppat över litteraturen...

I lördags höll biskop Mikael Mogren ett föredrag i Teaterladan i Wadköping i Örebro. Medhjälpare var skådespelaren och regissören Pontus Plaenge som gestaltade ett antal utdrag ur Bergmans böcker. och Jobs bok. Framställningen handlade om Jobs bibliska öde som återspeglas i flera av Bergmans böcker under rubriken: Att kastas från toppen till botten.

De romanfigurer där Jobstemat slår igenom, enligt Mikael Mogren, är Markurells, Ingeborg (i chefen fru Ingeborg) och farmor (i Farmor och vår Herre). Deras tillvaro vänds från framgång till förkrosselse och nederlag...

Mikaels Mogren hade den 23/8 2024 en artikel i Kyrkans tidning (som tidigare varit publicerad i VLT) under rubriken Hjalmar Bergmans karaktärer var som Job. Läs den gärna...
 

Hälsa och sjukdom

Efter en period av vårtrötthet kollades min snabbsänka. Den landade på 120 fast den borde ligga under 5! Pust. Kunde det vara krångel med pancreas/bukspottkörteln igen? Kollades och skrevs in på sjukhuset. Ny teori var besvär med en tarmficka. Idag röntgen och dialys.

Allt detta fick mig att på nytt ta fram boken: The Theology of Illness av Jean-Claude Larchet. I boken undersöks relation synd och lidande samt syndens inverkan på hälsan. Där diskuteras också hur läkedom och helande är ett sätt att ära Gud.

Nog finns det mycket att tänka över och utforska vad gäller synen på hälsa och sjukdom i det bibliska materialet. Särskilt som den begränsade medicinska kunskapen så tydligt präglar avsnitt som tar upp sjukdom och helande. Visst är det med ett som med mycket annat i vår värld, i Skriften står inget om kärnvapen, andra moderna vapen och världskrig, politiska ideologier à la 17-2000-talen. Inget om vindkraft, solpaneler eller kärnkraft, inget om världshandel (visserligen var Sackaios tulltjänsteman) men om internationella tullkrig som det Trump utropat står föga, osv. Då får vi dra slutsatser utifrån perspektiv som är dominerande i Bibeln och ta hänsyn till modern vetenskap, erfarenhet och kunnande…

På ett sätt är det både bra och skönt eftersom om allt vore förklarat, vad skulle vi då använda vår tankekraft till?

Vill passa på och rekommendera en ny bok: Från Kongo till Kumla av JacquesMwepu. https://boktuggomslag.twic.pics/9789180025010.jpg?twic=v1/resize=400

Här en länk till en artikel om boken: https://www.tfkriminalvard.se/noterat/fran-kongo-till-kumla-en-resa-i-tid-och-rum/

Välsignelse av hem

Välsignelsen av vårt nya hem avlöpte väl! Vi började med en psalm (508) med ord av Natanael Beskow. Läs gärna mer om namnet Natanael. "Nu kommer kväll med vilans bud, och bördan lägges av. Nu vill jag tacka dig, min Gud, för allt vad du mig gav: för hus och hem och dagligt bröd, för jordelivets id, för tröst i nöd, för liv i död, för himmelrikets frid"...

Bibeltexter lästes, bl.a. 5 Mos. 8:12-14: "När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret..." Även Heb. 13:2: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar som gäster utan att veta om det..."

I förbönen användes bland annat ett avsnitt ur Huub Oosterhuis lilla bönbok, Ropa efter frid (utgiven 1970), förbönen heter För staden där vi bor. " Låt oss be - för denna stad där vi bor, för alla dess invånare, att det skall bli möjligt för var och en av oss att leva i gemenskap och frid.

Låt oss be - för alla som bor tätt inpå oss, för våra grannar och bekanta, för våra vänner, men också för var och en som inte tycker om oss; för alla som omger oss med tillgivenhet, men också för var och en som är besvärlig för oss.

Låt oss be - för alla som måste vänta på bostad, för alla som har dåliga bostä
der, för främlingar, att de skall möta gästfrihet, och för alla ensamstående människor. Vi ber dig också för var och en som bor i lyx, att de håller sina hus öppna för dem som är i nöd..."

Vår präst gick runt med vigvatten och välsignade de olika rummen. Och på vår ytterdörr skrevs 20+C+M+B+25! Därefter blev det plockmat och mingel. Så fint och roligt att många ville dela detta tillfälle med oss, på plats eller i andanom!