Björnbären sprider sig som en invasiv växt

Stora saftiga björnbär till sylt och marmelad, så såg drömmen ut. Beslutsamt besökte vi ett växthus där man sålde plantor. 2 stycken kändes alldeles rätt. Vi hann knappt åka förbi vår kolonilott så var plantorna nedgrävda på en solig plats. Första året gick förbi utan att det hann bli några blåsvarta mogna bär. Men andra året prunkade björnbärsbusken, den ena, med stora matiga bär. Men de var synnerligen svårplockade. Vi hade haft så bråttom att skaffa björnbär att vi inte ens undersökte om busken hade tagar eller ej. Den hade taggar, rejäla små spjut som man rispade sig ordentligt på...

Året därefter klippte vi bort torra stammar och grenar så särskilt många bär fick vi inte. Det som hände sedan blev till en mardröm. Det började dyka upp skott flera meter ifrån huvudplantan. Och snart därefter ville den andra busken vara med i leken och spred sig rejält vidare. Överallt dök björnbärsbusken upp i form av nya skott och stammar. Det var som om björnbärens rötter grävde långa tunnlar så att den kunde snabbsprida sig. En militant växt aktiverade all vår försvarsvilja.

Grannen till vars tomt det var nästan 3 meter blev först glad när där dök upp ett skott. Hon sa: "era hallon har spritt sig!" Vi kontrade genast med: "det är björnbär, akta dig för de där skotten. Klipp av dem direkt. Häll gärna lite ättika på dem. Annars blir du aldrig av med eländet." Använder ni ättika i planteringarna och inte bara i grusgångarna, frågade flera grannar. Jo det går bra, berättade vi. Eftersom Google är vår odlingsrådgivare hade vi fått beskedet att ättikan bryts ner i jorden på cirka 1 vecka. Sedan kan man odla annat.

Jag ger upp, jag har fått nog... Så nu sliter vi som illrar för att försöka bekämpa björnbären. Ättika och därefter måste det grävas upp stammar och rötter. Varför fanns det ingen varningstext som medföljde med plantan? Vad säger Råd och rön. Naturvårdsverket? Kan man reklamera en växt som fått tokslag? Våra buskar betedde sig verkligen som en invasiv art och tog ingen hänsyn till annat som växte i närheten. Plötsligt stack det upp björnbärsskott bland rabarbern, bland tulpanerna och våra fina hortensior.

Idag inser jag att pengarna vi betalade för plantorna, plantorna var ganska billiga, blev till rejält större summor när man lägger till alla åtgärder och insatser vi tvingats till. Drömmen om björnbär får förbli en dröm. I framtiden får det bli amerikanska blåbär. Och då ska vi inte glömma att de behöver rhododendronjord.

Förresten har våra hallonbuskar vissnat ner. Där har vi satt några vinbärsbuskar. Så småningom kanske några hallonbuskar också får rum. Ty bär är ett av de stora glädjeämnena med en kolonilott…bara det inte är björnbär!

Trump verkar religiöst upphöjd

Den blinda lydnaden för president Trump förvånar. Nästan vad som helst kan han hitta på utan att partiet protesterar. Det börjar likna den tillbedjan och vördnad som finns i religioner. För de engagerade anhängarna i trossystem är det svårt att kullkasta deras centrala övertygelser. Nästan vad som helst som talar mot deras tro kan inträffa utan att deras visshet vacklar. De silar mygg och sväljer kameler! Politiska populister får lätt sådana trosvissa anhängare. I Trumps fall finns det en udda form av logik eftersom hans besked, påstående och lögner far fram och tillbaka, ändras och skiftar. Man tycker att detta torftiga och osammanhängande ”budskap” borde varna och skrämma bort anhängare, men de tycks klamra sig fast vid konstanter som stängda gränser, ut med alla papperslösa galningar och brottslingar ( hans vokabulär), demokrater är kommunister och galna etc.

Just nu visar det sig att ett demokratiskt system om det utnyttjas för illvilliga syften kan skapa kaos och bli systemhotande. Självsvåldigt och auktoritärt styre kan riva sönder stora delar av den grundläggande samhörighet som ett fungerande demokratiskt samhälle behöver. Frågan är hur lång och djupgående konflikten och striden blir…?

Det som händer i Los Angeles klarar myndigheterna där säkert av. Men det brännmärks av Trump som hotande och då ska det plötsligt statueras exempel, och det av mannen som benådade de lagförda och fällda upprorsmakarna vid Capitolium. 

Det republikanska partiet bestod ju länge av personer med resning och egna starka övertygelser. Allt sådant, nästan, tycks ha pausats för att låta Trump härja fritt med tullar, mänskliga rättigheter, attacker på rättssystemet, jaga invandrare och flyktingar, sätta in Nationalgardet och marinsoldater i Californien, dvs Los Angeles, mot guvernörens vilja. osv. osv. Ur led är verkligen tiden.

I vårt eget land skärps lagarna alltmer för att sätta folk i fängelse. Vilka andra metoder som utvecklas för att begränsa gängen får vi inte veta mycket om. Och utrymmet för flyktingar och invandrare blir beskuret. Fler och fler exempel finns där försörjningskrav med mera, för invandrare och flyktingar, ställer till det ordentligt. Och människor som bott här länge och etablerat sig kan bli av med möjligheterna att stanna på grund av teknikaliteter. Lagens bokstav härskar, det som i kyrkliga sammanhang kallas för fundamentalism. Sträng bokstavstro tycks tillämpas istället för att lagens intentioner tolkas med humanitet och medmänsklighet. Något håller på att spåra ur, det är mitt intryck. Solidariteten med drabbade och utsatta sitter allt trängre till.

Sist en personlig lägesrapport. Har mötts av flera dödsbud den senaste tiden. Det lägger sordin på ett och annat. Ju äldre vi blir desto fler i släkten och av vänner och bekanta dör bort. Sorg och saknad tar större plats i vår tillvaro.

 Vänner ringer och undrar hur det går. De har läst bloggen eller hört i kyrkan att jag är sjuk, igen. Här en kort hälso- eller sjukrapport. Antibiotikan gör nytta och fördriver infektionen i magen. det är som om det sjuka har tagit över ett tag, men sakta drivs tillbaka. Regelbundet skrapar, bränner och fryser läkare på hud bort sådant mitt immunförsvar inte klarar av, särskilt solskadorna på flinten. Så var det i tisdags. Idag ska kärlkirurger eventuellt lägga in en stent i en åder för att säkra blodets hastighet så att dialysen fungerar. Först kanske det blir ännu en ballongsprängning, som vid kranskärlsoperationer. Vi får se…

Vapenvägrarnas paradis och våning tre

 "Vapenvägrarnas Paradis!" Bussföraren ropade högt och väckte ett gäng halvsovande ynglingar. De skulle till Bagarmossens förläggning utåt Solna. Det var sent på kvällen och de unga männen promenerade iväg in bland buskarna på våg mot sin inkvartering. Detta ofta återkommande utrop, som gladde chauffören lika mycket som de unga personerna som uppfyllde sin plikt mot fosterlandet, om än utan vapenträning, väcktes till liv i hissen. En ganska trött kvinnoröst säger "våning tre". Det låter som kvinnan bakom rösten fått dra upp hissen själv till tredje våningen. Hon låter verkligen trött, sliten och halvt likgiltig.

Tänk om hon kunde få säga något annat, för en gångs skull. Det skulle möjligen liva upp både rösten och oss lyssnare, som oftast redan vet att våning tre är på gång. Vi har tryckt på knappen och hissen har inte stannat någon annan stans, så vad annat än våning tre skulle det kunna vara?

Våning ett kunde heta: "Den första gång jag såg dig..." Rösten fick gärna sjunga frasen, åtminstone ibland. Eller varför inte bara ropa ut: "Tummetott!"

Nästa våning borde uttalas med speakerröst och publikjubel i bakgrunden: " En halvlek är avklarad och nu börjar andra...". Alternativit: "Slickepott!"

Nästa våning: Tre små gummor...". Annars kunde det bara sägas: "Långeman!"

Våningen därefter kunde rösten få vila och några toner ur De fyra årstiderna av Vivaldi kunde spelas. Alternativt skulle det bara sägas: "Le quattro stagioni" eller "Gullebrand". Men den 5:e våningen kanske inte skulle kallas: "Lilla Vicke Vire!". 

Till en början bleve det rejält förvirrande. Men när tankeverksamheten kom igång innebar det att slöåkning inte fungerade, om man ville av på sitt eget våningsplan. Fast vanedjur som vi är skulle protesterna runga och en trött kvinnoröst skulle säga: "Tredje våningen. En suck skulle höras. Och därefter ett konstaterande: "Igen!"

Sjukvård, bomber och proportionalitet

Sjukhus är inga lokala bubblor. De är vibrerande nätverk där många samarbetar och samverkar. All personal som krävs pendlar in från korta och långa avstånd för att under sina arbetstimmar hålla liv i verksamheten och prestera så storartad vård och omsorg som möjligt. Inte så konstigt då att alla som någonstans kommer i kontakt med denna mångfacetterade organisation, denna institution för vår hälsa och liv har varierande synpunkter. Jag som ofta ligger i den svenska sjukvården sängar nöjer mig inte med veckotidningars eller andra massmediers utbud. Vissa stunder blir jag iakttagare och funderar över vad jag ser.

Som igår på uppvaket efter en ännu en operation orsakad av den läckande bukspottskörteln. Där på postoperativa avdelningen befanns jag mig i 3 timmar, vaken och med ett blodtryck som sakta skulle avvänjas från de små doserna adrenalin man behöver ge mig för att jag skulle vara stabil under ingreppet.

På den platsen måste man vara flexibel och kunna samarbeta med ständigt nya patienter som ska vakna efter alla de former av operationer. Här måste man ständigt bemanna övervakat när folk har sin raster eller bara måste gå på toaletten.Vilket innebär att flera måste veta det viktiga om ett antal patienter, ständiga rapporteringar och rapportering under tiden som vården pågår.

 En patient i båset bredvid mitt frågade om det var väldigt tomt på patienter eftersom det var så lugnt och tyst. Hon hade någon gång varit på Akademiska sjukhusets uppvak och blivit chockad över allt oljud, allt skrikande och svordomar, ja ett väldigt väsen. Hon fick det lugnande budskapet att här svärs och skriks det ibland också…

De som ligger på sjukhus i Ukraina har mycket att tänka på. De som en gång låg på Gazas numera sönderbombade sjukhus, om de alls lever, ofantligt mycket mer.Israels berömda rätt att försvara sig har oftast inneburit att en död Israel motsvarar 10 eller fler dödade palestinier. De sällan använda orden om tiofalt och hundrafalt kan användas här. Och handlar det inte enbart om dödande kan det betyda försvårade leveranser, kontroll över vatten och el och andra maktmedel Sims tår till buds. Alla bosättningar på ockuperad mark innebär ett ständigt ökat hot av våld och förtryck.

I Israel måste regeringen naturligtvis veta att det urskillningslösa dödandet, mest kvinnor och barn, kan underkuva ett helt folk. Men att de, som t.ex. varit på sjukhus och deras anhöriga, någonsin kommer att glömma vad de utsatts för är bara inte möjligt. Sjukvård i krossade och sönderbombade sjukhus väcker på allvar frågor om var Gud är. Hur kan detta tillåtas ske?

I Israel vet makteliten naturligtvis också att de kuvade och alla de som varje dag försöker överleva denna våldsvåg, i sjukhusen eller på alla andra platser, kommer att bli övertygade om att Israel måste förstöras, utplånas. Sådant avskyr regeringen att möta och höra. Men det övertygar dem också om att detta deras självframkallade bottenlösa hat kan tas till intäkt för att fortsätta utplåna, inte bara Hamas, utan oskyldiga palestinier, deras hus och levebröd, deras land. När motståndet mot detta folkmord växer utöver världen bemöts det reflexmässigt ilska och med epitetet antisemitiskt!

Så går tankarna när jag just varit sövd och opererad efter infektioner i en fistelgång och med ovälkommen vätska i hålrummen. Här finns inget konstant hot om att sjukhuset ska förvandlas till grus och att så gott som alla här ska förintas. 

Vi lever så bra och tryggt att vi borde våga mer ekonomiskt, socialt och politiskt för att bistå och försvara de som drabbas. Oförskyllt, eftersom den majoritet vars hem och hus är omvandlade till betonghögar inte är Hamas. Hamas attack och övergrepp var också det omänskligt mördande och oförsvarligt! Någon folkrättskunnig borde förklara varför rimlighet och proportionalitet inte vägs in när Israels försvarsrätt, på redan ockuperat land, beskrivs som rättfärdig och som godtagbar. 100-falt urskillningslös!

Här ligger jag och har det otroligt bra. Nu ska mitt nya dränage spolas regelbundet. Egentligen, i det stora hela, en bagatell. Vad mina böner de senaste dagarna handlat om ligger långa flygresor härifrån. Att jag dessutom tackat Gud för all omsorg och förbön som många släktingar, vänner och personal omsluter mig i det jag går igenom vet ni väl redan!

Konsert, predikan och sjukhus

Idag skulle jag ha predikat! Som jag sett fram emot det. Och igår skulle jag ha gått på Bachkonserten i Olaus Petri kyrka. Som jag sett fram emot det.  Men av dessa händelser blev för min del intet. Predikan skrev istället celebranten, Anna, och med den äran, sades det mig!

Redan i onsdags råkade man på dialysen ta s.k. månadsprover för att ha kontroll på patienternas värden över tid. Då hade min snabbsänka, som ska vara under 5, stigit till 44. Läkaren ville avvakta till fredagen då värdet stigit ännu lite till. Efter kontakter med kirurgerna beslutades att jag skulle på utredning. Fick skjuts i rullstol till akuten. Trots att jag varit där så ofta hittar jag inte därinne. De har världens mest udda och obegripliga rumsnumreringssystem. Sjukhusets transportörer brukar ofta delge sina synpunkter på detta förvirrande virrvarr. Som tur var hittar akutens personal sina patienter.

Efter ca 7 timmar blev jag inlagd på kirurgavdelningen för övre buk. Då hade man genom en röntgen undersökning upptäckt en vätskeansamling där det gamla dränaget huserade. Intravenös antibiotika ordinerades. Jag kom dit kl. 20 och fick första injektionen. Då hade jag inte ätit sedan kl. 10 på förmiddagen. När jag väl fått stoppa i mig lite yoghurt och smörgåsar meddelades att jag skulle fasta från midnatt eftersom man eventuellt skulle operera mig på lördagen och sätta in ett nytt dränage. Sov dåligt, vaknade ofta med ont i sidan/magen.

Klockan 12 på lördagen fick jag börja äta igen eftersom man trodde sig kunna fixa infektionen utan ett nytt dränage, men med förbehållet att det kunde ändras. Paradrätten pannkakor med sylt smakade ljuvligt efter den långa fasteperioden. Ny antibiotika på kvällen runt kl 20. Därefter fick jag permission och kunde åka hem och sova i min egen säng. Hyggligt tycker jag. Men rumskamraten var ganska sjuk och klarade sig utan störningar. Inställde mig strax före åtta i morse för att få ännu mer antibiotika. Sjuksystrarna är utmärkta, de har tålamod och är förstående. Vet samtidigt att jag är buren av mångas omtankar och förböner. Tryggt!

Blodtrycksmanschetterna lyckades inte uppfånga mitt tryck. Kunde jag verkligen ha 70 i övertryck? Det blev som en tävling mellan sköterskorna om vem kunde lyssna fram trycket. Efter åtskilliga försök lyckades en apparat uppfånga ett hyfsat bra värde med 126 i övertryck och 76 i undertryck. Bättre än jag brukar ha. Vi nöjde oss med detta fina resultat!

Crp:et har ännu inte gått ner utan sakta klättrat upp till 57. Nu är det dags för lite utförsåkning! Om någon timme ska jag inställa mig på kirurgavdelning 39. Mer antibiotika. Tur att vi nu för tiden bara bor 7-800 meter bort…..