Livet är heligt, har det sagts mig sedan jag gick i söndagsskolan. Säkerligen hade det rötter ner i 5:e budet på de berömda stentavlorna. Du skall icke dräpa. Men att gå från förbudet att döda till att försvara livet mot alla de myriader av hot som finns ligger flera steg.
Efter en gotlandsresa, för många år sedan, på en av färjorna åt jag en köttbullsmörgås med rödbetssallad. Väl hemma blev jag så sjuk att jag hamnade på sjukhusets infektionsavdelning med campylobakter i kroppen. Där höll man på med mig så intensivt att min fru frågade hur det kom sig att de satsade så hårt och mycket på en gammal gubbe? Svaret blev: hörrudu, i den här mannen har vi investerat så mycket att vi inte har råd att förlora honom! Intressant perspektiv, eller hur? Livet som en investering som vi måste försvara, annars går något mycket värdefullt förlorat...
Vid mönstringen min kom åtskilliga hypotetiska frågor om vad jag skulle göra om någon attackerade ett syskon, mor eller far, och jag måste välja mellan att rädda detta syskon och förorsaka en dödlig katastrof för många människor. Eller att rädda de många mot att mitt syskon blev dödat. Skull jag skjuta den som hotade? Att rädda en eller rädda många var ett etiskt dilemma som jag som 18-åring skulle kunna bringa reda i. Livet är heligt, lär jag ha svarat, och problemet konstruerat! Så fick jag s.k. vapenfri tjänst på 15 månader hos Riksantikvarieämbetet och avdelningen Sveriges kyrkor! Där lärde jag känna kyrkoexperter som Marian Ullén, Ann Catherine Bonnier och Erland Lagerlöf. En upplevelserik tid!
På äldre dar och ställd inför massförstörelsevapen och insikten om att det finns maktgalna härskare i vår värld för vilka livet är en förbrukningsvara blev jag tvungen att revidera avståndstagandet från vapen och väpnat motstånd. Ett Ukraina som, visserligen under protest, låter Ryssland promenera in och ta över? Det är förstås inget rimligt perspektiv. Just för att livet är heligt måste det ibland försvaras med vapen: bomber, kulsprutor, antibiotika och välutrustade sjukhus.
Frågan om livets helighet är fortfarande aktuell och blir till ett svårlöst dilemma när läkedom och livsuppehållande verksamhet har prislappar på mediciner och apparater som uppfattas som orimliga, särskilt om de ska bekostas med skattemedel. Som dialyspatient är det flera gånger i veckan en aktuell fråga när jag, och många med mig, gång på gång räddas till livet, men till rejält höga kostnader. Jag får leva och har otroligt mycket livskvalité att glädjas åt. Jag förväntas inte ens göra något gott, kreativt eller produktivt för att få denna ynnestens gåva. Så vad får det heliga livet kosta?
För mig framstår livet som något underbart, fantastiskt. En chans att njuta av relationer och vänskap. Ytterligare en dag att fundera över livets stora gåta. Många gånger, som jag återkommit till här på bloggen stillsam, slås jag då av att "Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet..."