Igår tisdag invigdes ett Donationsträd vid Universitetssjukhuset i Örebro. Det ska hjälpa oss att minnas donatorer av organ och vävnad. Inte särskilt många hade uppmärksammat tillfället. Ett antal läkare och sjuksköterskor var där för att de verkligen brann för donationer och vad sådana kan betyda för dem som för hjälp, hopp och möjligheter till liv! Ett tal hölls av en läkare som inte nog kunde understryka och betona hur viktigt det var med donationer och med stor tacksamhet för de som donerat!
Förhoppningsvis vet många om att vi befinner oss i årets donationsvecka som Socialstyrelsen organiserar. De producerar också olika material och påminnelser om vikten av att donera organ eller vävnad. Bland annat kan man se statistik för hur många per län som är anmälda till donationsregistret. Här finns det på många håll utrymme för kampanjer och upplysningsverksamhet...
Jag minns ett inlägg i Kyrkans tidning där någon hävdade att donationer av organ inte borde ske eftersom det vara att inverka på och lägga sig i Guds skapelse. Minns jag rätt kom dessa inlägg när jag var på väg mot transplantation. En udda synpunkt, de flesta lär anse att sjukvården och medicinvetenskapen står vid fronten i kampen mot sjukdom och för tidig död. Bundsförvanter till Jesus som vårdade och läkte, tänker jag som är multisjuk.
Här på stillsam har det skrivits ett antal artiklar om njurar, donationer m.m.. Här kommer en kort redogörelse för hur det gick till när jag blev transplanterad och fick den stora gåvan: en njure av Elisabeth Sjögren!
Dagen för den inplanerade transplantationen närmade sig. I december 1995 skulle det ske efter flera månaders slitsam dialys. Mitt blodtryck for upp och ner. Ännu värre var att klara vätskebalansen. Alla var hoppfulla och allt tycktes stämma. Donatorn hade ordnat ledigt för sig och sin make. Deras barn skulle få omvårdnad hos nära släktingar.
Besvikelsen var stor. När man äntligen samlat sig och funderat över hur det skulle bli sedan sattes transplantationen på schemat för april. Lång resa kan göras kort. I april åkte vi till Uppsala, jag och Maggan samt donatorn Elisabeth med maken Karl Gustav, och skrev in oss. Sedan fick vi permission några timmar. På en av stadens gator stötte vi några timmar senare ihop med en ur teamet. Är ni kvar här ännu, sa personen och hejdade sig. Oj, nu sa jag visst för mycket. Snabbt tog vi oss till transplantationsavdelningen. Där kom beskedet att vi måste åka hem på grund av en maginfluensa som drabbat donatorns familj veckan innan. Vi tar inte risken.
Vi var hungriga och stannade ytterligare några timmar i Uppsala för att hinna få i oss något innan den sorgliga hemfärden. En tystare och mera moloken måltid har jag knappast ätit, vare sig förr eller senare.
Tillbaka i dialys. Nästa tillfälle blir i augusti! Att donatorn och hennes familj inte gav upp! Att de orkade fortsätta! Skulle det bli tredje gången gillt? Allt besvär med att få deras tillvaro att fungera med ledigheter, ersättare på jobbet och att ordna det bra för barnen. Men donatorn höll ut.
En episod under dialystiden. En midsommarafton var jag hungrig och törstig efter dialysen. Min fru körde till hamburgerrestaurangen och jag propsade på att själv gå in och handla. Men det dröjde. Jag kom ju inte ut med maten. Till sist gick min fru in. Där på golvet låg jag avsvimmad och människor i köerna klev över mig. Midsommarafton, en äldre och medtagen man, kunde väl bara vara berusning? Min fru skrek till personalen: Ring efter en ambulans. Efter flera uppmaningar hör hon hur en av ungdomarna ropar till en arbetsledare: Öh, det är någon som vill låna telefonen… Strax därefter kom ambulansen och det blev återfärd till sjukhuset och dropp i massor. Jag var urlakad och uttorkad. Men det redde upp sig.
I augusti blev det av. En extra dialys dagen innan operationen fick jag. Sedan satte det hela igång. På uppvaket var jag snurrig. Och starkt påverkad av all smärtlindring. Ändå lyckades jag hålla en ledsen medmänniska sällskap. Hon låg i sängen bredvid. Jag kunde hålla henne i handen en stund och försökte prata lugnande. Väl tillbaka på avdelningen sa jag att jag hade ”arbetat” en stund på uppvaket. Alla, min fru och sköterskorna tog det för fria fantasier. Dagen därpå kom en blombukett till mig med ett tackbrev för stödet där på uppvaket!
Det var som om man dragit undan slöjor och draperier. Tankarna höll ihop. Jag kunder höra allt vad människor sa och inte bara brottstycken. Under dialystiden hände det att jag fullständigt tappade tråden. Förlorade mig i udda tankebanor, i associationernas vindlingar. Nu hade jag blivit pånyttfödd. Det nya livet hade börjat. Tack vare sjukvården och donatorn Elisabeth Sjögren, Örebro.