Tilltron till staten och välfärden rämnar…

Hemförlovad från sjukhuset. Antibiotikan gjorde susen. Tiden på sjukhuset fick mig att fundera över min egen och mångas upprördhet över hanteringen av flyktingar och invandrare som etablerat sig i Sverige och det på ett bra sätt. Särskilt deras barn har löpt stora risker att utvisas när de blivit 18 eller äldre. En anledning till de starka reaktionerna som sällan benämnts är hur staten och myndigheterna genom sitt agerande skadar tilltron till att människor i vårt samhälle behandlas bra och rättvist.

Exempel efter exempel visar på motsatsen. Detta har fått fortgå trots att mängder av remissinstanser pekat på just dessa risker med de nya lagarna inom området. När uppmärksamheten inte gått att ignorera längre har bortförklaringarna kommit. Till sist skulle det bli en ventil för 18-åringarna om ändå sent och uppenbarligen för smal. Det har blivit en tydlig misstro mot regering och myndigheter att de vill rätta till lagars negativa konsekvenser med livsavgörande inverkan på människors liv och framtid.

Min tilltro till välfärden, de politiska makthavarna och staten har skadats. En tilltro och en förlitan på att i vårt land kan en utsatt finna en ny och trygg tillvaro har allvarligt påverkats och försvagats. Vårt samhälle är beroende av att vi som bor här kan lita på lagar och myndigheter. Om denna grundläggande övertygelse och tilltro rämnar vad har vi då kvar av det kitt och den ömsesidighet som hela samhället vilar på? 

Misstron mot regering, ministrar och myndigheter riskerar att fortsätta sprida sig och växa. Det om något är samhällsfarligt! Om vi inte kan lita på att människor och familjer behandlas värdigt och rimligt har utförsbacken redan blivit för brant!

Man får ta sig om magen och rusa

Sedan i onsdag ligger jag på nytt på sjukhus. Som om det inte fanns roligare saker att hålla på med. Snart tar mina åkommor över mig, min identitet. Som när min fru nyligen fick kommentaren i ett stort sällskap där hon inte kände riktigt alla: ja, men det är ju du som har en sjuk gubbe. Just så. Jag är en sjuk äldre man som hamnar på sjukhus för sådant som immunförsvaren normalt klarar av, men så blir jag rejält utslagen…

Boven denna gång fanns med vid förra inläggningen i slutet av februari, en riktigt elak bakterie: Clostridium difficile. Den klarar sig bl.a. med hjälp av sporer när antibiotika lyckats göra kål även på de goda små medhjälparna i den normala bakteriefloran i en mage! Det kan bädda för återfall. Man får ta sig åt magen och rusa. Efter en lång så gott som sömnlös natt mestadels på toaletten blev det akuten och inläggning. Natt två, nu på avdelning, blev värre. Natt tre fördes statistik: 15 toalettbesök, med lika många förbrukade blöjor, under 10 timmar och en del magsmärtor som därtill urlakade och punkterade all kraft och energi. 

Ledsen att skriva så konkret eftersom bajs och diarréer inte tillhör de mest uppskattade och lyckade konversationsämnena. Särskilt för alla mer eller mindre äckelmagade. Men min spärr försvann nog redan förra diarrévändan på hospitalet. Hela personalen på min AVA-avdelning har både sett och pratar ledigt om sådant. Men oj, vad de fick springa för att fylla på blöjförrådet…

Nog tänker jag på hur det kunde ha varit om jag bott i USA med dålig eller obefintlig sjukförsäkring. Hua! Eller befunnit mig i närheten av krig, fattigdom och konflikter. Då kan mitt tillstånd ha blivit dödligt, som om det inte räckte med krig, förtryck och fattigdom…

Nu satsar jag på att bli frisk, så frisk jag någonsin kan. Och vet att även då är jag en multisjuk gubbe. Hur hamnade jag här?

Decennier som präst...

Återhämtning tar tid. Efter min sjukhusvistelse har det tagit en vecka med antibiotika och ännu fler dagar för att hitta tillbaka till kraft och uthållighet. Det är bara att konstatera, det tar tid. Vilket även betytt att avhålla sig från större samlingar som högmässor och annat trevligt...

Om några veckor ska jag försöka sammanfatta 50 år som präst vid en herrfrukost i Olaus Petri församlingshem här i Örebro. Åtskilliga episoder och möten kan förstås beröras, men att vara präst har varit något mer och något annat. Hela raden av föregångare som stått i samma ämbete, det som man blir varse när man böjer knä vid ett altare som har sin historia ner till 11-1300-talet. 

Enkelt uttryckt är det inte jag som varit särskilt speciell, sånt som man kan bli kritiserad för, att tro sig vara förmer än andra. Men uppgiften, kallelsen till att som präst tjäna Gud var annorlunda, det var högtidligt och stort att vara en s.k. ämbetsbärare. Alltid medveten om att det inte är mitt ämbete att förfoga över, utan Guds och kyrkans.

Flera tidiga påminnelser fick mig att förstå att det inte var jag som skulle stå i fokus i uppgiften som präst. Redan under den praktiska delen av undervisningen fick jag gå till en talpedagog för att slipa bort min egen gotländska, dess klang och dif- och triftonger. Det gällde att bli hörd och förstådd. Likaså när de liturgiska kläderna skulle på fanns det böner att be för varje nytt plagg man ikläddes. Då skulle mer av Gud återspeglas än min egen personlighet. Den fick naturligtvis också bli en prisma för det evangeliet, men kläderna signalerade och återspeglade Kristi rättfärdighet.

Samtidigt var det viktigt för mig att inte bli en blåkopia på de ganska prästerliga föregångarna som fick ett helt annat uttryck som kunde verka både förmätet och högdraget. När somliga präster jag stött på genom mina tidigare år talade fanns predikorösten med sin speciella klang redan där. Att somliga jämnåriga mycket snart lät som de varit präster i 30 år bekymrade mig en aning. Hur kunde det gynna kommunikation och samtal utanför kyrkorummet?