Kantater får jorden att vibrera

Särskilt tänker jag på Bachs kantater som komponerades och skrevs till olika av kyrkoårets fester och helger. (https://whichbachcantata.be/sv). I lördags sjöng Olaus Petri Vocalis till orkestern Drottningholms Barockensemble. Mats Bertilsson ledde ensemblerna med lyhördhet och kunskap. 

Min fru åkte till kyrkan tidigt för att köpa biljett. Den reserverades men skulle betalas med Swisch när den hämtades ut. Vilket inte gick eftersom bredbandet var alldeles för kort och smått. Som tur var hade en god vän bra uppkoppling och la ut för mig så länge.

Fyra kantater framfördes: Herr, Deine Augen sehen nach dem Glauben (BWV 102), Wo soll ich fliehen hin (BWV 5). Was Gott tut, das ist wohlgetan (BWV 99) och Herz und Mund und Tat und Leben (BWV 147). Inklusive en mycket kort paus blev det två timmar då flera av oss liksom svävade, lyfte från kyrkans bänkar!

Kantaten Herr, deine Augen sehen nach dem Glauben behandlade frågorna kring de människor som inte låter sig beröras, utan som är hårdhudade och ”vägrar att omvända sig”. Som predikoämne idag är det nästan ogörligt, att tala om människor som håller ut i sin envishet ty då ”Gud lämnar den i hjärtats mörker in”. Gud söker efter tron hos människan men finner motstånd. I kantatens avslutande koral används argumentet att den som idag är frisk kan imorgon vara död. Säg det i en predikstol, för att mana fram människors tro, den som tror att det fortfarande fungerar som uppmuntrande, manande pedagogiskt råd. Men då var då och nu får vi nöja oss med medan tid är.

Wo soll ich fliehin hin fungerar som en nattvardsteologisk reflektion. En enda droppe av Blodet kan rena hela världens synder. Jesus oskattbara Blod är allas vårt skydd mot djävulen, död och synder, de ska övervinnas.

I kantaten Was Gott tut, das ist wohlgetan möter vi tilliten till Gud. I all nöd vårdar han oss, det är han som får råda. I honom blir hjärtat lugnt och förnöjt. Faderns trofasthet bär när olyckan kommer. Gud kan nämligen vända människans olyckliga öde. Alldeles drabbad blir jag av Eva Hedlunds översättning, som i ett recitativ kan ljuda: Jag vill mig honom giva./ Och fastän alla dagar/ har sina plågolagar/ dock blir, då pinan man stått bi,/när man tillräckligt gråtit,/ så äntligt för vår räddnings tid,/ då Gud sin trofasthet oss visar.

Efter konserten får jag ett sms från en person vars tårar runnit under all den ofattbara körsången och musiken. Även om delar av kantaternas ord blivit svårare att använda i dagligt tal, eller från predikstolen, så är vi många där i kyrkan som drabbas, djupt, omskakande och omdanande. Och alla som inte var där gick miste om mer än man kunde ha förställt sig i förväg. Bach lät evangeliet ljuda utöver världen, förvandlande där den mötte oss med hunger efter skönhet, kultur och allt det som är kyrka och bär kyrkan fram och ut. Helt befriande! SDG!

Är det onormala på väg att bli normalt?

Normalt, vad är det? I någon mening är vi alla mindre normala genom saker vi fäster oss vid, sådant som betyder mycket för oss. Det kan vara att ständigt tänka på tåg, lok och tågbanor. Eller samlare av udda objekt. Trots det faller sådana förtjusningar oftast inom det de flesta kan acceptera som normalt.

I mitt fall kämpar vi för att hålla sjukdomen borta från hemmet så att det finns något, en plats eller ett hem, som präglas av det friska. Om det sjuka tog över mer av tillvaron, vad blev då kvar av det mig som en gång var? Därför har jag inte hemdialys eftersom hemmet då måste inrymma en sjukstuga med vätskor och avancerade apparater. Numera tänker jag på hur jag har det som normalt. Det visar hur det normalas gränser kan och måst justeras och ruckas på.

Mitt tillstånd är därtill permanent. Inga skinande riddare i vita rockar kommer att klä sig i grönt för att ge mig en ny njure. Jag är inte så normal att det kommer att ske. Då gäller det att inrätta sig så att det undantagstillstånd jag lever i - blir det normala! Förmodligen är det klokt, men aningen rubbat. Ingen har nämligen haft den goda smaken att träna oss mentalt för att klara att ligga på sjukhus motsvarande en halv arbetstid, fördelad på tre dagar i veckan. Jämt och ständigt, resten av livet.

Elitidrottare behöver däremot mental träning för att klara idrottslivets ansträngningar, vilket är enkelt att förstå. Njurförbundet borde dock hävda att det är det mest normala att få stöd och hjälp, och då tänker jag inte på allmänpraktiserande kuratorer. Utan här gäller det att vaska fram experter på det undantagstillstånd som svårt sjuka och sjukhusberoende lever under, t.ex. dialyspatienter, svåra cancerfall, brändskadade och många fler.

När Örebropartiets övermännskoideal prognostiseras göra stora valframgångar är det synnerligen onormalt. Att vanligt folk tänder på att alla andra partier i Örebro kallas klägg som ska bort, då luktar det illa som av brunskjorteideologier. Själv förstår jag inte heller SD:s framgångar, som ju med dryga 20 procent av väljarkåren i landet är ett hot med det som vi en gång såg som normalt… Ska vi behöva vänja oss vid att borgerligheten rustar ner biståndet och förstör medborgarskapet genom att göra det tillfälligt. Att detta är det normala? Är det så illa att det normala inte längre är normalt, att nu gäller det onormala…?