Exklusiv, elitisk och reaktionär?

I organisationen av ett "civilsamhälle" finns det en rågång mellan en mängd olika folkrörelser, institutioner och organisationer och stat och kommun. Dessa organisationer står avgränsade och relativt oberoende, ibland stöttade med olika stats- och kommunalbidrag men utan inblandning av de politiska partier som organiserats för att sköta kommuner, regioner och stat. När gränsen mellan partier och deras åtaganden och civilsamhället suddas ut uppstår mängder av komplikationer. 

Det är en principiellt viktig gräns som dras mellan politiska partier och civilsamhället så att de olika målsättningarna och uppgifterna inte sammanblandas. Särskilt viktig är gränsen i ett samhälle som vårt där religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. De som tillhör politiska partier som vill styra och påverka Svenska kyrkan ser sin inblandning som bra och viktig så att alla medlemmar, även de som bryr sig föga om kyrkan som trossamfund med en bestämd tro, bekännelse och lära. Den som vill att de intresserade och kyrkligt aktiva ska styra i kyrkan häcklas som exklusiva, elitister och reaktionära.

Så är då jag och många med mig exklusiva, elitister och reaktionära? Vi som i en sentida samstämmighet med de reformatoriska ledarna anser att det ska finnas en gräns mellan ett världsligt och ett andligt regemente? Genom historien, och särskilt i totalitära system även i nutiden, är politisk inblandning i civilsamhället ett stort problem. Syftet är inte bara att utifrån civilsamhällets egna hållningar verka i sitt samhälle utan att stöpa om och utforma civila organisationer så att de stöttar den politiska agendan som råder inom politiken.

Principen om oberoende gäller tydligt inom idrotten. Medlemmar som som stöttar en fotbollsklubb låter inte de som är ointresserade av fotbollen på planen bli styrande. Ingen skyller den hållningen för exklusiv, elitistisk eller reaktionär. Varför ska det gälla andra principer för en kristen kyrka och dess tro, bekännelse och lära? 

Nedtystat val?

Om 2 månader är det kyrkoval. Radio och television kommer knappast att fullgöra sitt uppdrag som public service eftersom det handlar om en kyrka. Att den har en stor del av befolkningen som medlemmar spelar ingen roll utan den religiösa neutraliteten slår till så hårt att någon kritisk granskning av denna jätteapparat knappt står att finna. Inte heller lär den politiska inblandningen i ett trossamfund få någon att höja på ögonbrynen, dvs bli förvånade eller upprörda.

På sin höjd lär det komma några insändare som pläderar för än det ena än det andra. Vore det något med program som Människor och tro eller Uppdrag granskning skulle de arrangera en kyrkopolitisk debatt så att de opolitiska alternativen kan utmana de sekulära politiska partierna och deras vilja att ha grimma på kyrkan och deras ovilja att låta tro och teologi styra kyrkans inriktning. Eftersom sådant aldrig händer är slutsatsen rimlig: det handlar om ett nedtystat val. Detta trots att Svenska kyrkan är landets största och mest inflytelserika trossamfund och en organisation som även i jämförelse med andra folkrörelser tillhör de ledande i landet. Men munkavle och tvärtystnad råder...

Nytt fotografi

 

Några år ha förflutit sedan förra fotograferingen. Kalufsen har växt på mig och nu har Olle och pappa båda slips! Men ser man noa efter har jag denna gång begåvats med en fluga! 

Våra kavajer pryds av olika märken, kanske finns bland nålarna Simborgarmärket och några av de märken som följde därpå när man simmade vidare i graderna?

Denna gång finns det en rebell i sällskapet, en som är mer intresserad av kameran än att blicka bort i fjärran. Pelle tittar stint och pillemariskt in i kameran. Det kan ha varit vid någon sådan session som hans fotointresse väcktes. Många kameror blev det för honom.

Mamma Igge arbetade på socialkontoret och hade bland annat mycket skrivarbete med protokoll och sådant. Hon satt ofta och länge i sammanträden, men fortsatt genom livet med insatser på den sociala sidan, bland annat genom att vara med och bygga upp barnomsorgen på Gotland. Pappa Carl-Bertil var nog bankkamrer på DBW:s Sparbank i Visby vid den här tiden, dit han kom som kamrer från Arthur Perssons byggfirma. Han var en tid anställd av Företagarföreningen och blev senare folkvald och utsedd till kommunalråd.

Sitt still och gör som fotografen säger!

 

Det fanns en gång en tid då det var dyrt att ha en kamera och betala för film och framkallning av bilderna. När processen var klar fick man i en fotoaffär tillbaka bilderna och negativen så att man skulle kunna beställa fler bilder om någon fick för sig att det behövdes.

Att gå till en fotograf för att bli fotograferad var på 50-talet då jag växte upp något högtidligt. Vi fick klä oss i fina kläder och infinna oss vid Studio Fuchs i Visby. De som ägde och skötte ateljén var goda vänner till föräldrarna och hade till och med varit med på deras bröllop på 40-talet. 

Pappa hade fluga (!) något som inte inträffade så ofta, han blev efterhand mer av en slipsmänniska. Olle hade också fått en fluga, en med prickar på. Här är min familj fotograferad med mamma Igge (Inga-Greta), pappa Carl-Bertil och oss pojkar: Olle, Lasse och Pelle. Lägg märke till att vi har blivit vattenkammade dagen till ära.

Så gällde att se fin ut på bilderna. Sitt still och gör som fotografen säger, var den givna ordern. Dessutom skulle vi försöka le, något som genom livet varit svårt att göra på uppmaning. Något så naturligt blev ganska onaturligt, det syns på andra bilder från uppväxten. 

För en gång skull lyckades det riktigt bra. Både att smila och hålla sig stilla. Vad jag vet sändes några bilder till släkt på olika håll och en bild blev inramad och fick en hedersplats hemma så att vi skulle komma ihåg vilka vi var, vårt ursprung och vår basala gemenskap. Bilden är något udda eftersom ingen av oss får titta in i kameran utan kikar på något vid sidan om. Nog ser det ut som om vi skådar något i fjärran med förväntan och en aning lycka. Familjeidyllen skulle på detta sätt dokumenteras och bevaras. Pappas ögon är i stort sedd dolda i glasögonbågarnas skugga. Då var fotografiet nutid. Idag har bilden ändrat betydelse och blivit en del av familjens personhistoria. Båda föräldrarna är sedan länge döda och vi som då var ganska små pojkar är idag alla tre över 70 år gamla.

Den heliga mässan

I Finska kyrkans katekes, antagen 1999, står det: Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra…

Självfallet finns det hur många andra liknande beskrivningar och förklaringar som helst. Men dessa enkla ord räcker för att göra det till en gåta att församlingar och kristna människor under långa perioder lägger ner nattvardsfirandet och/eller ringaktar den heliga mässan.

Att avstå från den förnyade och förvandlande relationen till Kristus som skänks genom nattvarden är som det en fisk råkar ut för om den hamnar på land. I nattvarden syresätts den kristna människan, hon får näring och en bekräftande och uppbyggande gemenskap med Kristus och hans församling.

I mässan bär vi fram oss själva så att vi likt bröd och vin kan förvandlas till större kristuslikhet. Där kommer vår tacksamhet och tacksägelse för Guds väldiga frälsningsgärningar i skapelsen, frälsningen och helgelsen till uttryck.

Nattvarden är vårt levda minne av Kristus (åminnelsen) och ”är grundvalen för och källan till all kristen bön. Så faller vår bön tillbaka på och förenas med den uppståndne Herrens ständiga förbön. I nattvarden skickliggör Kristus oss till att leva med honom, lida med honom och genom honom framföra våra böner som rättfärdiggjorda syndare, vilka fritt och med glädje utför hans vilja”. ( Dop, Nattvard, Ämbete, avsnitt II B. 9, sid 28)

Fastna i saknaden?

Känslor kan låsa sig, sägs det. Någon påstås fastna i sin sorg, besvikelse eller bitterhet. Kan det bli så att känslorna förblir under tiden som allt annat förändras? Om en känsla, t ex av sorg och saknad, blir tillräckligt stark och djup så kan det fungera som en bassäng av vatten man dyker ner i. Vattnet verkar bestå trots att dagarna blir olika. Men en chimär lika fullt.

Första sommaren utan katt är det för oss på ett drygt decennium. Ingen fyrbent liten pälsvarelse att ta hänsyn till och interagera med. Inga hälsningar vid dörren med välkomnande rullningar. Ingen katt som kommer smygande och lägger sig tätt intill. Men inte heller oro vid sjukdom och färder till veterinärer. Ingen överhettning de varmaste dagarna. Någon enstaka gång hugger saknaden till. Tomrummet och frånvaron stör det som faktiskt är. Katten som inte är lever märkligt kvar i minne och känsla.

Oförändrat är det inte. Nu ler jag oftare än jag blir bestört. Saknaden är mera vemod. Det vi hade, har varit och tillhör nu minnet och det förgångna. Så bra och fint det var. Nu gäller det att vara här i det som är nu och beredd på det som komma skall. 

Rätt att ha öppna hjärtan och se invandring som en tillgång

Ulf Kristersson har gjort en osedvanligt stark markering mot invandringen till Sverige. Han menar att en mycket hög andel av kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet uppenbart kan hänföras till invandringen till Sverige. Orden som kom i en intervju i Sveriges Radio ligger oerhört långt bort från statsminister Fredrik Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna sina hjärtan!

Inför ett sådant påstått kapitalt misslyckande vad gäller invandring kan man direkt fråga vilket ansvar politikerna har! De har planerat, stiftat lagar om och genomfört det sätt på vilket invandringen sker. Det är lika tokigt att på detta sätt ge invandringen totalt underbetyg som att se åt ett annat håll när ett övergrepp sker. Nu är det så dags att komma med underbetyg och avståndstagande!

Åtskilliga debattörer har lovordat och berömt invandringen som något som stärker Sverige och blir "lönsamt" i längden. Min uppfattning är att de har ganska rätt, invandring kan i längden gynna Sverige på många områden. Och det kan ju rimligen inte vara invandringens fel att vårt lands politiker inte kunnat förstå och inse vad en stor invandring av de mest förföljda och fattiga skulle kunna betyda för bostadsområden, skolor och deras resultat eller för utanförskap ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om lokalsamhällena, företagen och arbetsmarknaden inte varit förberedda så att de kunde ta emot och medvetet arbeta för en god integrering kan inte invandrare lastas för. När ett misslyckande sker och avståndstagande mot människorna som kommit ökar doftar det ofta unket, främlingsfientligt och isolationistiskt.

Tar man emot människor från krigszoner, flyktingläger och kriszoner, människor med andra normer och värderingar, t ex vad gäller kvinnors och barns rätt och ställning, är det självklart att sådan problem måste adresseras! I sådana frågor kan inte jästen kastas in i ugnen efteråt.

Som ett världens rikaste, lyckligaste och med rik välfärd försedda länder har vi både råd och skyldighet att ge behövande människor rätten att söka asyl och att bli respekterade och humant bemötta. Invandrarfientlighet och rasism är en sjuka som grasserar alldeles för vilt och omfattande. Men det måste påpekas och det eftertryckligt att man kan önska en restriktiv invandringspolitik utan att vara rasist. Dock, det är inte heller ovanligt att dessa två, invandringsskepsis och främlingsfientlighet håller varandra i handen. Var finns vaccinerna som kan hjälpa oss slippa drabbas av invandrarfientlighet och nationell hybris?

Inte skulle väl det få fortsätta?

Om problemen i så kallade utanförskapsområden fanns på andra områden - skulle de då ha fått fortsätta? Om en grupp personer tog över och dominerade ett klassrum, med mobbing och övergrepp mot kamrater och lärare, nog hade väl rektor och skolledning gjort något åt det? Kanske polis och socialtjänsten också? Eller om stora företag körde med och dominerade små och mindre dito så att de nästan blev rättslösa, inte skulle det accepters och godtas?

Eller om staten tog över skogsägares skogar och benämnde dem med fina namn, inte skulle väl det få hålla på? Och om hyresgästers kostnader vida skulle överstiga dem som ägare av småhus, radhus eller insatslägenheter hade, nog skulle någon göra något åt dessa grundläggande klyftor? Och om somliga politiska partier skaffade sig inflytande över organisationer eller trossamfund, inte skulle väl sådan inblandning få fortsätta ostört?

Sorg i Örebro

Ofattbart att ett flygplan med fallskärmshoppare störtat vid Örebro flygplats. En förfärlig olycka som leder till förtvivlan, sorg och gränslös saknad. De förolyckade och deras familjer, släkt och vänner omsluts idag av medkänsla, omtanke och förbön!

Måtte inga reportrar börja fråga präster och diakoner utanför Nikolaikyrkan, som föredömligt öppnats särskilt för sörjande idag, om vad man talat om och hur det känts därinne i kyrkan. Måtte inga kyrkliga anställda börja svara på sådana frågor. Här handlar det om själavårdande samtal och sådana ska inte recenseras eller berättas om. Hoppas de kyrkliga personer som finns där idag får vishet och kraft i uppgiften att vara där för de sörjande!

Levnadsregler från Oscaria

Kan inte undanhålla ett tidsdokument från ett antal decennier tillbaka. Det handlar om råd, ordnings- och uppföranderegler för anställda vid Oscaria. Minns jag rätt hittade jag anslaget i Skofabrikens i Kumla affär. Väl värd att besöka! 

Idag skulle denna uppräkning säkerligen kallas för en uppförandepolicy. Vara hur det vill med det, reglerna är intressanta och åtskilliga av dem blir till viktiga påminnelser om vad som ansågs vara ett korrekt bemötande och uppförande. För min del funderar jag över vilka av dessa regler jag uppfyller utan att ha dem listade så här.

Skor med nedgångna klackar eller andra brister får ingen Oscariaförsäljare uppträda i. Strumporna skall vara välputsade, strumporna hela och rena! Så det så!

Eller vad sägs om denna uppräkning "dygder": Vinnlägg Er om ett vårdat språk och uttal. Visa artighet och takt, tålamod och självbehärskning, hjälpsamhet, gott humör, punktlighet.

Särskilt värt att notera är avsnittet om att den anställdes ord och handlingar är Oscarias! Om varje anställd, förtroendevald och församlingsmedlem i Svenska kyrkan tänkte så, vilken kyrka vi skulle ha!

Örebro kommuns dåliga arbetsmiljö

Kan det vara så illa att det finns arbetsgivare använder dålig arbetsmiljö som ett sätt att kuva personal som har det  ganska bra? I Örebro kommun finns  ett antal exempel som kan tyda på att man genom schemaomläggning tvinga anställda att ambulera och resa åt alla möjliga håll för att utföra de uppgifter arbetsgivaren ålagt dem. Kommunens återvinningsstationer är ett sådant exempel där anställda som huvudsakligen arbetat på en närbelägen station nu tvingas fara kors och tvärs. Nerikes Allehanda har skrivit om problemen på ledarplats och i artiklar inne i tidningen.

Omorganisering och nya arbetsplatser är en åtgärd som arbetsgivare använt för att rikta om kritik och missnöje. Kritiken sugs upp av all den energi som går åt för att sjösätta och genomföra den nya organisationen. Tänk om det fanns sådana motiv när storpastoraten genomfördes mot åtskilliga församlingars uttalade vilja...? Var den sk reformen ett förslag för att slippa kritiken mot de gamla samfälligheterna?Tål att tänka på.

Back to basics

Kunde människorna under 12-, 13- och 1400-talet bygga fantastiska kyrkorum borde det inte vara så svårt för oss i nutiden, vi som är många fler, att ta hand om vår egen kyrka och församlingen eget arbete. Helt utan anställda blir det svårt att hålla en församling igång, men sällan har kyrkans tjänster utvärderats ifrån hur stor verksamhet de genererar och tar hand om. Frågorna om antalet anställda väcktes av Kjell Kallenbergs debattartikel i gårdagens SvD.

Genom åren har gång på gång inom Svenska kyrkan folkkyrkan ställts mot föreningskyrkor och svaret ha ansetts självklart redan i förväg: folkkyrkan är överlägsen och bättre än föreningskyrkan. Denna fördomsfulla jämförelse kunde förstås ersättas av en mera rättvisande betraktelse av olika kyrkomodeller. En avgörande skillnad är förstås de omfattande och okristligt dyra kyrkovalen som sägs ska garantera och säkra den demokratiska folkkyrkan. Att det kan finnas andra och väl fungerande modeller som med råge uppfyller rimliga demokratikrav, dvs att medlemmar ska kunna påverka sin kyrka, är ett faktum. 

En annan skillnad är att i en sk föreningskyrka tar medlemmarna hand om församlingens styre och verksamhet, ofta utan särskilt många anställda. Folkkyrkans mera anonyma, och från tron losskopplade, medlemskap kan bidra till att tro,bekännelse och lära får allt mindre inflytande över församling och kyrka. Nog finns det behov och utrymme för betydande förändringar av Svenska kyrkans organisatoriska system i riktning mot ett lokalt och aktivt ansvarstagande, dvs en annan riktning än den centralistiska strömning som lägger allt större vikt vid stora pastorat och direktvalda enheter på stifts och nationell nivå.

Back to basics eller på svenska: ad fontes!

Hög tid för kyrkovalsfrågor att debatteras!

Drygt 2 månader kvar till kyrkovalet! I pressen är det väldigt tyst. Men idag tog Kjell Kallenberg bladet av munnen i en välskriven debattartikel i Svenska dagbladet. Rubriken är passande: Kyrkan hindras från att vara kyrka! Kallenberg sammanfattar sitt inlägg i två punkter. 1. Svenska kyrkan bör avstå från att sälja av sina fastigheter för att driva sin ordinarie verksamhet. 2. Kyrkan bör halvera antalet anställda. 

Alldeles uppenbart kunde Kjell Kallenberg ha dragit en tredje slutsats utifrån synpunkt att ett arbete på evangeliets grund har blivit något annat, en livsstilskyrka. Hans pregnanta formulering lyder: Svenska kyrkan utvecklas snabbt, inte minst på grund av en accelererande inre sekularisering, från ett trossamfund på evangeliets grund, till en livsstilskyrka. Kyrkans innehåll påverkas rejält av politiska och sekulära krafter! Allvarligt så det förslår! Det är hög tid att kyrkovalsfrågorna debatteras!

Jag passar idag

 Nu lär det vara möjligt att skaffa ett vaccinationspass för att kunna resa mera fritt i omvärlden. Därtill kan det vara läge att kolla att det svenska passet, handlingen som ska visas vid gränskontroller och stärka ens identitet, är aktuellt och giltigt. Det har visst hänt att dokumentet kan betraktas som obrukligt trots att det kan vara ett halvår till det att dess giltighet går ut.

Pass är ett av de mera mångtydiga orden i svenskan. Passgång gäller inte gränspasseringar utan hur vissa fyrfota djur tar sig fram. Pass kan vara en period tid för tjänstgöring på sjukhus eller t ex för poliser. För militärer kan pass vara en handling som tillåter någon någonting. Pass är ibland en trång passage i naturen eller kroppen. Jägare håller sig också med pass. Kanske går de ner från sitt älgtorn vid pass klockan tro? Ungefär alltså.

Hur pass förhåller sig till instrumentet passare eller bollspelens passning vet inte jag. Men om jag läser Svenska akademins ordbok kanske det klarnar så pass att jag inser hur saker förhåller sig...

En påpasslig liten fundering inför denna dag? Men ska jag jag efter det digitala vaccinationsdokumentet? Pass! Dvs jag avstår just nu.

En gång till är allting nytt?

Om varje dag innebär en ny start, en ny möjlighet, hur ska allt det uppfattas som tidigare var en ny start och en ny möjlighet? Är nystarter en fortsättning av sådant som redan påbörjats? Hur skulle det då kunna vara en ny start?

Ibland går det verkligen troll i allt ordmakeri, laddade uttryckt som ska få oss att känna, längta och ge järnet igen och igen och...

Men när Skriften förmedlar att Han gör allting nytt, då vill i alla fall jag tro det! Se, dagen är kommen...

Hemsterdag i Arboga

Färden idag går mot Arboga. Väl där ska de två kyrkorna beses, andrahandsaffärer brandskattas och en lunch intagas. Kanske är det sådana äventyr som numera benämns hemester? Fast någon semester är det inte fråga om för oss som jämt är lediga. Utflykten blir svaret på den ständiga frågan: vad ska vi göra idag?

Solen ska gömma sig bakom moln har väder-apparna berättat. Någon timme ska det bli mulet innan det åter blir molnigt och temperaturen håller sig ovan 20 grader. På väg in i Arboga fick vi köra ett extra varv i en rondell och ta en lång omväg. Avfarten hade spärrats av en stor lastbil och vägarbetare som jobbade med gatubeläggningen. Omvägen blev ca en halv mil (!).

Väl i Arboga besökte vi först den gamla Arboga landsförsamlings kyrka, S:t Nicolai kyrka, med ett fantastiskt altarskåp från 1500-talets Lübeck och med ett myller av figurer i den centrala framställningen. Detaljer finns av Jesus. I häftet om kyrkan påpekas att Pilatus skrivare håller på med överskriften till Jesu kors. Nedanför finns en pietà (Jesus i Marias famn) och en gravläggningsscen. Framför ett sådant skåp kan man bli stående länge!

Vi vandrade därefter de ca 400 metrarna till kyrkan i centrala Arboga, tidigare franciskanernas helgedom: Heliga Trefaldighets kyrka. Fantastiska väggmålningar och enorma malmkronor som väger ca ett ton vardera.

Lunch på restaurang Ågården belägen vid Arbogaån blev en fin och välsmakande avslutning på denna utflykt till Örebros grannstad Arboga. 

Hyllning till Visby

 Idag en läsövning. En hyllning till Visby på ett ålderdomligt språk som blommar och flödar över. Vad skulle jag kunna beskriva och måla på liknande sätt? 

Visby af John Österlund och Carl R. af Ugglas

 Det är de röda solnedgångarnas stad, den mörka och rika grönskans, valnötträdens och murgrönans stad och de mossbelupna tegeltakens, de tysta, bladöfverskuggade gatornas och de stilla trädgårdarnas, där solskenet darrar i vaggande ljuscirklar på sandgångarna och luften är full af humlesurret kring lindkronornas honungsblommor och rabatternas aklejor och pionstånd. Det är staden vid det blå hafvet, som går strandlöst ut mot en horisont så aflägsen, att man tycker den stupa rakt ned i själfva det oändliga hafvet, öfver hvilket sommarhimlen spänner sig varmt disig och tom och molnlös och ur hvilket om kvällarna månen stiger upp, stor och röd, och lägger en väg af guldkoppar ända bort ifrån den yttersta synranden till strandens runda, dyningsomspolade stenar. (s 7)

Partiledares sjuka

Partiledarna lider av en sjuka som förmodligen är svårbotad. Symtomen dyker ständigt upp, särskilt i direktsändningar i radio och TV. Alla märker inte det sjuka trots de uppenbara tecknen på att partiledarna, och en del andra partiföreträdare, angripits. Då blir det särskilt svårt att ordinera åtgärder så att de angripna blir bättre.

Namnet på åkomman är: jag-sjukan. När partiledare menar, eller borde mena, vi säger de jag. Vi i partiet anser, har beslutat, driver frågan etc kommer sällan fram ty partiledarna betonar sitt jag. De identifierar sig själva så starkt med partiet att de blir partiet. De personifierar det kollektiva partiet så till den grad att det tar emot att hänvisa till det gemensamma kollektiva, partistyrelsen, årsmötet/kongressen, etc.

Smittan sprids förstås av att medier så gott som alltid vill höra partiledarna när de ska ta reda på hållningar i vissa politiskt angelägna och viktiga frågor. Undantagsvis kan en partisekreterare eller en minister eller talesperson för vissa frågor bli utfrågad. Och då är det en person som skall spegla ett partis politik eller hållning.

Svenska kyrkan utsätts för samma smitta eftersom ärkebiskopen för medierna, och säkert en bred allmänhet, är den främsta talespersonen, den som ständigt efterfrågas. Men i ett trossamfund som Svenska kyrkan kan många tala för kyrkan! Då säger de ofta jag för att inte göra anspråk på att hela kyrkan står förenad bakom dem, men risken finns att detta jag överskuggar kyrkans vi. Vad ett kyrkans vi menar om tro, bekännelse och lära är förstås en synnerligen oklar historia. Det räcker inte med att Kykoordninegn slår fast i sin portalparagaraf förljande:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Denna paragraf slår fast vad som gäller för kyrkans vi, men uttolkas ofta fritt och vidlyftigt. Då kan det "löna sig" att använda ett vi för att torgföra sina personliga åsikter och uppfattningar. Till exempel: Vi i kyrkan får tro som vi vill, det räcker att kyrkan har en tro personligen är det inte så viktigt, du kan vara och tro som du vill. Jag tycker mig ha hört följande kommentar som en variant på temat att alla ska med på sin egen tro: och de där bekännelseskrifterna från 1500-talat bryr sig ingen om idag. 

Utom jag förstås. Eller vi. Vi som tycker kyrkoordningens sammanfattning är angelägen och gäller oss alla i Svenska kyrkan!

Tillönskan!

 Detta kort har jag även lagt ur på Facebook, men där läser inte alla. Kortet för förmedla min önskan denna helg!

Kyrkan och tron främst!

Lokalpressen och Kyrkans tidning fylls efterhand med insändare och debattartiklar som lyfter kyrkans val och valfrågor som kan vara aktuella. Representanter för de politiska partier som representeras i kyrkomötet och deltar i kyrkovalet, S, C och SD, yttrar sig lite här och där. Då tonas det problematiska med sekulära partier som deltar i valet ner, eller ignoreras helt. Varför är det galet med partiernas vilja att styra i kyrkan? Det innebär att sekulära partier med politiska ideologier i botten som inte erkänner Jesus Kristus som kyrkans Herre och som inte står bakom kyrkans uppdrag att missionera och sprida evangeliet.

Enbart i kyrkan gäller den kristna identiteten och den missionerande hållningen. Ingen har t ex hört talas om S-ledamöter i kyrkan som i det socialdemokratiska partiets inre sammanhang står upp för dop och konfirmation eller som uppmuntrat till tro och kyrkogång. Valdeltagande tycks vara den främsta aktivitet som framhävs och det för att motverka att eliten, präster och gudstjänstfirare ska få för mycket inflytande över kyrkan. 

Partierna avgör själv vilka program man går till val på och vilka som ska stå på listorna. Det innebär att många icke-medlemmar och människor med annan livsåskådning, både ateister och andra, har inflytande över det som kan och ska ske i kyrkan. Att partiets ideologi och politiska program då övertrumfar kyrkans tro, lära och bekännelse är faktiskt ingen överdrift. Kyrkans skall ofta ändras, det kallar man utveckling och demokratiskt genomslag, men aldrig partiets politik.

Indirekta val utom på församlingsnivå skulle göra de valda mer till representanter för lokala församlingar på både stifts- och nationell nivå. Människor som idag representerar politiska partier och ideologier i kyrkan borde kunna våga ställa upp till val med och för kyrkliga program utan politiska partiers överdragskläder och ideologier. Kyrkan och tron främst! 

  

Delat ansvar i liturgin?

På nätet, i en facebookgrupp, har jag läst mängder av kommentarer i en diskussion om hur några präster delat uppdraget att leda gudstjänsten genom att mitt i instiftelseorden byta liturg. Nog är det ett udda beteende i en kyrka som ofta förordar och stipulerar att en präst ska leda mässan och som ibland visar en obegriplig avoghet mot koncelebration. 

Att koncelebration finns i den romersk katolska kyrkan är märkligt nog för många ett skäl emot denna kollegiala praxis. Det sägs att det betonar prästämbetet på lekfolkets bekostnad. Å andra sidan kan liturgin bli mera omväxlande, rik och varierad vilket faktiskt kan öka församlingens aktiva deltagande i sina gensvar och acklamationer. Det är det rimligt att det vid koncelebration finns en liturgiskt motiverad dialog även vid altaret och en genomtänkt linje för vad huvudcelebranten och de övriga ska göra, säga och läsa.

För den som är van att bistå vid altaret och med utdelning av sakramentet blir det egendomligt när mässan betraktas som en plats för instruktion och utbildning, inte sällan av konfirmander utan tillräckliga förberedelser och förklaringar. Mässfirandet är fel tid och plats för att diskutera och instruera vad som görs och måste utföras! 

Kyrkans ordning håller på att ändras så att det till varje pris alltid ska finnas icke vigda personer som medhjälpare och assistenter vid altaret. Ska de som är vigda för uppgiften då sitta och titta på? Ministranter bör, om de ska göra tjänst i gudstjänsten, helst ingå i en grupp och absolut få särskild undervisning, träning och uppmuntran! 

Det blir lätt rörigt och pratigt om förberedelserna inför mässan är obefintliga eller eftersatta. Inte ens den liturgiskt ansvarige prästen ska "göra på sitt sätt" eftersom gudstjänstens liturgiska utformning bör vara ett sammanhållet helt i en församling. Prästerlig individualism och otyglad påhittighet i mässfirandet är knappast något som gynnar gudstjänstdeltagandet för den aktiva och medfirande församlingen!

Riksdagsval och kyrkoval i september?

Regeringen är avsatt genom misstroendeomröstningen i riksdagen. Nu spekuleras det i vad som ska hända. Tidningar redovisar möjliga utvägar och diskuterar vad som är möjligt och rimligt. Åsikter går isär om huruvida Vänstern har skulden eller Centerpartiet.

Sverige behöver lösningar som ger stabilitet på många områden. Det är ingen tillfällighet att båda sidorna i omröstningen åberopat pandemin och vårdpersonalens situation som något som måste skötas och fungera. Ett extraval är förmodligen den metod som bästa kan lösa upp låsningarna. Att det kan innebära både riksdagsval och kyrkoval i september kommer att på verka viljan att rösta i kyrkovalet. Då kanske de opolitiska alternativen i kyrkovalet äntligen kan få rejält med luft under vingarna så att partierna kan dra sig tillbaka utan generande prestigeförluster...? 

Kyrka, samhälle och liv

När jag blev anställd på Kyrkans tidning på 90-talet, dvs för mycket länge sedan, fick jag rådet att ledarsidan måste kunna spegla mer än kyrkans aktuella läge eller samhället och det politiska klimatet. Särskilt vardagar och egna upplevelser och erfarenheter måste kunna få plats, det ökar ofta igenkänning och möjlighet att relatera även till frågor där man inte delar alla synpunkter som framförs i texterna.

Välkomnandet blev omtumlande eftersom majoriteten i facket på tidningen inte ville ha mig och såg mig som ärkebiskop Gunnar Wemans utsända hantlangare som skulle tysta det fria ordet. Det finns kulturartiklar och radiointervjuer som bekräftar saken. 

Att hälsan ganska snart gav vika var vare sig förväntat eller bra. Tiden blev personligen extra turbulent eftersom min njursjukdom klev fram, blev akut och allvarlig och starkt påverkade min ork och arbetsinsats. Detta trots tidiga försäkringar att jag skulle hinna dö i något annat innan sjukdomen skulle göra det. 

Vi vidtog åtgärder för att minska återverkningarna för tidningen och lejde naturligtvis duktiga och kyrkliga skribenter som fick tillträde till ledarsidan så att reflektions- och opinionsarbetet inte skulle upphöra. Den åtgärden blev ifrågasatt mest inom kyrkans egen organisation. Men det fungerade och det väl.

Nu ligger detta långt bakom mig. Härom dagen fick jag en ny jobspost på vägen ur dialysen och mot transplantation. Man hade upptäckt en cysta på ett av mina inre organ. Än en gång måste en särskild utredning till. Mera väntan och fortsatt osäkerhet. Min utredning tickar nu på 25-26 månaden. Bra att saker blir utredda - men denna långa berg- och dalbana är utmattande och tärande. Så är det förstås för alla som får oväntade och ovälkomna besked och bara har att inrätta sig i köerna så att någon hinner undersöka och eventuellt åtgärda problemen. Under tiden fyller kolonilotten livet med arbete, avkoppling och glädje. Liksom församlingstillhörigheten och gudstjänsterna öppnar andra dörrar i livet. Där glömmer jag för en stund alla de restriktioner och inskränkningar som präglar just mitt liv.

Även jag ser många andra som har det värre. Med dem lider jag extra mycket eftersom jag åtminstone en smula kan ana vad de måste gå igenom. Hoppas de har en kolonilott eller något annat som ger en stunds rast och vila från det som överskuggar deras tillvaro. Idag lyfter jag dem mot himlen som mitt särskilda böneämne...

Ruelse, ånger och annat sådant

Ruelse är något som ibland slår sig ner på mina axlar. Den borrar sig in i bröstet och eldas av gamla och ofullständiga minnen. Den yngre generationen har säkert samma upplevelser även om den saknar referenser till och bekantskap med ruelse.

I Svenska Akademins Ordbok kan man läsa: (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse. 

Förkortningen sht som verkar kryptisk står för i synnerhet! Ånger, förtvivlan, förkrosselse är tunga begrepp som kan tynga ner en människa. Dyster sinnesstämmning och grubbel är inte så mycket muntrare. Men dessa känslor kan komma över en människa när minnet plockar fram sådant som ingen kan vara stolt över, där det sagts eller gjorts något dumt, sårande och nesligt. Stort och smått blandas och väcker ruelsen, ångern och sorgen över att jag kunde säga och göra det som nu väcker mitt eget avståndstagande. Livet har förstås gått vidare och åren lagts till år. Hur ska då minnets taggar kunna dras ut? 

När ruelsen blir tung och stor är det början till en befrielse att inför himlen och omvärlden erkänna: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.   

Samla inte...

 Du kan ingenting ta med dig när du dör, är en refräng som gnolats på. Samma innebörd har olika bibelord som betonar det fåfängliga (!) i att samla på sig saker och ting. Det var sådana texter Edith Södergran använde när hon skrev "Samlen icke guld och ädelstenar". Här några rader:

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol...
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Här är det varaktiga gåvor som ska säkras genom att nästa generation får gåvor, sådana som verkligen betyder något för deras eviga väl. Dock och men. I samlarvurmen finns det tillfredsställelse för stunden. Där erbjuds en avkoppling från bekymmer och ororsmoment. För en stund existerar bara myntet, frimärket, vykortet som studeras på alla sätt och vis. Visst, skulle den överskuggande motivationen bli det pekuniära (pengamässiga) samlarvärdet kan det snart gå fel. Eller som många sa förr: käpprätt åt h-vetet.

Samlare vet att en dag tar det slut. Antingen är samlingen komplett eller också tryter orken, hälsan och livet. Men fram tills dess har detta att samla på någonting varit ett sant nöje som de flesta borde unna sig. Pennknivar, korkskruvar, strykjärn, grodor, änglar, jultomtar, glasfåglar, kaffekoppar och det mesta utöver det går att förvandla till meningsfyllda aktiviteter. Så tänker jag som under samlandet gott hinner reflektera över eviga värden och ett himmelskt hemland...

Luften gick ur 2-kronorna

Luften har gått ur mina gamla 2-kronor. Under flera år har de haft pyspunka, dvs värdet har långsamt försvunnit ur de flesta mynten och kvar finns bara silvervärdet minus vad det kostar att utvinna silvret. Och jag som var så stolt över de få 2-kronor jag lyckades få fatt på innan myntet försvann.

Ännu värre är det med mina frimärken. Det visar sig att de säljs på lokala auktioner så billigt att man knappt får frankeringsvärdet tillbaka! Nu har mina häften fått brandskattas för att vid de enstaka tillfällen vi använder posten bli frankering. I SAOB kan man på ett ålderdomligt språk bl a läsa om frankering:

på förhand (medelst påsättande av frimärke(n) till vederbörligt belopp) betala avgift för postbefordran av (en försändelse); å (postförsändelse) påsätta frimärke(n) till vederbörligt belopp. Frankera med svenska frimärken.

Av boksamlandet blev det ingenting. Tappade intresset eftersom böckerna var mest attraktiva för läsning, Men läs-exemplaren behövde inte vara förstaupplagor, det gick bra med pocketformat och billigt papper. Innehåll före paketering och form, skulle man kunna säga. Men i allmänhet är de flesta böcker som utgivits av föga intresse för samlare. Inte ens andrahandsaffärer bryr sig om böcker och antikvariaten för en tynande tillvaro, åtminstone ute i de svenska provinserna.

Inser att det var guld som skulle samlats. Fast - guldvärdet skulle behöva dippa ordentligt för att man ens ska våga försöka intressera sig för guldföremål. Nu är det för sent att börja, suckar jag och tar fram några kartonger gamla vykort som faktiskt ännu tål att beskådas oavsett samlarvärde. Många av vykorten har hunnit bli hundraåriga och historiskt och socialt intressanta fotnoter. Tänk att dessa kort kan bereda en samlare så stort nöje!

Ny dialysdag

Dialysdag igen. Veckans första som denna gång inleds med ett besök på mottagningen för genomgång av prover och hälsoläget. Bra att få veta hur jag egentligen mår. Själv är jag inte så duktig att precisera läget, särskilt inte eftersom det hela tiden skiftar. Blodtrycket till exempel far upp och ner. Trötthet infinner sig plötsligt, orken tar slut. Ibland mitt i en mening.

Beundrar därför de dialyserande patienter som klarar av att arbeta vid sidan om denna tidskrävande behandling. Hur de gör förstår jag inte. När jag försökte för 25 år sedan gick det inte så bra. Efter transplantationen blev det fart på alla möjliga sätt. Då infann sig övermodet och jag trodde mig klara av allting, vilket visade sig vara omöjligt. Jag pendlade till jobbet i Stockholm, gick på kurs i Göteborg och skulle dessutom regelbundet producera en ledarsida. Klart att jag kroknade.

Men där befinner jag mig inte nu. Denna gång är jag piggare som dialyspatient än jag var förra gången. Då klarade jag knappt att gå 200 meter innan allt tog stopp när jag hamnade i dialys. Nu jade jag ganska mycket ork och energi kvar även om det tog emot att bestiga trappor. En del av kraften hänger fortfarande med, som tur är. Ikväll blir det tidigt i säng fast Sverige spelar mot Spanien i fotboll. Nu har Sverige blivit totalt utspelat och alla är nöjda! Här hemma. 1 poäng är säkrad. Vunnen! Spanjorerna ägde bollen och lånade ut den bara ibland. Av tio minuter hade spanjorerna bollen i 8 minuter. Sverige fick slå bort den i 2 minuter. Jajamen!

Sov sedan djupt och gott. Det gäller att vara hyfsat pigg före sitt sjukhusbesök så man inte bara är ett urlakat vrak efteråt...

Döden gavs prioritet

Med stigande ålder blir runorna och dödsannonserna i tidningar mer angelägna. Inte för att personer blir mer morbida när åren läggs till utan därför att sannolikheten att det finns vänner och bekanta bland de avlidna ökar. Ändå är det så att människors död går oss förbi om kontakten med vänner och nätverk inte sker ofta och regelbundet. Är han död?! Förvåningen blir stor när beskedet kommer i samtal med andra. När hände det? Och begravningen, var ägde den rum? Vem hade den? Var den kyrklig eller borgerlig? Frågeställningarna hopas.

Ett antal bekant och vänner har lämnat jordelivet utan att vi haft en aning om det. Men även när besked nått fram har begravningsgudstjänster varit begränsade och reducerats till kretsen av de närmaste. Inte ens alla släktingar har fått plats när besöksantalet satts till 20 personer. Men även före pandemin var det inte alltid så enkelt att ta sig till begravningar. Vi tillbringade åtskilliga somrar på Gotland och att ordna en resa till fastlandet är sommartid ett osäkert äventyr. Ska man därtill få med sig bilen börjar det bli riktigt krångligt och dessutom extremt kostsamt. Andra planer och uppdrag la inte sälla hinder i vägen, som läkarbesök eller inbokade arbetsuppgifter under andras semestrar där det var svårt att finna ersättare...

Under min uppväxt var ett dödsfall alltid högsta prioritet. Inte bara kalendrarna rensades på mera vardagliga bestyr, resor och annat ställdes in. Idag lär det ibland vara tvärt om - resorna har försteg framför begravningstiderna. Någon tar studenten, en annan ska på en intervju och en tredje kan bara inte boka om något som varit inprickat sedan länge.

När sedan begravningen skulle äga rum hände det att en bilburen begravningsprocession kom farande i låg fart. De igenkändes på at begravningsbyråns "likbil" körde först och efter kom en rad fordon med tända lyktor. Överallt avstannade arbetet och människor rakade av sig sina huvudbonader, mössor och hattar. Gatuarbetarna stängde av sina maskiner och stod med böjda huvuden för att visa sin respekt när fordonen for förbi. Vem det var som hade dött påverkade inte beteendet. Döden och de som drabbats, blivit sörjande, visades respekt. Sorgekläder bars länge och även barn fick sorgband knutna runt en arm som skulle bäras även i skolan...

Församlingsplantering

 Pensionärerna kunde gott få en egen kyrka att ta hand om. Det vore ett spännande "projekt" för att se till att fler högmässor firas och en församling får rimliga möjligheter att samlas till gudstjänst. Med tanke på alla övertaliga kyrkor kunde den anglikanska kyrkans församlingsplanteringar bli en inspiration och vägledning. Med den här modellen handlar det om redan befintliga kyrkor och mötesplatser men där antalet gudstjänster och mässor drastiskt minskat och allt färre hittar vägen dit när det äntligen händer något.

En kategoriförsamling handlar det inte om även om de som leder gudstjänsten är "gamla" präster, diakoner, kyrkvärdar etc. Snart nog kommer säkert människor ur andra åldrar att söka sig dit för att med viss regelbundenhet få delta i mässfirandet. Här skulle inte verksamhet stå i fokus utan uppdraget gudstjänst ur kyrkoordningens precisering av en församlings uppgifter skulle vara inriktningen.

Helst bör en sådan kyrka ligga så att det enkelt går att ta sig dit med buss och färdtjänst. Ett litet kollegium av intresserade samlas för att planlägga insatsen för att med tro och övertygelse få vara med och göra en insats. Nog borde det gå att se möjligheter istället för problem med en sådan "plantering"!

Församlingsråden båtar föga

Församlingsrådet i Mikaels församling i Örebro har skrivit en insändare i Kyrkans tidning om det märkliga med nomineringsförfarande i församlingarna till församlingsråden när man inte tar hänsyn till dessa förslag utan ledamöter sedan ändå fördelas proportionellt mellan nomineringsgrupperna!

Församlingsrådet kunde dessutom lyft frågan om vilken uppgift ett församlingsråd har när man knappast fått någon uppgift på delegation! En samtalsklubb vars uppgifter är så begränsade att man då funderar på om förekomsten av råden är ett sätt att hålla kloka och insiktsfulla medlemmar i råden sysselsatta med sammanträden som båtar föga, inte har någon större betydelse. Då blir de till mindre besvär för dem som behållit makten i pastoratets centrala förvaltning, ett slags Kyrkans hus på det lokala planet som allt ska bestämma och bestyra.

Tala om demokrati i kyrkan när församlingarna för det mesta får finna sig i vad som kommer ovan ifrån, dvs inte för kyrkans Herre, utan från administrationen och kyrkorådet...

Ett kristenliv på undantag

Anders Kristoffersson har skrivit en artikel i Kyrkans tidning om församlingarnas uppgift i Svenska kyrkan. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni är uppdragen som kyrkoordningen lägger särskild vikt vid. Det har ofta samtalats om hur dessa fyra områden förhåller sig till varandra. Är något överordnat, ibland har man föreslagit mission, eller överlappar alla varandra?

Att gudstjänsten i sig kan rymma de tre andra nämner Anders K. För en kristen församling är Gudsrelationen med bekännelse och förlåtelse, förbön och lovsång central. Särskilt församlingens möte med Kristus, t ex genom evangeliet och nattvarden, är det som syresätter och håller en församling vid liv. I gudstjänsten är bekännelsen och tron så intimt sammankopplade att alla blir berörda.

Ur relationen till Gud växer uppgifterna fram, vi förstår vad vi är kallade till: att undervisa, vittna och missionera samt att göra det goda genom diakonin. Att försöka underordna gudstjänst låter sig inte göras. Utan gudstjänst blir de övriga uppdragen tomma och konturlösa. Relationen till Gud är inte heller enbart något enskilt och personligt. Det är som församling, en gemenskap i Kristus, som vi blir utrustade, sända och kan utföra uppdragen i världen!

Självförverkligande och andra idéer om mig och mitt, hur viktigt det än kan vara för mig, underordnas i det gemensamma och kollektiva uppdraget att fira gudstjänst och att tjäna Gud. Utan församlingen blir kristenlivet ett flyktingliv, som ibland är en tvingande verklighet under krig och andra omvälvande omständigheter, men som här hos oss är ett ofullständigt kristet liv, ett undantagsliv. 

Därför har det varit så allvarligt med politikers och hälsomyndigheters nedstängning av kyrkor! Då har vi som församling förnekats kyrkans innersta liv. Enskild andakt och bön har för många fått ökad betydelse och förvandlats till den främsta andliga livlinan i brist på församlingsgemenskap. Nu väntar vi på en församlingsväckelse där gemenskapen i Kristus betonas i samlingen runt Ord och sakrament. 

Demokratins garanter? Pyttsan!

Nu borde vi börja räkna artiklarna och ledarna i dagspressen om kyrkovalet den 19 september. Svenska dagbladet har idag en ledare som menar att bara de kristna borde rösta i kyrkovalet. Artikeln börjar med liknelsen om hur vi skulle reagera om någon annan kom hem och bestämde vad fredagsmyset skulle innehålla. Så är det för de kristna i kyrkan är slutsatsen.

På bloggen stillsam har jag i åratal begärt att dagstidningarna skulle skriva om partipolitiken i kyrkan. Nu finns dessutom en avslöjande och faktaspäckad bok om kyrkopolitiken, skriven av Klas Hansson. Tiden borde vara mogen att överge övertron på partiernas förmåga att med sina ideologier "förnya" kyrkan och att bevara den demokratisk. Närsyntheten är besvärande när man tror att partierna är de som garanterar folkkyrkans demokratiska styre. I partierna har man alltså inte sett att det finns mängder av modeller för en kyrkas demokratiska utformning. Eller också har man vetskap om det men vill inte förlora sin maktställning som ger dem inflytande över hur kyrkan tolkar och förstår sitt uppdrag, sin liturgi, sina böner, vigningstjänster, sin tro, bekännelse och lära.

Öststatsfasoner kan man kalla partiernas inblandning. Sådant hålls diktaturer med, men i en modernt samhälle bör partierna ägna sig åt att styra samhällets utveckling och låta kyrkan sköta sitt! Så tänkte reformatorerna också när de diskuterade de två regementena som inte fick sammanblandas utan måste hållas åtskilda! 

Demokratins garanter? Pyttsan! Skulle ideologier som blev partier i slutet av 1800-talet eller senare kunna ersätta eller förnya kyrkans evangeliska tro och lära?  Dessutom - om partier var demokratins garanter kan man undra varför denna "välsignelse" inte vederfarits muslimerna i landet, eller för den delen Katolska kyrkan, Equmenia eller EFK??? 

Mediala förändringar

Måndagens Nerikes Allehanda var en sorglig produkt. Så har det varit en längre tid, och så fortsätter det! Nedskärningarna på den redaktionella sidan inom tidningsbranschen visade sitt fula tryne. Då fanns 7 artiklar signerade /TT, Tidningarnas telegrambyrå, vilket innebar flera sidors centralproducerade artiklar. Lägg därtill att materialet från Örebro numera ganska ofta är så begränsat att landsbygdsrapporteringen i tidningens del 2 övertrumfar residensstadens nyheter.

Förändringen som innebär att NA måste köpa "syndikerat" material är sorglig. Ska lokalpressen klara sig framöver måste det finnas journalistiskt material, framgrävt och bevakat, som är relevant för områdets befolkning. Förr hade NA en kultursida värd namnet med mängder av lokala skribenter. Kulturen drunknar numera i nöjesrapporter och platsen blir allt mindre för egna recensioner av böcker och konserter som inte är populärmusik. Livsåskådning, kyrkor och samfund finns knappast på kartan, 

Därtill kommer för vår personliga del ett Boxerabonnemang som inte tillåter oss att se de lokala TV-nyheterna när de sänds. Vi hänvisas till att på SvT-Play se tidigare lokala sändningar. Uselt! Men TV-cheferna bryr sig inte. Vi ska alltså boende i centrala Örebro dag efter dag se Stockholms (!) lokalnyheter.

  

Fryst vatten

I dessa dagar springer jag till frysboxen och gläntar på dörren. Där innanför ligger fyllda 50-centilitersflaskor. Jag tror att de ska vara bottenfrysta snart efter det de hamnat i frysen. Har nu lärt mig att det tar tid, Minst 2 till 3 timmar innan det är värt att ens titta efter.

Dessa frysta dricksvattenflaskor ska följa med ut i den starka junivärmen och efterhand erbjuda isvatten till en varm och svettig person. Lärde mig det vid ett besök i Rom och Colosseum. Gatuförsäljare sålde djupfryst vatten i flaskor som kunde hållas mot överhettade pannor och armar för att sedan drickas upp. Ett problem var förstås att isen smälte lika långsamt, nästan, som det förmodligen tagit att frysa in den. Men de svalkande dropparna hugsvalade torra strupar och hettande kroppar.

Vad tar ni med er?

Nog dyker sportsändningarna upp i de flesta hem. Radio eller TV är flitigt ifärd med att göra sporterna till något oundvikligt. I vilket medium man tar del av idrott och sport har intervjuerna av utövare, spelare och ledare en given plats. Den obligatoriska frågan ställs: hur känns det?

På senare tid har en annan fråga blivit lika frekvent: vad tar ni med er från matchen, loppet eller tävlingen? Ja, vad tar de med sig? Och hur gör de det? Maler in i huvudet att kortpassningsspelet var lyckosamt? Lägger insikterna i trunkar som förvaltarna får ta hand om?  

I nya matcher då det är på väg att gå illa gäller det att hitta det där man tog med sig. Var sjutton la vi det där kortpassninsspelet? Känslan av framgång vem fick hand om den? Var är den? Förresten, kommer någon ihåg vad vi tog med oss? Och var vi la det där, vad det nu var...

Nu väntar spridningseffekten av den numera så populära frågan: vad tar ni med er? Efter partiledardebatterna tar partierna med sig, vaddå? Att dom andra aldrig svarar på några frågor. Att motståndarna inte bara är dumma, de har fel också. Hur väljarna kan rösta på dem och deras undanflykter är en gåta. Vi var bra på det mesta. Och självfallet är det medias fel att våra siffror inte är på topp, det tar vi med oss.

På Arlanda fungerar frågan sämre. Badkläder, ett par ombyten och en deckare. Pass och vaccinationsintyg. Antikroppar. Eller dator och papper, telefon och kostymer.

Från bloggskrivandet, vad tar du med dig? Att bloggläsning har för dålig smittspridning. Och att inget ämne slår mode, matlagning och skvaller. Kolla influencerna, de låter som influensa och sprider sig till miljoner. Så mode, matlagning och skvaller - det tänker jag ta med mig!

Hur ta emot det som komma skall?

Böckerna i bokhyllorna har skaffats på olika sätt. En betydande del har jag recenserat genom åren i olika tidskrifter och tidningar. Klippsamlingen av artiklar och recensioner bildar tjocka buntar så jag måste ha varit flitig. Flest bokomdömen har jag fått publicerade i Nerikes Allehanda under kulturredaktören Gunnar Lindéns tid.

För tillfället läser jag en bok om andligt åldrande som ska resultera i en anmälan och ett omdöme. Varje sådan uppgift väcker nya tankemönster och associationer. Det egna åldrandet och döden stiger den hår gången fram ur skuggorna och tar gestalt som verkliga delar av det liv som är mitt. Hur kan vi förhålla oss till det som skall komma och som vi kan vara osäkra och ibland även rädda för? Hur omfamna och ta emot det som vi inte känner eller vet så mycket om. Med förväntan? Motvilligt? Som något ovälkommet och fruktat?

Gräsmattan ersattes av plattor

Denna dag blev en plattläggningsdag. I gassande sol grävdes ett hörn av gräsmattan bort under myggornas vinande jubel. Tungt värre. Plattor forslades hit och dit. Lades på hög innan de spreds ut som ett nytt golv. Inga snörräta rader behövdes. Bara underlaget var någorlunda platt skulle det ordna sig. Tänkte jag som tänker kreativt och fritt.

Hur det gick sedan berättar jag idag den 2 juni 2021 på bloggen: En koloni - i vått och torrt. Kolla gärna den...

Gräv där du står!

Ibland fungerar det egna livet som en termometer som tar tempen på samtiden. När jag växte upp i 50-talets Visby visste alla vem som var landshövding, biskop, general och kommunalråd. Sådan kunskap sjunker undan och idag vet man knappast vem som är landshövding, biskop eller prost. Än mindre är det kyrkliga livets olika sidor kända. Kyrkoåret är en gåta och de liturgiska färgerna obegripligt långt borta från de flesta sfärer. Sådant som är viktiga beståndsdelar i min tillvaro är noll och ingenting för åtskilliga människor jag känner.

Fortfarande lever flera av Örebros tidigare kontraktsprostar och därtill finns många prostar honoris causa, dvs sådana som har fått prosttiteln genom att göra viktiga och avgörande kyrkliga insatser. Men vilka dessa prostar är vet inte ens många inom kyrkan. De tidigare generationernas insatser bleknar snabbt och bevaras inte annat än i små och udda anekdoter.

Församlingarna borde ha någon utsedd person som får till uppgift att organisera upp den egna historien vad gäller viktiga dokument, foton, filmer och se till att man vet vilka som gjort vad i olika kyrkliga funktioner. Inte för att onödigt glorifiera eller försköna det som varit utan för att kunna minnas och till och med lära av historien. Vilka församlingar vågar utmärka sig med sådana projekt som går ut på "gräv där du står"!?

Bloggen stillsam till någon nytta?

Min bloggvärld är sedan länge omsprungen Twitter, Instagram, vloggar och poddar. Ändå fortsätter jag att ropa i denna numera ganska övergivna kanal. Antalet läsare har minskat drastiskt och ligger nu nere på 15-25 per inlägg där det förr kunde vara minst det dubbla. Många fler besöker av misstag bloggen stillsam det ser man på siffrorna över internationella besök. De snubblar in lika snabbt som de vänder ut, dvs inte mycket till läsare.

När jag började publicera mig så här på nätet år 2006 fungerade bloggen någorlunda som opinionsbildare och blev vederbörligen citerad och republicerad på Facebook och i andra kanaler. Alla de inläggen ligger ju kvar och är åtkomliga! Då uppstod också debatter med andra bloggare i alla möjliga ämnen så det verkade vara en vital kanal. Dessutom kunde man spegla i bloggen till Finland via Kyrkpressen. Där och då stod bloggintresset i topp och hundratusentals besök noterades!

Några år utnämnde Kyrkans tidning även årets bloggare, men det lär inte längre vara särskilt intressant att ägna sig åt? Och varför skulle man om detta medium hamnat i bakvatten och medieskugga. Vem håller då på dag efter dag och år efter år?

Under en kort period fick min blogg även flera citat införda i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) vilket kändes som en ära. Någon läste och några brydde sig. Sedan dess tystnar det kring min och andras bloggar. Det är val bara möjligen Donald Trump som lyckas skapa uppmärksamhet genom en nystartad blogg om det som kommer från hans skrivbord! Åtminstone om man ska tro CNN och andra nyhetsförmedlare.

Så varför fortsätta blogga? Tid tar det och viss eftertanke. Bloggen är fortfarande en lättillgänglig samling kommentarer, kåserier och debattinlägg i samtidens frågor. Nätet gör bloggarna lättåtkomliga trots att de i allmänhet inte blir lika eftersökta. För mig har det blivit ett sätt att vara tänkande och aktiv när arbetslivet tonat bort alltmer. Ibland fungerar stillsam som dagboksfunderingar ibland som furiösa kommentarer till sådant som upprör och engagerar. Här säger jag min mening istället för att bombardera kulturdebatt och insändarsidor. Till någon nytta, får man hoppas... Annars får det duga ändå.

Den rungande tystnaden

Tystnad är något mäktigt om man är många som avstår från att ge ljud ifrån sig. I en gudstjänst kan tysta partier bli särskilt laddade då man som deltagare får tid att bara vara. Saker händer med oss människor i tystnad som ger oss utrymme att inuti hinna ikapp alla sinnesintryck.

I bön är tystnad en naturlig ingrediens. Blir tystnaden längre närmar vi oss meditation och kontemplation. Något som blivit allt vanligare i takt med att kristen djupmeditation brett ut sig i många församlingar. Detta gudstillvända lyssnande mot de inre djupen är i början kakofoniskt då så många tankar, upplevelser och känslor stiger mot ytan. Den uthållige kan erfara hur Guds röst kommer hörbart nära.

I en kultur där tystnaden ofta kan vara både påbjuden och önskvärd är det extra laddat när den uteblivna reaktionen i ett fullmäktige möte läggs till grund för beslut.

Ordföranden säger: Kan vi göra så? (Kort paus) Jag tolkar tystnaden så att vi bifallit förslaget. Frågan som tillhör ett vanligt fullmäktig är: någon däremot? En möjlighet, som likställer alternativen ja och nej med varandra och låter utgången vara öppen, har nu försvunnit. Tänk vad det digitala kan få oss till! Tänk hur en pandemi kan tvinga fram en helt ny tystnadskultur.

Överfört till andra beslutsorganisationer ökar den rungande tystnaden snabbt. Ska det verkligen vara så?

I fullmäktige tiger man sig till beslut

 På stiftsfullmäktige, Strängnäs digitala fullmäktige, fick jag uppleva något jag aldrig trodde var möjligt. Man hade infört vad man kallade tyst acklamation! Om ingen sa något innebar det att deltagarna teg och samtyckte! Fram- och bakdemokrati kan tyckas. i SAOB uttyds acklamation som bifallsrop av en församling - hur kan då en tyst acklamation äga rum?

Dessutom ska man ju avge sitt bifall, lägga sin röst, göra den hörd, ge den tillkänna, dvs rösta genom en aktiv åtgärd. Då blir olika alternativ, om de finns, likvärdiga. Det kan inta vara tekniskt svårt att hitta en modell för rösträkning av aktivt avgivna röster. Jag undrar om det ens är lagligt att låta tystnaden innebära att beslut fastställs? 3 Kap i Kyrkoordningen är tillämplig även för stiftsfullmäktige:

31 § När överläggningen är avslutad lägger ordföranden fram förslag till beslut. Varje förslag ska utformas så att det kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och befäster beslutet med ett klubbslag, om inte någon ledamot begär omröstning. 

32 § Om en ledamot begär omröstning, ska den ske öppet, utom i ärenden som gäller val. 

33 § Vid en omröstning gäller den mening som mer än hälften av ledamöterna är ense om.

När tystnaden avgör blir det näst intill omöjligt att rösta och säga ja och nej. Då blir tystnade ett ja och den som vill rösta på annat sätt måste då personligen yttra sig. Silent majority har kommit oss obeskrivligt nära. Är det verkligen rimligt och möjligt att ett fullmäktige i församling och stift kan tiga sig till beslut?

Bråka om trafikproblem

En ny dag när man runt om fortsätter bråka om busslinjer, ombyggnad av gator och trafikstörningar. Och det är en god sak att viljor korsas och meningar bryts mot varandra. Då finns det möjlighet att få en fråga belyst ur flera aspekter. Odemokratiskt är det inte om beslutet som ifrågasätts ändå står fat. Det betyder bara att en majoritet står bakom det. Om det blir bra får vi se om några år.

Om jag skulle lägga mig i, vad skulle jag bråka om då? Om alla trafikfällor runt vår stad. Det borde finnas, om det inte finns, en tjänst där man på en karta kan pricka in vilka svårigheter man upptäckt. På en plats kör cyklister åt fel håll på cykelbanan. Inget stort problem kan man tycka, förrän någon kolliderar och skadas svårt eller rent av mister livet! På en sträcka vid södra infarten till vår stad kör bilisterna alltid 20-30 km för fort vilket utsätter andra för fara. 

På ett annat ställe är skyltarna så förrädiska att flera bilister svänger in på en cykelbana när de vid koloniområdet Alnängarna ska vika av ut mot en restaurang, Naturens Hus. Många fler har jag noterat men anmäler inte. Varför? För att vi i flera år försökt få hjälp med att få igång en gatlykta över korsningen där vi bor. Där blir mörkt om natten och överfall har ägt rum. men någon tänd lykta har inte dykt upp. Hur svarar kommunens tjänstemän? De jobbar med frågan...

Vem granskar utköpen?

Problemen kring utköpet av kyrkoherden i Örebro kommer att kvarstå under lång tid eftersom beslutsfattarna mörkar eller ljuger om vad som hänt och anledningar till att man bedömde utköpet som nödvändigt. Det ska inte vara upp till "privatspanare" att begära ut dokument som kan förklara situationen. Så kan knappast en ordförande sekretessbelägga ett avtal som detta. Om de som begär ut handlingar i ärendet avvisas kan man överklaga. 

Det borde vara självklart för Kyrkans tidning att på det sättet engagera sig i vad som hänt i Örebro och inte bara gömma sig bakom suddiga benämningar som inte ens pekar ut platsen där detta hänt! Tidningen har både resurser och ambitioner att vara undersökande i sin journalistik! Om någon borde gripa sig an utköpslusten inom Svenska kyrkan genom att granska enskilda fall och försöka avslöja mönstren bakom, ska det självfallet vara Kyrkans tidning. Inte heller när det gällde utköpet av Mats Hermansson i Visby tog tidningen på allvar tag i frågan. Misstanken att det kan ha berott på tidningens engagemang i Visbys kyrkvecka, som en och annan låtit antyda, ska inte ens kunna förkomma!

Det har sagts att det egentligen inte finns några dokument att hämta ut eftersom allt skett muntligt! Om det är sant är också det ett sätt att undgå revision och granskning av det skäliga i besluten och synnerligen anmärkningsvärt. Vilket också det är värt att detaljerat berätta! Det ska helt enkelt inte gå att föra medlemmarna och allmänheten bakom ljuset om vad som i Örebro förekommit haver!

Ekumenik i bakvatten

 Under ett antal år på 80- och 90-talet hade jag förmånen att ha tillgång till de flesta tidningar och tidskrifter som gavs ut av de kristna samfunden. Så informerad om vad som rörde sig i kristenheten i Sverige har jag inte varit sedan dess. Det har blivit ganska svårt att hålla sig informerad. Det är som om de ekumeniska perspektiven inte bara svalnat utan blivit allt mer av en expertfunktion istället för ett folkligt intresse. Samfundstidningarna har svårt med sin omvärldsbevakning, till och med av något så näraliggande som andra samfunds liv och verksamhet.

Samfundsledarna och deras krets av styrande är naturligtvis bättre informerade om utvecklingen och frågeställningarna i andra kyrkor och samfund. Men nog kan man undra om ekumeniken verkligen ska reduceras till sådana diplomatiska möten och aktiviteter som förr erbjöds av Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) och numera av Sveriges Kristna Råd (SKR)?

Intresset för det egna samfundet är inte heller det överallt på topp. Ofta uppslukas de aktiva, förtroendevalda, präster och pastorer såväl som det i övrigt engagerade lekfolket av nuet och det senaste. Liten tid ägnas åt historien eller kyrkans fundament av tro, bekännelse och lära. Den konfessionella identiteten blir därmed ganska suddig och skör. 

Tanken att den som känner sig själv blir bättre på att möta andra gäller även inom kyrkor och samfund. Ett steg på vägen mot ökad ekumenisk aktivitet vore att hitta metoder att digitalt ömsesidigt erbjuda kyrko- och samfundstidningar och tidskrifter. Ett annat vore att när pandemin släpper greppet stimulera till gränsöverskridande studie- och samtalscirklar. En bra bok (fortfarande!) att börja med är Dop, Nattvard, Ämbete, det sk Limadokumentet om viktiga inslag i allt kristet liv!

Pingst, vad katten är det?

Pingst, vet folk i allmänhet vad pingsten är för en helg? Har de fått lära sig i skolan om pingsten och dess innebörd för kristenheten? För varje år som går försvagas kunskaperna om något så elementärt och basalt som pingst. Färre vill lära sig och anser sig inte ha någon anledning att komma ihåg fakta om pingsten eftersom de vilken dag som helst kan slå upp ordet på nätet och Wikipedia.

För att spara läsare den energi det tar att slå upp pingst på Wikipedia återger jag här det två första styckena i nätencyklopediens uttydning:

Pingst är en kristen högtid som firar att den helige Ande gavs till apostlarna i Jerusalem och de »började tala främmande språk» (Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39). Enligt Bibeln var detta första gången tungotal förekom (ett tecken på uppfyllelse av Helig Ande) och den dagen döptes nästan 3 000 människor i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Den kristna kyrkan anses ha fått sin begynnelse i och med pingstdagen. Pingsten anses vara en motsats eller ett upphävande av det som hände i Gamla testamentet när Gud förbistrade människornas språk och spred ut dem över jorden, alla kunde förstå vad som talades i församlingen. Pingstdagen infaller 10 dagar efter Kristi himmelsfärdsdag.

Ordet pingst härstammar från det grekiska ordet Πεντηκοστή, vilket betyder den femtionde. Den femtionde syftar på att 50 dagar förflutit sedan påsk. Pingsten betecknas ofta som "kyrkans födelsedag", eftersom det var då som Jesu lärjungar började att organisera en församling och missionera. I kyrkoåret innebär pingsten påsktidens avslutning.

För den vetgirige finns det mer att läsa, men något ska människor göra själva. Då får ni "googla" och leta vidare! Kyrkans och församlingarnas födelsedag. Den dagen kunde man åter förstå varandra efter den språkförbistring som spreds över mänskligheten vid byggandet av Babels torn. Kommunikation istället för ordkrig och oförståelse. Samling och gemenskap istället för splittring och främlingsskap. Den Helige Ande utgöts över människor så de talade i tungor och alla hörde sitt språk talas.

Om sådana teman och om pingstens förhållande till påsken skulle vi kunna tala och skriva hur länge som helst. Entusiasm, engagemang och inspiration ligger nära till hands för den som träder i pingstens nya gemenskap. Varför inte ta några steg in i den verkligheten...?! 

Två års transplantationsutredning

Tvåårsjubileum har det blivit. Men det är inte mycket att fira. Två år i dialys. Under tiden har man gjort min transplantationsutredning. Den är ännu inte riktigt klar! Två hela år. Visst det har varit pandemi och somliga undersökningar slutade man nästan helt med. Dessutom har utredningsresultaten ibland ställt till så att det verkade som att allt hopp om ett normalt liv utan dialys vore utom räckhåll. Men hindren har övervunnits.

Men väntetiderna kan inte bara ursäktas med pandemin eller komplikationer. Det måste ju finnas en lista på utredningar som ska göras och det borde inte vara alltför svårt att några av remisserna verkar parallellt för att skynda på det hela. Redan för två år sedan sas det att vi ska skynda på ditt ärende så mycket vi bara kan. Trots utfästelserna har flera av undersökningarna behövts göras två gånger eftersom några av de redan avverkade som t ex tandstatus och ultraljudsundersökningar av hjärtat hann bli för gamla! Då förstår man att det har tagit tid och blivit extra kostsamt för sjukvården.

Inte vet jag hur det har gått för andra, men att en sådan utredning skulle ta två år är för mig obegripligt. Det båtar föga, som det heter, att orera, gnälla och anmäla. Nu vill jag bara få reda på hur planeringen ser ut och hur länge det verkligen kan dröja? Lite böneunderstöd kanske vore på sin plast!

Fred och välstånd?

Staten Israel har rätt att försvara sig. Så är det. Men i längden blir det orimligt att varje gång militanta palestinier från Gaza angriper Israel så blir svaret inte bara mångdubbelt utan tiofalt. Olagliga och fortsatta ockupationer och konfiskation av palestiniers mark och fastigheter är inte heller förenligt med alla påståenden om den enda verkliga demokratin i Mellanöstern. I demokratier ska människor behandlas likvärdigt och de mänskliga rättigheterna gälla lika för alla.

Man blir inte heller antisemit för att man mår dåligt och illa av hur Israel agerar. Det finns många israeler som på samma sätt reagerar mot det de finner vara övergrepp och trakasserier. Den som någon gång stått vid en checkpoint mellan palestinskt område och Israel vet hur många orimligheter som förekommer där människor godtyckligt kan hindras bege sig till sina arbeten eller släktingar. Och den som stått i skuggan av de murar som Israel satt upp kan hisna över hur mycket arbete och kraft som går åt till att skilja människor från varandra istället för att finna vägar till samverkan och samexistens.

Även den som sett olagliga bosättningar växa som svampar ur marken på vad som är ockuperad palestinsk mark kan undra hur makthavarna tänker när mark och egendom utan sanktioner och åtal bara tas över och inkorporeras i ett expanderande Israel. Vanmakten hos den som drabbas blir obeskrivlig. Som demokrati har Israel otroligt mycket att ändra och bevisa.

När jag skrivit detta vet jag att det är lätt att bli sorterad som antisemit. För mig handlar det dock inte om ras eller folkslag utan bara detta enkla att alla människors lika värde, västvärldens höga visa, bär råda även i Mellanöstern. Ingen av parterna bör angripa den andre med militärt eller annat våld. Fred och välstånd står på vacklande grund om orättvisa och övergrepp tillhör de grundstenar samhällsbygget vilar på.

Öppenhet och sanning ska hålla varandra i hand

Att avtala bort öppenhet, förutom det som gäller individens integritet, är inte acceptabelt. Särskilt inte om det gäller hur man utfört sitt uppdrag. Det uppdraget som kyrkoherde och präst är man bunden att sköta enligt speciella regler. Man har i sina vigsellöften och i samband med mottagningsgudstjänsten förbundit sig att tjäna Gud och kyrkan på sådan sätt att Gud blir ärad och församlingen uppbygd. 

Den som inte hållit sig till dessa uppgifter har med andra ord avvikit från uppdraget. I Örebro har inga än så länge använt ord som felrekrytering, men det ligger snubblande nära eftersom tjänsteinnehavaren klarade ungefär 4 år men slutar så tidigt och går med en lön för sex år. Man får inte glömma att räkna arbetsgivaravgifter och sociala avgifter, ca 30 procent (?), utöver de nästan två miljonerna som KR:s ordförande och arbetsutskottet givit bort.

Vad kan ha skurit sig så totalt att det var värt ca 2,5 miljoner kronor? Alla detaljer ska inte bli offentliga men kyrkans företrädare som bankar klubbor i bordet måste kunna stå till svars för sina beslut och då kan vare sig besluten eller anledningarna hållas hemliga! Sekretessklausuler utöver vad Kyrkoordningen stadgar kan inte godtas!

Öppenhet och transparens är inte förhandlingsbart. Sekretess utöver ett rimligt skyddande av det som kan vara till skada och men för individen är helt enkelt fel! Hur ska politiker annars kunna stå till svars för vad de gör? Vi vet hur den forne presidenten Trump gång på gång använt yppandeförbud för att skydda sig och sitt handlande. Vi ska inte gå år det hållet, inte ens en aning! Öppenhet och sanning ska hålla varandra i handen oavsett vad man försökt trolla bort avtalsvägen och genom att ha handlagt ärendet muntligt!

Kyrkoarbetare ska sminka sig lila i september

På nätet har jag sett att anställda i Örebro inför kyrkovalet ska sminka sig lila i sina ansikten som en påminnelse om valet. Ett lyckat skämt, eller hur. Hur man tänkte då när man bestämde sig för sprattet lär vi få veta senare. Den biskopliga lila/violetta färgen är inte så skrikig i smink, även om man ibland kan haja till inför neonliknande skjortvarianter. Men många trodde till en början, liksom jag, att det var på riktigt. Det säger något om hur lågt ställda förväntningarna blivit på Svenska kyrkan...

På Svenska kyrkans hemsida förklaras den lila färgen så här. Violett eller lila är botens och ångerns färg. Den symboliserar förberedelse och syns därför under advent i väntan på julen och under fastan i väntan på påsken.

På Finska kyrkans hemsida skriver man: Violett är ångerns, väntans och bättringens färg. Och enligt Wikipedia är violett/lila i katolska kyrkan: Violett är eftertankens, lidandets och botgöringens färg och används under fastan och advent.

Bot, ånger, lidande, förberedelse och bättring är bra ingångsvärden när man tänker på kyrkans val. Fortfarande är det en parodi på civilsamhällets frihet och oberoende av statsmakten och de partier som bär upp det politiska systemet. Där behövs verklig både bot och bättring! Ty att sekulära krafter och partier styr i en kyrka är ett lidande. 

Kan de lila kyrkoarbetarna väcka eftertanke och få igång förberedelser till en ny ordning vad gäller kyrkans val vore det bra och välgörande ty då kanske vi äntligen kan lämna Gustav Vasas modell där kyrkan styrs av de världsliga makthavarna för att kontrollera och tygla kyrkan och dess inflytande.

Tala sanning om utköpet i Örebro

Utköpet av kyrkoherden i Örebro är en skandal. Inte för att utköpet ägde rum, vi vet ännu inte någonting om vad det handlade om. När vi vet mer kanske även utbetalningarna av 2 årslöner på drygt 1,9 miljoner + sociala avgifter (!) ter sig oskäligt och som ett slöseri med de kyrkotillhörigas pengar. De ekonomiska medel storpastoratet i Örebro hanterar är medlemmarnas avgifter. Om de placerats i fonder eller hanteras på något annat sätt förändrar inte ursprunget - de sköts på medlemmarnas vägnar och uppdrag.

Skandalen består i att KR:s ordförande Timmy Leijen mörkar och slirar. Han låter avtalets sekretess bli viktigare än den öppenhet och transparens som Svenska kyrkan hyllar och har åtagit sig! Sanningen blir lidande och de kyrkotillhörigas rättmätiga möjlighet att kunna ställa frågor och utvärdera politikernas handlande omöjliggörs. 

Hur rätt KR:s ordförande än tycker han har gjort ljuger man inte offentligt om utköpets natur. Där ska ja vara ja och nej vara nej, dvs sanning ska talas. Ingen får 2 årslöner i avgångsvederlag om inte arbetsgivaren anser att situationen blivit omöjlig genom starka meningsskillnader och nästintill olöslig konflikt. Den officiella versionen är bara dumheter. Så börja tala sanning så väljare och revisorer kan granska handlandet!

https://www.facebook.com/200893939929701/videos/1698308556854891

Filmtime

Youtube erbjuder en djungel av långfilmer. Många med så dålig kvalité och upplösning att man orkar se någon inut innan man ger upp. Suddiga ansikten och röriga miljöer orkar man inte med så länge. Men efterhand hittar man också sådant som är värt att lägga några timmar på. Eftersom filmerna saknar svensk text får man vara glad över engelsk textning, ibland sämre än högstadieengelsk nivå.

Nu senast har jag beskådat en tecknad ortodox film: Serafima, Christian Orthodox animation. Värd att se enligt min åsikt. Eler vad says om State of the Union med Spencer Tracy och Katherine Hepburn. Eller vad sägs om en utflippad fantasyfilm från China? Den hittas under rubriken Best Chinese Movies 2020 - Chinese Latest Fantasy-Films - Films New Adventure och publicerad ac Zim Xi. Filmen har bara setts av drygt 1000 personer så den ligger inte högt på några listor. Filmen är 1:36:20 lång.

En kinesisk film som tävlat internationellt är Xuan Zang om en buddhistmunk på väg för att finna gamla buddhistiska texter, vacker och mycket sevärd. Eller så kanske en film noir från USA passar? Ledande skådespelare är Burt Lancaster och filmen är också underhållande att se: The Young Savages, 1961. Film time och engelskträning!

Föraktade politiker gör ett sämre jobb

Politikerförakt är ett uttryck som kom till för att benämna en reaktion på politiker som utnyttjade sin ställning och inte ville det allmännas bästa. Föraktet blev som gjutet i betong när misstron och föraktet slog rot, särskilt i sammanhang där man kände sig missgynnad och nedvärderad av politikerna sätt att ordna samhället.

Politiker har varit särskilt utsatta för trollens förföljelse, med hat och hot, särskilt på nätet. Att de står ut år efter år är något av ett under. De flesta av oss skulle inte betala det priset för att vara med och fatta beslut. Vi borde välkomna, uppmuntra och försvara våra politiker så att de utan hat och hot kan utföra sin samhällsnyttiga insats. Detta oavsett om vi gillar de enskilda politikernas ideologi och politik. De har klivit fram för att göra sin insats. Att många hoppar av under mandatperioderna är ett illavarslande tecken. Klart är att förakt och hot leder förmodligen till att politiker gör ett sämre jobb.

Några enstaka rötägg ska inte förstöra för den stora majoriteten politiker som ofta utan uppskattning och erkänsla lägger ner kraft och engagemang för att göra Sverige till ett bra samhälle för alla att leva och verka i. Politiker ska inte föraktas utan tvärtom lovordas för sitt slit.

Som personer ska de vara fredad såvida de inte ägnar sig åt korruption eller vanstyre. Samtidigt måste det råda en öppen debatt där partierna och politikernas ställningstaganden och politikens inriktning kan ifrågasättas och kritiseras. Att några partier då blir mer utsatt för ifrågasättanden och politiska påhopp är som det ska vara. Jag tänker t ex på SD och partiets rötter med främlingshat och rasism. Men inte heller SD:s kandidater ska hotas och hatas.

Vill att partiledarna gör bort sig...

Vad skulle partiledarna, de vars partier ställer upp i kyrkovalet, egentligen svara på frågor om kyrkans bekännelse och lära? Och varför skulle de behöva få frågorna? Eftertankens glada insikt har fått mig att förstå att jag egentligen bara vill att de ska göra bort sig genom att visa att de ingenting vet om Svenska kyrkans grunddokument och än mindre vad reformationens texter slår fast och bekänner. För visst vore det pinsamt om ledarna för partier som vill styra kyrkan inte kan och vet!

Något nytt tillför inte frågorna. De kan möjligen visa distansen mellan maktens högsta toppar och en organisation i civilsamhället som de vill dominera och styra utifrån övertygelsen att just kyrkan saknar något som partiideologierna skulle kunna tillföra. Andra civilsamhällets organisationer lämnas dock huvudsakligen ifred trots att samma dröm om att partiideologi i andra fall vore än mer behövliga, hur nu det kan komma sig? Vad gäller normskapande är kristendomen totalt överlägsen partierna och har lagt grunden till civilisationer genom tiderna med hjälp av Bibelns texter, kyrkans undervisning och människors bekännelse och tro.

Det enda rimliga vore att kristna socialdemokrater och övriga partianslutna överger partipolitiken i kyrkans sammanhang och engagerar sig för kyrkans bästa utifrån sin kristna tro och sitt deltagande i den lokala församlingen. Deras kraft behövs men inte genom att representera sekulära organisationer, partier med uppgift att styra stat och kommun i det "världsliga regementet".

Oställda frågor får inga svar

Gänget Jimmie Åkesson, Stefan Lövfen och Annie Lööf slipper alltid undan. Inga reportrar ställer relevanta frågor till dem på religionsfrihetstemat. De leder dock partier som har vilja och ambition och styra Svenska kyrkan, borde dom inte då också få svara för vad gör eller inte? I september ska deras partier på nytt försöka flytta fram sin positioner och få mer makt i och över kyrkan.

Än mer intrikat vore om de tvingades svara på frågor om kyrkans tro, lära och bekännelse. Vad vet dom om Augsburgska bekännelsen eller de Schmalkaldiska artiklarna? Vilken nattvardssyn har dom? Kyrkosyn? Vilken ekumenisk hållning? Vad tänker de om mission och evangelisation? Är de beredda at i partiet tala för det kyrka står för, att barn bör bli döpta och konfirmerade? Hur stark är partipiskan i kyrkomötet?

Vore Kyrkans tidning på bettet vågade åtminstone dom, och kanske Dagen och Världen idag, ställa sådana frågor till dem med största ansvaret i partierna. Eller måste vi hoppas på Bulletin? Det står i alla fall alldeles klart att oställda frågor aldrig blir besvarade.

Vem står till svars för inskränkningen av religionsfriheten? S och MP?

Tittarsiffror, lyssnarsiffror och digitala träffar redovisas så vitt jag vet inte för regeringens och folkhälsomyndighetens outtröttliga pressträffar. Det vore intressant att se hur mycket uppmärksamhet man tappat. Vem orkar dag efter dag höra samma visa?

Nåväl igår kom några nyheter som ska träda i kraft 1 juni och som massor av verksamheter behöver förhålla sig till: För inomhusarrangemang ska deltagartaket som huvudregel fortsättningsvis vara åtta deltagare. Om deltagarna anvisas en sittplats kan upp till 50 deltagare tillåtas. För arrangemang utomhus får maximalt 100 deltagare delta förutsatt att deltagarna inte anvisas en sittplats, då upp till 500 deltagare kan tillåtas.

I min församling har man som tur var redan numrerat platserna i bänkarna eftersom så många sakrala konserter och musikevenemang äger rum där. Andra församlingar har ännu inte satt nummer på sina platser. Innan det skedde kan man tänka att det fanns viss återhållsamhet så att kyrkan inte skulle beskyllas för att även numrera antalet himlafarare. Men med regeringens benägna bistånd är vi tillbaka där vi inte ville vara - att ha bokade platser i kyrkorummen. Friheten upphör när det finns 8 platser i en församling som kan nyttja sin rätt till religionsutövning! Kommer någon att stå till svars för detta? Till exempel i stundande kyrkoval? S och Miljöpartister i Svenska kyrkan?

Om numrering är vad som krävs för att i någon mån upprätthålla religionsfriheten i Sverige (!) så bör alla församlingar omedelbart efter Kristi Himmelsfärdsdags högmässa (!) börja numreringen av platserna i bänkarna. Inskränkningen har varit oproportionerligt stor och utan närmare förklaring varför kommersiella verksamheter tillåtits breda ut sig när tro och religion hållits kort. Det var länge sedan religionsfriheten inskränktes så till den grad att högmässofirandet i landet på många håll förtvinat. 

Från 8 till 50 är en bra utökning men fortfarande snubblande nära det oacceptabla för många församlingar där platsantalet är mellan 500 och 700, ibland ännu mycket större. I de kyrkorummen ropar även efter den 1 juni tomrum till tomrum! Skärp sig regeringen! Läs på religionsfrihetslagstiftningen! 

Aktiv och värdefull eller gammal och förbrukad?

I gamla bibelöversättningen stod det i Psaltaren 90:10 att: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,  ... Nu för tiden blir massor av människor äldre än så. För närvarande debatteras hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de som är lite äldre, som pensionerats, men ännu har krafter och förmågor kvar.

I kyrkan är det märkligt nog inte helt lätt, trots att många församlingar består av just äldre personer, utan snarare svårt för pensionerade inom vigningstjänsterna att få celebrera en mässa, predika och undervisa. Enklare är det då att få hjälpa till med en begravning eller två. På andra håll kan det vara så att pensionärer bär upp församlingar och är viktiga kuggar i deras dagliga liv. Allt måste förstås inte vara antingen eller. Ett mellanting vore kanske att föredra.

Befogenheten att fira mässa, predika, bedriva själavård, missionera, viga, konfirmera upphör inte med pensioneringen. Stiften kan någon gång hylla enstaka äldre "räddare" som hjälpt församlingar under långvariga vakanser. Men gör stiften ett dyft för att ta till vara den resurs av erfarenhet och långvarig kyrklig tjänst som kan finnas alldeles i närheten? Sällan. I stora städer är det som verkliga banker av emeriti som kunde brukas lite mera, åtminstone de som verkligen vill göra mer än att parkera på krematorier och flitigt jordfästa och begrava.

Uppgiften att verka som mentorer borde passa en hel del pensionerade väl. De borde också vara lämpliga som själavårdare t ex för kyrkligt anställda. Eller varför inte göra några mindre projekt för att bringa reda i församlingars nutidshistoria genom att samla, dokumentera och ordna bilder och fotografier. Somliga sköter tidningsklipp minutiöst men glömmer lätt bort alla privata bilder från församlingens liv. Nog borde det också gå att samla ihop ljud och rörliga bilder från reportage, andakter och gudstjänster i radio och TV. Fler uppgifter än så kan man lätt komma på...

Kontrakten skärper sig någon gång ibland och bjuder in till en dag för gemenskap och information, men inte heller det brukar leda till att flera tas i bruk. En anledning kan vara att de äldre träffas för sig och de aktiva för sig. Uppdelningen i aktiva och värdefulla i förhållande till passiva och förbrukade är uttryck för en ålderism som i längden verkar diskriminerande. 

Flera av mina pensionerade vänner har varit med om att deras insikter, erfarenheter och kunnande totalt upphört vid pensionering. I andras ögon alltså. Inte ens rimliga överlämnanden och kunskapsöverföring har fungerat! Intresset har varit svalt för hur man gjort och hur man tänkt inför vissa avgörande beslut gällande personal, organisation, ekonomi, undervisning eller liturgi. Dörren stängs och hjulet ska uppfinnas på nytt. Trots att kyrkan sägs vara en så traditionsinriktad miljö finns det mycket att förändra för att kunskap och insikter inte ska tappas bort och gå förlorade. Vill man inte göra det i samtal kunde man åtminstone låta alla som slutar skriftligt sammanfatta sin viktigaste lärdomar och lämna vidare synpunkter de menar borde beaktas i mötet med framtiden.

Hur kan dessa sentiment uppstå? En god portion helping personality tillsammans med vilja att göra nytta och stå till förfogande driver på. En aning missnöje finns där också över att det ska vara så svårt att ge utrymme åt människor som arbetat ett helt liv i kyrkans tjänst. Är man verkligen förbrukad om man fyllt år, många år, och passerat pensioneringsklyftan i arbetslivet?