Att fråga men inte ge svar

Ibland vill det sig inte. När jag försökte skriva några rader till studentsångens melodi blev det rörigt. Stavelserna blev fler än sången tillät. Hur jag än räknade och provsjöng blev det fel. Till sist gav jag upp och lät det bli galet. Men kunde förstås inte släppa det utan gick tillbaka och rättade till sist till det någorlunda.

Skrev brev till en släkting och råkade skriva kära XX och det till en manlig anförvant, käre ska det vara. Snabbt utfört blir i mitt fall ofta slarvigt. Det vill sig inte om jag inte tänker efter. Några gånger har jag läst fel på namn och blandat samman personer vilket inte är bra. Särskilt inte om man tillfogar kritiska kommentarer som då hamnar i fel tunna. Det kan bero på att jag tror att jag har lätt för mig i alla möjliga sammanhang, som att skriva fort, klokt och rappt, vilket alltså inte alltid är sant.

I Längbro kyrka började jag en predikan genom att ställa en fråga och påstod att jag skulle besvara den lite senare. Men något grep mig, förvirring eller inspiration må vara osagt, frågan fick i alla fall inte något svar. Gissa om det engagerade. Effekten var omedelbar. Varje person som lämnade kyrka vill veta, vill få svaret. Så fel det var blev det rätt. Det som inte ville sig ordnade upp sig. Få predikningar har fått ett sådant gensvar. Av det lärde jag mig att man inte alltid ska erbjuda svar, utan ställa frågor, då finns det något att fundera på och grubbla över.