Framgångarna i Europavalet för högerkrafterna framstår som en längtan efter starka auktoriteter som ska göra tillvaron enklare med uppgiften att leverera en mer svart-vit världsbild. Kristider har ofta fått sådana konsekvenser. Med kriget i Ukraina och Rysslands imperiedrömmar, med pandemi och inflation, med hårt tryck vid gränserna att lyckas få en politisk eller ekonomisk fristad i Europa så är det inte konstigt att starka ledare blir efterfrågade, som Jean Marie Le Pen i Frankrike och Giorgia Meloni i Italien. Även utanförskapet i USA får Trump att bli "landsfader" trots alla sina brister.
Behovet av starka ledare är släkt med gudsdyrkan. Det finns många belägg för att nästan vad som helst kan inträffa utan att det rubbar tilltron till och förlitan på de starka ledarna. Sverigedemokraternas järnrörskandal eller trollfabrik har inte rubbat förtroendet särskilt starkt. Eller ta Trumps ständiga lögner, stormningen av Kapitolium eller hans tystnadspengar till sexpartner; han vinner trots det ny mark.
I kyrkor och samfund utöver värden finns det en tro på Gud som knappast kan kullkastas vad som än händer. I medgång och motgång står tron stark trots att existensens frågor gör sig gällande: varför Gud den orättvisa, detta förtryck, alla sjukdom och död. Det är som i Psaltarens psalm 13, "Hur länge skall min fiende triumfera?" vilket snart vänder till: "Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp...". Den som upplever sig fattig, övergiven och utlämnad väntar i alla fall på Guds ingripande. Rättvisa går framför Gud och fred och välgång följer honom, det är trons längtande svar. Också när allt pekar i annan riktning.
Nu finns det många fler sätt, än underkastelse och dyrkan, att förhålla sig i tron på Gud. Sällan, åtminstone i vår del av väst, är gudstron blind för de krafter som verkar och styr socialt och ekonomiskt. Tro kan verkligen gå hand i hand med vetenskapens ständiga sanningssökande och frågor. Dessutom, tvivlet, dvs. en kritisk grundhållning, är en omfamnad realitet även långt in i kyrkornas inre rum. Ibland blir det rent av något att stoltsera med. Det kan ses som ett friskhets- och sundhetstecken att tvivla, för då är det som att bevis finns för att tron är levande!
Mer komplicerat blir det när gudstro och tilltron till politiska auktoriteter förenas eller rent av sammanblandas. I USA syns exempel på hur evangelistiska och fundamentalistiska grupper och ledare ursäktar i princip allt som Trump gör och har gjort utifrån föreställningen att han är Guds utvalde som ska omhulda och stärka dem. Vi so inte ser det så behöver enligt anhängarna omvändas till att se sanningen och inte förlita oss på falska nyheter och media som i hemlighet styrs av fiender...
Det enda rimliga är att fortsätta argumentera med och mot denna nya auktoritetstro som bär populismens kläder. Förr eller senare kommer det som är rätt att urskiljas och bli tydligt. I väntan på det kan vi med Psalaren 6 sucka: "O Herre, hur länge?"
