Vad tänker vi om det som vi deltar i och är med om? Den som går på en teaterföreställning har en idé om vad de ska vara med om. Något gestaltas levande på scen och ska upplevas och tas emot. Men hela processen innan föreställningen blev till ägnas nog inte så många tankar just då. Det sker liksom i det fördolda även om det är känt hur det brukar gå till.
Vad tänker de som firar gudstjänst om det de deltar i och är med om? Om de alls reflekterar över vad en gudstjänst är så liknar förväntningarna förmodligen ganska mycket det som händer på en teater. Något ska hända och gestaltas och de som är där ska delta, uppleva och ta emot.
En bok som betytt en hel del för hur gudstjänsten uppfattats och gestaltas är Per-Olof Sjögren och hans bok Kyrkans lovsång, ett kompendium i liturgik. I den berättar han om den kristna kyrkans gudstjänströtter i templet och synagogans gudstjänster, om tidegärden och den söndagliga gudstjänsten inom kristenheten. Han citerar Justinus Martyrens Apologi från 140-talet och kursiverar det vi enkelt fortfarande kan känna igen av gudstjänsten ordning : "På den dag, som kallas söndag, kommer alla som bor i städerna och på landsbygden tillsammans, och apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan föreläsaren slutat, tar biskopen (vid denna tid närmast = kyrkoherden) till orda för att undervisa och ana till efterföljd av de goda föredömen, som blivit framställda. Därefter stiger alla gemensamt upp, och man håller bön, och, såsom jag sagt, frambär man, när bönen är slut, bröd ,och vin och vatten. Biskopen ber och gör tacksägelse, så mycket han förmår, och hela folket instämmer däri med Amen. Man utdelar till var och en hans del av eukaristien, och det bäres av diakonerna till dem som icke är närvarande...."
Gudstjänstens beståndsdelar är idag i stort desamma. Mönstret är uråldrigt och gemensamt för den kristna kyrkan. Per-Olof Sjögren betonar inte särskilt gudstjänstens dialogiska karaktär även om mötet med Gud genomströmmar mässan. Carl Henrik Martling har på ett mycket tydligare sätt betonat gudstjänsten karaktär av dialog mellan den enskilde och församlingen å ena sida och Gud å den andra. Inta bara som läsandet av repliker i ett manus utan som ett verkligt skeende. Det är nödvändigt, menade Martling, att höra även med ögat vid sidan av örat.
I boken Möte mellan två, om högmässans dubbla enhet, lyfter Martling fram den dialogiska karaktären på högmässan. Det är en händelse med de deltagande mer än något som bara sker för dem. Om detta har jag i ett tidigare inlägg på stillsam (Hur blir man delaktig i en gudstjänst) skrivit: "I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan."
Om det aktiva deltagande i högmässans dialog med Gud Fadern, Sonen och den Helige Ande blir tydlig förvandlas gudstjänsten från rader av punkter på ett program som skall genomföras till ett samtal som griper tag i mig, i oss, och utvecklar relationen och i grunden påverkar och förvandlar oss!
