Med stigande ålder kommer en viss eftertänksamhet över den egna rollen och insatsen. Från att ha varit ständigt sysselsatt med kyrkans kortsiktiga och långsiktiga frågor teologiskt, ekonomiskt och socialt utifrån uppdraget som kyrkoherde och prost har det mesta förändrats. Pensioneringen blev en vattendelare. Innanför blev till ett ganska påtagligt utanför. Då kommer en personligt viktig följdfråga: Är jag på väg att bli en "tyckare" på avstånd när det gäller kyrkan?
Mitt regelbundna deltagande i församlingens huvudgudstjänst sker hackvis och ganska sällan beroende på bristande hälsa. Inte heller har jag längre några uppdrag på församlings, stifts- eller riksnivå och vet därmed allt mindre. I Strängnäs stift tog stiftsledningen dessutom för ganska länge sedan bort stiftssidorna i Kyrkans tidning. Lägg därtill att stiftsboken, Till hembygden, för ännu längre sedan även den är nedlagd. Kvar finns en tidskrift, Portalen, som möjligen kan ge lite information och en smula överblick. Örebro pastorat ger också ut en liten tidning: Örebro - Mitt i livet. Ett och annat får man sig till dels, men inte någon särskilt stor överblick. Så - om det mesta vet jag, och dessvärre många med mig, inte längre något.
Förr höll församlingen mig med en ny kyrkoordning, kyrkans regelverk som förr hette kyrkolag, där det mesta finns om Svenska kyrkans uppbyggnad, beslutsförsamlingar och om ekonomi. Där finns regler för biskopar, präster och diakoner, för val och mycket annat. Fast inte kan man förvänta sig att särskilt många läser kyrkoordningen trots att den finns tillgänglig för nedladdning på nätet!
Åsikter om kyrkan har jag förstås. Många kritiska eftersom i det svenskkyrkliga behövs åtskilliga förändringar för att bli mer av Kristi kyrka på jorden. Partipolitikens inflytande i kyrkan har jag en gång varit delaktig i men partipolitiken i kyrkan tar jag nu starkt avstånd ifrån. Bristen på trosfokuserad undervisning i församlingarna brukar jag kritisera. Osäkerheten kring hur Svenska kyrkan relaterar till sina bekännelsetexter rinner över till att det även blir oklart vad gäller lära och tro. Finns det några inspirerande exempel för hur församlingar kan missionera, t.ex. bland de många medlemmar som inte delar kyrkans tro? Jag känner inte till särskilt många.
Församlingsmedlemmars svårigheter att få bli volontärer och delaktiga i kyrkans gudstjänst- och vardagsliv är åtskilliga. Arbetslagen får allt större betydelse i och för församlingslivet trots många av dem inte själva vill vara aktiva i kyrkans främsta mötesplats: mässan och gudstjänsterna. Att det är så finns det många vittnesbörd om från horder av församlingar. Samma brist på deltagande kan finnas bland beslutsfattarna i kyrkan osv. osv.
Nu för tiden blandas mitt tyckande med böner för att förändringar ska ske. Om mina åsikter knappast leder till förändring kanske mina böner kan? Litanians (Ps 700:1) bön för kyrkan kan jag stämma in i: "Vi arma syndare beder dig att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka, att du sänder trogna arbetare i din skörd, att du med ordet giver din Ande och kraft, att du gör ditt namn känt i hela världen, att du enar alla trogna, så att det blir en hjord och en herde." Jag ber även med litanian (PS 700:2): "Fyll din kyrka med lovsång, trohet och kraft." Även Ps 700:3 ber för kyrkan med ord jag gör till mina: "Om Andens kraft åt din kyrka, om enhet och förnyelse, om evangeliets framgång bland alla folk ropar vi till dig, o Herre."
