Han, galningen, den ljugande typen

Vid frukosten råder det nästan klosterystnad. Ingen av oss här är särskilt pratsam strax efter uppstigningen. Det kan krasa av att någon tuggar knäckebröd, i övrigt ligger konversationen nere. Man kan nog säga att vi om morgnarna är kontemplativt lagda. Bättre det än aldrig...

Dock finns det undantag. Dessa har under senaste året varit mer frekventa än förut. Någon säger: "Vet du vad han har sagt? Han ska bomba en hel civilisation till stenåldern!" Eller också säger en av oss. Vet du vad galningen har påstått nu? Att hela Nato är svikare för att de inte rusat fram för att hjälpa till. Varför skulle de stötta hans olagliga och krigsbrottstäta självstartade krig? Först informerar man väl och sedan diskuterar man och därefter får man möjligen uppbackning...

För några dar lät det så här: Vet du vad den där ljugande typen tänker göra nu? Han ska stjäla mellanårsvalet genom att tvinga fram att alla ska ha identitetshandlingar och pass för att få rösta och att poströstning ska förbjudas. Det är enda sättet för reblikanerna att möjligen vinna valet. Miljoner berövas då sin rösträtt! Ingen skam, ingen moral!

Han, galningern och den ljugande typen kan alla lista ut vem det är. Att inte hans rövslickande lydparti kan göra det är en gåta! Aldrig någonsin har en amerikansk president tagit vår uopmärksamhet och vår tid som den nuvarande. Och vi har låtit det hända. Men så är också risken för ett slags statskupp överhängande med on oförutbarsäglig påverkan på hela västvärlden, Ryssland och Kina till glädje...

När jag tolkade Desmond Tutu och fick hålla hand med Palme

Några korta tillbakablickar på vad jag som präst några år under 1980-talet fick arbeta med:

1982 ringde Olof Sundby, ärkebiskopen, och erbjöd mig utan några krusiduller att bli generalsekreterare för Svenska Ekumeniska Nämnden i Stockholm. Min biskop Åke Kastlund hade framhållit att jag kunde vara lämplig. Snabbt marscherat från att bara ha haft några års församlingstjänst och en stiftsadjunktur i Strängnäs. Men precis den typ av uppgift jag ville ge mig i kast med.  

Nämnden var en samarbetsorganisation för kyrkor och samfund i Sverige, med kontakter främst till Kyrkornas Världsråd. När jag väl började satte det fart direkt. Ekumeniska nämnden och Svenska kyrkan och Sverige som land bjöd in till en internationell konferens i Uppsala april 1983, Life and Peace. En av talarna var Olof Palme. Kapprustning och det kalla kriget höll ännu på. Kärnvapen var ett stort och allvarligt hot. I slutdokumentet står att framtiden ”hangs in the balance”, den står och väger. Efter konferensen fick bland andra ekumeniska nämnden i uppdrag att organisera en grupp eller styrelse för att kunna bilda ett fredsforskningsinstitut med namnet Life and Peace.

Under sommaren 1983 fick jag på nämndens uppdrag delta i Kyrkornas Världsråds Assembly i Vancouver, Canada. Kärnvapenhotet var fortfarande aktuellt och följderna av provsprängningar diskuterades intensivt. Även ursprungsbefolkningarnas levnadsvilkor och rättigheter fanns på agendan. Ärkebiskop Sundby ledde den svenska delegationen. Under mötet fanns Per-Arne Axelsson och Livsåskådningsredaktionen från Örebro på plats och jag fick bland andra intervjua Dorothee Sölle, en världsledande mystiker och teolog feminist och oppositionell, på deras uppdrag.

Ett kristet riksmöte med flera tusen deltagare arrangerades i Jönköping i augusti 1983 (J83). Där blev det ett marsch genom Jönköping. Och vi uppmanades att hålla varandra i händerna. Efter 15 sekunder väste Palme: "du, det här struntar vi i". Men han var mycket språksam och gillade särskilt när vi gick inne i staden bland bostadshusen. Där hängde klasar av människor ur fönstren som ropade hans namn. 

Ekumeniska nämnden och regeringen såg till att det blev samtal mellan kyrkoledarna och Palmes regering. Det blev intressant. Vi bjöds till Harpsund där vi hade långa samtal, bjöds på fin mat, sov över och for hem. En svarsinbjudan fick jag ordna så att Palme och hans närmaste rådgivare kom till stiftsgården Stjärnholm. Olof Palme bad mig visa honom slottet. Särskilt intresserad var han av biskop Gustaf Aulén. På slottet hade faktiskt under 1800-talet Sveriges Justitiestatsminister, senare Sveriges förste statsminister, Louis De Geer, bott!

Under många månader hade det kampanjats för att Desmond Tutu, ärkebiskop i Episkopala kyrkan i Johannesburg. Sydafrika, skulle kunna få Nobels fredspris. Han tilldelades fredspriset i Oslo och seden var att fredspristagare inbjöds komma till Stockholm och erbjudas att tala/predika i Storkyrkan där Ludvig Jönsson då var pastor primarius. Jag blev utsedd att tolka Tutus TV-sända predikan.

Hela dagen åkte vi tillsammans runt för att träffa alla möjliga kyrkliga och samhälleliga företrädare, bland andra utrikesministern. Flera gånger bad jag att få en aning om hans predikan. Berätta något om vad du ska säga", bad jag. "Det ordnar sig", sa han. När vi till sist på kvällen steg upp i predikstolen visste jag ingenting om vad han tänkte säga. Det lär ha gott så bra att ett annat Tv-program använde tillfället som ett exempel på hur tolkar bör tala och uppträda. När det var 30 sekunder kvar av sändningstiden sa Desmond Tutu sitt AMEN! Det blev jubel ute i sändningsbussen!