Strängnäs stifts herdaminnen, del 3

Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.

Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.

Svenska kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids religiositet.

 
Som lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.

Nog vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar. Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.

Ett herdaminne är en samling biografier över gångna tiders prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.

Det stora flertalet har fallit i glömska.

Bakom forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654. Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till ett antal biografier.

 
Biografierna får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat. Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning. Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer tillgängliga för en större läsekrets.

Vare sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre riskerar detta band att bli en biblioteksbok för specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får hoppas att biblioteken försett sig.

 
Herdaminnet inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän. Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.

 
Berättelsen om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje mellan motgång och medgång.
Gothus blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han berövades prästämbetet.

1596 blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå neutralitetens balansgång.

Ärkebiskop Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans armé besegrade hertigens brorson Sigismund.

1606 fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en liten församling utanför Uppsala. Genom en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?

 
Kyrkoherden i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet. Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop i Strängnäs.

En intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.

Ett axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden. I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen, Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”. Tjänsten blev inte hans.

En kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”. Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte ”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att ”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med ”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i för övrigt riktigt kalla kyrkor.

Herdarnas familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa” till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han ”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”. Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt – men man får förmoda att en försvårande omständighet var att förkunnaren var kvinna.

I herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma och njuta.

Vara bäst och ha rätt?

Den som vinner en tävling eller match har rätt att påstå att man är bäst, åtminstone för stunden. Det innebär inte att personen eller laget har bäst och rätt teknik eller spelsystem. Många faktorer kan avgöra. Några gånger har jag ställt upp för att väljas t. ex. i val till ett domkapitel. En gång blev jag inte vald, en annan gång blev jag invald bara för att några år senare inte ha en chans att bli vald.

Hade det att göra med att min teologi var sned eller det jag stod för var galet? Hade jag inga meriter som dög? Knappast. Andra faktorer avgjorde. Vilket inte hindrar att förlusterna fick mig att känna mig otillräcklig, ogillad och fel. 

Dessa funderingar dyker upp efter valet i USA. Inga jämförelser mellan ett domkapitelsval och presidentvalet. Trumps triumf kan av segerrusiga republikaner tolkas som att Trump var bäst och att han hade rätt. Nu avgörs inte frågor om rätt av majoriteter. Värderingar har andra rötter.
Alternativet som fått flest röster behöver vare sig vara bäst eller vilja driva en politik som är bra eller god. Eftervalsanalyserna hävdar att det bl.a. var Trumps ekonomiska politik som avgjorde. Att mängder av ekonomer menar att den tariff- och tullpolitik han stått för att ekonomiskt osund. Även massdeportationerna lär bli ett ekonomiskt sänke för USA, om de genomförs. Förmodligen tyckte majoriteten av väljarna att de hade bättre ekonomi under Trumps förra presidentperiod. Många andra faktorer bidrog säkert. 

Trumps misogyna budskap landade väl hos patriarkalt sinnade män, som det finns många av. Att kristna samfund bortsett från främlingsfientligheten, nedklassandet av Kamala Harris och många fler, lögnerna och förtalet bara för att Trump vill hindra aborter är en gåta. USA är fortfarande inte redo för ett progressivt kvinnligt ledarskap!

Demokratins svaghet är att samhällsfarliga och systemhotande alternativ kan locka ett flertal av många olika orsaker. Tanken att folket alltid vill det som är bäst och rätt för flertalet är en chimär. I tider när människor fåtts att misstro traditionella medier, när kunskap står lägre i kurs än spekulativt tänkande, när desinformation och rykten får spridning på nya och sociala medier blir riskerna större för märkliga valresultat, inte bara i USA utan även i Europa.

För amerikanerna väntar 4 år då nästan vad som helst kan hända. Både där och här bör människor fortsätta hoppas och arbeta för att rätten ska flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar...

Orientera efter kyrktorn

Kyrkoåret närmar sig sitt slut. Minnen av det som varit tumlar runt mer än vanligt. Somrarna på Gotland ett helt långt liv är lätta att erinra sig. Besöken blir inte bara till månader, utan till år. Så gott som en månad varje sedan jag var i 20-årsåldern samt besök vid storhelger och föräldrarnas högtidsdagar. Så gott som hela tiden har Sammantaget har besöken säkert blivit både fem och sex år, om inte ännu mer...

Till åren med sommarställe i Gothem hör kortare tjänstgöring först i Gothems pastorat sedan i Gotlands Norra pastorat. Den märkliga upplevelsen av att fira gudstjänst i ett kyrkorum som fungerat sedan 1200-talet. Att få sälla sig till den långa raden av århundradens gudstjänstfirare blir gripande och mäktigt. På 1200-talet fanns åtminstone kyrkans kor med absid och sakristia.

Kyrkans höga torn anses ha blivit till vid 1300-talets mitt och då av byggnadshyttan "Egypticus". Detta resliga torn som genom seklerna fungerat som orienteringspunkt och navigeringsmärke för sjöfart och fiskare. 

Linné reste runt i Sverige. Han besökte Öland och Gotland på ständernas i riksdagen uppdrag. Han beledsagas av sex unga herrar på sin tre veckor långa visit på Gotland. År 1741 den 2:a juli besöker sällskapet Gothem. I sin Gotländska resa skriver han bl.a. om Gothum: "Kyrkan var vacker. Manfolken och kvinnfolken sjungde var sin vers av psalmerna, under vilket det andra könet höllt alldeles tyst. En stor runsten låg i koret med mycken skrift". Kyrkans skönhet var uppskattad även då. Tydligen var växelsång i kyrkan vid den tiden så ovanligt att Linné noterade det särskilt.

Vi köpte vårt baptistkapell i Gothem 1997.Vi var med på avslutningsgudstjänsten då kapellet skulle tas ur bruk. Man bar ut träkorset som hängt i fonden på podiet, men efter gudstjänsten kom några damer tillbaka med korset och sa att "vi bär inte ut Kristus, han får stanna!" Fast vi fick förstås lova att aldrig någonsin dansa i den forna kapellsalen, ett löfte som vi gärna höll. Dessutom satt på kapellet det kopparkors som tidigare hängt på Metodistkyrkan i Slite, numera riven. Korset hade istället satts på på baptisternas kapell i Gothem.

En höst/vinter var det en stöldturné i bygden. Husen före kapellet och husen efter drabbades. Av någon anledning hoppade bovarna över vårt kapell. Förmodligen fungerade korset, respektingivande eller avskräckande. Vi var förstås lyckligt lottade.

Vid ett tillfälle då jag celebrerade högmässan noterade man särskilt att vaktmästaren, kantorn och prästen alla hette Stenström i efternamn, fast ingen av dem var släkt med de andra. Jag tror till och med att man fotograferade detta tillfälle, även om jag inte har den bilden.

Stadsbor ojar sig ibland över landsbygdens många kyrkor som underhålls fast så få är aktiva i kyrkan. Flera gånger när jag fått tjänstgöra i Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge har många ipersoner firat gudstjänst tillsammans. Inte sällan strax under 10 procent av befolkningen i socknen! Skull stadsförsamlingarna nå upp till sådana siffror finge man bygga ut och bygga nytt. Fromheten på landsbygden är med andra ord ett föredöme! 

En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter
dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”