Predikandets glädje

Äntligen stod jag i predikstolen. Så kändes det. En kollega hade hastigt sent lördagskväll fått förhinder och pratade med mig. Och plötsligt hade jag erbjudit mig och var anlitad som predikant. Roligt och aningen utmanande. Förr när jag predikade låg texterna och skvalpade i hjärnkontoret minst en vecka. Då fanns det tid att undersöka frågeställningar som inte bara dök upp och försvann.  Hur  var det egentligen med publikanernas fromhet. Var den övernitisk och nästan fundamentalistisk, eller...? Hur balanserades makten mellan Herodes och den romerske ståthållaren? Hur kritisk var Jesus till att folk hörde men inte lyssnade? Månglarna i templet var där eftersom de var tillåtna - hur mycket av civilt motstånd idag kan liknas vid, eller motiveras av,  det Jesus gjorde? osv.

Olika kommentarer och texter letas reda på och läses. Ofta blir jag själv stärkt och uppbyggd genom det som samlas i hjärta och huvud (känsla och förnuft). Det visar sig att ny kunskap är så berikande. Då blir jag tacksam över alla som forskat, funderat och tänkt och lyckats bevara sina tankar så att jag kan få del av dem. Predikoarbetet, för det kan vara mödosamt också, är trots allt med ett ålderstiget ord gagnerikt!

Som gammal och sedan länge pensionerad präst finns det en stark dragning till förkunnelsen. Något kan nog hänföras till lusten i att bli den på vars ord församlingen en stund verkligen fokuserar. Som from ska sådant väl knappast erkännas, att det ligger en lockelse i att stå i centrum? Men sådana impulser bleknar vid sidan av längtan efter att genom bibeltexter söka efter Guds vilja med och för oss idag. 

Att brottas med texten för att något lite mera komma till tals med mening, sammanhang, tonvikter och innebörd. En teknik som tar lite tid att applicera är att sätta sig in i de olika personerna och gruppernas tänkande och situation. Det är som att genom texten även få syn på vår egen tillvaro och verklighet. Frågorna kan bli: Om jag var Marta som hamnade i köket, om jag var Maria som satte sig vid Jesu fötter, om jag var Jesus... Varför sas det som sas, hur tänkte man? Vad säger texten om oss människor nu, om våra liv, vad säger den om Gud?

Trots att jag går med käpp gick det bra att ta sig upp i predikstolen. Där hade jag redan placerat mitt manus. Jag tände en liten lampa för att se bättre, drog efter andan och började. Sedan är det som om jag själv kan uppleva hur orden blir levande, hur de bär och är något mer än det jag själv kommit på. Där och då blir jag ett redskap.

Predikningar kan recenseras, men det är inte mitt uppdrag. Men uppmuntrande ord sades i alla fall efter högmässans slut. Min företrädare som kyrkoherde i Olaus Petri i Örebro tog efteråt i sakristian mig om armarna med båda händerna och sa: "Lars, i predikstolen är du i alla fall inte bruten!" Gott att få höra eftersom jag så ofta bara blir mina sjukdomar. Nu såg och hörde han något annat, vilket gjorde mig både glad och nöjd!

Tidskriften NOD, ambitiös och utmanande

Vad är en nod bra för? Det finns inte särskilt många som vet. Det kan vara den som prästen håller i när han lyfter kalken. En nod kan också vara en led eller knut på en trädstam. Men nod kan dessutom också vara den punkt på en kropp i svängning där amplituden är noll... Därtill kan nod vara ett astronomiskt fenomen där banor och linjer skär  varandra och där ett negativt värde övergår till ett positivt. En tidskrift som heter NOD kan med andra ord ha ganska många uttolkningar. Ett bra namn på en variationsrik och högklassisk tidskrift.

Teologi- och kulturtidskriften NOD som utkommit sedan 2004 har en spännande målsättning, nämligen: "...att utifrån ett reflekterat kristet perspektiv betrakta och analysera det som sker i vår samtid, oavsett om det gäller politik, kultur eller vetenskap. Profeten Jeremia var och är en förebild, även om vi inte kan leva upp till den. Han förhöll sig trogen och samtidigt modigt ifrågasättande till den tradition han fostrats i, och var helt orädd i förhållande till de makter som dominerade hans samtid, eftersom han var rotad i något större". 

Sedan våren 2023 utges tidningen av föreningen NOD:s vänner vilket innebär att tidskriften fortlever som en mycket ambitiös och ibland utmanande produktion. Den som t.ex. läser de tre senaste numren 3/23, 4/23 och 1/24 lär bli glatt uppmuntrad och rent av lycklig att en sådan tidskrift finns. Varje nummer har en genomgående konstnär vars bilder bidrar till attraktionen. Konstnär Maj Ström smyckade nummer 3/23, Janeric Johansson präglade nummer 4/23 och Samuel Sander hade nummer 1/24 som sin palett. 

De olika utgåvorna är delvis tematiska. Vad sägs om följande temata: Jesus var inte kristen - om judendom, kyrka och Israel, Fruktan och förtröstan i rädslans kultur, Drömmar, stulna, förlorade, förbjudna, fördjupade? Vid läsning är det, åtminstone för mig,  som att på nytt få dricka friskt källvatten, eller som att få ta del av vitala texter och samtal där man uppfylls av ny kunskap blandad med spänstiga reflektioner. Här några exempel på artiklars ingresser vilka kan kan ge en aning om vad som väntar vid läsning.

"Lundasociologen Olof Hallonsten beskriver hur 1900-talet kan betraktas som kulmen av de frigörelseprocesser som sattes igång av "1968" och hur de följande decennierna visat utvecklingens avigsidor."

"Med utgångspunkt i tv-serien Severance beskriver litteraturvetaren Martin Ånestrand en samtid där den digitala världens plattformar alltmer styr våra liv."

"Caroline Cedon undrar om vi måste hålla oss till våra individuella skitdrömmar inför en inställd framtid. Eller vågar vi hoppas på något mycket större?"

"Drömmar om ett förindustriellt samhälle löser inte katastrofhoten i en komplex och globaliserad värld. Maria Küchen tror att vi också behöver släppa drömmen om religionens roll i offentligheten."

Redaktionen tror på och uppskattar samtal vilket märks på artiklar där teologer samtalar men också på att samtal finns i fler varianter än så. Allt blir därmed inte tvärsäkert utan fler perspektiv får utrymme. Ansvarig utgivare är Pekka Mellergård. En prenumeration (4 nummer) kostar 399:- för ett år och sker bäst via hemsidan. Så varför inte skaffa sig bra och tankeväckande läsning!

Otto Olsson, den förmodligen främste kyrkomusikern i Sverige

Konserterna står som spön i backen. Bilden är aningen udda men lär syfta på hur intensivt ett spöregn kan vara, hur mycket regn som öser och störtar ner från himlen. Men även om musiklivet i en stad tycks nästan överetablerat är det faktum att det finns ett livligt och aktivt högkvalitativt musicerande ett vittnesbörd om kärlek till musik.

I Örebro finns åtskilliga duktiga körer: Örebro kammarkör, Stella, Örebro studentsångare (som nyligen firat 30-årsjubileum) och många flera men här onämnda. Därtill bor den internationellt kända och hyllade Svenska kammarorkestern i vårt konserthus! I söndags kväll ägde en Festkonsert med musik enbart av Otto Olsson rum i Olaus Petri kyrka. Höjdpunkten var Te Deum av organisten och kompositören Otto Olsson, en av Sveriges främsta, om inte den främste, inom kyrkomusiken någonsin.

På Heliga Trefaldighets dag så var det talande att vid inträdandet i kyrkan möttes besökarna av en vägg med stolar på gradänger, som en sinnebild för den himmelska härskaran som ständigt lovar och prisar Gud. Omkring 50-60 sångare skulle jag tro att det var i körerna Olaus Petri Cantores, Ungdomskören OPQ och Olaus Petri Vocalis (med uppskattade internationella framträdanden) som samsjöng galant och otroligt fint denna afton. Dirigent var organisten i OP Mats Bertilsson, som ledde med trygg och fast hand. Musiker, säkert ett tjugotal, ur Drottningholms Barockensemble medverkade också med fin klang och lyster, framför allt i Te Deum. Orgeln trakterades av Björn Gäfvert, organist i Immanuelskyrkan i Stockholm (Equmenia) och ordförande för Drottningholms Barockensemble.

Innan konserten brusar det en aning av lågmäld konversation. När körerna tar plats, iklädda röda fotsida kördräkter, ökar förväntningarna och sorlet avtar. Från predikstolen hälsas alla välkomna, publik såväl som de olika musikgrupperna som denna kväll ska gjuta liv i Otto Olssons kompositioner. Dirigenten inleder också med några intressanta kommentarer om giganten Otto Olsson, som bl. a. var sakkunnig och kontrollant när Setterquistorgeln i Olaus Petri togs i bruk 1913.

Om Otto Olsson stod det bl.a. i konsertprogrammet att han tidigt rönte "stor uppskattning för sitt virtuosa orgelspel och för att han i sina tonsättningar uppvisade stor skicklighet i att kombinera utomordentlig kontrapunktik med ett senromantiskt tonspråk."

Förmodligen var vi kring 150 personer som avnjöt konserten i Olaus Petri. Med en stormusikalisk satsning som denna borde kyrkan med sina närapå 500 sittplatser (bänkar och extra stolar) varit sprängfylld! Sedan länge är det en ganska fåfäng förhoppning att Nerikes Allehanda, Tvärsnytt eller Radio Örebro ens skulle råka nämna konserten, än mindre låta någon insiktsfull och kunnig recensera den. På måndagen visade det sig att Allehanda söndag afton hade en kritiker på plats på Frimurarlogen där några sångare och band hade uppträtt. Om den klassiska musiken, inkluderande all kyrkomusik, negligeras alltmer blir det ett allt större och viktigare upplysningsarbete för oss som uppskattar klassikerna. Avanti!

Det går bara inte att vara med överallt, brukar det heta. Både från media och utebliven men presumtiv publik. Vilket är sant. Min tanke är att körer som tar del av varandras teknik, stilar och förmågor bara kan gynnas av den erfarenheten. Därtill kan de få en bild av hur rikt och omfattande körlivet i trakten är! 

I Olaus Petri har gudstjänstdeltagarna i alla fall glädjen av att se och höra de egna musikgrupperna i gudstjänsterna ganska ofta enligt uppgjort och på nätet synligt schema. Där och då tillkommer fler än de tre grupper som fanns med i den aktuella konserten som t.ex. Ceciliakören, Gosskören och Musikkåren!

Vad fick vi då lyssna till under den förnämliga konserten i Olaus Petri? Följande verk fanns med:

Tantum ergo sacramentum op 23:1 (1906)

Inför den Eviges ansikte op 60 (1948)

Ave Maria op 23:2 (1909)

Advent (1908-16)

Jungfru Marias lofsång (1908-16)

Påsksång (1905)

Allt fullkomnat är, o Jesu (1913?)

Pingstsång (1905)

Säll den (1917)

Te Deum op 25 (1906)

Dagarna innan konserten spelade körer och orkester in en skiva vilken även lär ska finnas på Spotify! Så något av det människor missade denna söndagskväll kan inhämtas vid ett senare tillfälle...

Här en annan konsert med Otto Olssons Te Deum från Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm:

https://youtu.be/wU-BBzIUu8Y?si=DWgAqRJdi5LnwmjI

Man ska inte klaga?

Utdrag ur en predikan på Ordrik

 Man ska inte klaga, sägs det ibland

och ändå finns det en bok i Bibeln som heter Klagovisorna!

Och frågar du hur någon mår, kan svaret bli

jag ska inte klaga!

Varför ska jag och du inte klaga?

Vi kan ju ha de bästa anledningar

för att oja oss, beklaga oss

eftersom motgångar och svårigheter tillhör livet

Det kan faktiskt lätta en aning om vi

törs säga som det är:

idag orkar jag inte så mycket,

min huvudvärk du vet

gräsklipparen har gått sönder

och jag ha försökt i ett halvår att få den reparerad,

det går bara inte

reparatören sa bara: köp en ny

jag missade bussen,

bilen fick punktering

jag har så få vänner

och känner mig totalt ensam,

jag har fått en svår sjukdom,

sorg efter någon nära,

maten jag köpte var inte fräsch

Det är som om vi inte vill belasta andra

med det vi själva kämpar med…

Kanske vill vi inte klaga för att vi ska bli 

jämförda med andra som också har skäl

att beklaga sig. För alla lider vi en smula

av jämförelsesjukan

Kristendomens förvandling?

För oss som ibland läser The Tablet, the International Catholic Weekly, blir det många väckta, angelägna och intressanta frågor. I ett nummer från 2 mars finns en artikel, Out of this darkness, som behandlar att kristendomens nedåtgående trend inte pekar på dess undergång utan på kristendomens förvandling! I artikeln hänvisas till de latinamerikanska biskoparnas möte i Aparecida i Brasilien år 2007. Där blev temat mer att urskilja och reformera snarare än att beklaga och fördöma.

En tjeckisk präst, Fr Tomás Halík, skriver och talar i samma anda menar artikelförfattaren Austen Ivereigh. Tiden har kommit för kristendomen att transcendera sig själv, skriver Fr Halík, att gå utöver sina nuvarande mentala, institutionella och kulturella gränser och att fråga hur Anden handlar för att finna ett nytt kulturellt hem. Det liknar på ett ungefär vad Jorge Mario Bergoglio, biskop av Buenos Aires, sa till övriga kardinaler innan de valde honom till påve, skriver Ivereigh, nämligen att kyrkan måste gå utöver sig själv, att öppna sig för periferierna, och ta emot det nya som Anden gör.

Den tjeckiske prästen Halík stod klart och modigt upp under kommunisttiden bl.a. när han skulle hålla ett tal vid promotionen så slängde han det tal han förlagts att hålla och talade om sanningen som är större än makten. Han blev naturligtvis utestängd från akademierna. Han var under 1980-talet en av de ledande i den underjordiska kyrkan, alltså under kommunisttiden. Han har skrivit en bok om den tiden som även finns på Storytel.

Brottningen med hur kyrkan ska möta och forma sin framtid kan inget kristet trossamfund fly undan. De enkla lösningarna där gammalt snabbt ska bytas mot nytt håller förstås inte. Modernisering blir lätt ett sätt att slippa reflektera mer och djupare över vad som är kyrkans esse i vår egen tid, och än mer vilka former detta kärnuppdrag kan behöva. Hur är det att vara en apostolisk och aktivt levande kyrka nu, idag?  Fr Halík menar efter att ha hört somliga predikningar och biskopliga uttalanden att vi behöver inte bara undersöka varför människor lämnar kyrkan, utan också var de som stannar kvar får sin kraft och sitt tålamod... Kanske ska vi börja där?

Förhandlingar och fred!

Lidande och smärta kan inte jämföras, påstås det. Ändå faller det sig naturligt att gradera och skatta värk och svårigheter. I Hasse Alfredssons dialog med Tage Danielsson replikerar Hasse Alfredsson på kamratens påstående att han fått en spik i foten:  "Spik i foten!! Du kommer här med spik i foten! Men jag ska tala om för dig att på Franska Revolutionen gjorde dom processen kort med adelsmännen. De högg av huvudena av dem som limpskivor... tjopp tjopp tjopp tjopp...".

Inte så sällan blir det en tävlan också om att göra mera eller mest gott, speciellt när det pågår stora insamlingar till fina ändamål. Även om effekten inte alltid är avsedd så värderas stora bidrag oftast mera. Insamlingar behöver verkligen de många små donationerna. 

Ondskans olika grader blir också vägda och bedömda. När det i pressen sker jämförelser mellan det onda Hamas gjort med det som Israel gjort blir det också som en jämförelsetävlan. Israel är en demokrati heter det och gör därmed mycket gott. Hamas är en terroristorganisation, slås det alltid fast. 

Men om den skada man åstadkommit skulle jämföras vinner Israel med hästlängder. Bara den materiella förstörelsen av Gazas byggnader och infrastruktur är ofattbart monumental. Redan i februari rapporterades det från Lunds universitet att 72-84% av bebyggelsen i norra Gaza hade förstörts. Antalet skadade och döda galopperar vidare som om det inte funnes någon gräns. Ändå värjer sig många för att fördöma Israels totalt oproportionerliga vedergällning. Att man därtill anser Hamas attack långt mera vedervärdig blir en gåta inför det omänskliga kriget där man tvingat miljoner på flykt och hindrat införsel av livsmedel och vatten. Sjukhusen har attackerats och förmenats möjligheten att verka på anständig nivå eftersom de inte har vare sig dugliga lokaler längre eller vad som behövs av mediciner och apparater. Enligt FN är antalet döda i Gaza över 35.000! När glömde man bort öga för öga...?

Det onda går kanske inte att jämföra. Men med en enkel uppskattning av proportioner blir övermaktens krig mot militära Hamas något som orättfärdigt drabbar den oskyldiga civilbefolkningen, främst kvinnor och barn, det är chockerande! Läs vad Unicef skriver. Själv vill jag ropa ut: Eld upphör! Vapenvila! Fria humanitära insatser! Uppbyggnad av vård och sjukhus! Förhandlingar och fred, ty det urskillningslösa dödandet måste ta slut!

Israel lyckas förmodligen genom skalan på det krig de genomfört att för århundraden befästa hat och hämndlystnad som kommer att bli hinder för fredlig samexistens under överskådlig tid. Är det förnuftigt? 

Business as usual duger inte längre

Mina övertygelser trumfar kyrkans! Så öppet sägs det sällan, men med åren har alltfler hållit hårt på sina egna förbehåll och invändningar, så till den grad att de tvingar sig själva att tystna under den universella kyrkans trosbekännelse. Född av jungfru Maria, på tredje dagen uppstånden igen, med flera ställen tappar några röster eftersom trossatserna kan verka utmanande för det egna trossamvetet.

Det kritiska tänkandet hyllas formellt i vår tid av nästan alla och överallt, men i själva verket tror människor på allt möjligt som borde ifrågasättas och tänkas igenom. Att ha svårt för trosbekännelsen men ständigt kolla horoskop, delta i spel på nätet, sätta tilltro till kristaller, medier som kontaktar andra etc. rimmar illa.

I kyrkans nya läge blir det ohållbart att inte ha introduktionskurser i kristen tro för vuxna, samtalsgrupper om gudstjänst och liturgi, böne- och meditationsgrupper. Business as usual räcker inte i tvivlets och okunskapens tidsålder...

Pingsten, visst var det då Jesus for upp till himlen?

En ung vuxen bestämde sig för att prata med mig. Hon visste om mitt engagemang i kyrkan och att jag var vigd till präst i Svenska kyrkan. Först småpratade vi och jag förtäljde om en äldre kolonist ( innehavare av en kolonilott) som kom förbi när vi slet med vårbruket. Han inriktade sig på min fru och sa till henne, man ska väl inte svära när en präst är i närheten, men ojoj så varmt det är... Ungefär som det finns ett stort svordomsfredat område utstakat även kring en ålderstigen präst.

Hon, den unga vuxna, vill fråga mig om pingsten, för visst var det då som Jesus for upp till himlen? När jag berättade om Babels torn och språkförbistringen och den första pingstdagen då anden fick alla slags tungomål att bli begripliga så skakade hon sakta på huvudet. Hur ska man kunna hålla reda på allt sånt där+ Och Gud var väl Gud och Jesus en son, men den där anden vad är det för nåt? Därefter kom en finurlig fråga. När han dog, Jesus, hamnade han i helvetet då, för himlen är ju uppåt och neråt det måste ju bli helvetet, eller...? Varje läsare av den här texten kan ju fundera ut vad svaret skulle bli!

Vilken uppenbarelse! Inte för henne, utan för mig. Det är nog ganska många som inte riktigt vet det mest basala om kristen tro och trons värld. Vi är på väg tillbaka till ett läge då kunskapsbrist och fallerande allmänbildning gör fältet vidöppet för grundfrågor om tro och kristet liv. Vad gör vi nu då?

Minskar intrycken när man blir äldre?

När någon blir äldre, ett antal år förbi pensioneringen, minskar synfältet (metaforiskt), sägs det. Många kontaktytor klingar av. Arbetsplatsen är ett minne blott. För den kyrkligt anställde finns förstås alltid gudstjänsten och andra församlingsaktiviteter, som vetter mot det gamla arbetslivet, kvar. Föreningsengagemangen tunnar ut och tonar av. Fast jag vet att åtskilliga verkligen lever med i förenings- och sällskapsliv som oerhört aktiva äldre.

Stämmer det verkligen att äldre lever i en trängre och mindre bubbla? Är inte också det ett uttryck för vad som numera kallas ålderism? Åtskilliga äldre håller uthålligt fast vid sin morgontidning och får en relativt omfattande allmänbildning. De är ofta flitiga radiolyssnare och håller fast vid Rapport och Aktuellt, såvida de inte gått över till TV 4. Ungdomarna och unga vuxna däremot skaffar oftare sina informationer från nya medier som dessvärre är betydligt mindre tillförlitliga. Därtill blir den digitala världen allt mer tidsabsorberande vilket kan bli ett allvarligt hot mot aktiviteter och föreningsengagemang IRL (i verkliga livet). Ska sanningen fram är min egen skärmtid skrämmande hög och mobilen och paddan är mestadels inom räck- och synhåll.

Å andra sidan går det inte att förneka att ju äldre vi blir desto färre blir intrycken från omvärlden. Samtalsämnena riskerar att bli färre när orken blir mindre och minnet tycks överfyllt. Hon den där vad hon nu hette som var kusin med honom... kan det låta. Men rätt vad det är glimmar det till och vi kan nämna Carmina Burana, Dalhems kyrka och Ola Ullsten direkt när det någon gång, fast alltmera sällan, behövs. Därtill har t.ex.
ännu inte It´s a Wonderful Life, regisserad av Frank Capra med Donna Reed och James Stewart, fallit i glömska! Vilket är aningen imponerande, eller hur. Det mesta finns kvar därinne någon stans, bara vi ger eftertanken tillräckligt med tid.

Vedermödor i vården

 Det blir mycket sjukdom och sjukvård på mina sidor nu för tiden. Snart nog skall jag anstränga mig för att språka och skriva om annat. Följande inlägg, som berättar om smärre vedermödor i vården, la jag in på facebook Ni som redan läst kan sluta läsa...

Detta blir en aning privat. Läs inte om det känns jobbigt!

Dialysen som skulle ägt rum idag fick flyttas och genomfördes igår eftersom idag skulle en åder utvidgas genom ballongsprängning. Redan i fredags fick ballongsprängningen återverkningar eftersom då skulle man på hudmottagningen frysa, skära och skrapa min "hudkostym".

När bedövning var lagd på 6 ställen insågs att ingreppen riskerade att ge infektioner inför kärlkirurgernas ballongsprängning (PTA). Hudläkaren lät mig åka hem med oförrättat ärende.

Idag inställde jag mig på dagvården för sprängning som skulle ske kl 11. Något hade hänt så jag rullades iväg först ca 13.30 färdigpreparerad med antibiotikaprofylax och en lugnande tablett. EKG-sladdarna sattes på och jag fick lägga mig på den smala bristen med varmt täcke. Vi får vänta en stund, sas det och vi avvaktade i tio minuter innan beskedet gavs att något allvarligt och akut hade hänt... Inga ingrepp för mig.

Tillbaka till dagvården för att klä mig civil igen. Hemfärd. Nu väntar jag på nya kallelser från Hud och kärlkirurgen...
Notera: jag klagar inte! Sådana är vårdens villkor! Personalen gör fantastiska insatser! Blir bemött med värme, medkännande och omsorg!

Att säga sanningen...

Att säga sanningen, hur gör man det? Sanningssägare är för all del inte alltid så uppskattade. Tvärt om. Ogillade och avskydda kan de bli eftersom de petar i sådant som kan bli obehagligt. Hela sanningen och inget annat än sanningen - the whole truth and nothing but the truth, som vi hört i otaliga amerikanska TV-serier. Därtill ett: so help me God! Sanning och Gud hör oftast samman. Många minns budet att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa, även om de gamla stentavlornas uppmaningar mestadels tycks bli inbäddade i glömska. Inför Gud borde lögn och förtal alldeles falla bort.

Sanningssägeriet kan bli ett skydd mot egna brister eftersom det är enklare att säga "sanningar" om andra. Ty allt som tycks glimma likt en sanning har inte mycket med sanning att göra.  Att säga det direkt till den det gäller tycks dessutom vara en aning svårare. Att vräka ur sig något förklätt till sanning, det är min erfarenhet, blir snart till både ånger och ursäkt.

Att tala sant är viktigt när normer och värden vacklar, vittrar och vaporiseras! Och samhälls- och kyrkokritik kräver ett sökande efter sanna svar på kriser och bristtillstånd. Sedan händer det att sanningar om det alldeles vardagliga blir till aforismer. I morse hörde jag detta vid frukostbordet: man hinner knappt hit, så sitter man här! Så sant som det är sagt.

Att klippa för livet

Längtan efter att leva är stark! Så stark att allehanda råd och tips om ur vi ska motionera bättre eller äta hälsosamt påverkar oss. Ansträngningarna att mota diverse krämpor som högt blodtryck och ledbesvär eller farliga åkommor och sjukdomar blir s.a.s. livsviktiga. Kom ihåg, det finns ingen motsättning mellan ett långt liv och ett bra liv. Både och är faktiskt möjligt och rimligt. Många vänner och släktingar har bekräftat att det är möjligt, genom sina liv, inte utifrån vad de sagt och påstått.

Själv klipper jag för livet! Nu låter det som om jag klipper som en dåre, i hög hastighet, när jag i själva verket tar det ganska lugnt. Likväl klipper jag för livet. Förpackningar, med 7 sprutor i varje, måste klippas upp så att vi kommer åt innehållet. Var tredje dag ungefär fyller vi på förrådet av sprutor med saltlösning som används för att skölja ett hålrum i min mage. Dränaget (en slang genom bukväggen) behöver sköljas igenom minst tre gånger om dagen för att hindra infektioner. För livets skull, med andra ord. 

Beklagar om texten blir alldeles för privat och mycket närgången. Strunta i att läsa om det känns så. Ändå är det för mig nödvändigt att lite nu och då beröra och berätta om just sådant som så oerhört starkt påverkar och färgar min tillvaro och mitt liv. Att dölja det vore att skönmåla och att förställa sig. 

Att klippa upp förpackningar med sprutor är en av de saker jag (vi) måste göra för att värna livet. Så där håller det på med många olika aktiviteter just för att livet ska kunna levas. Vi är många som värnar våra egna liv med stora och små handlingar och åtgärder. Nästan alla behöver förr eller senare ägna mer tid åt sådana aktiviteter. Här finns en risk att sådant ockuperar vår dag så till den grad att annat tillåts glömmas och försvinna bort. Konsten är väl att trots allt ha fokus på det friska? Att ha utrymme för engagemang, lek och lust?

I vårt hem finns det en liten sjuvårdshörna där handskar, sprit, kompresser och sprutor bor. Där får de hålla till. Hemmet och jag mår gott av det hemmet i stort är en relativt fri zon där inte allt handlar om sjukdom och begränsningar. Hemmet tillåts då bli mer hälsobefrämjande. Salutogent! Här bor det friska, trots att kroppen dessvärre är en aning skröplig. Här finns sång och musik, lek och lust...

Det glesnar i kyrkbänkarna

I kyrkan är många duktiga på att undvika det som verkligen betyder något! Så har jag själv, och många med mig genom åren, skrivit artiklar eller i intervjuer understrukit hur bra det är att vara med i kyrkan. Därefter har vi räknat upp allt möjligt som kyrkan gör för barn och ungdomar, för äldre, för sjuka, för studenter och för fångar. Vi har räknat upp hembesök, gruppverksamheter och berömt våra kyrkorum. Men sällan eller så gott som aldrig har tron på Jesus eller mässan och andra församlingens gudstjänster framhållits.

Kyrkans handlande har lyfts fram så starkt att det börjat likna ett utnyttjande av våra gärningar för att locka till deltagande. Ert medlemskap (era kyrkoavgifter) behövs för att göra så mycket bra och gott. Och det är sant att oändligt mycket lovvärt åstadkoms genom kyrkans aktiviteter. Fast aktiviteterna är inte kyrkas skäl att finnas till. Den finns till på Guds kallelse för att tro på Kristus och lova Gud i gudstjänst, efterföljelse och liv.

Så många försöker få människor engagerade i just deras sammanhang. Stora och små trossamfund försöker dra till sig människors intresse. Kultur, sport, idrott och politik är andra områden där människors kraft och engagemang är nödvändigt. Kyrkan har blivit ganska dålig på att locka till kyrkobesök. Deltagarstatistiken dalar som en sten! Även här kunde förmågan (eller driften) att inbjudande locka utan att (vilja eller våga) använda det centralt viktiga som skäl bli intressant. Så här kunde det förmodligen se ut…

Klart att du ska gå i kyrkan. Där träffar du andra människor och umgås en stund. Vid ett kyrkkaffe blir det möjligt att lära känna nya vänner. Det är hälsosamt att gå i kyrkan. Man får en stunds avslappnad gymnastik, man står upp och sitter, man går till altarrunden. Dessutom är det första man får i sin hand en sångbok för här ska det sjungas. Allsång är en paradgren i Sverige och den underhålls varje vecka i kyrkan. Det är bra för andning och vetenskapligt belagt för välbefinnandet och livskvalitén. Några stunder av tystnad ryms också liksom avkopplande musiklyssning: körer, solister och orgelmusik. Här återkommer

även en möjlighet att ge till fina och goda ändamål, s.k. kollekt, vilket får människor att glädjas åt att de gjort något gott för andra.

I själva verket är huvudorsaken till kyrkogång något mycket mer. Att gå i kyrkan är en kristen människas kallelse eftersom vi gemensamt fått i uppdrag att tro på och lova och prisa Gud. Högmässans möte med Gud fungerar både för den enskilde och hela församlingen, där kan tron stärkas av Guds tilltal i texter, sång och musik och genom predikan.

Därför upphör det aldrig att förvåna när åtskilliga av kyrkans personal själva väljer bort församlingslivet. Somliga verkar mena att det räcker att vara där när man har beordrade arbetsuppgifter! Exemplets makt är stor sägs det så då blir det inte så förvånande att andra inte heller bryr sig om att gå dit. Särskilt när det är ledande präster eller uppsatta kyrkopolitiker som oftast uteblir säger det något om hela kyrkan. 

Om anställda som fått sina tjänster bl.a. för att de delar kyrkans tro och står för kyrkans "värdegrund" samtidigt har uteslutit gudstjänsten ur det som prioriteras avslöjas sådana formuleringar som ett instabilt korthus. Ibland hävdar församlingar att allt de gör pekar mot gudstjänsten och tar sitt ursprung där. Sedan blir det inte lätt att läsa statistiken som visar att den inriktningen knappt (inte alls)  fungerar. Det glesnar inte bara i bänkarna utan kyrkan, tron och församlingsgemenskapen blir urholkad... 

Att köpa en matta

Hur går man till väga för att inhandla en ny matta? Är man inte försiktig kan det utvecklas till ett stort projekt som måste planeras noggrant i detalj. Det kan se olika ut. Den som redan äger en golvmatta och vill ersätta den har många frågor att besvara: den ny mattan, ska den vara en av samma sort, skall den vara gammal, klassisk eller modern, ungefär hur mycket får den kosta, vilka dimensioner ska den ha?

Några butiker som saluför mattor besöktes. En del mattor var som ångestskrin eller explosioner i en färgfabrik. Andra var söta, av rosor beprydda, nästan outhärdliga. Somliga var som fellagda pussel eller udda lapptäcken. Strama mattor i diskreta färger verkade tilltalande, men ofta hade de grov lugg eller uppstickande fält. Ju fler butiker vi besökte desto svårare blev alla de nödvändiga besluten.

En av oss ville ha en mycket ljusare matta så att bokhyllorna blev lite gladare och mindre molokna. En annan av oss tyckte det var fint med kraftiga färger så att mattan blev ett ”statement”, en deklaration eller en manifestation. Av vadå, blev frågan. Inte vet jag, kom svaret. Något att fundera på och grubbla över. Så att de små grå, som den belgiske detektiven Poirot säger, kommer till användning? Kanske?

När man kommer in i rummet är det fint om mattorna inte bara ligger där så gott som osynliga. De kan gott få höja rösten och pocka på uppmärksamhet. Men de ska inte inbjuda så att mott och mal kan förstöra dem, som gamla översättningen av Bergspredikan påpekade.

Efter flera veckors exalterat sökande blev det nödvändigt att söka efter mattor på nätet. Urvalet blev otroligt stort, men något klarnade det vad som inte alls skulle gå an. Grubbel hit och vånda dit så hade vi sållat ut att en Kelimmatta vore fint. Den är tättvävd som avskräcker mal, den är tunn så man frestas inte att lufsa runt barfota i hemmet. Gamla motiv eller moderna? Till sist blev vi djärva nog att klicka iväg en beställning och betalning via Klarna när golvbeklädnaden äntligen anlänt och beskådats. Inga grisar i säcken här inte!

När den levererades var jag inte hemma. Det ringde på porttelefonen och en röst sa att han kom med ett paket. Vadå för paket? Och till vem? Svaret var lite hemlighetsfullt: till den på vars porttelefon jag ringer… och det ser ut att vara skickat från en matthandlare. Efter en stunds eftertanke fick budet höra att: det hade jag ingen aning om att den skulle komma. Budet harklade sig och levererade en smula uppfostran: hur vore det om ni talade med varandra??

Bortforslandet av den gamla mattan var påfrestande. På faktablanketten som medföljde vid inköp meddelades att den vägde 26,4 kilo. När vi samfällt försökte baxa ut den ihoptejpade och tätt rullade mattan vägde den snarare 40 otympliga kilon. Den forslades till en kontainer för energiåtervinning (!), alltid något.

Väl hemma igen rullades vårt nya statement ut och började genast fungera som konstverk och samtalspartner. Orange är det nya svarta, t.ex. Här trivs jag, sa den omedelbart. Låt oss vara djärva och en smula moderna. Javisst, instämde vi! Vi har sagt vårt ja till mattan och måste nu bara bli nöjda. För vem orkar med ett nytt sådant projekt, att köpa en matta?

Mattan ska bäras ut...

Mattor är något mer och annat än golvskydd. En orientalisk matta i vårt hem har gjort sitt. Den har tjänat ut. Den var mjuk och behaglig att gå barfota på. Röd och elegant fick den TV-rummet att få ett svagt rött skimmer. Bokhyllorna såg varmare ut. Men det var fler än vi som uppskattade den granna handvävda mattan. Mal fick för sig att bosätta sig i den. Varifrån dessa ovälkomnna flygfän kom förblir en gåta.

När vi upptäckte deras hemvist i vår fina matta blev vi förskräckta. Malfällor och cederträ hjälpte föga. Ett ångstrykjärn höll dem tillbaka. Men när månaderna gick visade det sig att några ägg överlevt. De blev till larver som vill bli flygande mal. Så vi fick ge oss på dem igen. Sällan har en handvävd matta fått så mycket stryk, ånga och envetna drag med strykjärn.

Slutligen blev det små luggslitna områden. Inte av ånga, men av mal som snaskat i sig luggen. Malmedlen i affärer hjälpte föga. Odjursbekämpningsfirmor (stiligt ord) ville inte heller vara med förrän invasionen var så stor att de kunde bekämpas med det grövsta artilleriet, sådant vi civilister inte kommer åt. Men dit nådde vi aldrig. Fina färger hade vår granna matta. En persisk Bakhtiari, 315x210 kvadratcentimeter. Någon har slitit hårt för att knyta 90.000 knutar per kvadratmeter… Nu åker mattan ut.

En ny smått orange kelimmatta har utsetts till efterträdare. Först ska minst 25 kilo gammal, 6 kvadratmeter stor oriental, rullas ihop och under högtidliga former släpas ut...

Ett nytt kapitel påbörjas. Golvet ska prydas på nytt och hedras med ett vävt konstverk...

Utvärdera eller inte?

 En braskande rubrik i Kyrkans tidning deklarerar: Därför går det inte att utvärdera reformen. Reformen som avses är den där många församlingar föstes ihop i storpastorat. Jonas Bromander menar i artikeln att för att göra en utvärdering borde man ha följt några sammanlagda och några inte sammanlagda församlingar för att kunna jämföra.

i artikeln anges ett antal frågor som sammanläggningarna väckt: centralisering, arbetsmiljö, engagemang bland unga och lokal identitet. I ordet centralisering ingår förmodligen det demokratiska underskott som reformen medfört. Det är klart att det går att finna sätt att jämföra även om man saknar möjligheten att se på reformerade församlingar och oreformerade, så att säga. Ett före reformen och ett efter finns alltid att undersöka. Särskilt förändringen från stort självbestämmande till förlust av lokal kyrkoherde och kyrkoråd borde absolut kunna studeras. Även förändringarna vad gäller vilka  gudstjänster som firades före förändringen och hur gudstjänstlivet ser ut idag kan absolut studeras. Även kräftgången beträffande gudstjänstdeltagande skulle kunna analyseras. Antalet grupper i församlingen för barn, unga, vuxna och äldre skulle också enkelt kunna konstateras och diskuteras. Så nog går det att utvärdera - om man vill! 

Ann-Sophie och Per Hansson har bl. a. genom en enkätundersökning studerat sammanläggningarnas påverkan på arbetsmiljö och hälsa och kommenterar att "mjuka sammanläggningar" är att föredra så att församlingarnas identitet verkligen kan bevaras. Så nog går det både att utvärdera delar av förändringen och dra slutsatser av analysen som görs.

Här nedan ger jag en kort summering av sådant jag skrev år 2011 innan den genomgripande strukturförändringen lotsades igenom kyrkomötet och majoritetens vidöppnade dörr för att genomföras vid årskiftet 2013-2014.

7/4 Storskalighet löser inte kyrkans problem

Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".

Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på lägsta möjliga nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?

För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.

8/4 Kan en kyrkoherde klara tillsynen?

När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.

Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.

14/4 Svenska kyrkans struktur görs om

Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.

3/6 Varför så bråttom – Svenska kyrkan?

Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.

Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.


Dessutom har ännu inte någon utvärdering skett av kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?

16/6 All makt åt samfälligheten

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.

I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.

Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.

Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.

När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!

I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…

Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!

All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?

17/6 Församlingarna buntas ihop

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.

Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!

De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamlingg till samfällighetsnivå. Illa! Mycket illa!

19/6 Nya kyrkoherdar blir minibiskopar

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i Örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kunna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.

Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!

Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)

Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.

21/6 Svenska kyrkans nya organisation en valfråga

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter.. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)

Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?

Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!

Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!

Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras riktigt lokala församlingsinflytande. Låt folket säga sin mening!

Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att många församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. 

För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetsprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.