En gammal och god vän har hamnat på ett vårdboende efter ett en svår fallolycka i sin lägenhet. Hon har det extra svårt just nu. Artros i axlar och nacke hindrar henne från att ens kunna dricka själv. Muggen med sugrör når inte fram till munnen, ens när hon gör sitt yttersta. Hon kan vrida huvudet bara några centimetrar åt vart håll. Än mindre kan hon justera hörapparaten. För henne att nå dit vore som om en pensionär fixade att hoppa högre än Mondo. Omöjligt med andra ord.
När vi hälsade på hade hon just ringt för att få sin medicin så att hon skulle orka med besöket. När vi gick efter 2 timmar bad hon oss att säga till personalen eftersom ingen kommit med den behövliga medicindosen. Svaret var att de inte ville störa när hon hade besök! Redan innan hade vår vän kommenterat att när hon ber om något kan det helt glömmas bort eller dröja timmar innan det sker.
På nätterna sätter hennes värk av en annan sjukdom in. Den medicin som ges är otillräcklig så de långa vakna nattliga timmarna tillbringas med ofattbar smärta. Ett besök på sjukhuset i grannstaden ledde till en röntgenundersökning varefter hon blev hemskickad utan några svar och inte heller någon vårdplan. Det verkar som om sjukvården och vårdboendet finner det godtagbart och tillfredsställande att hon ska leva under dessa villkor! Misär var vårt intryck. Vem vågar bli gammal och sjuk om det är så här det ska bli?!
