Utvärdera eller inte?

 En braskande rubrik i Kyrkans tidning deklarerar: Därför går det inte att utvärdera reformen. Reformen som avses är den där många församlingar föstes ihop i storpastorat. Jonas Bromander menar i artikeln att för att göra en utvärdering borde man ha följt några sammanlagda och några inte sammanlagda församlingar för att kunna jämföra.

i artikeln anges ett antal frågor som sammanläggningarna väckt: centralisering, arbetsmiljö, engagemang bland unga och lokal identitet. I ordet centralisering ingår förmodligen det demokratiska underskott som reformen medfört. Det är klar att det går att finna sätt att jämföra även om man saknar möjligheten att se på reformerade församlingar och oreformerade, så att säga. Ett före reformen och ett efter finns alltid att undersöka. Särskilt förändringen från stort självbestämmande till förlust av lokal kyrkoherde och kyrkoråd borde absolut kunna studeras. Även förändringarna vad gäller vilka  gudstjänster som firades före förändringen och hur gudstjänstlivet ser ut idag kan absolut studeras. Även kräftgången beträffande gudstjänstdeltagande skulle kunna analyseras. Antalet grupper i församlingen för barn, unga, vuxna och äldre skulle också enkelt kunna konstateras och diskuteras. Så nog går det att utvärdera - om man ville!

Ann-Sophie och Per Hansson har bl. a. genom en enkätundersökning studerat sammanläggningarnas påverkan på arbetsmiljö och hälsa och kommenterar att "mjuka sammanläggningar" är att föredra så att församlingarnas identitet verkligen kan bevaras. Så nog går det både att utvärdera delar av förändringen och dra slutsatser av analysen som görs.

Här nedan ger jag en kort summering av sådant jag skrev år 2011 innan den genomgripande strukturförändringen lotsades igenom kyrkomötet och majoritetens vidöppnade dörr för att genomföras vid årskiftet 2013-2014.

7/4 Storskalighet löser inte kyrkans problem

Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".

Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på lägsta möjliga nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?

För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.

8/4 Kan en kyrkoherde klara tillsynen?

När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.

Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.

14/4 Svenska kyrkans struktur görs om

Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.

3/6 Varför så bråttom – Svenska kyrkan?

Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.

Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.


Dessutom har ännu inte någon utvärdering skett av kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?

16/6 All makt åt samfälligheten

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.

I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.

Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.

Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.

När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!

I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…

Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!

All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?

17/6 Församlingarna buntas ihop

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.

Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!

De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamlingg till samfällighetsnivå. Illa! Mycket illa!

19/6 Nya kyrkoherdar blir minibiskopar

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i Örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kunna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.

Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!

Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)

Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.

21/6 Svenska kyrkans nya organisation en valfråga

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter.. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)

Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?

Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!

Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!

Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras riktigt lokala församlingsinflytande. Låt folket säga sin mening!

Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att många församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. 

För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetsprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.

Annan nationsflagga på rådhuset

När en kommun flaggar på rådhusets enda flaggstång med ett annat lands flagga undrar man om främmande makt tagit över. Där borde kommunens egna eller Sveriges flagga vaja! Egentligen går det att förstå detta märkliga eftersom det var Ukrainas flagga som sakta rörde sig i vårvinden. Fast blir rådhusets hissade fana en solidarisk manifestation var hamnar vi då? Huvudflaggstången kunde gott ha fått ett syskon, en ny och egen flaggstång, där solidariteten fick komma till tals. 

Om kommunen, som i detta fall, är finskt förvaltningsområde så kunde ibland även den finska flaggan kunna pryda sin plats på den nya flaggstången. Nåväl, kommen så långt i mitt tyckande ville jag undersöka vilka regler som faktiskt gäller. Uppsökte därför dokumentet Riktlinje för flaggning och ljussättning, Örebro kommun. Det visar sig att bara kommunflaggan och Svenska flaggan ska hänga på rådhuset. Om kommunstyrelsen gjort ett beslutat undantag framgår inte. Även andra officiella flaggstängers flaggning regleras i dokumentet. En bagatell att bry sig om flaggningsregler kan tyckas. Fast ordning och reda, normer och regler, är att föredra framför slump eller godtycke! Då blir det tydligt när undantag görs.

Ginge (dvs. gick eller går) det att önska borde en liknande, åtminstone rådgivande, regelsamling finnas beträffande kyrkoårets möjliga färger på stolor, mässhakar och andra liturgiska textilier som predikstolskläden, antipendier och liknande. När församlingar inför prideflaggan som liturgisk färg väcker det funderingar på vad som kan och bör förekomma. 

Är det i församlingar då, som på Örebro kommuns huvudflaggstång, möjligt att använda även Ukrainas flagga och färger? Under insamlingsperioder borde vi kanske kunna se ACT- och SKUT-symboler på stolor och antipendier? Kan andra organisationer som står för medmänsklighet och människovärde även dyka upp och manifesteras i liturgiska textilier: Amnesty, Röda korset, Rädda barnen, Världens barn, etc.? Vem vet. Den som lever får se...

Funderingar i maj

Råkade inför en ung sköterska beskriva en äldre man som "en gammal stöt". Vad är det, frågade hon omedelbart, det har jag aldrig hört. Än äldre och ganska orkeslös man, klämde jag ur mig. Kan förresten inte påminna mig att någon i min omgivning använt uttrycket på flera decennier. Så vokabulären förändras. Vokabulär börjar också bli ett finord som få nyttjar. Ordförråd är mera gångbart.

Vad gäller ord som tål att vrida och vända på... Kom att tänka på bibelordet om Jesu dop där den himmelska rösten proklamerar: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag" (Matt 3:17). Det är som hämtat ur närmaste fantasy- och sci-fi film. Unga människor borde därför inte ha så svårt att godta att när Jesus döps på jorden sker ett ingripande uppe i skyn, från himmelen. Den himmelska rösten översätts idag: "Detta är min älskade son, han är min utvalde". En utveckling från behag till utvaldhet.

Behag är ett ord som sällan hörs i talat språk, möjligen i suddiga uttryck som kvinnliga behag. I kyrkliga sammanhang har behag och välbehag funnits med länge. I änglasången på julnatten sägs de idag ha sjungit: "Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han har utvalt". Men tidigare, i 1917 års bibelöversättning, har sången innehållit följande ord: "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag". (För diskussionen om vad fred i och frid i detta sammanhang kan betyda, läs Jacob Kremer i Signum). Behag verkar numera tonas ner och tycks vittra bort för att istället infogas i storord som glädje, lycka och tillfredsställelse.

Att använda ordet behag i vardagslag är inte alltid enkelt. ”I denna Korv Stroganoff finner jag behag” fungerar inte vidare värst. Och att påstå att man finner glädje i den aktuella korvrätten vore att gå för långt. Smakar bra eller hyfsat brukar räcka… inte heller är det den ultimata rätten att ta med till en öde ö!

Utvaldhet är för de flesta av oss något fint och önskvärt. Oftast. Den utvaldhet som ligger i att bli mobbingoffer eller utsatt för olika våldsattacker är värre än värst. Hur sådant går till borde studeras. När jag i 10-årsåldern fick glasögon blev det en tid av förföljelse tills uppmärksamheten flyttades till någon annan. Når det pågick var allt obehagligt. Inget att minnas med glädje.

Om trösklarna slipas bort och gränserna suddas ut så att alla kan vara med på sina egna villkor - vad händer då med den bibliska utvaldheten? Blir det alls möjligt att fortsatt tala om kall och kallelse? En öppning kan vara tankarna i Matt. 22:14 där många är kallade och få är utvalda. Var hamnar vi då? Möjligen i att utvaldheten ligger i att oförblommerat svara sitt ja till kallelsen?

Så funderade jag en vanlig lördag i maj. Och inte blev jag särskilt mycket klokare av det. Lite upplyst kanske? Men det var ganska behagligt att ge sig tid att grubbla en stund. Och eftersom jag har fått mycket tid att tänka och fundera undrar jag om jag ändå inte är utvald. En smula i alla fall...

När kroppen inte vill (det jag vill)

Min kropp beter sig som en 68:a. Ganska bra för en 75-åring? Nej, eftersom den 68:a som avses är åren kring 1968 då främst ungdomar ägnade sig åt protest, ifrågasättande och demonstration. Min kropp revolterar ständigt och gör uppror. Situationen blir odräglig när kroppen vill leva sitt liv, och jag mitt. Min arma lekamen drar på sig diagnoser och annat dylikt som jag ilsket försöker avstå ifrån.

Just igår hade den, för vilken gång i ordningen, lyckats bli röd som  efter en dos överexponering av sol. Men det var förstås inte solen utan en ilsken rosfeber. Kroppen anser att den varnat i flera dagar med magbesvär och ovälkommen gasbildning. Tror det, ja. Själv har jag haft svårt att tolka och förstå signalerna, för tillfället talar vi helt olika språk, min lilla kropp och jag. Lilla stämmer om jag tänker efter inte alls, kroppen är ganska betydande både i omfång och volym. Voluminös, sa man förr. Detta trots stor viktnedgång för några år sedan under en lång sjukhusvistelse.

De flesta av mina kläder hänger och fladdrar ett par nummer för stora. Även baktill har kroppshyddan krympt. Vad bidde det då da? Det bidde ett smärre gällivarehäng. En ny kostym att skydda och försköna kroppen med införskaffades nyligen i en ljus grön nyans. Tanken är att den ska vara hyggligt kroppsnära och sitta en smula elegant, inget fladder där inte. Därtill inhandlades ett par stiliga gräsgröna hängslen med ett paisleymönster. Vill inte höra att folk runt mig sjunger: brallorna ramla ner...

Nyligen hördes ur radioapparaten insikter om att huden och magen är ömsesidigt beroende av varandra. Aj då, tänkte jag, som flera gånger om året måste plåga kroppen med besök på hudkliniken där de skär, skrapar och fryser bort ovälkomna aliens som önskar bosätta sig utanpå mig. Då jämrar sig kroppen och vill inte vara med. Det är bra för dig, hävdar jag emfatiskt (eller som det också heter: eftertryckligt). 

Man kan inte säga annat än att min kropp får en hel del tillsyn och vård, trots våra små skärmytslingar. När jag försöker få kroppen att förstå den kärlek och omsorg den fått öst över sig säger den ingenting. Det finns förstås dokumentation. Min sjukhusjournal är efter många års bruk av den allmänna sjukvården mer omfattande än Luthers samlade verk och säkert tjockare än Nationalencyklopedin i bokform. 

TV-serier värda att se

Titta på TV är idag något annat än att titta på TV. Nuförtiden behöver man inte följa TV-programmens tablåer för att kunna se ett avsnitt i någon serie. Streamingtjänasternas tillkomst har helt förändrat tittandet. idag kommer få ihåg hur olämpligt det var att spontant hälsa på någon om aftonen då flera serier eller andra favoritprogram kunde ses på televisionen. Ibland var man inbjuden och besöket blev längre än tänkt. Att besöket vid tiden för programmet inte längre var så välkommet märktes ganska snart. Värdfolket stod som på nålar, trampade otåligt, för att få iväg sina gäster så programmet inte missades. Eller om det inte fungerade erbjöds man eventuellt att stanna och se programmet...

Serier som vi sett den senaste tiden kan gott rekommenderas. Den verkligt välgjorda Örnen på TV 4 (från 2004-2006) handlar om en islandsbördig polis Hallgrimsson i Köpenhamn och tål verkligen att ses. Flera årgångar finns och jag garanterar, de är svåra att slita sig ifrån. 

The Bay är en annan serie som är spännande och ibland upprörande. Lisa Armstrong utreder med sitt team ett tvillingpars försvinnande, turerna är många och invecklade men rejält spännande. I serien Vigil utreder kommissarie Amy Silva tillsammans med kriminalinspektören Kirsten Longacre ett dödsfall ombord på en kärnvapenbestyckad ubåt. En av dem måste följa med ubåten i tre dagar som snart blir till tre (!) veckor. Ibland är det otäckt spännande..

I den koreanska serien Daily dose of Sunshine får man följa den godhjärtade sköterskan Da-eun som börjar ett nytt jobb på en avdelning för psykiskt sjuka patienter. Hon försöker sprida glädje på avdelningen och har ett stort engagemang för patienterna. En annorlunda serie som går lite djupare in hur det kan se ut i verkliga situationer när sköra och psykiskt sjuka vårdas. Vårdpersonalen är inte immun mot att själva drabbas. Serien väjer inte för självmord och total utbrändhet. Den här uppskattade serien bygger på en sjuksköterska minnen från mentalvården och är väl värd att se! 

Till sist ett tips om en Lars Molin-film, Midvinterduell, med skådespelare som Ingvar Hirdwall, Mona Malm och  Torsten Wahlund. Den finns att se på svt-play och öppet arkiv. I filmen får vi leva oss in i den enskildes kamp mot övermakten i form av Mjölkcentralen och vägförvaltningen. Det har bestämts att mjölken från gårdarna ska lämnas på en enda mjölkpall och de privata pallarna ska bara bort. Ett svenskt och mycket sevärt litet drama.

Första meningen kan måla ett universum

En rejäl rivstart? Eller något meditativt stilla? När jag frågar verkar få människor ha brytt sig om hur den börjar. En text, en roman. Första meningen kan ha stor betydelse. Så sa i alla fall min svensklärare på gymnasiet i Visby. Och hänvisade oss till Stig Dagerman. Ur Bränt barn: ”Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckta spegeln över vasken.” Sedan dess brukar min läsning inte ta fart direkt eftersom jag först måste grubbla en stund över hur första meningen i det jag ska läsa ser ut.

Johannesevangeliets upptakt är magnifik och målar upp ett universum: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud". Den som läst detta kan verkligen behöva stanna upp och fundera. Ordet, vad kan det betyda? Och att detta Ord är Gud? Det hör dessutom hemma hos Gud...

I Pär Lagerkvist Gäst hos verkligheten ges läsaren igenkänning: "I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid station". Den som läser vidare förstår att detta hände för länge sedan, på ånglokens tid. De små järnvägsstationerna, om de alls finns kvar, saknar nu för tiden restaurang och har möjligen och i bästa fall en liten kiosk.

Romanen Clownen Jac inleder Hjalmar Bergman med följande mening: "Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak - nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt - oumbärligt". Redan där finns en utmaning att fundera över hur jag/vi uppfattar minnet, andras och det egna. Fler ord behövs för att ringa in karaktären hos mitt alldeles egna minne: förskönande, selektivt, långsint, episodiskt...

Torgny Lindgren kunde skriva fängslande. Och det vore inte fel att säga att jag blivit fast redan vid första meningen, t.ex i Norrlands Akvavit: "En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå". Rappt, kort och koncist. Goeografiskt befinner vi oss i Norrland och dr finns en person som heter Ivar. Han köper en flaska brännvin en gång om året. Varför det, kan vi redan där fråga oss. Har det hänt något?  

Ur min numera utglesnade teologhylla tog jag fram Karin Johannessons Thérèse och Martin, Karmel och reformationen i nytt ljus. Första meningen lyder: "I december 1894 fick den då 22-åriga karmelitnunnan Thérèse av Jesusbarnet i uppdrag att skriva ner sina barndomsminnen". Tänk om någon sagt detsamma till min generations 22-åringar. I den åldern hade vi fortfarande massor av hågkomster och levande minnen. Av då oumbärliga minnen är åtskilliga undanträngda och glömde. De som finns kvar är rejält stela och suddigt stiliserade.

Selma Lagerlöfs berömdaste (!) första mening är: "Äntligen stod prästen i predikstolen" (Gösta Berlings saga). Så där kan vi fortsätta att citera sännande inledningsmeningar. Förresten finns det flera sidor på nätet som handlar om dagens ämne, första meningen. Till exempel Selma Stories, Kulturkollo eller en artikel i SvD från 2010 om förstameningar av Hans-Roland Johnsson.

Utrym! Man ber!

I brist på fantasi denna dag letade jag upp ett inlägg på bloggen Folkhemmet i stort och smått. Inlägget påstods vara skrivet av Folke Heim (också det en anspelning på folkhemmet) och var ett enkelt försök att kasta ljus över den dåvarande diskussionen om skolavslutningar i kyrkan...

Inlägget publicerades 8 juni 2011:

Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är peson som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan önska, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som hört vad hon sagt. Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag, sa hon. Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud, ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, ropade hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Dikt av Tomas Tranströmer som gavs till biskop Jonas Jonson

År 2005 gav Strängnäs stift ut en liten vänbok, Samtal på väg, till biskop Jonas Jonson. I boken medverkade bl.a. Ylva Eggehorn, Abd al Haqq Kielan, Caroline Krook, Sören Ekström, Torsten Kälvemark, Katrin Åmell, Desmond Tutu, Thure Stenström och Tomas Tranströmer.

Om dikten berättade jag på bloggen stillsam efter några år men ville inte återge den i sin helhet. Istället fick det bli enstaka citat. Eftersom nästan ingen känner till dikten dristar jag mig nu att tänka annorlunda. Den är alldeles för bra för att ligga bortglömd!

I boken (sid 19) skriver Monica Tranströmer om hur hon och maken våren 2004 reste till en stuga på Runmarö som Tomas morfar byggde i slutet av 1800-talet. Under vistelsen tar de ur biblioteket där fram en sliten bok med latinamerikansk lyrik som Artur Lundkvist och Francisko J. Uriz tolkat.

På insidan av bokens bakre pärm fann de att Tomas Tranströmer långt tidigare hade skrivit en dikt. Den överlämnade sedan Tomas Tranströmer med varm hand till Jonas Jonson. Här är denna unika och samtidsrelevanta dikt, som kallas för Impromptu, i sin helhet. Läs och begrunda:

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan

som bultar i våningen

med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken

en man på kaféet

som stöter och stöter

samma ord i sin muns mortel.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann

för att markera

att de hör till en annan stam.

Skönhetens närvaro

kan vara farlig

skönhetens frånvaro

är livsfarlig.

Maktkoncentration genom släktskap?

Släkten är värst! Bara ibland och nästan aldrig. I familjeföretag är själva tanken att släkten tillsammans driver och förestår företaget och då är det bra om fejder undviks.  Familjen ses inte som försvårande omständigheter. Företag är inga demokratier även om det finns vissa demokratiska- och inflytelsestrukturer. I kommunala sammanhang är släktskap för dem som sitter på höga politiska och tjänstemannaposter ett aber, det luktar nepotism och leder snabbt till jäv. Sådant bör i möjligaste mån undvikas, ty blotta misstanken bör avvärjas. Ett exempel är när ett kommunalråd började umgås med en uppsatt person i ett kommunalt bolag. En av dem tvingades sluta för att helt undvika jävssituationer.

I Svenska kyrkan är man här och där sämre, ibland riktigt dåliga, på att undvika nära släktskap på ledande poster. När saken påpekades för länge sedan för en av landets biskopar blev det ilska och avvisande mutter: det går inte att undvika i en så liten beslutsorganisation... Den stora kyrkan har sällan uppmärksammat problemet eller brytt sig om komplikationerna när en eller ett par familjer får för mycket inflytande.

Att anställda i en församling t.ex. är syskon eller gifta med varandra innebär sällan några problem. Det är när makt över beslut och villkor ingår i uppdragen som det blir komplicerat. Lägg därtill att vänkretsar kan bli till starka kotterier i maktens korridorer. Skulle man göra nätverkskartor över människor i beslutsorganen kan det bli många sammanlänkande band som kan berätta att även i en demokratiskt uppbyggd beslutsapparat finns det maktkoncentration och dominanta grupperingar. Tittar någonsin revisorer på sådant? Lyfts sådana frågor vid visitationer? De som sitter i maktstinna grupperingar - ser de det som ett problem? Vi andra borde ibland drista oss att lyfta frågorna om hur fria de som makten haver står ifrån varandra...

Förbud och varningar

 

En skylt, ett vägmärke, som dyker upp här och där. Innebörden är att inga fordon får passera märket eftersom symbolen berättar att här råder förbud mot fordon. Varningsmärket innebär inte att du kan passera på egen risk bara man är uppmärksam och försiktig, en ganska vanlig missuppfattning. Stop (som ett stopp i trafiken numera stavas) kan man inte sätta upp eftersom då får man fortsätta sin färd efter att ha bedömt annalkande fordon och fotgängare.

En skylt som denna skulle kunna fungera i andra sammanhang. En vn som går med hjärtflimmer fick beskedet av sin doktor att hålla uppe med sitt alltid mycket försiktiga alkoholbruk tills en elkonvertering (inte ablation) kunde ske. Anledningen var att flimret kan förvärras av alkoholintag. Bäst att kalla det alkoholintag i det här sammanhanget eftersom ett glas vin till maten låter mycket mera angenämt...

Dessvärre dyker inte dessa skyltar upp när de behövs i andra sammanhang, alltså i livet utanför trafiken. Vi ser varningarna sällan ens för vårt inre öga. Möjligen har vi i samvetet ett slags "early warning system" som annars t.ex. finns vid ofred eller vad gäller klimathoten. Hit men inte längre kan skylten betyda och varnar för att passeras den här gränsen kan det få allvarliga återverkningar. Nog syndas det på nåden, som det heter, med hopp om att slippa följderna av att bryta förbud. 

Liknande varningar och förbud finns i politiska partier. Det går inte att svaja hur som helst utanför de ideologiska övertygelserna som sägs hålla samman partiet. I dagarna är frågan aktuell för Jan Emanuel som backar upp det nya partiet Folklistan. Hans kompanjon Sara Skyttedal har redan åkt ur Kristdemokraterna efter att ha vänslats med ett annat parti. De har nog insett var varningsskyltarna suttit men helt enkelt struntat i dem. Kan det vara därför som Folklistan inte verkar vilja ha några regler alls annat än möjligen att stoppa asylrätten! Korkat och inhumant så det förslår!

Men glöm inte att idag i den multimediala kören är det många som vill förbjuda och varna för allt möjligt. Då behövs källkritisk förmåga för att veta vad och vilka som ska erkännas och vad som omedelbart måste underkännas. Kombinationen av i samhället gemensamma regler och eget omdöme och samvete räcker ganska långt. Då går det förstås inte att slappna av för mycket och göra som man vill med baktanken att det ordnar sig alltid. Med vetskap om hur urdåligt andra trafikanter följer regler så undrar jag om det står lika illa till på andra områden?

Och var sitter varningsskyltarna i Svenska kyrkan? Varnar de för andra aktiva med fel inställning i ett antal frågor? Är det så att färre varnings- och förbudsskyltar gäller den evangelisk lutherska läran eftersom de effektivt har monterats ner och plockats bort? Hur tänker jag? Hur tänker du?

Väjningsplikt i levande livet

Som ett samhälle i samhället, väl integrerat, är trafiken. Den som där försöker göra skillnad på flykting, invandrare eller svenska infödingar har inget för det. De flesta är varandras likar. Där visar det sig finnas en och annan medmänniska. Ofta är det dock en ganska rå miljö där störst tar för sig, ungefär som i verkliga livet. De små gör bäst i att vara försiktiga när de flera ton tunga ekipagen, t.ex. en stor Mercedes, ser till att komma först, förbi och fram.

En iakttagelse är att säkerligen hälften av alla fordon har trasiga blinkers! Ungefär varannan bilist har hela blinkers som fungerar när fordonet skall svänga - Trafiksäkerhetsverket borde ordna med ett rabattsystem för att se till att laga upp landets fallerande riktningsvisare, dvs blinkers. I framtiden får vi troligen självblinkande bilar. Som det nu är lever hälften av bilisterna i ovisshet om bilen framför avser att plötsligt svänga eller inte. I vårt vanliga samhälle lever vi i stor ovisshet om andras manövrar och bevekelsegrunderna för deras handlingar. Det kan verka bero på slumpen det som händer och sker.

Denna dag som idag är körde en bil, som hade väjningsplikt, rakt ut i den korsning vi höll på att passera, för att plötsligt stanna mitt i vägbanan! Hoppsan, minsann. Det blev till att trampa hårt på bromsen och se till att det inte längre var tyst trafik. Mitt signalhorn dånade och fick föraren att titta förvånat på vår bil, liksom för att fråga vad den gjorde där. Sedan skrattade personen som om detta var det roligaste som hänt på femton år.. och körde vidare. Min hjärtklappning avtog en halvmil senare. Ungefär samtidigt som vi var framme vid Irvingsholm där vi köper våra ägg.

På hemvägen låg vi bakom en bil som låg bakom en buss. Bussen svängde halvvägs in på en hållplats och bilen framför såg ut att vilja parkera på utsidan om bussen. Men kör då, röt jag, vilket fick min medpassagerare att kommentera att det inte var någon särskilt bra idé att vara arg i trafiken. Nästa gång ska jag säga det med vänlig röst, tänker jag. Sanning är nog att det är enklare att skälla på medtrafikanter än att i verkliga livet höja rösten mot sina medmänniskor, hur mycket de än förtjänat det. Ty i trafiken i den egna bilen hör de inte hur ilsken jag kan bli.

Väjningsplikt tillämpas av många blyga och inte helt självsäkra personer. De låter andra gå före i karriären, i köer och nästan var som helst. Samtidigt har tanken på att vara andras nästa, dvs. att vara den som ser till medmänniskans bästa, varit en kristen norm. Understundom till självutplåningens gräns. Då är det viktigt att minnas att man ska älska sin nästa som sig själv! Det goda jag önskar andra kan man öva sig i att önska sig själv! Kanske kan jag pröva att önska mig en flera ton tung Mercedes eller Chevrolet?

Var dag är en sällsam gåva...

 

N

Motlut i livet har alla människor förr eller senare, ibland eller ofta. Vid enklare motgångar kommer ganska väntat kommentarer som: vad är det som säger att det ska gå lätt?  Och jag kontrar med att säga: vad är det som säger att det ska vara svårt och motigt? Uppmuntrande vänner påstår då att: kan det gå fel så gör det...

Av någon anledning är det en spridd tanke att motgångar och lidande både härdar och helgar. Lika utbredd är tanken att stort skapande och kreativitet förutsätter lidande och utsatthet. Job i Gamla testamentet brukar vara en person som används som exempel. Men allt färre har läst hans bok och är bekanta med hans livsöde. Många har inte ens hört talas om någon som hette Job. Lina Sandell med sin av sjukdom präglade barndom led och skapade. Gustaf Fröding, Stig Dagerman, Karin Boye osv.

Många av oss som stretar i uppförsbacken och kämpar mot sjukdomar och annat som gör livet svårt blir varken särskilt kreativa eller helgade. Vi gnetar på utan att göra några storverk. Det tar mycket tid och stor ansträngning. De stunder som blir över kanaliseras sällan till konstnärliga eller andra storverk. Åtminstone jag använder de stunderna till att pusta ut och hämta andan och försöka få ny kraft för att fortsätta den, av njursjukdom, hjärtflimmer, lågt blodtryck, cancer och annat smått och gott, påtvingade vägen. För många är detta livet ovanligt motigt, andra skulle nog säga att det går utför. En förmåga är det förstås att då på riktigt och på allvar upptäcka att: Var dag är en sällsam gåva... Varje minut, timma och dag blir och kan tas emot som nåd!

Påsken kan bli konstig!

Årets passions- och påsktid blev aningen annorlunda. Palmsöndagen var jag med i kyrkan och viftade med palmblad när hela församlingen i gudstjänstens början följde processionen runt kyrkans inre väggar ungefär som när folket följde Jesus. Tisdagens kväll "vandrade" vi stillasittande ett antal stationer med början på station 5 när Simon bär korset med Jesus. Sedan torkar Veronica Jesu ansikte och därefter faller Jesus för andra gången och någon station därtill.

Skärtorsdagen försvann utan kyrkobesök och till sist skulle det bli Påskdag. Också den fick vi avstå från på grund av sjukdom. Så ingen uppståndelse och ingen Annandag Påsk då Jesus ger sig till känna, uppenbarar sig, för lärjungarna. Som tur var ligger hela händelseförloppet i minnet och är därför väl känt. Trots det haltar plötsligt hela påskens dramatik. Kvar som aktuell upplevelse är långfredagslidandet med döden som slutpunkt.

Redan på påskafton påbörjas kalasandet eftersom så säger traditionen. Då dukas påskbord och påskmenyer upp, då letas efter eller sonika bara utdelas påskägg med ett överflöd av godis och choklad. Då kan man för sig själv stilla nynna sånger som lyfter oss trots motgångar och besvär: Här är gudagott att vara...

Påsken borde vara årets största begivenhet i kyrkan med mängder av folk som vill leva med i förloppet. Enstaka kyrkobesök ger helgerna egenartade profiler. Någon gick bara en skärtorsdag i kyrkan då Jesus blir förrådd och i kyrkan dukas altaret av och allt släcks ner. Så var det med det påskfirandet... Korset, graven, uppståndelsen, mötet med lärjungarna, var tog dess händelser vägen? Så kan det se ut om människor alls tar sig till kyrkan under den här tiden. Ingen ska behöva känna skuld för att det inte blev av att gå, men kanske kunde inbjudningarna att följa med i förloppet bli mera och flera...?

Påskens gudstjänster är verkligen kyrkoårets största och främsta på många sätt. Då vore det fint om fler kände sig bjudna och inräknade! 

Nya predikotexter!

Arbetet med en ny psalmbok pågår intensivt. I en inofficiell arbetsgrupp prövar man att anta ett antal sekulära texter som vid valfri söndag kan få ersätta evangeliebokens texter som predikotexter. Anledning är att man i Svenska kyrkan insett att få människor är bevandrade i bibeltexterna och därför kan behöva mer igenkänning. Alla måste verkligen erbjudas att förstå mera, har det sagts. Bibelspråket är för högtravande och höjer trösklarna alltför mycket! Framför allt lär det handla om texter ur populära barnböcker som både barn och vuxna kan vara förtrogna med. De flesta läses ännu och har framgångsrikt flera gånger blivit film

Från säker källa har jag fått mig berättat att många texter ska prövas i vissa utvalda församlingar som en försöksverksamhet. När den är genomförd ska biskopsmötet och stiftsstyrelserna få yttra sig över försöksverksamhetens resultat, även församlingsråden i de utvalda församlingarna ska få avge yttrande.

Före läsningen säger textläsaren trosvisst: Texten för dagen är hämtad från Astrid Lindgrens Ronja rövardotter, sidan 147:

"Ronja", sa Birk, "förstår du att vi är fria så man kan gapskratta åt det?"                                               "Ja, och här är vårt rike", sa Ronja. "Ingen kan ta det ifrån oss eller driva bort oss."

De satt kvar vid sin eld, medan solen steg, under dem brusade älven, och runt om hade skogen vaknat. Trädkronorna rörde sej stillsamt i morgonvinden, gökarna gol, en hackspett hamrade på en tallstam någonstans i närheten, och på andra sidan älven kom en älgfamilj fram vid skogsbrynet. Och de satt där båda och kände det som om de rådde om alltsammans, älv och skog och allt levande liv som där fanns.  "Håll för örona, för nu kommer mitt vårskrik", sa Ronja.                                                                           Och skrek gjorde hon så det ekade i bergen.

Efter läsningen kan textläsaren brista ut: "Så lyder predikotexten för dagen", varpå församlingen föreslås svara: "Jajamen! Det är så sant som det är sagt!"

Texten sägs vara aktuell eftersom den fångar upp den känsla för skogen som finns i vårt land. Med vår allemansrätt kommer insikter om att att vi rår om "älv och skog och allt levande liv". Denna vördnad för livet och det ansvar som följer av att på detta sätt plötsligt vara nära det andliga i skogen, genom brusande älv och stillsamma trädkronor, gör texten särskilt lämplig. Och ska klimatet kunna räddas undan förhöjda temperaturer, skövling och andra ekologiska risker borde var och en göra sin röst hörd, ungefär som i ett vårskrik.

Bland andra texter som övervägs återfinns stycken ur Milnes Nalle Puh, Lindgrens Mio min Mio och Misse med de blå ögonen av Egon Mathiesen.
Många fler finns i den kanon man arbetar med, men dessa råkade min informatör nämna. Utan att veta bestämt tror jag att Dag Sandahl ingår i gruppen, eftersom han är så beläst, tillsammans med Två systrar vars namn jag icke vet. Även några välkända pedagoger och en gammaltestamentlig exeget lär ska finnas med.

Långfredag, jag lyssnar andlöst

Långfredagens gudstjänst innehåller så mycket som kan verka drabbande. Tanken att Jesu lidande bär alla världens lidande är omänskligt stor. Så handlar det också om ett gudomligt ingripande i våra liv. Ändå är det som om lidandet i Ukraina och i Gaza finns som en påtaglig undertext. Det var våra lidanden han bar...

Vi är många. Vi sitter innan gudstjänsten alldeles tysta, somliga försänkta i bön. Stora texter. Evangeliet läses i avsnitt med inlagda psalmverser. En god förkunnelse med ett hav av eftertanke. Litanians växelsång lyfter våra böner. ..För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list. För pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring; för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. Och så kommer församlingens svar: Bevara oss,  milde Herre Gud. 

En sjungande korsbärare: Detta är korsets trä... skrider långsamt fram genom kyrkan i sjungen dialog med församling och kör. Därefter tillbedjan inför korset. Inget elektriskt eller levande ljus i kyrkan. Altaret är avklätt och altartavlan dold under tyg. Till vänster om högaltaret är tre nakna träkors uppställda, på det stora korset i mitten sitter en törnekrona fäst. Gudstjänsten avslutas med Miserere mei, Deus av Allegri då en del av kören sjunger placerade bakom högaltaret och en annan från orgelläktaren. Jag lyssnar andlöst...

När börjar den glada påsken?

När börjar den glada påsken? Det är som med julen för somliga. Den sätter igång i november och efter Lucia är det fritt fram att önska God jul. Det som tas ut i förskott förlorar ganska snabbt i värde. Glad påsk dyker upp drygt halvvägs in i fastan, särskilt när man träffar personer där nästa möte med all säkerhet ligger på andra sidan påskhelgen. En tillönskan om att påsken som skall komma blir glad.

Påskens glädje har smittat av sig på hela samhällen, trots att den kristna påsken blev glad först efter det att korsfästelsen och uppståndelsen ägt rum. Även vi som försöker leva med i passionstidens drama kan knappast glömma att vi faktiskt kikat i facit, vi minns hur det kommer att gå. Vi som hade tryckta mattematikböcker i 1960-talets skola, med massor av tal som skulle räknas, hade möjligheten att titta längst bak i boken för att se vad resultatet skulle bli. Den som gjorde det alltför ofta beskylldes ibland för att fuska, det var ju lättare att räkna om man från början visste svaret.

Visst kan man vara glad under fastan och passionstiden! Även om man själv har ett lidande och betydande svårigheter att kämpa med. I kyrkan efter en korsvägsandakt träffade jag en äldre dam. Vi språkades vid om min hälsa en stund och sedan frågade jag henne: men, hur mår du? Svaret kom rappt och tydligt: SKIT! Jag replikerade: men du är i alla fall uppe och du kan vara ute och gå. Hon pekade på sin rollator och sa: Ja, jag har ju min fästman med mig!

Under påsknatten, varje år, börjar den Glada Påsken sprida sig. I kyrkan genom replikerna: Kristus är uppstånden! och det trosvissa svaret: Ja, han är sannerligen uppstånden! Glad påsk! 
 

Hur mycket tjänar du?

Vilket parti tillhör du? En fråga som sällan ställs. Vilket parti röstar du på? Den frågan är tabu, får och ska inte ställas. Därför navigerar vi oftast skickligt förbi. Ibland kan vi veta av personers egna uttalanden och sådant som liksom halkar ut i vanliga samtal. Frågan om vilket parti man röstar på är nästan lika stötande som sådana om personlig ekonomi. Vad tjänar du, i månaden? Vad får du i pension? Hur mycket pengar ar du på banken, i fonder eller aktier?

Ibland ser jag på amerikanska serier på Netflix. En deckarserie om marinens egna poliser löper på sedan många år: NCIS. Via google ställde jag den laddade frågan vad skådespelarna tjänar på varje avsnitt. Ty på nätet kan man fråga nästan vad som helst. Svaren är några år gamla. Agent Gibbs huvudroll spelas av Mark Harmon som för varje avsnitt 1917 håvade in 525.000 dollar. Uppgifterna får tas med "en nypa salt" eftersom allt nog inte är alldeles uppenbarat. Det han drog in på en vecka tar ett helt liv för de flesta av oss, om vi ens kommer i närheten. 

Sportproffs, näringslivstoppar och kändisar och berömdheter av olika slag brukar kunna göra det dom gör pekuniärt lönsamt, och mer än då. Vi andra som harvar i gärsgårdsserierna lever på så gott vi kan. Pengar är en ringa tillgång här i livet, annat väger betydligt mycket tyngre. Som vänskap, goda relationer, tillfredsställelse, lycka, mening och ett gott samvete (var man nu kan få det ifrån).

Min upplevelse av serien NCIS förändrades något när jag under varje nytt avsnitt tänkte: jaha, är det där värt dryga 5 svenska miljoner? Avundsjukt, nej knappast. Men en nygammal insikt om att för somliga blir mycket av det de rör vid till guld. Som en kung Midas i vår tid. Ibland synnerligen välförtjänt. Ibland en aning mindre. Men Midas den stackaren fick erfara att det finns annat än guld här i livet... Välsignelsen blev till en förbannelse.

För oss som har mindre ekonomiska tillgångar kan ändå pengar stå högt i kurs. Som när vi nyligen på auktion köpte en 40-tals servis, Arkad,  med 57 delar. Tjoho, så billigt! Fynd! 

Nog räknade jag genast ut att vi betalat drygt 4 kronor och 21 öre för varje del. Som om det låga priset blev en framgång att berömma sig av och för att vi för en stund med en insats på 240 kronor kunde känna oss synnerligen rika och lyckade. Varje dag när porslinet används ger det en anledning att känna sig mer än nöjd. Man får ta vara på de små glädjeämnena.

Skärtorsdagen är snart här i årets stilla vecka. Då utdelas förräderiets kyss som ett slags besegling av avtalet gällande de 30 silverpenningar som Judas utkvitterade. Man kanske kan hävda att han blev ägd av sitt penningbegär? Om han skulle ha ställts inför frågan: hur mycket tjänar du kunde svaret för sveket ha blivit: alldeles för lite. Efter utlämnandet av Jesus kunde svaret kanske ha blivit: den inkomsten jag skaffat mig är mer än jag orkar med...

Vi närmar oss den glada påsken som handlar om allt annat än inkomst, pengar och annat slikt. Uppståndelsens glädje är hur som helst oskattbar och oändligt värdefull!

Visby Metodistkyrka sedd från Kryddgränd

 

En teckning av dåvarande Metodistkyrkan i Visby, numera Vårdklockans kyrka i samfundet Equmenia. Olle Wallstedt, reklamare och metodistpastor, höll i pennan året 1975. Just den här teckningen satt senast på väggen hemma hos min numera salige bror Olle.

Bakpå teckningen som ursprungligen fanns i mitt föräldrahem hade mamma Igge skrivit att i huset längst till höger var hon född 1914. Hon växte upp med adress Kryddgränd 3 där det idag ser en aning annorlunda ut. Så här har mamma skrivit i sina minnesanteckningar:

"I det lilla huset, Kryddgränd 3, bodde jag med mina föräldrar fram till 11-års åldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd 1. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under 1997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. Jag tror att det bara är tre eller högst  fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post där det stod Peppargatan...".

Ofestligt att bli uppringd?

Ibland är det trevligt att bli uppringd. Vid andra tillfällen är det mindre lustfyllt, ja, rent av ofestligt
och oönskat. Trots olika spärrar letar sig samtal igenom. Hej jag heter Britta, Är det Lars? Så kan samtalet inledas. Här ska vi bli personliga är undertexten. Vi blir som vore vi förnamnskompisar! Brita vill helst tjäna pengar. Hon ringer från ett företag och ska sälja en vara. Misslyckas hon blir det tomt i portmonnän. Eller på det digitala kontot. 

En gång på radio hörde jag en replik som tål att upprepas när oönskade samtal kommer: Vet du, vet du...jag har fått en cykel!!! Då blir det tyst i luren och enkelt att lägga på. Som tur var kan telefonen i de flesta fall tala om att det är ett misstänkt samtal som vill fram. De varningarna är välkomna.

Igår kom det ett brev från Universitetssjukhuset i Örebro med rubriken: TELEFONSAMTAL. Det innebär nog att de har något att meddela som kan väcka några frågor, därför skriver de inte, när de ändå sänder brevet, vad de faktiskt har på hjärtat. Nu fick jag istället veta att: Du blir uppringd onsdag, 20240403 under dagen. Om nästan 14 dagar ska jag vänta hela dagen på att någon, visserligen namngiven i brevet,  ska ringa. Det blir att gå i väntans tider...

Under dagen är oprecist och antyder att den stackars doktorn måste sticka emellan med ett samtal mitt i en vrålfylld arbetsdag. Hur tänker dom? Du är uppsatt i kö bland folk som ska ringas upp, vi kommer fram till dig exakt den 3 april, men när kan ingen veta? För vi kan inte ringa mellan klockan 9 och 10, det blir för krångligt, för oss!? Det får bli när det blir? Vi tar det när det kommer..?  

Att jag inte kan ta telefon när som helst den dagen krånglar till det en aning förstås. En timmes sjukgymnastik (utan telefon) efterföljs av dryga 5 timmar på hemodialysavdelningen, varav 4 går åt till själva dialysen. Då talas det inte i telefon hur som helst. Har jag några övriga frågor, då skall jag: Kontakta oss genom att logga in på våra e-tjänster.... eller via telefon si och så. Lite frestande är det att ringa och fråga: vad är det ni vill få sagt? Förresten, kostnaden för detta samtal är 100 kronor och jag kommer att faktureras denna avgift. Det är som förr när fjärrsamtalen kostade en rejäl slant...

Vems nyheter kan man lita på?

Redan för tio år sedan frågade jag några unga amerikaner om hur de höll sig informerade om vad som händer i samhället och världen. Det skulle jag inte ha gjort! De blev generade och ville nästan inte svara på frågan. Kanske för att jag satt med näsan i ett nummer av Washington Post vid tillfället. Efter en stund fick de fram att de inte läste några dagstidningar. De nyheter de tog del av kunde skymta fram när de zappade på en TV, annars var huvudkanalerna olika appar som förmedlade vissa nyhetsliknande notiser och inslag.

För oss som växte upp på 1900-talet var situationen enklar, de flesta hushållen hade tillgång till någon daglig papperstidning, de lyssnade på radio och såg på några av de få TV-kanalerna som fanns. Underlaget för att bilda sig en uppfattning var ganska likartat. Tidningarna trodde ännu på det skrivna ordet och länge hade morgontidningarna s.k. fullformat där det fanns plats för mycket mera läsning. Men 2004 var det en rad tidningar, DN, Göteborgsposten m.fl. som bytte till kvällstidningsformat, tabloidformat. Förändringen bidrog också till att bilderna efterhand erövrade mer av tidningsutrymmet och nyhetstexterna krympte.

Sedan dess är bilden ännu mer förändrad. Dagstidningarna går kräftgång, dvs. bakåt, Nyhetsappar finns, och i sociala medier är det som har med nyheter att göra mycket ideologiskt präglat. Det har efterhand blivit allt svårare att skilja på journalistik och personliga och ideologiska åsikter. Journalistiken, som har till uppgift att ge en rimligt objektiv bild av det som händer och sker och låta olika sidor av en sak komma till tals, blandas friskt med synpunkter, kommentarer, krönikor som är åsiktsmaterial. Förr hade tidningarna ambitioner att hålla isär detta, men det blir allt svårare.

Många läsare kan knappast skilja på en insändare, en krönika och en journalistisk nyhetstext. Jag läste en artikel, kan det heta, och det man läst var en ofattbart vinklad insändare! Dagens nyheter anser, kan 

någon påstå, som bara läst en krönika och inte alls en av tidningens ledartexter där tidningens politiska och etiska linje drivs. När man därtill skaffar underlag för sina egna ståndpunkter om samhället från nätets allsköns partiska och ideologiskt färgade förkunnare blir det begripligt att polariseringen breder ut sig. Enkla, svartvita, svar tycks tilltala i en alltmer splittrad tillvaro där ingen riktigt vill använda eller litar på tidigare tillförlitliga nyhetsförmedlare och kanaler. Misstron mot public service och andra traditionella medier, som faktiskt har viktiga regler för journalistik att upprätthålla, ökar utrymmet för sönderfall och oreda. Vems nyheter kan man fortfarande lita på?

För dem som fastar kunde kanske en nätfasta trots allt vara av godo? Fokuseringen på maten är en viktig del men absolut går det att finna annat som bidrog till koncentration och klarhet, som t.ex. att avstå från sådant som bidrar till sönderfall, splittring och förvirring...?

Känner vi varandra?

En episod ur det dagliga livet. Maggan som delar livet med mig gick härom dagen för att panta tomglas i vår närmaste livsmedelsaffär. Den ligger passande nog på Köpmangatan och ingår i en huskropp som benämns Krämaren! Nåväl, när hon stod och matade in flaskorna i apparaten närmade sig en medelålders man, en aning korpulent och udda i klädsel: kortbyxor utanpå långbyxorna och med en sydväst på huvudet. När han kom fram tittade han efterforskande på henne och sa med mycket värme i rösten: Känner vi varann?

Maggan betraktade honom en smula nyfiket och sa : Nej, det gör vi inte. Han fortsatte att se på henne och replikerade: Men, det var väl synd!!

Avslutningen blev att Maggan, som var på språng, fick säga: Jag skulle gärna vilja lära känna dig, men jag har annat som som måste fixas nu... så hej då.

Någon gång vid ett mingel ska jag prova mannens härliga sätt att ta kontakt: Känner vi varandra? (Nej!) Men det var väl synd!

Kärleken till tingen, ett hot?

 Eros och agape och... kärleken till tingen? Riktig kärlek är det egentligen inte, men nära på. Krukmakaren som kasserar det som inte blir riktigt så bra har nog en tanke på att föremålet ska vara "besjälat" och uttrycka något speciellt. Skönhet är bland andra ett sådant värde som föremålet kan utstråla. Därför börjar konstnären ibland om. Så där som vi skulle behöva göra även när det gäller mänskliga relationer. Reset, heter det på modernt språk. Ta om, försöka igen, dra ett streck över det som inte fungerade. Rensat bord. 

I sådant som människor skapar finns också något av den stora skapelsen, känsla, kreativitet, form, färg, estetik... Skaparen, konstnären, bäddar in sig själv i det som skapas. Kärleken till tingen är ofta föraktad i fromma sammanhang eftersom det finns övertygelser om att den kärleken tränga undan och bort kärleken till Gud. Men det motsatsförhållandet är oftast överdrivet och ganska konstruerat. Allt kan nämligen stå i vägen och minska utrymmet för trons centrum.

Glasföremål av Ture Berglund är uppskattade i det här hemmet. Böcker i mängd av olika författare likaså. Några emaljer av Stig Ghylfe pryder sina platser. Sköna textilier är mer än omtyckta, särskilt sådana som vävts och broderats av våra mödrar. Även några gamla möbler, slagbord och en gammal träsoffa, har också etsat sig in i hjärterummet. Andra människor har liknande föremål som ligger dem varmt om hjärtat.

För tillfället har vi två stora tulpanbuketter i vackra vaser. Det är en fröjd att sitta och se på dem. Skönhet och vår lyser det om dem. Och i en urna står några äppelkvistar som har gått i knopp! Nu väntar vi...