Rätten att försvara sig är rimlig och nödvändig i en värld som vår. Men liksom andra rättigheter kan den förvanskas och utnyttjas. Hamas vedervärdiga, laglösa och blodiga massaker inne i Israel satte igång en vedergällning som pågått i veckor, månader och år. Gaza ligger i ruiner. Ofattbart många civila har fått sätta livet till. Förklaringen är gång på gång att Hamas gömmer sig i befolkningen, i skolor och på sjukhus. Därmed ska dessa platser bombas och skjutas sönder. Antalet oskyldiga offer, kvinnor och barn, bekommer inte den hämndrusiga staten. Israel anser att det är nödvändigt och befogat att bomba och skjuta. Dödandet blir Hamas fel, tycks Israel mena.
Ropen på stöd och hjälp klingar i stort sett ohörda. Världssamfundet verkar kraftlöst och alltför lågmält. Inga verkliga försök har gjorts för att stoppa Israels folkmordstaktik, den som går ut på att den som råkar stå i vägen är själv ansvarig för följderna. Så har Gazas befolkning tvingas fly fram och tillbaka inom sitt begränsade, och numera av hus sönderbombade till grushögar fyllda, område.
Till min egen förfäran blev jag tyst. I känslan av otillräcklighet grät vi för alla offer i Israel och i Gaza, på Västbanken och i Libanon. Fred i någon trolig och positiv mening finns inte inom en överskådlig framtid. Israels utsäde växer till generationers glödande hat, och vad har då bomber och kanoner åstadkommit?
I en liten volym i FIB:s lyrikklubb kom 1972 Palestinsk poesi ut. Där har Tawfiq Zayad sin dikt:
Begrav era döda och stig upp
till och med glaset
i vårt bittra höjda krus
